hemnet

You are currently browsing articles tagged hemnet.

– Hej, jag heter Irene.
– Hej Irene.

Hon gör vad hon kan för att titta stadigt på de andra. Inte på de grå
plattorna med fuktfläcken i taket. Inte på tegelväggarna. Rakt på de
två andra medelåders kvinnorna. Snegla vänligt på mannen i den där
kavajen som mest ser ut som en gammal fåtölj från Myrorna. Inte på
skorna. Marmorgolv, var säkert snyggt en gång i tiden. Var det en
spricka hon såg vid dörren? Det är något här som känns ”skola”. Det är
svårt att andas. Är det för att hon är rädd att det ska lukta snus och
mögel?

– Det började för två år sedan när vår granne skulle flytta. Hon hade
alltid varit lite hemlig och jag hade faktiskt aldrig varit inne hos
henne. Vi bor i radhus så hon hade precis samma planlösning som jag
men jag visste alltså inte hur hon möblerat och dessutom hade jag hört
att hon gjort om badrummet. Så när annonsen låg ute gick jag in och
kollade. Det var väldigt spännande. Två veckor senare sade en väninna
att hennes grannar skulle flytta och då gick vi in och kollade på
annonsen tillsammans. Sedan … blev det liksom mer och mer.
Hon sväljer och ser på de andra. De säger inget men nickar
igenkännande. De känner alltför väl igen det från sina egna
berättelser.

– Jag borde nog anat något när jag började titta på kontor också. Jag
arbetar på en myndighet och trivs bra där men nu ville jag också läsa
allt om nya häftiga kontorsmiljöer. Jag läste beskrivningar, såg foton
och tänkte att där skulle jag så gärna gå omkring och bära på en pärm.
Ett nytt andetag. Sista kraftstöten. Försök att inte fingra i sprickan
i stolslädret.

– Så för en månad sedan sade min man att han tycker att vi borde
fjällvandra i sommar. Det brukade vi göra innan barnen kom och det var
underbart, men nu kände jag bara att nej. Jag vill inte. Det kändes
bara obehagligt. Samtidigt så älskar jag ju fortfarande min man och
naturen. Jag förstod inte vad det var förrän jag gick in en stund
senare och kom att tänka på att i fjällen måste man spara på
batteriladdningen till telefonen. Jag skulle inte kunna hålla koll på
annonserna om vi for till fjällen. Då insåg jag att det hade blivit
ett missbruk. Jag är hemnetmissbrukare. Jag har försökt sluta men det
går inte. Jag behöver hjälp.

De andra i cirkeln nickade. Det kändes lite lättare att andas nu.
Mannen i fåtöljkostymen tog till orda:
– Ni har en lång väg att gå mina vänner, men ni har tagit ett viktigt
första steg idag. Många vänder i dörren. Antingen har de inte kommit
till insikt eller också har deras missbruk gått så långt att de inte
orkar vistas i mindre charmanta lokaler. Så långt kommet är livet ofta
på gränsen till outhärdligt. Alla andras gräsmattor förefaller
grönare.

Han vände sig om och tände powerpointkanonen. Det var ett gammalt
tröskverk som tog god tid på sig. Medan den surrade igång gick han in
i rummet bredvid och hämtade duken – en stor plåtrulle av
diabildsmodell.

– Jag har analyserat era fall och tagit fram behandlingsprofiler. Vi
förstår alla att ni inte kan fortsätta som förut. Än så länge har ni
kanske lyckats hålla fasaden uppe på jobbet men det är just fasaden.
Jag har alltså sjukskrivit er i tre veckor till att börja med. Ni ska
dra er undan en tid. Bo i avskildhet. Jag har valt varsin lämplig
bostad till er.

Han tryckte fram första bilden:
– Mariette: du får lägenheten. Takvåning i ett nybyggt område
bostadsrätter i utkanten av stan. Utsikt i alla riktningar – både över
sjön och över friluftsområdet i närheten. Terrassaltan på tre sidor.

Nästa bild.
– Christine: Du får stugan, charmigt skärgårsläge, Fisknät på tork
utanför. Stort lantkök.

Ytterligare en bild:
– Irene: du får villan uppe på höjden. Sutteräng, matkällare,
walk-in-klädkammare, Ljust och fräscht och avskalat. Kök i borstat
stål.

Kvinnorna satt andlösa. Det var uppenbart att detta väckte något i
dem. Ett begär som de kände att de inte borde visa offentligt men som
var för starkt för att ignorera.

Mannen i Myrornakavajen stängde av projektorn.
– Ni kommer att bo där i tre veckor och roa er med vad som finns att
göra där. Där finns böcker och ett visst tv-utbud men inget Internet
och mobilerna får jag be er lämna här innan ni går. Jag kommer att
ringa och prata med er en timme per dag. Ni ska hålla er hemma i
stillhet, alla dagar utom på lördagen då ni ska träffas och umgås, en
gång hos er vardera.

Han drog efter andan och antydde att mötet gick mot sitt slut.
– Klarar ni detta utan att gå husesyn och utan att jämföra
planlösningar är ni redo för behandlingens tredje steg. Det kommer att
visa om ni kan återgå till ett normalt liv i samhället.

Skriven av: Skeppsholmen Sothebys International Realty

Tags: ,

Behandlingshemmet för hemnetmissbrukare låg i en gammal herrgård, några mil söder om Stockholm. Den hade två våningar, gul träfasad med vita rundade fönsterbågar. Föreståndaren hade tagit med sig socialsekreteraren och en behandlingsassistent in i den gamla pigkammaren bakom köket, som nu fungerade som kontor.

Hon satt nu  bakom skrivbordet med en kulspetspenna som balanserade på mitten mellan långfingret och pekfingret, den slog i bordsskivan med spetsen och baksidan var annan gång. Sen tog hon den fundersamt i handen och skrev några stödord i det linjerade blocket framför sig.

”Ett svårt men inte ovanligt fall, började hon medan hon såg på socialsekreteraren. Ensamstående kvinna, 35 år. En svår uppväxt, med föräldrar som lusläste i bankernas fönster, klippte annonser ur tidningar och sprang på visningar varje helg. Problemen fanns redan på den tiden, men var inte lika synliga när inte internet existerade. Du körde hit henne akut sa du, vad hände ?”

Socialsekreteraren, en kvinna i 60 årsåldern, började berätta.
”Det var en mäklare som ringde, hon dök upp på en visning i Bromma, en större villa i behov av renovering. Först tog hon upp orientaliskt mönstrade kuddar ur en kasse och började fluffa till dom  i soffan. Sen tog hon fram en massa platta stenar, som hon påstod blivit slipade av havet i tiotusentals år och placerade dom i fönstret. Mäklaren sa att han upplevt liknande fall med hemnetnarkomani tidigare. Han ringde mig och hon följde med hit utan polisingripande.”

”Blandmissbruk alltså” svarade föreståndaren, ”både Lulu Carter-beroende och Ernstsyndrom, rätt vanligt idag, heminredningen sköljer ju över oss i media. Sitter hon inlåst i bilen nu ?”
”Nej, hon verkar inte rymningsbenägen, hon stannade utanför”
Behandlingsassistenten tittade ut genom fönstret.
”Hon verkar inte vara som många andra vi haft här, som vuxit fast framför datorn och slutat sköta sig hygien, ser fräsch ut. Hon står lutad mot husväggen och kisar mot solen. Snygga kläder, vita Hunterstövlar, en vit spetsklänning, grovstickad grå kofta, pepitarutig keps …. men vänta varför har hon släpat fram den där zinkvattenkannan och den gamla krattan med träskaft och ställt bredvid sig ?”

”Shit ! Ta in henne genast” ropade föreståndaren ”hon går igång på tidningen Lantliv också, livsstilsmagasinsberoende, vi får låsa in henne på avtändning.”
”Skall jag ta rum nummer fem” frågade assistenten, ”enbart vita väggar, en svart säng och en svart byrå, inget som stör och skapar några ideer.”
”Nej, det här är ett svårt fall,” suckade föreståndaren, ”rum nummer fem är bra för avtändning av intryck, men hennes beroende verkar komplicerat. Innan du började här hade vi en patient som led av less is moore. När vi hittade henne satt hon på sängen, hon hade placerat ett dricksglas på byrån som hon målat med nagellack. Sen satt hon okontaktbar och svamlade om att det var designat Ulrika Hydman i en vecka Jag tar inga risker, vi får ta rum nummer elva.”
”Pensionärssommarstugan” utbrast assistenten, ”herregud.”

Föreståndaren vände sig gravallvarlig till socialsekreteraren och förklarade.
”Det här kan låta grymt, men hon får både en lugnande spruta och spännbälte över natten. Rum nummer elva eller pensionärssommarstugan som vi kallar det, har mossgröna medaljongtapeter från 70-talet, cognacsfärgad nålfiltsmatta och omaka sprucket porslin, vi använder det bara i svåra fall.”
”Ni har bra referenser och resultat av era behandlingar” konstaterade socialsekreteraren, ”jag litar på er.”

Patienten lurades in med ny uppdatering  på Hemnet, en östermalmsfyra med äkta takstuckatur för sex miljoner . Socialsekreteraren satte sig i bilen och åkte därifrån.

Dom ångestladdade skriken från rum nummer elva, slutade först vid femtiden morgonen därpå.

Skriven av: Notar

Tags: ,

Värmen ligger som ett täcke över torget, det är helt vindstilla och
luften vibrerar av hettan. Svetten rinner längs ryggraden som en bäck
på våren och jag får svårt att koncentrera mig på det jag är där för
att göra. En bukett blommor. Hela torgståndet är fullt av dem, det är
bara att välja. Inget att ha beslutsångest för. Jag pekar på en hink
med blommor till höger om kassan. ”En sån tack.” Försäljaren ger de
vanliga råden om snittytor, temperatur på vatten och frekvensen på
vattenbyte. Jag lyssnar som vanligt inte. Det är ju inte jag som ska
ha dem.

Sätter mig på tvärbanan mot Solna och värmen är om möjligt än mer
tryckande i vagnen. Trots känslan av att befinna sig i en ångbastu i
Österbotten ger den korta resan till Trekantens station mig tid att
mentalt förbereda mig på det som ligger framför mig. Det hela är så
sorgligt. Han hade hela livet framför sig, Jens. Lovande karriär som
arkitekt, familj och ett rikt socialt liv. Det började så himla
oskyldigt. Visst, jag antar att tecknen fanns där om vi hade varit
uppmärksamma på dem. Men det är ju ingen som höjer ögonbrynen om man
dricker ett glas vin eller två till maten nuförtiden, även om det är
en vardag, så varför skulle vi reagerat på att han ofta pratade om
alla visningar han varit på och alla hus han sett på Hemnet och andra
sidor på nätet. Alla pratar ju bostäder, speciellt i Stockholm. Först
vädret sen bostadsläget. Snarare så att man verkar lite lätt konstig
om man inte har koll på bostadsräntan oavsett om man har hyresrätt
eller villa.

Men det räckte inte för Jens, det fanns något i honom, något som slog
fel. Utöver den, nuförtiden normala, renoveringshetsen och
bostadskarriären med ständiga byten och flyttar började han stanna
uppe allt senare och senare på natten, fast framför skärmen. I början
märktes det inte, förutom att hans humör började svänga mer än
vanligt. Pia, hans fru, hade till en början överseende. Att det hela
bara var en fas, att det skulle gå över. Men sedan började det gå ut
över jobbet med missade deadlines och missnöjda kunder. Även en stor
del av hans arbetstid gick åt att titta på alla nyinkomna annonser.
Han fick flera varningar men till slut blev det för mycket. När han
konfronterades av sin chef fick han någon slags psykos och blev
våldsam. De var till och med tvungna att ringa polisen. Nu sitter han
på Trekantens beroendecenter, ett ombyggt servicehus. Ett liv i
spillror.

Det här är mitt första besök sedan han blev intagen. Tvärbanan stannar
precis vid den nyrenoverade entrén och jag blir lite lätt förvirrad
när jag står i foajén. Vart ligger Jens rum, vilket håll ska jag åt?
På en skylt ser jag att akutmottagningen ligger rakt fram och
långtidsboendet är in i korridoren till höger. Inser att jag ska till
vänster, in till avdelningen för nyintagna. Följer korridoren bort och
slås av att alla väggarna är målade i Stockholmsvitt och att de är
smakfullt ljussatta av diskret infogade spotlights. På en fönsterbänk
står en skål i målad bambu fylld med till synes orörda frukter,
vanliga Ingrid Marie blandat med lichifrukter, persika, sharon och ett
par physallis. Lite längre fram, i en liten alkov, står ett par
Jetsonfåtöljer av Bruno Mathsson. Jag möter en sjuksköterska som ser
min undrande blick och förklarar att avdelningen är inredd så att de
nyintagna ska känna sig som hemma. Att chocken inte ska bli för stor.

I den spegelklädda hissen kommer det behaglig muzak på svag volym ur
ett par dolda högtalare, subbasen är där och diskantåtergivningen är
anmärkningsvärt klar. Jag kan inte placera vilken låt det är en cover
på men jag finner mig själv nynna med när refrängen börjar. Precis när
jag stiger ur hissen inser jag att blommorna jag valde på torget är
anemoner. Det måste varit något undermedvetet, Jens brukade alltid
ställa fram anemoner på sina visningar. Med en suck pressar jag ner
buketten i närmaste soptunna. Tur att jag kom på det innan jag
knackade på. Hade just varit snyggt att ge honom ett återfall det
första jag gör.

Skriven av: HusmanHagberg

Tags: ,

Carina slår sig ner på stolen och hon ryser. Hon ryser från tårna till skalpen, från ryggmärgen till allra yttersta hudlagret. Hon sitter där på stolen och darrar. Hon skyller på stolen. Dess konstruktion gör Carina darrig; lackad furu, fyrkantig sits, rakryggad institutionsstol. Såna vi hade i skolan, tänker Carina, i förorten, i början av 80-talet, jag borde kommit längre än så här.

Det står flera likadana stolar i rummet. I en ring. Om det ändå hade varit enhetligt. Men där står en stålstol med vinröd sits och en högst ordinär vit köksstol. En sådan Carina köpte när hon flyttade hemifrån i mitten på 90-talet.

Carina darrar ännu mer nu. Hon tar ett djupt andetag. Ett till. Ett till. Hon andas snabbare och snabbare. Hon sätter sig på sina svettiga händer och det flimrar för ögonen. Det kan också vara lysrören som flimrar, tänker hon. Lysrören är bara till hälften tända. Bara halva rummet är upplyst. Men det räcker för att Carina ska se, se väggarnas ljusgrå färg, fondväggen i orange, det ljusgula linoleumgolvet som är slitet här och var, eller om det bara är skitigt. Bara skitigt? SKITIGT!

Hon blundar. Andas. Håller kvar händerna under sina lår.

”Jag tror att det räcker för idag”, säger Lars-Åke.

Han har en så blid röst, tänker Carina. Men den räcker inte, det räcker inte med en blid först för att göra henne lugn.

”Ta mig härifrån”, viskar hon.
”Kom här, ta min hand”, säger Lars-Åke.

Hon sträcker handen mot honom och blundar fortfarande. När hon känner hans varma, torra handflata omsluta hennes reser hon sig upp och vågar kisa lite.

”Det gjorde du bra”, säger Lars-Åke och låter som om han menar det.
”Okej”, säger Carina och låter inte helt övertygad.

De går ut i den stilla korridoren som leder bort till matsalen och sovrummen. Här är det vita väggar, golv i marockanskt kakel (fast diskret) och det doftar rent. Mild Fêtes-des-Fleurs.

”I morgon får du prova att gå in här i rummet själv”, säger Lars-Åke. ”Vi tar det här i din takt. Du behöver inte kasta dig in i gruppterapin innan du är beredd.”
”Vad bra”, säger Carina.

Skriven av: Svensk Fastighetsförmedling

Tags: ,

Hon hade promerat hem efter jobbet i blåst och snödrev, ett riktigt ikeaväder. Vissa dagar ansåg hon helt odrägliga både på jobbet och ute på den trista gatan. Som tur var hade hon inget speciellt att göra efter jobbet. Inget hemmafix. Det som lockade var en lugn kväll framför datorn. Tv-n hade hon för länge sedan skippat. Bara dokussåpor, trista nyheter och debatter där deltagarna roade sig med obduktionsminimalism på andras ord och argument.Tanken på en spännande surfingtur på Hemnet gjorde livet ljusare.

Redan i hallen hade hon känt hur något som finns i det som är välkomnade henne. Det varma, vänliga ljuset , harmonin i färgskalan, till och med skohögen och sockarna i ett hörn var viktiga detaljer av vad hon uppfattade som en mysig, levande miljö. Här var det inte längre nödvändigt att försöka bemästra existensens villkor. Hon hade skrattat åt sitt försök att filosofera. Men så var det. Hon älskade att komma hem, speciellt dagar när timmarna segade sig fram och ingenting var tillfredsställande. För Veronika var hemnetsurfandet en resa ut i det virtuella Universum. Ett ögonblick då hon kände tiden stå stilla, ingen jäkt eller stress, bara nya miljöer som hon med fantasins hjälp befolkade och skapade berättelser om.

Ivrig slog hon på datorn, sprang ut i köket och tillbaka med en stor kopp kaffe. Första bilden fanns redan på skärmen. Ett mycket fräscht och ljust kök. Men där hade ingen lagat mat eller kanske var det nyrenoverat eller en reklamgrej för köksinredningar. Säkert en postmodern designer. Kallt snövitt med en citron på ett fat här och där. Möjligen skulle den miljön kunna vara basen för en Science fiktionberättelse. Snabbt hade hon tagit sig till Gotland. Där fanns levande hem, många lika hennes eget. Ordning, oordning, rationellt, irrationellt med en kärlek som ibland trotsade alla trender om harmoni. Trädgrenar så nära fönstret att de måste knacka på när vinden tog tag i dem. Kanske en deckare? Byrålådan var full av påbörjade berättelse om miljöer och människorna som bodde där som bara väntade på hennes inspiration.

Veronika, det här måste du läsa, hade hennes make skrikit när han kom in genom dörren. Du är en knarkare, en hemnetknarkare och har ett beroende som måste behandlas.

Han har läst något, hade Veronica tänkt i sitt stilla sinne. Blicken slet sig ovilligt från skärmen.

Hon hade först trott att han drev med henne, men hans allvarliga, oroliga anletsdrag fick henne att förstå att den lugna kvällen framför datorn var slut. Nu var det frågan om snabbtänkande. Det var nödvändigt att harmonisera Kalles uppfattning av hennes aktivitet och hur hon själv uppfattade sitt intresse för olika miljöer. Hon kunde nästan höra hur tankarna rasslade genom hjärnans vindlande korridorer. Tusentals lösningar kom upp som förslag till hur hon skulle lösa problemet hon ställts inför. Det stod ju i Expressen, så Kalle skulle inte bli nöjd med vad som helst. Intensivt sorterade hon bland föreslagna lösningar, förkastade de flesta som icke användbara. Stannade en stund inför ”telerehabilitering” men det lät inte trovärdigt eftersom Kalle aldrig sett henne gympa hemma.

Plötsligt, den brillanta lösningen hon visste skulle tillfredsställa båda. Han för att att hon gjorde något åt sitt presumtiva beroende. Hon för att nu skulle hon äntligen kunna besöka ett spa utan fördömande blickar som anklagade henne för slöseri. Dessutom hade hon snabbt och instintivt valt Ystad med tanke på närheten till Wallander. Här skulle hon kanske få den inspiration hon behövde för att få färdig sin deckare. Kanske var det också något litet mord på gång. I den miljön kan man aldrig veta.

För Kalles skull hade hon också i åtanke att beställa en kinesisk medicinsk massage, kallad Tuina kombinerat med akupunktur. Total terapi på alla viktiga punkter i kroppen följt av barfotapromenader efter strandkanten. Som grädde på tårtan skulle hon sedan bada i en liten pool med bubblor som smekte hennes kropp, njuta av de fyllda champagnglasen och chokladbitarna på utsökta små tallrikar,för det lekamliga, strategiskt utplacerade på kanten.

Allt sinnesupplevelser , godis för hjärna och kropp, som redan nu lockade henne från hem.net. vilket framkallade ett leende från Kalle.

Skriven av: Lagerlings

Tags: ,

Efter att ha twittrat lite med en av er Pennfajtare – och sedan låtit dessa tweets marinera lite i bakhuvudet under hela onsdagen – så har vi nu kommit fram till att nästa skrivuppgift ska bestå av en miljöbeskrivning.

En snabb googling på ordet “Hemnetknarkare” ger nästan 24.000 träffar och om du inte riktigt vet vad detta missbruk innebär … så erbjuder källan till all visdom (aka Expressen) följande introduktion:

Kanske kollar du först nyhetssajterna, din mejl och uppdaterar statusen på Facebook. Men sen bara måste du kolla vilka nya bostäder som har dykt upp på bostadssajten Hemnet. Inte för att du egentligen letar nytt, men det kan vara bra att hålla koll. Och när som helst kan ju ditt drömboende dyka upp och då vill du inte missa det! Känner du igen dig? Då är du en Hemnetknarkare.

Enligt Expressen ägnar 1,4 miljoner svenskar sig åt detta varje vecka. Men 4 av 10 ska inte ens flytta.

Allvarliga grejer. Allvarligt beroende. Och allvarliga beroenden bör behandlas. Helst på ett behandlingshem, gärna med 12-stegsprogram och gruppterapi. Kanske en skrivövning också.

Därför är veckans uppgift för dig: Hur ser ett behandlingshem för Hemnetknarkare ut?

Du löser din text precis hur du vill. Fakta, fiktion, mäklarannons … bara den innehåller lustfyllda miljöbeskrivningar.

Uppgiften sträcker sig från onsdag 25 april till onsdag 2 maj

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Hemnetknarkare

Veckans pseudonym kommer att bli olika mäklare i Stockholm
Veckans tag på texterna blir hemnet

Tags: ,