kommentarer

You are currently browsing articles tagged kommentarer.

Eftersom vi har fått kommenterar om kommentarerna så tycker vi att det är dags att vi kör en skrivuppgift med inriktning på just kommentarer. Vår tanke är en slags Pennfajtens trestegsraket:

  1. Vi har nu ägnat en vecka åt att skriva sagor.
  2. Vi kommer nu kommentera sagorna i en vecka.
  3. Förbered er på en tredje vecka med sagotema – with a twist!

Vi vill alltså att ni under veckan som följer skriver kommentarer på minst tre texter (eftersom tre är ett magiskt sago-tal) och att ni innan ni sätter igång påminner er om hur vi försöker att kommentera här på Pennfajten. Ni vet, det där om att vi börjar med det positiva, att vi gärna vill höra analysen om varför något funkade bra, och att vi har mer av det positiva än det negativa.

Här är vårt grundtänk på kommenterande. Bara att surfa in och fräscha upp minnet lite.

Här är ett inlägg från början på sommaren, med lite pepp och ytterligare förklaringar.

Viktig kom-ihåg: Det kan komma in texter i efterhand. Håll utkik på sajten efter nya och okommenterade texter! Vi vill ju inte att någon saga uppmärksammas mindre än de andra. Vi är snälla här på Pennfajten!

Uppgiften sträcker sig från onsdag 19 oktober till onsdag 26 oktober

Angående veckans pseudonymer: hitta på en alldeles egen!

PS! Även om du inte skrivit en text till denna vecka så får du jättegärna vara med och kommentera. Det är bara roligt – och givande – för alla parter!

PS2! Om du hittar någon annan Pennfajtstext (än veckans texter) som du vill kommentera, så är du alltid välkommen att göra det.

Tags: ,

Vi påminner om vad som står under fliken Så kommenterar du:

Här på Pennfajten är vi hårdare när det gäller kvalitén på kritiken än vi är med kvalitén på texterna.

Givetvis är du välkommen att bara göra tummen upp, och kort och gott skriva ”den här texten diggar jag! fortsätt så!” men vi vill hjärtans gärna att Pennfajten också ska bli den slags skrivgemenskap där vi alla vågar blotta våra tappra textförsök – och där vi är snälla och konstruktiva i vår kritik.

Hittills har det löst sig väldigt bra med anonymiteten både på texter och kommentarer. Alla gör lite olika med sina signaturer, och det har varit olika med texterna också; vi tar utvecklingen av Pennfajten allt eftersom! Vi ser vad som händer och kör på detta sätt tills vidare.

Vi har startat bra! Vi är nu inne på den fjärde skrivuppgiften och sammanlagt har vi över hundra kommentarer med finfin textkritik och hejarop. Osäker på hur du ska kommentera? Får du mer prestationsångest inför att kommentera än inför skrivuppgiften?

1) Tänk på hur glad du själv blir när någon kommenterar din text – så glad blir personen bakom texten som du kommenterar

2) Glöm inte att tacka för kommentarerna på din egen text!

Tackandet är viktigt dels för att det uppskattas av den som tagit sig tid att kommentera, dels bygger det upp känslan av Pennfajtsgemenskap, samt att det har börjat uppstå diskussioner om skrivande också (som vi försöker samla i särskilda inlägg under taggen tips).

Vi avslutar med ett fint kommentarsexmpel av signaturen Emelie hämtat från den första skrivuppgiften:

Jag gillar den spänning som skapas av att den främmande kvinnan är så mystisk av sig. Det är bra att detta framgår mycket i dialogerna (att hon där är väldigt fåordig av sig och inte gärna vill samtala med Shelley) och att detta inte påpekas rakt ut i texten.

Det är bra beskrivningar av miljön och den nya tjejen. De är ganska många, men det känns ändå naturligt eftersom de är alla de observationer som Shelley gör när hon uttråkad står bakom disken på jobbet.

Stycket med: ”- Det är lite tomt här idag. Shelley försökte hålla samtalet vid liv. ” kändes lite konstigt när det följdes av ”Hon var så uttråkad.” Jag upplevde den meningen som lite malplacerad och ett inte jätterelevant påpekande, eftersom jag tyckte att det framgick ganska bra i texten utan detta att Shelley inte hade så mycket annat att ägna sig åt just då. Jag hade nog tagit och skippat den istället.

PS! Även du som inte skriver texter för Pennfajten, kan vara med och pennfajtas genom att kommentera. Välkommen!

Tags: , ,

Här kommer lite fler bra skrivtips hämtade ur den senaste skörden kommentarer:

* * *

Angående en mening som blev övertydlig när texten väl var klar:

Intressant att du skrev den där biten först. Det har jag varit med om själv. Först har jag skrivit det som är idén eller ”själen i stycket” och sedan, när texten växt fram ur idén, har jag inte fattat att jag kan stryka ursprunget. Det behövdes för att texten skulle skrivas, men inte när den skulle läsas.

* * *

Om att beskriva på mer kreativt sätt:

Det är väldigt fint med temperaturangivelsen ”30 grader i fågelskiten på fönsterblecket”. Det skapar en helt annan relief med än bara ”det var hett”. Orignellt. Och dessutom som anar man att det också luktar illa.

Jag gillar eufemismen. Istället för att skriva att du blev kissnödig så skriver du ”starkt vätskedrivande” – det ger en humoristisk ton till stycket.

Bra med beskrivningen av på vilket sätt fåtöljen var skön. Istället för att skriva ”Det var en skön fåtölj” så förklarar du: ”lagom höjd för nacken och rejäla armstöd som gjorde att boken låg väl i handen” Det gör att jag fysiskt kan känna fåtöljens stöd.

* * *

Ur kommentar: Jag tyckte det var en svår uppgift, att egentligen inte kunna berätta en historia. Det fick mig att minnas fioletyderna, skalövningarna utan melodi som jag tragglade med under uppväxten.

Kommentar på kommentaren: Intressant jämförelse med etyderna, tycker jag. De bästa etyderna är melodiska, så att de har ett egnvärde.
Som du märkt på flera av de andra fåglarna har de hittat en historia, antingen är den bara en tunn tråd, eller så dominerar den.
Var inte rädd för att ta uppgiften och vrida den tills den får liv.
Den här skrivuppgiften är en variant på Raymond Quenaus charmiga lilla bok ”Excercises de style” där han berättar samma, ganska triviala historia, 99 gånger, fast på olika sätt.
Själv är jag förtjust i den filmiska motsvarigheten ”Groundhog Day” som har en ramhandling fastlåst, men där varje ”ny” dag är oväntade varianter inom de låsta ramarna.

* * *

Ur texten: Två dörrar bort från lunchrummet har killarna på lagret lämnat radion på. Den spelar julmusik på låg volym. I huvudet sjunger du ofrivilligt med, ”jingle bell jingle bell jingle bell rock”.

Ur kommentaren: Nu fick du mig att humma ”jingle bell jingle bell jingle bell rock” LAGOM TILL MIDSOMMAR!

* * *

Ur kommentar: Jag tycker att det är en fin kontrast med de höga kängorna som mosar allt i sin väg och hans försiktighet för att han inte vill skada maskarna.

Ur svar på kommentar: Roligt att det fungerade med daggmasken. Jag tycker att det är svårt att sätta karaktärsdrag snabbt, samtidigt som jag vet att det är grunden för att läsaren ska vilja komma vidare. En liten, meningslös, ”act of kindness”, tog upp en halv rad: ”Han går långsamt så att han inte ska råka trampa på de daggmaskar som slingrar sig intill vattenpölarna från nattens regn”, men gör att Andreas fick lite sympatier.

* * *

Om en vacker, poetiskt skriven text: jag blir nyfiken på att se vad som händer om du i den nya skrivövningen typ skulle testa att skriva ”James Ellroyskt”! Med dina snyggt fångade poetiska bilder, i en form som är mer hårdkokt. Kan ju bli ballt!

* * *

Jag har en generell fundering kring din text: För att du ska få flyt i läsningen och rycka med dig läsaren så behöver läsaren känna att du vet vart du är på väg och att allting som du skriver har ett syfte. Under själva skrivandet är det helt okej att du söker dig fram, men sen, när du reviderar texten behöver du ta bort sökandet och behålla det som visar vart du är på väg (såvida du inte tänker syssla med en svårtillgänglig och konstnärlig text där själva sökandet är meningen med texten). Som det ser ut nu tycker jag både sökandet och att du inte har bestämt dig skiner igenom texten – du får logiska hopp och konstruktionen lyser igenom.

”Han närmar sig sakta de avgörande femtio metrarna som kommer att berätta för honom om hans arbetspass kommer att bli ett helvete eller inte. Det är här
bebyggelsen tar slut och vägen går igenom ett skogsparti. Med alla
sinnen på helspänn stannar han under en flimrande gatlykta, tar ett
ett djupt andetag och smakar på den ljumma fuktiga luften.”

Här har du skapat en konstruktion för att få fram spänning – du har bestämt att det är femtio avgörande meter, gränsen mellan stad och land som avgör. Och du skriver att han har alla sinnen på helspänn. Men rent tekniskt är det enda han ska göra att ta en titt på vädret. Det behöver han inte gå någonstans för att göra, det räcker att sticka ut huvudet utanför ytterdörren.

För att få driv i berättelser skiljer vi vanligtvis på vad som är karaktärsdrivet eller händelsedrivet berättande.
Om berättelsen är karaktärsdriven är det människors agerande och viljor som driver fram händelserna – typ ”Farligt begär” där otroheten sätter igång en kedja av händelser.
Om berättelsen är händelsedriven är det något som sätter igång människors agerande – typ ”Volcano” där en vulkan tvingar människor att agera (här är det ett grälande par som tvingas samarbete).

Om konstruktionen tar överhanden tappar berättelsen kraft och berättaren tvingas till logiska hopp eftersom det är konstruktionen som tvingar karaktärerna att bete sig på vissa sätt, istället för deras inre drivkrafter.

Jag tycker att den senaste Harry Potter-filmen var ett exempel på när konstruktionen tar över. Harry är ena ögonblicket en superkrigare, men i nästa ögonblick så blir han lätt tillfångatagen. Ologiskt, men konstruktionen vill att han ska bli fånge så att det kan bli lite spännande och han kan ta sig fri.

Tags: , , ,

I mån av tid tänkte vi samla ihop en del av de skrivtips som dyker upp bland kommentarerna! Det är svårt att hänga med bland alla kommentarer och synd om smarta råd försvinner utmed uppdateringsvägen, tänkte vi.

Det blir lite osorterat, men det får ni leva med!

* * *

Så här gör jag när jag vet med mig att jag kanske har petat in saker i en text som är malplacerade (ströord som inte behövs, onödiga bisatser, syftningsfel):

Steg 1 Jag låter texten vila ett tag innan jag tar tag i den igen = med fräscha ögon. Om du har en deadline, försök skriva texten så att du kan sova på den och läsa med minst 12 timmars tid sedan du skrev klart den (låter som en obvious sak, men man glömmer alltför ofta bort det!).

Steg 2 Jag läser texten HÖGT för mig själv.

Det är så pinigt att liksom sitta och läsa sin egen text högt att du då också lättare börjar se saker som inte funkar. Du hör meningar där ordföljden blivit knas. Du upptäcker syftningsfel som kastar omkull hela innebörden.

Läs texten högt en gång. Ändra det du spontant tycker känns mest fel (eller mest pinigt), sedan läser du igen och ändrar. Och så kan du hålla på tills du känner att det här duger att läsa högt i en ekande jättestor kyrka! DÅ vet du att rott texten i land.

* * *

Jag gillade den här texten, den gav en känsla av att jag vill läsa mer. Nu vill jag veta hur det ska gå för Steve. I hans rörelsemönster har du lyckats gestalta någon slags intressant inre konflikt mellan arrogans och tålamod och det skapar en fördjupad karaktär. Och sådana gillar jag.

En sak tänker jag att du skulle kunna jobba med och det är balansen mellan hur mycket du skriver ut och hur mycket du inte skriver ut. Det goda med det ”problemet” är att din revideringsprocess inte behöver bli så svår – det handlar mer om att stryka än att skriva om. Jag tycker alltid sådant är svårbedömt, men till exempel: ”Steve bestämde sig för att lugna sig och tog några djupa andetag.” Det hade nog gått lika bra med ”Steve tog några djupa andetag.”

* * *

Åh! Det är ALLTID det som är det svåraste med att skriva tycker jag: när är man otydlig – när är man tydlig – när är man övertydlig.

Det känns ibland som att halka omkring på blankis för det är så lätt att glida mellan de tre olika områdena. Man blir bättre genom att öva, jobba upp skrivsjälvförtroende och sitt eget öga för hur texterna flyter. Men allra bäst är att försöka hitta folk runtomkring dig (vi pennfajtare kanske?) som är bra på att läsa!

Med bra på att läsa menar jag personer som inte dödar ens texter på en gång (det är en konst att vara uppmuntrande och ge kritik samtidigt) och som kan hjälpa dig att se när det är otydligt-tydligt-övertydligt. Du kanske också lär dig att ställa icke ledande frågor om de partier som du är mest osäker kring! Jag brukar säga så här till exempel:

* * *

Jag funderar på skillnaden mellan förstärkning som levandegör och skapar engagemang och upprepning som får läsarens intresse att mattas av.

Jag tycker att du lyckas utmärkt med en levandegörande förstärkning på slutet: ”Snabbt tittar jag ner i bordet igen. Ikväll kommer inte vara kvällen som jag pratar med en tjej. Absolut inte.”

Här lever jag mig in Steves rädsla och känner riktigt hur han biter ihop tänderna och slår ner blicken utan att du behöver skriva ett ord om det, skickligt tycker jag!

Däremot tycker jag du förtar effekten av den utmärkta (!) repliken och meningen:
”Det där är väl manligt gjort?” Tänker jag samtidigt som jag spottar ut kapsylen på bordet.

Eftersom jag som läsare förstod vad han gjorde behöver du inte skriva ut det både innan
”….öppnar den nyinköpta ölen med hjälp av kindtänderna.”
och efter:
”Öppna ölen med tänderna är det väl inte alla som kan?”

Kanske kan du dra ihop texten typ:

Jag bestämmer mig för att titta ner i bordskivan och öppna den nyinköpta ölen. ”Det där var väl manligt gjort?” tänker jag samtidigt som jag spottar ut kapsylen på bordet.
Det slår mig att jag häromdagen såg en tjej göra samma grej på Kilkennys så det kanske inte räknas som manlighet utan mer som ganska osexigt. För då hade det sett ut som om tjejen skulle bli tandlös på sekunden. Antagligen blir hon det snart också om hon håller på så.
Jag bestämmer mig för att inte öppna ölen mer med tänderna. I alla fall offentligt.

* * *

Egentligen har jag inga invändningar till din text alls, mer än en tanke om just att skriva humor (vilket jag tycker att du gör väl):

I humorskrivandet handlar allt om tajming (om igen något som jag tycker du uppvisar) – och det jag saknar är att se hur desperationen ökar ännu mer konsekvent i din text … nu har du byggt upp det så att Steve går ut ganska löst i sin kontaktannons, och sedan blir han alltmer crazy i sin önskan om Fröken Rätt – jag tror att humorn hade vridits ytterligare något varv om du börjat ännu lite mer försiktigt och steppat upp det ytterligare något mot slutet. En ännu mer genomarbetad dramatisk kurva helt enkelt.

* * *

Intressant att du skriver det där om hur att du tycker om historier där huvudpersonen förändras. Har du läst någon bok om filmdramaturgi? Gör det! Du kan kolla vilken skolbok om film som helst på bibblan. Själva grunderna i filmdramaturgi är ganska enkla. Eller jag kanske ska skriva ”enkla”, för de är svåra att inkorporera på ett bra sätt i en filmhandling!

Hur som helst, i en film enligt klassisk dramaturgi, så ska huvudpersonen (samt en av bilrollerna) gå från 0 till 100. Det vill säga ha en utveckling från hjälplös till hjälte, från sorgsen till glad, från ensamhet till tvåsamhet. Och parallellt med huvudpersonen i filmen, ska även då en biroll (någon karaktär nära huvudpersonen) också gå från 0 till 100.

Så ett tips! Läs lite om filmdramaturgi (räcker med att läsa om grunderna) och titta sedan på några riktiga Hollywoodrullar (de är ju mest klyschiga) och se om du kan hitta den där utvecklingen från 0 till 100. Den finns överallt i film! Och även ofta i böcker såklart. Det är ett av dramaturgins stilgrepp.

* * *

Ses i kommentarsfälten!

Tags: , , ,

Vi fick in två frågor angående det här med att kommentera och hur vi ska göra det:

  • Vad har @pennfajten för synpunkter på eventuella svaromål? Jag tycker nog inte sådana ska få lämnas på ett par dagar men det är smaksak.

Svar: Bra fråga om svaromål!

Här på Pennfajten har vi en lite speciell syn på hur författaren ska hantera sin eventuella feedback. Det första är att vi alla måste öva oss i att inte genast gå i försvar – vår darling har blivit utsatt för kritik, det är svårt att gilla det. Därför börjar vi alltid med att säga ”Tack för feedbacken.” Den mogne skribenten vet att ärlig feedback (av den kvalitetet som vi förhoppningsvis kommer att få på Pennfajten) är lika svår att ge som att få.

Det andra är att vi bör undvika att förklara vad det egentligen var vi menade med vår text. Om det inte framgick av texten, så är det vad vi ska ta till oss till nästa gång. (Vi är medvetna om att vissa av de texter som vi skriver och skickar in till Pennfajten är snabba, lustfyllda och korta verk, med mer känsla än tanke! Det får vi ta i beaktning när vi läser!)

För det tredje: Vår tidigare erfarenhet av sådana här skrivgrupper är att de som hanterar sin feedback med tacksamhet, och gärna pekar ut några av synpunkterna som de (om än motvilligt) måste instämma i, brukar fortsätta att få feedback av många, medan de som ilsknar till, klagar och går i försvar, avskräcker de som lägger sin tid på att analysera texten.

Vad gäller tidpunkt för svaromål: sätt igång och kommentera så fort nya texter läggs ut!

  • Jag tycker att @pennfajtens anonymitet är bra och frågan är hur man vårdar den parallellt med intressanta textdiskussioner?

Svar: Ja, vi har klurat på detta!

Vi tror att det är viktigt att hålla på anonymiteten på texterna. Om du vill ge dig in i en diskussion om din egen text, skriv då kommentaren anonymt, men behåll din veckopseudonym! Ex: ”Tack för feedbacken! vänliga hälsningar Västerbottenosten”

Sedan kan du skriva kommentarer på andras texter i ditt eget namn om du vill. Du får skriva dina kommentarer helt anonymt – vi modererar allt så att det inte läggs upp oseriösa kommentarer.

Eller så avslöjar du att det är du som har skrivit texten och allt är bra med det. Vi vill bara verkligen inte att det ska kännas som om någon av oss måste avslöja sin identitet. Man måste få känna sig trygg när man är ute på hal is och författar.

Tags: , ,