karaktär

You are currently browsing articles tagged karaktär.

35 år gammal och redan på serviceboende. Han hatade sin kropp och det faktum att huden nybildades i en katastrofal takt. Den låg i vedervärdiga drivor över allt han ägde och därför undvek han att röra sig och hade utvecklat ett mycket sparsmakat rörelseschema. Trots det såg det ut som en orkan med stora snöflingor vräkt ut hela sitt innehåll i hans rum. Möblerna hans mamma valt var dessutom svarta och det gjorde att allt såg så mycket värre ut och inte ens när det var alldeles nystädat såg det rent ut. Håret stod på ända av hans eviga klianden och hårstråna var liksom beklädda med fet stearin. Ganska osympatiskt. pannan fjällade, kinderna fjällade, händer, armar, ben, rygg, mage, ja till och med kuken fjällade. Och han hatade. Fjällen, och sig själv.

Han plockade upp en av Lois Armstrongskivorna , ruskade av sitt tillkortakommande och satte den på skivspelaren. Han måste låta henne göra ren den varje dag om han skulle kunna fortsätta använda den. Han öppnade balkongdörren och drog på volymen så att hon skulle höra att hon var väntad, ”The flat Foot Floogie” vrålade ut över Hägerstensvägen. Han visste att hon uppskattade det och även om hon inte delade hans fablaisse för Armstrong nynnade hon med, ja rent av jammade när hon dammsög och försökte hålla rent i hans grotta. En omöjlig uppgift förvisso men som hon sa: Om hon inte gjorde det varje dag skulle han till sist begravas i sina egna hudflagor. En ganska vidrig tanke, som tidigare i livet varit ömkansvärt trösterik men sedan han mötte henne hade viljan växt. Hon brukade alltid vara lite sen men hon stannade alltid längre, tog aldrig någon rökpaus och var så direkt och glad. Visst hade han retat sig på henne i början och han minns när hon ville att han skulle bada och han tvärvägrat. Först tre dagar senare hade hon med lock och pock, som med ett litet barn, fått av honom hans kläder. Och då skämdes han. Han skämdes för att han var så osmaklig när han märkte att hon fick lova att hålla andan för att stå ut. Du luktar, sa hon och sedan var det inget mera. Men hon stod ut och han hade funnit sig i att bli omsedd och smord, som vore han en helig.

Musiken hade tystnat men hon var ännu inte hos honom och han lyssnade efter hennes steg. De var inte tripp tripp utan mera dada med knorr. Just så var hon: Dadá med knorr. Han hade utvecklat sina sinnen att han kunde identifiera människor på flera hundra meters håll från balkongen och inne i husets tredelade kropp kunde han avgöra om det var en känd eller okänd och om det var en känd visste han alltid vem det var – även om han eller hon kom i sällskap. Han kunde till och med identifiera rullstolarna och rullatorerna. Och han förde bok. In och utgående. Tider. Ibland förde han in spekulationer kring humör och var de varit eller vart de skulle. Det stämde i princip alltid, på pricken, när han hörde sig för med antingen den det gällde eller oftare: Med henne. Men hon hade bara jobbat sedan i våras och han visste att hon skulle sluta om ett par veckor. Semester med barnen, som nu var uppe hos mormor och morfar i Falun. Därefter Universitet igen.

Han hade upptäckt att även hon hade sitt att dras med en exman som ibland dök upp och var våldsam. Det hade hon inte vare sig sagt eller bekräftat men han hade antecknat lokaliseringen av blåmärkena och dessutom beskrivit dag för dag hur de förändrades. Att exmannen var svartsjuk hade han förstått när han flera gånger hade sett henne komma cyklandeuppför backen från Aspudden, med en man springande vid sidan om.

Han ringde ner till föreståndarinnan och undrade var hon var, hans hemhjälp, men föreståndarinnan hade inte fått något meddelande och ungefär då visste han att något hänt henne. Något hemskt och hårt och oåterkalleligt. Han satte på samma skiva igen och gick ut på balkongen och vrålade ikapp med Lois trumpet. ”The flat Foot Floogie with a floy Joy …”

Skriven av: Lundagatan

Tags: ,

Den headbangande ensamstående tvåbarnsmorsan Linda är nog den karaktär som står mig närmast. Ibland hänger hon med mig ut i cyberrymden och gör bloggosfären osäker på rockkonserter och annat. En hårdrocksvariant av Viktoria Silvstedt som kör gaffeltruck på ett lager, hur det fungerar på en helt mansdominerad arbetsplats har jag aldrig begripit, men tydligen så har hon satt sig i respekt.

Precis som många andra starka personligheter som Batman och Spindelmannen lever hon ett dubbelliv. Det ena som går ut på att laga mat, hämta ungar på dagis.

Men varannan söndagskväll packar hon stövlar, bävernylonoveraller mössor och annat i två små ryggsäckar med Iron Maidenmotiv och lämnar över barnen till sin ex. Det är då själva förvandlingen sker.

I ytterfacken på ryggsäckarna har hon packat ned alla mentala spärrar, så hon vet var hon har dom när hon hämtar Anders och Amanda nästa söndag.

Däremot byter hon aldrig skepnad. Hon går alltid klädd i utslitna jeans eller skinnbyxor till sin skinnpaj och svarta basker. Kreationen toppas med hennes kraftiga blonda hårsvall som under dom nästan 30 åren jag känt henne aldrig varit uppsatt. Naturligtvis bär hon sina stora dödskalleörhängen till, som alltid gör succe på föräldramöten.

Förutom hårdrockskonserter är hennes stora intresse killar. En bra metafor för hur hon beter sig är motorsåg, hon fäller dom en efter en.

Ser man till hennes yta så kan man missförstå henne som hård och kall. Men bakom finns det en människa som är väldigt mjuk och känslig. Dom sidorna hos henne delar jag exklusivt med hennes två barn. Mitt förhållande till henne har hamnat på någon konstig fjortisnivå, sen vi bägge blev singlar. Bland dom mysigaste stunder vi har ihop är efter en sen utekväll. Vi kryper ihop tillsammans i en busskur i väntan på nattbussen, hon lägger armen om mig och tar upp en burk Buddington ur handväskan som vi delar på. Sen har vi dom mest förtroliga samtal, som i och för sig blir rätt skruvade, för så är hon.

Tänkte beskriva en situation med henne som är rätt ovanlig, normalt tappar hon aldrig ansiktet, men under den här shoppingrundan blev det så.

Linda blev avbruten av ett telefonsamtal, hon drog åt sig sin stora svarta handväska och rafsade upp mobilen, samtidigt som det kom ut en tjej och fyllde det minimala bordet med koppar och fat. Det här var början på en serie händelser som skulle sluta i total katastrof.

Nu gick det snabbt, telefonsamtalet var från Amanda som bara var nyfiken på vad hennes morsa hade för sig. När dom pratat klart skulle Linda lägga tillbaka mobilen, men hon tittade ned i handväskan lite frånvarande, för att studera sitt inköp som låg där. Själv hann jag bara tänka nej gör det inte, innan hon tog upp den med samma loja frånvarande uttryck som folk har, när dom leker med sina mobiler på allmän plats.

”Stoppa ner den” väste jag.
Linda hörde mig inte, utan lyckades slå på den, sen tappade hon den på sockerskålen, glad över sin nyvunna frihet åkte Herr Framtidskanin runt på bordet och sprätte iväg sockerbitar med klitoriskittlaren. Både Linda och jag satt som förstenade, situationen drog uppmärksamhet till sig, det blev tyst i lokalen, allt som hördes var framtidskaninens surrande. Tillslut drog Linda av sig baskern och fångade in den, sen lade hon armarna över alltihop och dök ner med ansiktet mot bordet.
”Jag vill gå härifrån” mumlade hon under sitt blonda hårsvall.
Ett spontant fnitter började höras i lokalen, jag ville just nu också befinna mig någon annanstans, men plötsligt dök …….. 3.0 upp och räddade situationen.
”Vi spelar bara coola och dricker kaffe i lugn och ro” viskade jag till henne, ”man får ta sånt här helt enkelt, ser det som en del i att öka min självkänsla.”
Linda reste på huvudet och försökte få sitt röda ansikte att se så coolt ut som möjligt. En äldre dam vid bordet bakom knackade henne på ryggen.

”Den gick väl inte sönder”
Linda vände sig om ”Va !”
”Jo” fortsätter tanten, ”mina barnbarn ser också dom där tecknade pang-pang serierna på reklamkanalerna, sen vill dom att man skall köpa dom där leksaksrobotarna som är med där på Toys Are Us. Dom är ju jättedyra, hoppas den inte gick sönder.”
Linda lyfte på baskern, slog snabbt på och av framtidskaninen, sen åkte den ned i handväskan igen. ”Nej” sade hon leende tillbaka, ”den höll, tur det, min grabb har tjatat om en sån här jättelänge, inte klokt vad dom lurar på oss föräldrar och barn nu för tiden.” Tanten log och nickade tillbaka.

Skriven av: Hornsgatan

Tags: ,

Vi satt fem man runt bordet och stirrade på den ofungerande prototypen. På bordet blandades urdruckna kaffekoppar med drivor av ritningar, kretsschemor och kodlistningar. Vi hade försökt sedan dagen innan att begripa vad som var fel. Ena kortsidan i rumet upptogs av en stor white board. Överst hade jag textat: ”Document current situation”. Därunder hängde några gula post-it-lappar. Intill stod det: ”Root cause candidates”, i papperskorgen låg ett antal hopknycklade lappar, vilka alla en kort stund framstått som giltiga kandidater. Våra idéer var slut och stämningen hade nått tidernas lågvattenmärke. Då öppnades dörren och Håkan klev in.

– Jag hörde att ni har ett problem!
Ögonen lyste, håret stod på ända och rösten var full av entusiasm. Jag hade bara sett honom på avstånd tidigare, men kände väl till hans rykte. Håkan hade varit länge på firman. Hans roll var oklar för de flesta, men han ansågs helt oumbärlig.

Nu stod han där vid bordet i sin labrock. Han betraktade nyfiket prototypen. Han tog upp den, vände på den, tog av sig glasögonen och petade lite här och var på den.
– Vad gör den?
Hans röst var fylld av önskan att veta och inte det minsta ironisk. Här stod företagets skarpaste hjärna och han hade verkligen ingen aning om vad vår prototyp förvänatdes göra. Vi började förklara lite trevande hur det var tänkt, hur vi hade simulerat, testat delsystem och till slut gjort en prototyp.

– Men nu gör den alltså inte det där och ni fattar inte varför, avbröt han oss till slut.
– Ja precis och vi har liksom kört fast på steg två i problemlösningsmetoden, förklarade jag.
Han log, kliade sig i skägget och bet på sina glasögon. Det hade blivit tyst igen.
– Varför är den grön?
– Eh, ja alltså…
– Jag menar kunde den inte lika gärna vara blå?
– Jo det kunde den väl…
– Är det här toppsammanställningen?

Han hade i en rörelse rest sig, greppat ett papper ur röran på bordet, viftat ner våra post-it lappar och satt upp en ritning på tavlan med två magneter.
– Ja just det, kom det lite osäkert från konstruktören.
Håkan hade redan börjat rita på tavlan runt ritningen. Han formulerade fem frågor ingen av oss tänkt på. vi försökte samla oss för att börja svara då han plötsligt utbrast:
– Vet ni vad, jag tror ni ska kolla om det här interna nätet har råkat bli trippelterminerat, och så borde ni verkligen fundera på det där med färgen. Ursäkta, jag måste rusa.

Han försvann ut genom dörren.
– Det var som, kom det från Petter som slitit fram en multimeter.
Nätet var trippelterminerat. När vi väl rättat till det tickade prototypen igång. De fem frågorna Håkan lämnade efter sig visade sig hjälpa oss hitta flera allvarliga misstag i konstruktionen och ge oss idéer till nästa generation.

Igår meddelade chefen att Håkan bett att få jobba i mitt projekt att ta fram en raket för att resa till Mars. På måndag ska den utökade projektgruppen träffas för första gången. För säkerhets skull har jag gjort motorn blå i min presentation.

Skriven av: Götgatsbacken

Tags: ,

Om vi säger:

Sherlock Holmes.
Madame Bovary.
Lisbeth Salander.

Så tänker du?

Ja, nä … vi vill nog kanske inte veta exakt vad du tänker (om det inte är något snällt förstås). Men vi blir mäkta imponerade om du tycker som vi: Att det där är exempel på tre starka karaktärer. Fiktiva karaktärer som man nästan inte vet om de är påhittade eller ej. Var böckerna om dem biografiska, för mitt minne av personerna är så levande? Var de verkligen inte av kött och blod? Va?

Conan Doyle blev så irriterad över Sherlock Holmes populäritet att han försökte ta livet av honom. Och vem bryr sig om något annat än Lisbeth Salanders öde i böckerna/filmerna hon är med i? För övrigt böcker/filmer som i andra länder alla fått ny titel: The Girl With …

Ibland skapar författare så starka karaktärer att de får ett helt eget liv utanför bokpärmarna. Därför är veckans skrivuppgift denna:

  • Du ska skapa en stark karaktär som någon annan karaktär i din berättelse (och vi läsare) ska möta för första gången.
  • Vem är det som möter karaktären, var är de, vad gör de?
  • Hur vill du beskriva din karaktär? Fysiska attribut? Intelligens? Humor?
  • Skriv en scen som väcker vårt intresse; ta gärna ut svängarna i beskrivningen av din karaktär!

Denna vecka behöver alltså inte texten ha en klar början eller slut, det är viktigast att lyckas förmedla denna känsla av en person som inte är som någon annan person i hela världen.

Uppgiften sträcker sig från onsdag 30 november till onsdag 7 december

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Karaktäristiskt

Veckans pseudonym kommer att bli gator på Södermalm i Stockholm där Mikael Blomkvist druckit kaffe (dvs alla)
Veckans tag på texterna blir karaktär

Tags: ,