kliché

You are currently browsing articles tagged kliché.

Det hade kunnat bli en sån där dag som man i efterhand inte riktigt skulle minnas. Vädret var intetsägande lagom, kanske skulle någon minnas ett kort duggregn strax efter långbordslunchen men de flesta av oss som varit närvarande kunde bara erinra sig en tveksam värme, flickorna frös i sina tunna sommarklänningar och koftor täckte de ivrigt fräkniga axlarna. Växlande molnighet, som väderhallåan berättat för oss lika engagerat som om hon beskrev sina halltapeter, hade hållit oss sällskap genom denna obetydliga fredag i juni ett decennium in på det nya millenniet. Obetydlig, om de inte varit för de pockande förväntningarna, det traditionsbundna tvånget att vara lycklig och fira och det osäkra men ändå beslutsamma hävandet av snapsar under krystad allsång som om man faktiskt trodde att de skulle befria en från vardagsångesten och den växlande molnigheten. Hade det inte varit för det så skulle denna fredag inte lämnat mycket spår efter sig, inte i våra medvetanden, inte i den snabbt tillfixade trädgården med sporadiskt upphängda papperslyktor i oengagerad färgsättning, och inte i den skälvande sommarbleka kropp som några av oss senare under natten skulle komma att hitta ihopkrupen som en räka bakom garaget i trädgården till huset i utkanten av den sydsvenska förort som vi hade tillbringat fredagen i. Och hade det inte varit för den dubbla mängd akvavit och hallandsfläder som av missförstånd införskaffats, så hade kanske någon av oss märk när hon försvann och inte kom tillbaka.

Nu blev det istället en sån där dag som ingen av oss riktigt ville minnas.

Skriven av: Sommarstugan

Tags: ,

Ensamheten svepte genom min kropp som en frostig söndag i november – kall, rå och lika ihärdig som bilturen vi brukade färdas ner till oskuldsfulla och folkkära västkusten. Inte för att jag inte hade fattat tyckte om den kust som vetter mot Amerika, utan för att det innebar nitton timmar sittandes i ett trångt och obekvämt baksäte på en rostig Saab med några år på nacken. Under årens gång hade dock upplevelserna lärt mig att en lång och hemsk biltur kunde vara mödan värd.

Jag älskade att tillbringa de småkyliga och oftast regniga midsomrarna sittandes på den lite trasiga bryggan tillsammans med mamma, en vän eller pojkvän och att få doppa tårna i havet. År efter år som vi lämnat Norrland och midnattssolen bakom oss, för att få fira in sommaren tillsammans med släkt och vänner i de mysiga sjöbodarna precis vid havskanten. Att vara kvar i det kyliga landskapet var ingenting i jämförelse med vad som kunde upplevas i den sydvästra delen av Sverige, trots den stora midsommarfest som arrangerades årligen och pågick i samma stund inne i staden.

Midsommarafton brukade vara det finaste jag visste, med tidiga morgnar, plockandet av blommor, bindandet av kransar, matens förberedelser och slutligen den långvariga och mycket stämningsfulla middagen ute i trädgården som aldrig varit vackrare. För att när kvällen nådde sitt slut få krypa ner i den något hårda, knarriga sängen med sju olika sorters blommor under den mönstrade huvudkudden, i hopp om att drömma något vackert, eller någon vacker.

Att de lämnat mig och mitt sommarjobb kvar hemma det här året kändes vemodigt där jag satt vid köksbordet av ek och blickade ut över gården som sträckte sig långt bort innan den nådde skogsbrynet. Jag såg de små, knubbiga islandshästarna som stod utspridda i hagen och blundade och njöt av lugnet. Jag försökte också njuta av det lugn som infann sig i det stora huset, det pampiga vardagsrum och romantiska sovrum som blivit lämnat av en annars så livlig och högljudd familj.

Klockan i keramik tickade alldeles bakom mig och jag blickade upp på den där den satt på den grönrandiga tapeten. Tjugo över nio stod de kringliga, guldiga visarna på och det här kunde ha varit den långsammaste kvällen jag någonsin upplevt, sekunderna gick inte i samma takt som de vanligen brukade. Ändå kunde varken min kropp eller mitt sinne njuta av fridfullheten utan tankarna drogs iväg som en svag stock drogs med längs en fors, långt bort svävade de iväg, de vandrade söderut. Jag undrade om han satt i sin somriga skjorta och avklippta jeansshorts och tänkte på mig, på bryggan där vi brukade sitta, så som jag tänkte på honom, just nu.

Skriven av: ValsPåBryggan

Tags: ,

Porslinet i toaletten var vitt och förvånansvärt rent reflekterade Sofia när hon stod med huvudet böjt över den. Sedan följde tre djupa kväljningar och efter det var porslinet inte lika vitt längre. Hon reste sig upp och vred om kranen i handfatet och tvättade sig om munnen. Hon kupade händerna under vattenstrålen och sköljde noggrant ur munnen. Därefter spolade hon. Två gånger. En tryckvåg av den senaste Lady Gaga-låten höll på att slå omkull henne när hon sedan öppnade dörren för att gå ut ifrån det lilla badrummet hon låst in sig på när spyorna började komma. Hon pausade framför spegeln utanför och synade sig själv noga. Hennes smårunda ansikte var lite rött och de blå ögonen såg lätt blodsprängda ut, men i övrigt syntes det inga spår av hennes senaste fadäs. Hon rättade till den blonda frisyren, nyfärgat för ikväll, och putade lite med läpparna. Jodå, hon såg fortfarande bra ut. Men hon mådde fortfarande lite illa.

Hon tryckte sig mot den vita väggen i hallen för att klämma sig förbi ett par killar som hon inte kände som stod och pratade om något fotbollslag i England. Deras samtal var djupt förtroligt med många ryggdunkar. De två killarna såg ut att vara ett par år äldre än hennes sexton och bägge hade sina mössor på sig trots att det säkert var trettio grader inne i etagelägenheten. De såg inte ut som den typen av människor som någonsin skulle ta av sig dem, inte ens för sex. Hon log lite åt tanken på att dra med sig en av dem upp på övervåningen och testa, men efter sitt toalettbesök var hon inte alls på humör. Istället gick hon ut i vardagsrummet där hon såg Mickan, hennes vän som slitit med henne på festen, med sitt tunna ansikte helt begravt i en annan kille som Sofia inte heller kände. Sofia lät paret hållas och tog sig istället ut på balkongen som för första gången på hela kvällen inte var belägrad av någon rökare. Hon tog ett par djupa andetag och tittade ut över förorten de befann sig i.

En stor väg gick utanför huset, men det körde inga bilar på den. Bortom den låg en högstadieskola. Sofia funderade över lämpligheten med att ha en väg som gick bredvid en skola, men hon gissade att förarna körde försiktigt. Bredvid skolan gick det fleravåningshus i stil med det hon själv befann sig i. Hon kunde nästan se hem till sig själv från balkongen, som befann sig på den femte och näst högsta våningen i huset. Den enda högre våningen tillhörde dock etageplanet i åtminstone lägenheten hon befann sig i, så hon tyckte att hon gott och väl kunde känna sig på toppen av huset.

När hon stod där fick hon plötsligt syn på en polisbil som körde upp på avfarten som ledde mot huset. Den parkerade och två poliser klev ur den. Sofia blev alldeles kall inombords och rusade in från balkongen.

”Snuten är här!” skrek hon. ”Hörni! Få undan spriten! Vi måste ut härifrån! Grannarna har ringt polisen!” Men ingen lyssnade. Sofia ryckte lite tafatt i Mickan som lutade sig upp från killen hon hånglade med och log ett lite berusat leende.

”Du är bara full, Sofia”, sade hon och började fnittra. Killen i vars knä hon satt blängde irriterat på Sofia och verkade inte ha uppskattat avbrottet. Han såg ut att vara minst fem år äldre än de två tjejerna, och hade både skägg och mustasch. Förmodligen var det han som köpt ut.

”Mickan, jag skämtar inte!” ropade Sofia. ”De har redan gått in i huset.” Men Mickan hade redan vänt sig tillbaka mot killen. Sofia sprang ut i köket och sade till dussinet människor som satt där, men ingen lyssnade där heller. Hon började känna sig lite som Kassandra, eller skulle ha gjort det ifall hon vetat vem den trojanska sierskan var. Istället för att göra den kopplingen sprang Sofia ut i hallen, satte på sig sina skor och slet med sig sin väska innan hon skyndade ut i trapphuset, svärandes tyst för sig själv. Hissen hade börjat åka upp så hon sprang istället ner för trapporna. Hon hade hunnit halvvägs ned när hon hörde hur dörren till lägenheten öppnades på nytt och en myndig stämma sa:

”Det här är polisen!”

Sofia fortsatte ned för trapporna och tog sig ut genom dörren, förbi den väntande polisbilen. Jävla skit-midsommar, tänkte hon.

Skriven av: SjuSortersBlommor

Tags: ,

Kjolen klibbade vid låren, samtidigt rann det en svettdroppe över hennes gyllene rygg och groddansen var slut i samma stund som solen kröp fram bakom molnen och kastade sina varma strålar på sjön.

Hon hade dansat, slängt med sitt långa hår, som om vinden hade fångat det och lekt tafatt. Halvhjärtat hade han dansat runt den lutande stången, all sin koncentration riktad mot henne, hennes rörelser, hennes hår och hennes leende. Vid ett ögonblick hade deras händer snuddat. Hennes, hand varm och len och hans, fuktig och nervös. Hans hjärta hade slagit volter, medan hon hade försvunnit, dansandes bort, med kjolen vajande runt benen, omedveten om den eufori och salighet hon lämnat efter sig.

Människorna omkring honom befann sig i periferin, bland fågelsång, öns lummiga famn och det fuktiga gräset. De åt, skrattade och drack, omedvetna om att de befann sig mitt i en förvandling. Att det just nu pågick någonting magiskt, som strålande från henne och rakt in i honom.

Hon såg inte på honom där hon stod vid det uppdukade bordet, fyllt med midsommarläckerheter och snapsglas. Hon behövde inte se på honom, hennes ansikte sa allt. De små rynkorna runt ögonen talade till honom, viskade: ”Det är du och jag nu”. Hennes hand som i en långsam rörelse förde ölen till munnen, lovade att smeka honom och ingen annan. Lovade att älska honom, smyga iväg med honom när natten faller på. Bort mot ängen där ingen kunde hitta dem, älskandes bland ängsblommor och syrsornas ljuva klagan.

Han stod där, mitt bland flickor med midsommarkransar i håret, bland berusade, bland hoppfulla och bland sorgsna. Omedveten om världen och hennes känslor till honom. Omedveten om sommaren, grönskan och ljuset. Omedveten om allt.

Förutom kärleken.

Skriven av: Matjesillen

Tags: ,

Det var en gång en mygga som var synnerligen missnöjd med livets lott.

”Nog åkte man allt på en nit när man återföddes som moskit!” surrade hon ilsket och därmed fick det vara nog på gruppanonymiteten. Hon tog sig namnet Benita Andersson och bestämde sig för att utforska världen så länge som hon nu hade hälsan (att vara mygga är ett s.k. högriskyrke).

Då hon inte hade så lång tid på sig – ty en genomsnittlig mygga hinner bli mormorsmormorsmor på en sommar – tänkte hon att det måste ju finnas en app för det här.

Det är med teknikalitetens under som det funkar nu för tiden, tänkte den ambitiösa Benita Andersson, och tittade på fågeln som satt där på sin gren och kvittra. ”Det är lika bra jag börjar twittra!”

Surrat och gjort, kontot var registrerat på ett litet klick och snart hade Benita Andersson hundratals followers. Som alla, likt Benita, vitsigt formulerade hastiga visdomar och som alla, likt Benita, glömde bort tiden när deras feeds uppdaterades i rasande fart.

”Glad midsommar <3 <3 <3 @benitaandersson" skrev en av hennes nya twittervänner. Benita Andersson stannade upp mitt i ett 140 teckensurr. Hon drog sig något till minnes, det var det här med blomster, ljusa sommarnätter och en jättelik fest med mycket årgångsrött att dricka. "Åh fan, javisst, vad trist! Jag tror jag lider av proteinbrist", twittrade Benita Andersson och dog, utan att ha blivit mormorsmormorsmor. Skriven av: Ösregnet

Tags: ,

Lennart rapar högt. Kall öl. I ett svep. Stoppar tillbaka löständerna.
Lättare att halsa utan. Får hostattack. Gult slem. Segt som attan.
Spottar mot fläckig näsduk. Missar. Slem i det vita skägget. Trycker
in snus. Spiller på noppig slipover. Syns inte. Svartbrunt mönster.
”Och så silljävlarna”, muttrar han.
Greppar burken. Kisar mot etiketten. Suddiga siffror under obestämbart klet.
Bäst före vaddå? Tjugohundrasju. Eller tio? Äh, va fan.
Locket sitter hårt. Händerna slinter. Sillbitar och lökslamsor flyger.
Över balkongräcket. Glas krossas mot betonggolvet.
Ingen reaktion från gården nedanför.
Ny hostattack. Spottar grönt.
Skit i fisken. Nubbedags. Småflaskor akvavit. Bränner skönt. Snodda
från grannjävlarna. Från deras löjliga förfest. Spriten lämnad på
loftgången. Alla är nere på gården. Bara att plocka på sig. Tack för
det. Jävla nyrika. Han kommer aldrig flytta. De får släpa ut honom.
Aldrig att han köper loss lyan. För en jävla miljon. Grannkärringen
gav upp i påskas. Nu är han ensam kvar. Hyresgäst. I en satans
snobbförening. De höjer hyran varje kvart. Nya staket. Nya gungor. Ny
bajsbrun entrématta. Dom kan gott bjussa på nubben. Till gårdsfesten
bjöds han inte. Endast för bostadsrättsföreningens medlemmar. Varmt
välkomna. Ha. Alla utom Lennart. Kunde lika gärna stått så. Hoppas
regnet sätter fart igen.
Sorlet på gården tystnar.
Vad nu? Jaha. Herr Viktigpetter ska hålla tal.
Lennart reser sig. Ryggen värker. Kämpar emot smärtan. Släpar ut
högtalarna på balkongen. Två stora. Helt svarta. Nål på plattan. Jussi
Björling. Till havs. Över hela gården. Över hela kvartershelvetet. Så
fönsterrutorna skallrar. Lennart ler. Första leendet den här
midsommaraftonen.

Skriven av: BäskaDroppar

Tags: ,

”Glad fittsommar”, säger den långe polisen. Snett flin. Två andra tätt
bakom. Tre grisar med tjurnackar. Tre mot en i det trånga
förhörsrummet.
”Är det så här ni behandlar oskyldiga medborgare”, hade jag sagt till
den som skrev in mig. Jag sket i att dra samma drapa för det här
gänget. De ser inte ut att vara de lyssnande typerna.

Grå väggar. Papperskorg. Ingen ventilation. Vridbar lampa. Snart ska
den lysa in i mina trötta ögon. Inga fönster. Bruna prickar på vägg,
bord, stol. Mest på golvet: Blodstänk från de som varit här förut.
Under bordet, intill min stol: ett par aluminumfärgade kryckor.
Ungefär nu serveras den första sillen. Kall öl. Immiga glas.

”Vi pratar Handelsbanken”, säger den förste grisen; lång med ett fult
ärr som lyste genom hans hår. Andra grisen fet. Tänder som pekar rakt
ut. Tredje grisen kort, men hans biceps får skjortan att se tre nummer
för liten ut.
”Ska vi spöa dig före eller efter du berättar?”
”Jag har inte…”
Blodsmaken i munnen är skarp. Den långe dansar runt som om han är nån
jävla unge som fått första tjing på pinatan.
Jag spottar ut blod och en tand på golvet. Det där kommer göra ont som
fan i morgon.
”Gör lite motstånd”, säger den korte. ”Det blir så jävla tråkigt annars.”
Jag blir sönderslagen. Ny strategi: ”Jag är för trött”, säger jag.
”Efter att rövknullat din söta polisfru hela natten. Men lite pasta
säger jag inte nej till.”

Pang. Ny smäll. Hårdare. Kunde gått illa om han träffat ögat. Svullnar snabbt.
”Ni har ett problem”, säger jag och flinar rött. Rinner blod runt mina
tänder. ”Ni måste säga att jag gjorde motstånd, för att komma undan
med det här. Men jag slår inte tillbaka.”
”Min tur nu”, säger den tjocke. ”Snälla.”
”Du försökte slå tillbaka, men du lyckades inte”, säger den långe.
”BEEP”, säger jag. ”Fel svar. Jag har svart bälte. Hade jag slagit
tillbaka, pratar vi åtminstone en blåtira och ett brutet revben på nån
av er.”
Den långe glor på mig. Han tittar på mina armar och mina ben.
När han sedan klipper till, så är det med kraft. Kras låter det när
han drämmer den fete kollegan i revbenet. Fettot viker ihop sig. Unh.
Samtidigt smäller det över hans öga.
”Vad i helv…”
Den långe polisen sparkar till den fete som ligger och spyr på golvet. ”Upp.”
Den fete kommer på fötter. Håller sig för sidan. Ögat igenmurat.
Jag tänker på den kalla snapsen som antagligen går laget runt. Nu
dansar de snart små grodorna. Jag sitter här med tre grisar.
”Sluta snora”, säger den långe. ”Ta för dig istället.”
Fettot rättar till sin ljusblå skjorta. Sidan där revbenet fått en
smäll är stel.
Lax, tänker jag. Gravlax med nån vit romsås. Det vill jag ha. Inte det här.

Ny strategi: ”Polio”, säger jag.
”Han snackar fanimej hela jävla tiden”, säger polisen med bicepsen.
”Börja med fejset. Radera ut skiten.”
”Jag kan inte gå”, säger jag och sträcker mig efter kryckorna på
golvet. ”Ingen känsel alls. Vet inte ens varför ni gav mig kryckor.
Rullstol. Så åker jag genom livet.”
”Men ditt svarta ….”
”Han ljuger. Han ljuger som fan.”
Sparken landar på mitt knä. Kraschen måste ha hörts ut genom
celldörren, förbi receptionen och ut på gatan. Stolen under mig går
sönder. Jag faller till marken. Ligger kvar. Rör inte en min. Käkarna
värker. Svetten rinner längs ryggen. Utom synhåll.
Trion blänger på mig. Häpet. För första gången har jag övertaget. Om
jag är nåt jävla miffo som de slagit sönder: Andra regler.
Undersökning. Rubriker. Avstängning.
”Jag hämtar pappren”, säger den långe. ”Stanna här”, säger han till den fete.
Ståldörren går igen.
En minut senare står den fete mitt emot mig. Jag ligger kvar. Hans hat
i blicken. Lyfter kängan. En minut och trettio sekunder senare ligger
den fete på golvet. Käken ur led. Och om det där revbenet inte var
brutet förut, så är det det nu.
Jag rycker av honom passerkort och vapen. Inte för att det behövs. Det
bästa med midsommar: Inte en polis kvar inne på stationen. Alla ute
och sätter handfängsel på Svenne fyllskalle som fått nog av
kärringtjat.
Jag vet inte hur man firar midsommar på Bahamas, om man har femtio
nystulna mille på kontot.
Det vet jag om ett dygn.

Skriven av: SmåGrodorna

Tags: ,

De är apor. Hon får en bestämd känsla av att de är apor. Barken lämnar
djupa fåror i hennes rygg, där hon stöttar sig mot eken i hörnet av
trädgården, solen filtreras genom lövverket och bildar mönster på det
alldeles för nyklippta gräset, hon drar ett bloss på sin cigarett,
suckar och kastar en blick mot den folksamling som hon avlägsnat sig
från.

Tjugo meter bort vid långbordet sitter, eller snarare står, ligger och
välter, det ett tjugotal personer, samtliga med lätt glansig blick och
majoriteten beväpnade med en burk öl i ena handen. Yviga frisyrer som
tidigare hade varit välkammade och sommarfina har nu fått ge vika för
festandets rufsiga flott, luggar ligger som trötta maskar, klistrade
mot pannor brända av sol, mittbenor är inte längre benor alls och
flätor och hästsvansar har lösts upp i kvällssolen. Där frisyrerna
tidigare låg som auror runt huvuden ligger de nu livlösa längst
sommarvarma halsar. En av männen har ett sår över kinden, det
koagulerade blodet står i skarp kontrast till hans runda drag och
nästan glättiga leende, det ser ut att vara resultatet av en alltför
vild dans med rosenbusken, men ingen kan veta säkert och imorgon har
även den runda mannen glömt.

Bordet, vilket vid kvällens början hade varit klätt i en optimistisk
gul duk i linnetyg, ser ut som ett slagfält, med högar av halvtomma
burkar av öl och cider, välta snapsflaskor, cigarettfimpar,
sillrester här och var – och nu är linnedukens färg otydlig, ett
myller. Plastmuggar med oidentifierbara matrester sprider en doft som
får henne att igen skrynkla ihop hela ansiktet av avsky, trots det
avstånd hon lagt mellan sig själv och festens nav.

Hon suckar igen, cigaretten brinner ut och hon tar sitt vattenglas och
för det till de röda läpparna, rakt, precist och utan så mycket som en
darrning på handen. Hennes frisyr är lika ordnad som den var vid
kvällens början och hennes blick lika klar. Hon drar långsamt, nästan
motsträvigt upp blicken ur glasets botten igen, fixerar en av männen,
hans för årstiden ovanligt gråa och bleka hud skimrar av svett, hans
läppar är för svullna och i kvällsljuset ter sig hans ansikte nästan
groteskt, som en parodi på den person han var när han kom. Han
balanserar tre ölburkar på den droppande pannan och brunetten han vill
imponera på skrattar ett skratt som får kvinnan vid trädet att rysa.
De är apor. Hon får en bestämd känsla av att de är apor.

Skriven av: Knäckebrödet

Tags: ,

Som ett glödgat rakblad. Fast behagligt. Så går ilen i mig när jag ser honom vid bordet. Mitt emellan Sanna och Jakob. Hans askblonda hår mot sommarbränd hy. Rislampans ljus uppifrån faller ner över hans ansikte. Skapar geometriska skuggformationer. Under kindbenen, ögonen. Hans svarta kontur. Som tecknad. Bakom honom en ekhylla med färgade bokryggar. Utanför fönstret till vänster om honom färgas himlen röd. Färgar hela sällskapet rött. Vid bordet. Jag biter mig i läppen. Är febrig. Svettig. Tar en klunk fördrink. Den har hunnit bli ljummen. Jag är sen. Alla är här. Jag vet inte ens vad han heter.
Just som Sanna vinkar blir jag plötsligt yr. Vänder om, snubblar över skor i hallen. Varm klibbig handflata. Krampaktiga fingrar runt handtaget. Kakel. Lutar min panna mot det kalla. Ögonen fokuserar. Det artificiella ljuset. Som blixtar när jag tänder. Vänder mig om. Ser mig i spegeln. Lirkar loss hårsnodden från min handled och samlar stressat håret till en tofs. Sköljer ansiktet. Händerna. Blåser ut luft.

De spelar jazz ute i salongen. Känner en hand på min axel

-Var har du varit?

Jag ser på hennes mun. Sannas läppar är blodröda.

– Blev-lite-sen-bara. Här.

Jag sträcker fram påsen jag burit på. Jordgubbarna som dinglat på styret hela vägen hemifrån. Oskadda. Hon tar emot påsen. Håller upp den. Tittar på den ur grodperspektiv.

-Jordgubbar?, säger hon och flinar.

– Ja, det är ju ändå midsommar.

Tittar ut på gården från sjunde våningen. Ingen midsommarstång där nere. Folk dansar bakom mig. Till jazz. Jag slänger en blick över axeln. Svarta konturer av kroppar i rörelse. Verkar som om alla glömt. Sig själva. Eller sverige. Svenska traditioner. Ikea.

Pratar med Lenny. Jakob. Maggan. Lotta. Hastiga kramar och olika parfymdofter. Mina fötter värker. Jag har inte ens dansat. Cider. Jag dansar. Öl. Ser på hans rygg. Vin. Sneglar. Ren sprit. Vågar se honom i ögonen. Det blir sent. Senare. Klockan är fyra på morgonen. Vi två är ensamma i köket. Tystnaden är plötslig . Abrupt. Öronen gör ont. En ringande ton som ett eko. Någon sover i salongen. På golvet. Många har gått hem. Sprungit barfota bort. Ljuset är vitt och milt. Strilar in som citronsoda över honom. Runt omkring. Han ser på mig genom springan i den askblonda luggen som fallit över hans panna. Vi säger ingenting. Han ler hemlighetsfullt.

Jag tittar ner i diskbänken. Pillar på jordgubbsförpackningen som står där. Den uppfläkta kanten. Fukten från jordgubbarna som trängt in. Bildat mönster i det vita. Det finns många jordgubbar kvar. Kanske tio. Hans tumme och pekfinger landar på en utav dem. Jag stirrar på hans tumnagel. Rundad och vit som en halvmåne. Hans andra hand tar tag i min haka. Vänder mitt ansikte mot honom. Hårt. Det drar till i nackmuskeln. Han har fräknar. Kanske 501 stycken. Ett födelsemärke vid höger näsvinge. Ögonen glänser. Kindbenen. Rakbladsvassa. Han gapar och nickar mot mig. Jag tvekar. Särar på läpparna. Långsamt. Han för jordgubben in i min mun. Jag tar en tunga. Tugga. Menar jag. Flimrar. Hjärtat dunkar. Ut i fingerspetsarna. Känner jag pulsen. Han ler en rad vita tänder. Färgas rosa av jordgubbsbiten som är kvar. Fnissar. Jag bubblar. Skrattar. Han lägger fingret mot sina läppar. Shh.

Står på Sannas balkong. Ser solen gå upp i ögonvrån. Han låser upp sin cykel. Låset slår mot ramen. Det ekar. Han lutar sig över styret. Tänder en cigarett. Sparkar ifrån. Börjar cykla. Nerför gatan. Hans gestalt blir mindre. Glöden osynlig. Jag vet inte ens vad han heter.

Skriven av: Färskpotatisen

Tags: ,

De ställde väskorna i hallen. Hissen stod kvar. De åkte ned. Affärerna
var stängda. De gick 250 meter. Till vänster låg en spansk restaurang.
Den var nästan tom. De frågade om stängningstiden. Det var en timme
kvar. De gick in och satte sig. De var helt ensamma i rummet.
Menyn låg på bordet. De beställde tapas. Spanska köttbullar till
honom. Gazpacho till henne. Vatten att dricka. De bad nästan om ursäkt
för det. Kyparen försvann igen. Högtalarna spelade spansk festmusik. I
övrigt var det tyst. De talade om resan. Om bilderna. Om hur våta
kläderna varit. Sedan teg de.
Maten kom. De tackade. Ute började det regna. Det var tomt ute på
gatan. Märkliga existenser strök förbi. De fanns alltid där men syntes
nu när de normala var borta.
Kyparen kom tillbaka. Smakade det bra? Ja tack. Nu ösregnade det ute.
Kyparen sade något om äkta midsommarväder. De log torrt.
De fortsatte måltiden. De talade om resor de inte kunde göra. Han åt
upp hennes gravade lax.
Kommande midsomrar blir annorlunda, sa han. Hon höll med. Hon lade
handen på magen när hon sa det.
Faten var tomma. De begärde in notan. Regnet hade avtagit. Kyparen
önskade dem en fortsatt trevlig midsommar. De tackade och gick.

Skriven av: Västerbottenpajen

Tags: ,

Jag sitter invirad i en mörkblå filt. 28 grader inuti filten. 8
utanför. Klockan är 22:05 och det regnar inte. En vit träsoffa på en
veranda i Småland. Tio tända ljus och en humleväxt som växer
okontrollerat. Fem vänner som envisats med att sitta ute fastän det är
idioti. Varmt i filten. Kallt utanför. En och annan mygga viftas bort,
och det känns som om vi vunnit kampen, men vi kommer märka i morgon
att myggen skrattar sist. Redan i natt kommer det där myggbettet
ovanför knölen på fotens insida att börja klia. Djävulskt. Någon av de
fem drar en anekdot om en väktare, en jultomte och en mördad småtjuv.
Det är ord. Bara ord. Jag lyckas inte skapa ett sammanhang. Skrattar
när man ska skratta. Vill inte verka distanserad. Vill inte att det
ska framstå som om jag tänker på någon annan, något annat, någon
annanstans. Tänker på någon annan. Något annat. Någon annanstans.
Sträcker ut min arm för att greppa den gröna glasflaskan på bordet.
Den är fortfarande kall. Det är inte så konstigt – den här verandan
känns lite som ett kylskåp. En vit, rektangulär inhägnad. Fylld med
mat och dryck. Det skulle väl vara myggen som är undantaget, om man nu
ska leta fel. Och vi fem. Sällan finner jag myggor eller människor i
vanliga kylskåp. Inte levande, åtminstone.

Jag andas in luften. Den får mig att känna mig levande. Det känns som
att varje hålrum i min hjärna fylls ut av juninattens luft. Juni är i
mig. Den här folktomma och överdrivet svenska småstaden med sina
tvåvåningsvillor av rött tegel och perfekta klippta gräsmattor är i
mig. Lukten av hägg är i mig. Nu är det ingen idé att verka
odistanserad längre. Det är häggens fel. Allt som är här, just i detta
nu, försvinner. Den mörkblå fleecefilten. Träsmaken som infinner sig
efter att man suttit på en och samma träsoffa på en veranda i Småland
i flera timmar. Alla andra sorters träsmaker som infinner sig på andra
träsoffor på andra verandor i andra delar av Sverige försvinner också.
Smaken av kyld mellanöl. Bilden av knott som cirkulerar ovanför ett
vinglas. Ljudet av en mygga som möter döden mellan en handflata och en
träplanka. Känslan av att ha dödat något och finna det
tillfredsställande.

Kvar finns bara den där häggen och ett minne av någon annan. Något
annat. Någon annanstans. Försöker döda tanken. Finner det
tillfredsställande och återkommer till kylskåpet.

“Nu går vi in”, säger en av oss fem. Jag vill protestera men märker
att alla andra redan är på väg in. Eller ut, beroende på hur man ser
det. Det är typiskt tänker jag. Jag som precis började vänja mig vid
kylan. Följer motvilligt efter de andra in. Stänger dörren. Böjer mig
ner och kliar mig på foten. Den må ha blivit mosad mellan en handlata
och en träplanka, den där myggan, men det verkar som om inte ens döden
hindrade den från att lämna kvar något hos mig. Otillfredsställande.

Skriven av: Myggbettet

Tags: ,

Jag hade tagit den skrynkliga trenchen över min blommiga sommarklänning och lämnat dom på verandan. Sa att jag behövde tid för mig själv. Stod inte ut med stämningen längre. Nu tar vi en snaps till sillen, skall vi sjunga tjejer.

Fyra singeltanter som desperat försökte hitta tillbaka till en svunnen tid. Skall vi skråla kärringar, what a fuck.
Kikade ut under hattbrättet på evighetsduggregnet, i fickorna på trenchen låg mina två enda riktiga vänner. Min platta bourbonflaska och min Smith & Wesson. Vattenpölarna på den smala grusvägen speglade bilstrålkastare från barnfamiljer som gett upp midsommarstången och tröttnat på frusna griniga ungar. Några naiva varelser som försökt fånga dagen på en lerig gräsmatta.

Vad hade hänt om jag satt kvar ? Hade Daisy föreslagit att vi skulle plocka sju sorters blommor och drömma om ……. Nej, ingen midsommarnattsdröm för mig. Det var när jag vaknade hos honom mardrömmen startade. Ju mer jag mindes, ju mer ville jag glömma. Efter en kväll, när han tittat för djupt i whiskyflaskan och vi gått lös på varandra med knytnävarna, så insåg jag mitt eget bästa. Jag ville förändras men först måste jag överleva och lämnade honom.

Ibland har jag ångrat mitt beslut. Jag borde stannat hos honom och blåst skallen av honom med min Smith & Wesson. Då hade ingen annan kvinna riskerat bli behandlad som jag blev.
Om ett par timmar skulle dansbanan öppna. Jag hade länge sökt kärlek men bara mött lustar och åtrå. Även om jag insåg detta, så tackade jag inte nej till att ett par ådriga underarmar höll mig i ett fast grepp och att jag fick något hårt mellan benen.

Stannade till, kollade min mejk. Tog upp sminkspegeln ur handväskan, kände den där känslan, du tittar i spegeln och allt du kan se är en främling. En kvinna som kastat bort sina bästa år på kärlek, patetiskt.
Jag fällde upp kragen på trenchen och körde ned händerna i rockfickorna. Kramade min bourbon med handen, den behövde värme för att drickas ljummen. Jag insåg redan på verandan att min lever ville ha annat en snaps.
Fortsatte grusvägen fram och kom in i sommarstugeområdets sämre delar. Bakom dom regnvåta faluröda fasaderna, dolde sig TV-licensskolkare CV-förfalskare och annat pack.

Nere vid den nästan övergivna festplatsen. Några galonklädda barn rullade runt i leran runt stången medan deras huttrande föräldrar tryckte sig in under taket på lottståndet. En fuktig dimma började växa upp genom marken. Jag hade hört knastret mot gruset bakom mig en stund, någon förföljde mig, jag kramade kolven på min Smith & Wesson och vände mig snabbt om.

Det var Daisy, med sitt blonderade hår och en grå rand högst upp på hjässan. När jag såg henne stående inlindad i en filt, så förstod jag varför hon ville vi skulle sjunga ”Ju mer vi är tillsammans”.
Hon kände sig som en tjej på balkongparty i en TV-reklam för bostadsrätter i Hammarby sjöstad. Något Daisy i sin miljonprogramstvåa, med nikotinfärgade väggar knappast levde upp till.
Egentligen levde hon inte upp till någonting alls.

”Vilken konstig klädsel på midsommar” påpekade hon och tände en ny cigarett.
”En del av jobbet, hurså ?”
”Brukar inte du vara extrainkallad och bära polisuniform på midsommarafton.”
”Jag har lämnat in brickan och tjänstevapnet, kör eget”
”Just nu ?”
”Det ligger en 40-fotare vid en brygga några kilometer bort. Ägd av en som saknar inkomst. En klient har blivit blåst, skall kolla i morgon.”
”Trivdes du inte hos polisen”
”I tryed to discower the truth, but some truth are to painfull to now.”
”Har det här något att göra med ditt spruckna förhållande ?”
”The more you now about yourself, unless you like the man.”
”Varför pratar du engelska”
”En del av min hårdkokta image.”
Nu var min bourbon lagom fickljummen, jag bjöd henne på ett par stadiga klunkar.

Det hördes ett brak bakom oss. Jag vände mig blixtsnabbt om, midsommarstången var borta och en skugga försvann genom dimman mot skogsbrynet. Vi gick fram genom det blöta gräset. Midsommarstången låg i en onaturlig ställning med kransarna rätt ut. Den hade lämnat den här världen.
Jag böjde mig ner, den var av precis vid marknivån. Med en kulspetspenna från innerfickan petade jag lite i flisorna. Ett snabbt hugg, den som gjort det här visste vad han gjorde.
Daisy vände sig om och kräktes i gräset, om det berodde på den avskyvärda synen av den uppspjälkade stongen eller på min taskiga bourbon fick jag aldrig veta.

”Vem vill en midsommarstång något ont grät hon.”
”You always look for old friends but your enemys will get you first” svarade jag torrt. ”Stick hem, jag kommer efter.”
Såg något liggande i gräset, en tändsticksask, den var torr så den kunde inte legat där länge. Jag stoppade den i fickan och tittade upp. Några män och en kvinna kom gående mot mig, kände igen kvinnan, Kommissarie Ohlson på våldet. Tydligen hade hon sommarstuga här ute, har aldrig tålt den kvinnan.
”Vad gör du här” frågade hon.
”Kollar runt lite” svarade jag, ”det har skett ett brott här.” och pekade på brottet på stången.
”Det här är något för samfällighetens festkommite” fortsatte hon argt, ”vi vill inte ha några privatsnokar här. Förresten såg du hur det gick till?”
”Nej, men skicka upp dina plattfötter i skogen och be dom leta efter en yxa,” hånlog jag tillbaka.”Men jag tvivlar på att dom hittar något, är säker på att det var ett proffs.”
Jag gick därifrån och tog några klunkar bourbon, för att stå ut med sällskapet på verandan. Sen tog jag upp tändsticksasken ur fickan. Det var en reklamask från en pizzeria i stan, som inte tillhörde dom bättre. Jag kände kände ett par ådriga underarmar som kavlade deg där.
Bestämde mig för att söka upp dom, bjuda på några drinkar och pumpa dom på lite information.
Dessutom ville jag ha något hårt mellan benen.

Skriven av: Midsommarstången

Tags: ,