grimm2

You are currently browsing articles tagged grimm2.

Det var en gång tre systrar. Två av dem lovade att gå långt i livet
och den tredje verkade bli till stor glädje för sina föräldrar.
Den äldsta hette Prima. Hon hade långa blonda korkskruvslockar, höga
kindben och ögon som var blå som en försommarhimmel.

Den näst äldsta hette Fina och hennes hår var kastanjebrunt vilket
fick hennes gröna ögon att gnistra. Hon var finlemmad och vackert bygd
och hennes lilla uppnäsa hade dussintals unga olyckliga män skrivit
dikter om.

De två systrarna tyckte mycket om vackra tyger och plymer och var som
allra mest förtjusta när de fick spänna upp sina nya parasoller och ge
sig ut och promenera på stadens avenyer och byta förstulna ögonkast
med de unga herremän som spatserade där.

Vad gäller den tredje flickan hade de alla förstått att hon skulle bli
svår att få gift och därför var det mer eller mindre bestämt att hon
skulle stanna kvar hemma och ta hand om föräldrarna på deras ålders
höst. Det gjorde att även hennes systrar visade henne viss
uppskattning då det gjorde dem betydligt säkrare på sin framtida
lycka.

Denna flicka – Botina hette hon förresten – bar inga vackra kläder som
sina systrar utan praktiska grå vardagskläder och ordentliga
vandringsskor. Visserligen var deras far en man i en viss ställning –
han var andre vice kontrollant vid Tabellverket – men han hade
knappast råd att hålla tre döttrar med ständigt nya sidentoaletter.

Men även om han så varit förste vice kontrollant är det osäkert om
hans dotter hade velat ha finare kläder. Hon använde överhuvudtaget
inte parasoll och promenerade aldrig för nöjes skull. Hon föredrog att
rida, ro och simma och därför var hennes hy solbränd och fräknig.
Hennes systrar mumlade medlidsamt att det fullbordade hennes
beklagligt ordinära utseende. Hennes hår var varken blont, brunt eller
svart utan snarare råttfärgat och eftersom det var grovt som tagel var
det omöjligt att forma till någon annan frisyr än en grov fläta i
nacken. Hennes näsa liknade på den högra sidan faderns och på den
vänstra moderns med följden att hennes ansikte var något asymmetriskt.

Då flickan inte väntade sig att bli gift och hoppades bli ett stöd för
sin far så att denne skulle kunna behålla sin position så länge som
möjligt tog hon inte bara del av ledningen av hushållet utan bildade
sig även i förvaltningskonsten. Under den mörka årstiden när hennes
äldre systrar bläddrade i modekataloger och besökte skräddare
förkovrade hon sig i de nya vetenskaperna och blev dessutom ganska
skicklig på att skriv vers. Varje kväll de inte hade bjudning spelade
hela familjen skrapnos, även om Prima och Fina ofta försökte undkomma
– Botina vann nämligen alltid och så gott som var gång fick någon av
de äldre systrarna gå till sängs alldeles rödnäst.

Botina tyckte som sagt om att rida och för sin hälsas skull steg hon
upp tidigt varje morgon och gav sig ut på en lång och hård ridtur
kring fälten utanför staden. En sådan dag när hon kom hem – det var
några veckor efter att hon fyllt femton år – mötte hon sin syster
Prima på gårdsplanen. Systern hade sin nya skära klänning på sig och
hade satt upp sitt hår till en så imponerande frisyr att det snarare
var fråga om en skulptur.

– Ur vägen Botina. Det har kommit bud från prinsen. Han ska välja sig
en brud. Alla oförlovade unga kvinnor ska bege sig till slottet. Du
måste också gå dit. Fast när du kommer dit har han säkert redan valt.

Botina hann inte svara något förrän Prima samlat ihop sina volanger
och stigit upp i den vagn familjen brukade använda för att fara till
kyrkan och försvunnit genom porten.

Botina steg in i huset och när hon satte foten på första trappsteget
kände hon ett moln av parfym slå emot henne. Hon hörde klappret av
hårda klackar och ned kom Fina i sin nya smaragdgröna klänning som var
så vid att de nätt och jämt kunde mötas i trappan.

– Ur vägen Botina. Jag ska till prinsen. Du måste också gå dit. Ja,
inte för att du kommer att ha någon chans förstås men du måste ändå.

Botina hann nätt och jämt vända sig om och ropa:
– Men Fina, du är ju redan förlovad!
– I en kapten ja, och prinsen är ju redan generalmajor. Det är klart
att det går att slå upp det där gamla missförståndet om så skulle bli.

Därefter stängdes dörren till systerns hyrvagn och Botina stod
återigen ensam kvar. Hon gick vidare till sin fars arbetsrum och fann
skrivelsen. Mycket riktigt skulle hon också tvingas ta sig till
slottet – annars kunde hon få böta och det vore ju knappast passande
för en ämbetsmannafamilj.

Vagnen var borta och hennes egen häst var utmattad så det blev till
att gå. Dessutom kunde hon sköta några ärenden på vägen. Men först var
hon tvungen byta till en ren kjortel och dra en kam genom håret.

Det tog alltså lång tid innan hon kom fram till slottet och när hon
väl kom dit fick hon se att alla de som kommit före henne bildade en
rad som nådde ut genom porten och tre varv runt vallgraven. De var
alla mycket vackra och hade sina bästa kläder på sig Det blev en lång
väntan.

Inne i tronsalen satt prinsen och såg raden passera. Ibland bytte han
några ord med någon av dem men det fanns inte tid att tala med alla.
För det mesta nöjde han sig med att nicka nådigt när de rodnande neg
framför honom. Om han bytte ett höjt ögonkast med hovmarskalken vid
dörren antecknades flickans namn på vägen ut för att hon skulle kunna
få en ny inbjudan vid ett annat tillfälle. Nu tecknade han alltmer
sällan för han började inse hur förfärligt många de var och trots att
de var så vackra blev han rädd när han tänkte på hur många som redan
stod på den listan.

När han trodde att han visat ut den sista och just tänkte sträcka på
sin värkande nacke efter tusentals nickningar märkte han att någon
stod kvar på golvet. När hon kommit in hade han antagit att hon följt
med för att bära någon frökens sminkväska men nu insåg han att hon var
en fröken själv.

– Nu kan ers majestät snart gå och vila sig för jag är sist, sade hon.

Han klev ned från tronen och steg närmare henne. Han hade aldrig sett
en flicka som hon. Hennes hår hade samma färg som en av hans
älsklingshästar och det var nära att han sträckte ut handen för att
röra vid sig men så kom han ihåg att det hände att människor i enkla
kläder hade ohyra. Han bytte en blick med hovmarskalken. En blivande
drottning kunde väl inte möjligtvis se ut så här? Nej, det kunde hon
väl inte.

Botina var själv nyfiken. Han var slät och blek som en porslinsdocka
och därför var det mycket lustigt att se hur hans ögon vandrade mellan
henne och mannen i livré. Hans hår var så blont att det nästan var
vitt och hans näsa var inte större än hennes lillfingerknoge.

– Om ers majestät har tittat klart måst jag gå hem nu. Det är sent och
min familj sitter hemma vid skrapnosspelet och undrar var jag blivit
av.

Prinsen höjde på ögonbrynen.
– Är du skicklig i det spelet?
– Jag har inte förlorat på flera år. De andra flickorna ers majestät
sett idag är säkert bättre på att tala om ifall hattvecken ska bäras
framåt eller bakåt men jag lovar att ingen av dem är en lika god
skapnosspelerska som jag.
– Tja, det vore väl kanske inte så mycket till medtävlare men rart ändå.
– Jag lovar ers majestät att jag skulle vinna mot vem ni än fann i staden.
– Vågar du ditt huvud på det?
Han log. Det fanns något nyfiket, kanske glupskt i hans blick.
– Javisst, svarade Botina för hon visste att det var så.

Dessutom visste hon att även om prinsen formellt hade rätt att befalla
halshuggningar behövde den skriftliga orden godkännas av
dekapitationskabinettet och där kunde den bli liggande hur länge som
helst.

– Då spelar vi, sade prinsen och satte sig vid ett bord vid sidan av rummet.
Hovmarskalken hämtade det kungliga spelet som var tillverkat av elfenben.
– Och vad får jag om jag vinner? frågade Botina.
– Vad skulle du säga om halva kungariket?

Botina nickade. De villkoren kunde hon acceptera. Hovmästaren
förvissade sig om vilken del av kungariket som avsågs, gjorde en
anteckning och spred därefter ut pinnarna.

Prinsen var en skicklig spelare, det var inte tal om annat, men det
märktes att han framförallt spelat mot hovmän och andra som var mer
intresserade av att hålla honom på gott humör än av att vinna. Han
gjorde skickliga drag men utan tanke på hur de förändrade det taktiska
läget och verkade emellanåt förvånad över att hon tog de pinnar som
gav högre poäng. Det dröjde inte lång tid förrän hon hade besegrat
honom. Utan att tänka på vem hon spelat mot tog hon upp den lilla
sågen för att skrapa honom på näsan och sade:
– Nu är jag rädd att jag måste gå hem.

Prinsen hade inte blivit skrapad på många år och aldrig av en främling
så han höjde armarna till försvar och bad henne om en ny chans. Om hon
lät bli att skrapa och spelade en gång till så att han fick en chans
att vinna tillbaka halva riket så kunde hon i gengäld även vinna den
andra hälften. Så rädd var han.

Hovmarskalken gjorde ännu en anteckning och pinnarna lades ut igen.
Den här gången spelade prinsen bättre och dessutom hade pinnarna
hamnat så att de värdefullaste låg i botten och alla piggar låg mot
prinsens sida. Botina fick slösa åtskilliga drag av partiet åt att
rensa upp och en tid ledde han. När de kom ned till bottenskiktet stod
det dock lika och snart stod hon åter som segrare. Hon hjälpte till
att lägga ihop spelet och gjorde sig redo att gå medan hon stilla
funderade på vad andre vice kontrollanten vid Tabellverket skulle säga
när hon kom hem med hela kungariket.

Prinsen satt alldeles stilla och såg på henne. Sedan sade han:
– Vi spelar en gång till. Om jag vinner får jag tillbaka mitt land. Om
du vinner får du mig.
Hon nickade. Hovmarskalken gjorde ännu en anteckning och spelet lades upp igen.
De spelade länge och under tystnad. Flickan tog räfsan, häcklan och
yxan. Prinsen fångade upp släggan, hackan och slagan. De andades
mycket försiktigt. Först när endast tre stickor återstod var det klart
att flickan skulle vinna igen. När hon samlat dem alla tog hon åter
upp sågen och lutade sig fram emot honom. Han försökte hejda henne:
– Ånej, inte skrapar du väl din egen prins?
Hon skrattade, drog honom lätt över näsan med sågen och gav honom
sedan en lätt kyss för hon visste att han förlorat de sista dragen med
flit. Han hade valt plogen trots att harven gav högre poäng och skulle
ha försatt henne i en svårare befintlighet.

Hovmarskalken gjorde ännu en anteckning och bockade. Sedan skickade
han bud till flickans hem att man inte kunde vänta henne men att man
istället var välkomna på bröllop nästkommande lördag.

De unga tu satt kvar och såg blygt på varandra. Långsamt tog de
varandras händer. Sedan tog Botina till orda och sade sakta:
– Jag vill träffa min nya regering klockan åtta i morgon. Vi ska
tillsätta en kommitté som gör en ordentlig genomlysning av
flogostronfrågan – det måste vara något fel med den förklaringen.
Visare måste tullen på silke höjas och vi behöver ett bättre stöd för
manufakturierna. Det får räcka så före frukost. Längre fram behöver vi
göra några justeringar i tryckfrihetsförordningen men det kräver
generalständernas bifall. Kan vi ha dem inkallade veckan efter
bröllopet?

Prinsen log mot henne och nickade, nyfiken på vad detta oväntade
äventyr skulle innebära. Klart var att de skulle leva lyckliga i alla
sina dagar.

Skriven av: Rumpelstiltskin

Tags: ,

Det var en gång en kung. Kungen bodde i ett stort slott med sin drottning, en prinsessa, en prins och en till prinsessa fast hon bodde i drakborgen, vad hon nu gjorde det för.
Utanför slottet bodde kungens tre små vänner i sina små hus som såg ut som svampar. Totte Dodde och Noppe.

En dag begav sig kungen och dom tre små vännerna ut i sjumilaskogen, som låg bakom slottet. Drottningen hade varnat dom för att gå in i sjumilaskogen, för där bodde hemska väsen. Häxor med vårtor på näsan, elaka gamla troll, eldsprutande drakar och rövare.
Men eftersom kungen aldrig fick gå ensam någonstans utan män i rustning och svärd, så blev han nyfiken och följde en stig långt in i skogen.

Dom gick länge och tillslut så började solen gå ned. Det blev kallare och mörkare, kungen och hans tre små vänner började frysa. Då kom dom fram till en glänta, där solens sista strålar träffade ett litet hus som var gjort av pepparkakor.

Kungen och dom tre små vännerna började genast äta av huset, för nu var dom hungriga.
”Vem är det som äter på mitt hus” hörde dom en röst mullra så marken skakade. Ett gammalt troll tittade ut genom dörren.
”Det är bara vi, kungen och hans tre små vänner” svarade han.
”Då kommer jag och äter upp er, nej förresten, vill ni ha kaffe”
Kungen och dom tre små vännerna ville gärna värma sig med en kopp kaffe och gick in i det lilla huset. Trollet som hette Mille, hade tjocka silverkedjor runt handleder och hals, vadmalsbyxor, ett fårat ansikte och gav ett allmänt otäckt intryck. Kungen och hans tre små vänner började dricka ur dom spruckna omaka kaffekopparna. Trollet Mille försvann ut och kom in igen med en stor säck över ryggen.
”Vad har du i säcken” frågade Totte.
”Humbelbumbelbär” svarade trollet. ”Vill ni ha humbelbumumbelbär till kaffet.”
”Ja det vill vi ha” utropade alla fyra. Trollet lyfte ned säcken som landade med en duns på golvet.
Ur säcken ramlade det ut humbelbumbelbär, Kungen och hans tre små vänner drack kaffe och åt av bären. Efter ett tag hörde kungen någon som jämrade sig utanför huset.
Han gick ut och hittade en groda som låg och jämrade sig på en bädd av granris.
”Varför ligger du här”, frågade kungen.
”Jag är prinsessa ” svarade hon. ”Men trollet har förvandlat mig till groda.”
”År du en riktig prinsessa” frågade kungen.
”Klart jag är, varför tror du att jag ligger och jämrar mig över att det är så obekvämt ovanpå allt det här granriset ?”
Kungen lyfte på granriset och hittade ett humbelbumbelbär. Han var ju inte så intelligent, men ibland hade han sina ljusa stunder, han tog bort bäret.
”Tack,” log grodan, ”kan du inte kyssa mig så förtrollningen bryts?”
Kungen kysste grodan på munnen, men i samma stund så blixtrade det till framför ögonen. Trollet Mille stod där med en gryta. ”Nu fick jag dig allt” skrockade han elakt. Du har blivit så fet av alla humbelbumbelbär att jag skall äta upp dig.
Kungen blev jätterädd, ropade på sina tre små vänner och tillsammans flydde dom genom skogen hem till slottet.

Ett par månader senare satt kungen och dom tre små vännerna framför brasan i slottet. Dom var fullt upptagna med att planera för höstens jakt och slipade sin svärd till detta, när det bankade på porten. Kungen och dom tre små vännerna gick och öppnade.
Utanför stod en trollkarl med en stor slokhatt, jag har något till er sa han och tog av sig hatten. Kungen kunde nu se att han inte hade något hår på huvudet och han plirade på honom med ett par gamla spruckna glasögon.
”Vilka trasiga glasögon du har” utbrast kungen häpet.
”Det är därför jag knappt kan se dig” svarade han och trollade fram ett hoprullat dockument ur hatten. ” Jag river kontraktet sa han och rev pappersrullen i två delar. Den här sagan suger, vägrar bara vara med i den. Dom moderna kungarna är mycket roligare, humbelbumbelbär, när det finns kaffeflickor. Jag rider till huvudstaden, men först skall jag stanna på ett outlet utanför staden och köpa ett par stora mediaglasögon så jag ser något.
Han hoppade upp på sin självlysande vita häst och red därifrån.
”Kaffeflickor”, sa kungen, ”kanske vore något. Vi scrollar ned en bit på den här sidan.”
”Vi lever allt ett tråkigt sagoliv, påpekade Totte ”nu har trollkarlen krånglat till tillvaron för oss ordentligt”

Så lärde sig kungen och dom tre små vännerna att det man inte vet mår man inte illa av.
Snipp snapp snut så var sagan slut.

Skriven av: Rapunzel

Tags: ,

Det var en gång en svinaherde som hade hand om en flock svarta grisar
åt byns storbonde. Varje morgon gick herden upp före alla andra,
väckte grisarna och drev dem framför sig till, förbi kvarnen, till en
äng utanför den lilla byn. Där bökade grisarna runt och åt vad de
hittade under marken, och svinaherden täljde på en träpipa.
Om kvällen vallade svinaherden sina grisar hemåt och så gick han själv
och lade sig på loftet.

En morgon, när svinaherden vallade sina grisar mot ängen, så blev en
gris skrämd av en fågel och satte av i vild galopp in i skogen.
Svinaherden sprang efter, men när han märkte att träden blev högre och
högre och stod tätare och tätare, så vände han om, för han var rädd
att gå vilse och att grisarna skulle fara illa om han var borta för
länge.

Hela dagen väntade han på att den bortsprungna grisen skulle komma
tillbaka, men om kvällen fick svinaherden med tunga steg gå upp till
storbonden och berätta vad som hade hänt. Storbonden satt vid sitt
dignande matbord, och fastän han skrek åt svinaherden, så hade han
utrymme i munnen att stoppa in mer mat.

”Kom inte tillbaka förrän du har hittat min gris”, sa storbonden och
slängde ut svinaherden i världen utan så mycket som en krona på
fickan. Han fick inte ens säga adjö till grisarna.

Nu har jag inget arbete, sa han till sig själv. Så nu behöver jag
finna mig en annan sysselsättning. Han gick förbi ängen, in i skogen
och vandrade dit träden stod så högt och så tätt att fastän det hunnit
bli ljusan dag, så var det mörkt som skymning där han for fram.

Mitt i den mörkaste delen av skogen mötte han ett litet troll med ögon
som blåbär. ”Vart är du på väg, lille man”, sa trollet.
”Jag ska finna mig ett arbete, och om jag inte gör det, så hoppas jag
finna på den gris som rymde från mig igår.”
”Du bör nog vända om”, sa trollet vänligt, ”för i den här delen av
skogen bor min storebror och han äter både grisar och annat som råkar
komma i dess väg.”
”Tack för omtanken”, sa svinaherden och bockade artigt, ”Men jag har
inget att vända åter till.”

Han fortsatte längs stigen och mötte snart ett stort troll med ögon
stora som tallrikar. ”Vart är du på väg, lille man”, sa trollet.
”Jag ska finna mig ett arbete, och om jag inte gör det, så hoppas jag
finna på den gris som rymde från mig igår.”
”Du bör nog vända om”, sa trollet vänligt, ”för i den här delen av
skogen bor min storebror och han äter både grisar och annat som råkar
komma i dess väg.”
”Tack för omtanken”, sa svinaherden och bockade artigt, ”Men jag har
inget att vända åter till.”

Han fortsatte på stigen och nu hade han blivit så hungrig att han
nästan såg i kors. Han tittade sig omkring efter bär eller frukter
eller kanske någon svamp att äta, och han märkte inte, förrän det var
försent, att det stod en varelse mitt i hans väg.

Det var ett ludet troll, med ögon större än väderkvarnsvingar, och
det var så hiskeligt att Svinaherden började darra.
”Vart är du på väg, lille man”, brölade trollet.
”Jag ska finna mig ett arbete, och om jag inte gör det, så hoppas jag
finna på den gris som rymde från mig igår.”
”Grisen kommer du aldrig hitta, men du kan få arbeta hos mig.”

Svinaherden kunde inte förstå sig vad trollet behövde hjälp med, men
han tänkte att nog behövde han ett arbete och om han arbetade så
kanske han skulle finna på råd under tiden. Svinaherden följde med
trollet till en grotta som var stor nog att rymma både sol och måne
och blev anvisad en fäll på marken.
”Där kan du sova”, sa trollet och slängde åt honom ett äppelträd med
uppslitna rötter till middag.

Han hade knappt lagt sig för att vila, förrän någon trampade på hans
fot. Svinaherden vaknade till och såg att det var trollet med ögon
stora som tefat som kommit till grottan för att sova.

Han drog åt sig fötterna och la sig åter till rätta. Men knappt hade
han somnat förrän någon trampade på hans hand. Han satte sig upp och
fick syn på trollet med ögon som blåbär.

När de tre trollbröderna samlats så viskade de med varandra och till
slut somnade svinaherden, utmattad av allt han hade varit med om.
Nästa dag tog de tre trollen med honom till ett högt och stort träd.

”Jag är för tung för att klättra upp i trädet, och däruppe kan solen
komma åt mig, men du är människa och du är lätt nog. Högst upp i
trädet häckar de stora fåglarna. Ta ner några ägg till mig”, sa
trollet med ögon stora som väderkvarnsvingar.

Svinaherden klättrade och klättrade och när han kom till toppen på
trädet såg han boet. Han sträckte försiktigt upp handen och fick med
sig fyra ägg, som han snabbt stoppade i fickan. Innan några fåglar
syntes till var svinaherden nere på marken och räckte över de fyra
äggen till trollet.
”Tack”, sa trollet, ”men vi behöver bara tre, så det fjärde kan du få
som lön för ditt arbete. Farväl.” Och innan Svinaherden hann säga
något var trollen borta.

Svinaherden tänkte att det var en klen lön för ett så riskabelt
arbete, men han stoppade ägget i sin ränsel och tröstade sig med att
han faktiskt klarat livhanken.

Han gick nu vidare i skogen och snart upptäckte han att träden blev
korta och stod glesare. Snart var han ute i ur skogen och kom till en
liten bäck. Han beslöt att bada sig ren, för han hade inte badat på
många veckor. Han tog av alla sina kläder, gömde ränseln under några
buskar och tvagde sig och sina kläder rena.

När han klev upp ur vattnet kände han sig som en ny människa. Medan
han väntade på att kläderna skulle torka blev han hungrig och beslöt
sig för att äta upp det där ägget som han fått av trollet.

Han öppnade ränseln och plockade fram ägget, men när han tittade på
det kunde han inte tro sina ögon. Ägget var av rent guld och
svinaherden förstod att hans svårigheter nu var över.

Han gick in till staden och letade upp den bäste juveleraren och sålde
ägget. För pengarna köpte han en egen lantgård, lika stor som
storbondens och när han ägde en så stor gård, dröjde det inte länge
förrän han blev både gift och fick barn.

Tre saker gjorde han aldrig under återstoden av sitt långa liv. Han åt
aldrig gris, han gick aldrig tillbaka till stora skogen och han
berättade aldrig för någon om trollen och guldäggen.
Snipp, snapp, snut, så var sagan slut

Skriven av: Askungen

Tags: ,

Det var en gång ett folk som hette morjerna. De var en slags pysslingar, avlägset släkt ned trädgårdstomtarna fast mindre och vildare. De bodde i en stor stubbe som var genomborrad av tunnlar, rum, salar och gångar. Bredvid stubben fanns en myrstack. Morjerna använde myrorna som drag- och riddjur. Mat fick de från blåbärsfälten.

Det var ett styvt jobb att samla in tillräckligt med bär för att föda hela samhället. De morjer som jobbade på fälten kallades arbetare och hade låg status i stubben. En av dem hette Morin. Han var inte någon speciellt framstående arbetare men han knogade på efter bästa förmåga. Idag hade han haft en otrolig tur. Han fick jobba tillsammans med Iliana. Iliana var dotter till självaste kungen och hon behövde inte alls slita på blåbärsfälten.

När någon frågade henne varför hon var där svarade hon att hon ville ta aktiv del i samhällets försörjning och att det var orättvist att vissa kunde ligga på soffan hela dagarna och ändå skörda frukterna av arbetarnas slit. Iliana var unik, ingen hade någonsin hört talas om någon annan morj som tänkte och handlade som hon gjorde.

Morin kunde inte fatta hur han haft en sådan tur. Nu gick han där och släpade blåbär tillsammans med den vackra och intelligenta prinsessan. Han var väldigt nervös och rädd för att göra något fel. Iliana var minsann inte rädd för att ta i. Hon bar minst lika tunga lass som Morin. Till slut var vagnen fullastad.
– Jaha, då åker vi tillbaka då, sa Iliana glatt.
– Ja, det är bäst att vi skyndar oss, det börjar snart skymma, svarade Morin med en blick på solen.
De satte sig bredvid varandra på kuskbocken och smackade för att få fart på sina två dragmyror.
– Vi tar vägen genom rävsvansskogen, föreslog Iliana när de åkt en bit.
– Nja, det är egentligen inte tillåtet och dessutom hittar jag inte så bra där, svarade Morin.
– Äsch, hur svårt kan det vara? Dessutom är det ju mycket närmare, kom det genast från Iliana.

Hon manade på myrorna och de slog in på en liten stig in bland rävsvansarna. Efter bara en kort en stund hade skogen slutit sig tätt runt dem och de såg ingenting annat än en grön massa.
– Hur bor du egentligen? frågade Iliana.
– Jag bor tillsammans med min familj i ett ganska litet hål långt ner i stubben.
– Inga fönster?
– Nej, inga arbetare får bo med fönster.
– Det är inte rätt, varför ska ni ha det sämre för?
Så där brukade Iliana ofta resonera. Själv hade hon vuxit upp i ett fantastikt gemak högt upp i stubben med utsikt åt alla håll. Hon hade aldrig behövt sakna något, men hon hade förstått att de fanns de som nästan aldrig fick äta sig mätta.

Morin hade aldrig tänkt så mycket på sånt här. Han visste att han var fattig och att han skulle fortsätta vara det. Han var nöjd om han fick något att äta ibland. De åkte vidare genom den täta skogen och pratade om alla möjliga saker. Iliana berättade om hur fel hon tyckte att saker och ting var och Morin berättade hur stor familj han kom ifrån och hur mycket han arbetade. De tänkte inte mycket på åt vilket håll de egentligen åkte; Iliana för att hon var upptagen med att uppröras över sakernas tillstånd och Morin för att han var så fascinerad av Iliana. Plötsligt stannade myrorna.

– Varför stannar vi, och borde vi inte varit hemma för länge sen? utbrast Iliana.
– Jag äh vet inte riktigt, stammade Morin fram.
Myrorna var helt enkelt trötta, de hade gått långt och nu tänkte inte dra den här vagnen längre om de inte fick vila, äta och dricka först. Hur Iliana och Morin än försökte rörde sig inte myrorna ur fläcken.
– Ja det här var ljusblått, vilse bland rävsvansarna utan mat och vatten, Morin suckade.
– Äh, ryck upp dig det kommer snart någon och letar efter oss.
– Efter dig kommer de nog och letar, om det bara var mig det handlade om skulle det då inte komma någon.
– Vad menar du, det är klart att de skulle leta.
– Nej, det försvinner morjer varje vecka och det är ingen som letar efter dem. Fast de skulle kanske leta efter vagnen.
– Efter vagnen!?! Det är väl ändå viktigare att vi tar hand om varandra än bekymrar oss om vagnar!
– Hur som helst utan mat är vi ju inte, vi har hela vagnen full med blåbär, påpekade Iliana.
– Men, de får vi ju inte äta, svarade Morin förskräckt.
– Dumma dig inte, nu tar vi ett blåbär och väntar på att de ska hitta oss.

Så kom det sig att de satt där och delade på ett blåbär medan solen gick ner. De tyckte båda att det var ganska angenämnt ändå på det hela taget. När bäret var slut kände de sig både trötta och mätta och somnade tätt intill varandra.

En timme senare vaknade de av att de frös. Solen hade gått ner och kylan kom krypande.
– De gör sig då ingen brådska med att komma och hitta oss, anmärkte Morin.
– Nej här kan vi inte sitta, sa Iliana.
– Det dumma är bara att vi inte vet åt vilket håll vi ska. Den som ändå hade en kompass.
– Jag har en kompass, sa Morin plötsligt.
– Har du?! Och det säger du först nu! Fram med den vet jag!
Morin fiskade upp sin lilla kompass ur fickan. Iliana funderade en stund och ritade sedan en liten karta på marken.
– Här är stubben, här är blåbärsfälten och här är rävsvansskogen. Vi tänkte gå så här men vi kom fel på något sätt. Hmm
vi borde komma ut på rätt sida av skogen bara vi går åt väster, sa hon till slut.
– Jo visst, men jag tror inte vi kan ta oss fram till fots speciellt snabbt, invände Morin.
– Vem har pratat om att gå till fots?
Iliana selade av myrorna från vagnen och satt upp på den ena.
– Kom loss nu så rider vi!
Morin kravalde sig skräckslagen upp på den andra myran. Det här hade han aldrig gjort förut. Till slut satt han i alla fall grensle över myran. Iliana tog ut en kurs och så satte de sig i rörelse.

Hemma i stubben hade det faktum att en vagn inte kommit tillbaka orsakat en del bekymmer. Föreståndaren vid vagnslidret var mycket upprörd.
– Var håller egentligen den där Morin hus! Var det någon med honom, röt han åt uppsyningsmannen som var tillbaka från fältet.
– Ja, Iliana var med honom.
– Åh nej, då kan de vara var som helst, vem vet vad hon hittat på den här gången.
I samma stund kom en hovlakej och sökte uppsyningsmannen.
– Kungen undrar varför hans dotter inte kommit tillbaka.

Hemma hos Morin konstaterades det också att han inte kommit tillbaka.
– Tror ni han är död? frågade Morin yngre bror.
– En mun mindre att mätta är en mun mindre att mätta, mumlade Morins mor.
I samma ögonblick kom en arg uppsyningsman in genom dörren.
– Har ni sett Morin? dundrade han.
– Morin har inte kommit hem och vi vet inte var han är, svarade Morins pappa med så myndig stämma han kunde uppbåda.
– Du, du och du får gå ut och leta efter honom, röt uppsysningsmannen.

Knotande och klagande gick tre av Morins syskon genom stubben. De hörde hur det tisslades och tasslades ifrån de andra hålorna. Uppdraget var enkelt; gå ut och hitta vagnen, prinsessan och Morin, gärna i den ordningen. Uppsyningsmannen hade uppenbarligen svårast att acceptera att en av vagnarna var borta. Prinsessan tyckte han mest var till besvär och Morin brydde han sig inte ett smack om. Efter en del förhalande och omständligt tändande av lampor gav sig den lilla patrullen iväg ut i den mörka natten för att söka. De muttrade över det orättvisa i att just de skulle behöva gå ut och försökte påpeka att vagnen säkert skulle komma tillrätta ändå. Myrorna brukade alltid hitta hem för eller senare.

Uppsyningsmannen lät sig inte övertalas utan skickade iväg dem med orden:
– Och se till att inte ta så lång tid på er. Jag vill hinna sova också.

De dividerade ett tag om vilken väg de skulle gå men enades till slut om att gå till blåbärsfälten och tillbaka. Hade de gjort det borde de slippa mer letande i natt i alla fall. Plötsligt stannade syskonen, de hörde något komma emot dem.
– Vem där? ropade den äldste av dem.
– Där ser du de letar faktiskt efter oss, hördes Ilianas glada röst.
– Vänta nu, vad vill det här säga, rider ni på myrorna och var är vagnen?
– Strunt i vagnen det viktiga är väl ändå att vi hittat hem, vi ses vid stubben!
Iliana och Morin styrde sina myror runt den lilla sökpatrullen, som förvirrat började lomma hemåt.
– Såg ni, Morin red på en myra!
– Och ingen vagn, tror ni vi måste gå ut igen?

Väl framme vid stubben togs de emot av en arg uppsysningsman, en arg föreståndare och en orolig hovlakej.
– Ah där är ju prinsessan, det var då en välsignad tur.
– Vad menar ni med att rida på myrorna? Det får bara soldaterna göra!
– Och vart har vagnen tagit vägen om jag får fråga?

Iliana tittade föraktfullt på de tre männen. Hon satt av och vände sig mot Morin.
– Vet du jag har faktiskt fått nog av det här. Jag tycker vi ger oss av. Packa det du vill ta med dig. Vi ses här om en kvart.

Med de orden försvann hon in i stubben utan att förära ”välkomstkommittén” ett ord. De stod förstummade och tittade efter henne. Morin funderade på vad han skulle ta med sig. Han hade inte speciellt många ägodelar. Kompassen var hans skatt och den hade de ju redan. Han bestämde sig för att bara vänta på henne. Han undrade lite över vad hon tänkte att de skulle ta sig till. Nu hade emellertid chocken släppt och uppsyningsmannen och föreståndaren ansatte honom med frågor om var de varit och varför inte vagnen var med. Han gjorde sitt bästa för att förklara att de kommit vilse och att vagnen stod i rävsvansskogen. De besked han gav ökade bara på männens ilska och de började utmåla vilken typ av straff de tyckte var lämpliga för Morin. I detsamma kom Iliana tillbaka med två hastigt packade ryggsäckar.

– Ta den här, sa hon i det hon slängde över den ena till Morin.
– Kom så går vi och hämtar ett par myror!
Nu kom självaste kungen skyndande.
– Iliana! Vänta Iliana, vi måste kunna prata om det här.
– Det finns inget mer att säga! Jag lämnar det här dekadenta samhället där du och dina gelikar skor er på arbetarnas
bekostnad. Där det försvinner morjer varje vecka utan att någon bryr sig om det. Jag vill inte ha mer med er att göra!
– Men, men, men…
Iliana och Morin var redan uppe på var sin myra och på väg bort. Då dök Morins tre syskon upp.
– Hej då, hälsa de andra att jag gett mig av tillsammans med Iliana.

Morin och Iliana red bort i natten för att söka ett bättre liv någon annanstans. Det skulle inte bli lätt men de skulle skapa sig en ny och bättre värld, långt bort från orättvisorna i stubben. När hon senare tänkte tillbaka på uppbrottet kunde Iliana gräma sig över att de inte stannat kvar och övertygat arbetarna att kräva bätte villkor och medbestämmande.

Deras nya hem hade nåtts av rykten att samhället i stubben fallit samman och morjerna skingrats för vinden. I den rotvälta där hon och Morin slagit sig ner fanns det numera en samling glada morjer som arbetade tillsammans. Där levde de lyckliga i alla sina dagar.

Skriven av: Stora Stygga Vargen

Tags: ,

Det var en gång en prinsessa, som var äldst i en syskonskara på tre. Deras föräldrar – kungen och drottningen var så lyckliga över sina barn och hade gett dem riktigt vackra sagonamn att lystra till; Blanka, Kunigunda och lilla prins Hatt. Blanka kände sig ofta ensam och utanför, då hennes syskon inte alls delade hennes intresse för sagoläsning. Hon kunde bli så less på dem när de gnällde över att sagorna var tråkiga att hon skrek åt dem att de var dumma och tröga och även om hon alltid ångrade sig kunde hon inte låta bli att kalla lillebror Hatt för dumsnut när han tappade hennes älsklingsbok i vällingskålen en kväll när hon visade honom de fina bilderna.

En dag när hon kom in i biblioteket satt där en kvinna i fotsida svart klänning och slängkappa. Hon bläddrade i en bok och bligade mot Blanka och sa: ”Den här boken bär svar på dina frågor. ” Blanka hann inte svara förrän gumman var borta men kvar på bordet låg boken. Det var inte alls så att Blanka brukade välja bok efter omslaget, nej, inte alls, men den här boken såg bara gammal och tråkig ut med sina slitna och smutsiga boksidor. Dock tog hon gummans ord till sig och började att läsa. Den första berättelsen handlade om en kung och en drottning som inte kunde få barn och om hur feerna i landet övertalade storken att hämta ett barn från landet Östan om sol och Västan om måne. Den andra berättade om en kung och en drottning som hade en älskad dotter men också om hur rädda de var att mista henne då hon ju var en bortbyting. Den tredje berättelsen handlade om en bortbyting som tog sig före med att ta reda på sina riktiga föräldrar. Blanka förstod inte vad hon hade med det hon just läst att göra men rätt vad det var hade hon ändå formulera en fråga högt: ”Tänk om jag är en bortbyting?” Och strax såg hon hur några av orden i boken ändrade färg: ”Du är en bortbyting.”

Blanka hade aldrig tänkt de tankarna trots att hon var ljushyllt med gyllene hår och resten av familjen hade det korpsvartaste hår man kunde tänka sig men hon blev ändå så illa berörd att hon drog efter andan och vips hade hon uttalat ännu en fråga: ”Men varifrån kommer jag då?” På boksidan var det ett vimmel av ord som började att glöda: ”Det vet bara storken, han som hämtade dig när feerna bad honom välsigna drottningen med den dotter hon så längtat efter.” ”Storken, kom jag med storken? Och hur får jag tag på honom?” På boksidorna utkristalliserades de glödande orden: ”Han finns i den hemliga trädgården.” ”Och var ligger den?”, utbrast prinsessan Blanka i förtvivlan, för hon hade aldrig hört talas om en hemlig trädgård. Men boksidorna levde inte längre och när hon insåg att hon precis som i sagoböckerna hade kunnat ställa tre frågor, slog hon igen boken, satte den på plats och tog fram en gammal kartbok. I namnregistret hittade hon strax Den hemliga trädgården och insåg att den låg alldeles utanför slottsmuren, mot floden.

Hon kunde inte förmå sig att sitta kvar i biblioteket utan gav sig ut för att leta reda på storken i Den hemliga trädgården men när hon kom fram till porten bakom vilken trädgården skulle finnas, var den låst. Hon böjde sig ner och tittade genom nyckelhålet och såg där en ovanligt långbent och ståtlig stork beta i vasskanten. Hon ropade: ”Herr Stork, kom och hjälp mig att komma in till dig.” ”Och vad är ditt ärende?” ”Jag vill veta mitt ursprung och varifrån du hämtade mig.” Hon hörde honom sucka och sedan kom han upp mot porten, drog undan regeln och bjöd henne välkommen i Den hemliga trädgården.

”Jaså, vem är det som berättat? Låt mig gissa … Det är din elaka styvmor som varit framme!” ”Men jag har ingen elak styvmor …” Blankas tankar gick till hennes rara mamma och hon förstod ingenting. ”Du var blott en vecka när budet kom att du blivit föräldralös. Själv var jag på väg till Egypten när nyheten flög ikapp mig om att du behövde min assistans. Din elaka styvmor hade tagit vårdnad om dig och jag fick vänta i dagar och nätter innan jag kunde föra dig i säkerhet. Men tillfället yppade sig när hon drog iväg för att fånga grodyngel i gölen nedanför borgen.”

”Menar du att den gamla gumman var min styvmor?” ”Ja, det menar jag och hon är den ökända barnarövaren Rappanuk, som tog dina riktiga föräldrars liv och antog din mors skepnad bara för att få åtnjuta känslan av makt när hon tvingade in grodynglen i din söta rosenmun. Samma rosenmun som kungen och drottningen sedan överhöljde med sin kärlek. Hade inte jag funnit dig hade du till sist blivit en häxa likt Rapanuk – elak och full av misstro. Att hon vill förstöra allt igen är typiskt henne. Men om du uttalar hennes namn tre gånger uppe i biblioteket ska du förgöra henne för evigt och hon ska aldrig kunna röva och mörda mera och mina tjänster kommer aldrig mera att behövas.”

Blanka rös av vämjelse och sprang tillbaka in i slottet men när hon närmade sig biblioteket och på nytt såg den gamla gumman kände hon ändå ett styng av skuld för det hon precis skulle göra. Med darrande stämma började hon uttala namnet hon nyss fått reda på: ”Rappanuk, Rappanuk, Rappanuk.” Först hände ingenting men så började gumman klia sig alldeles våldsamt och skrika medan ord flög hejvilt genom rummet och in i gummans mun. Blanka såg hur hon svällde och svällde och ju större gumman blev desto lättare om hjärtat kände sig Blanka. Här och var kunde hon uppfatta ord som ”dumma”, ”missfoster”, ”elak”, ”hatar” och trots att gumman gjorde allt för att orden inte skulle finna sin väg in blev hon strax stor som ett hus och så sprack hon och alla de dumma elakorden försvann med henne.

Alla orden utom ”dumsnut” men det nappade Blanka till sig och rusade ner för att berätta allt för sina syskon och mamma drottningen och pappa kungen och när de fick veta vad hon varit med om, tog de ordet ”dumsnut” och satte det inom glas och ram, för det kunde allt vara ett rart litet ord tyckte de alla – även lilla prins Hatt. I parad gick de ner till Den hemliga trädgården, tog bort porten och beställde en underbart vacker staty i guld av storken och prinsessan Blanka och när den skulle invigas ställde de till med den största picknicken någonsin och alla var inbjudna och alla beundrade statyn som stod där mitt i Prinsessan Blankas trädgård.

Och snipp, snapp snut, så var den sagan slut men om du hittar till trädgården mellan slottsmuren och floden kommer du att veta att du kommit rätt när du ser guldstatyn över storken och prinsessan Blanka.

Skriven av: Tre små grisar

Tags: ,

Okej, så är det då dags för det sista steget i vår tre-stegs-sagoraket. Är ni redo?
Det är här ni ska svara Pennfajtare är alltid redo.

Vi summerar oktober på följande sätt:
Vecka 1 – Vi skrev sagor.
Vecka 2 – Vi kommenterade varandras sagor.

Vecka 3 – Du ska nu gå tillbaka till din saga och läsa kommentarerna noga (en gång till). Sedan är den nya skrivuppgiften att du ska skriva om din saga. Du ska alltså arbeta om din text utifrån de kommentarer du har fått. Oavsett om du håller med eller inte, så ska du försöka se till den konstruktiva kritik du har fått och sedan jobba om texten på allra bästa sätt.

Vi vet! Att jobba om sina texter är ett kapitel för sig (pun intended). Det kan vara långtråkigt, dötrist, tråkigt … och alldeles, alldeles underbart. Vi ger dig följande tre gyllene tips att ta med dig i ränseln på din sagovandring:

  • Våga stryka saker som du själv gillar, men som du är osäker på om de verkligen passar in i slutliga texten.
  • Läs texten högt! Om du t ex har en telefon med inspelningsfunktion, så kan du till och med spela in dig själv när du läser och när du sedan lyssnar på din uppläsning lär du ganska klart och tydligt höra vad som inte funkar.
  • Ibland är det svårt att ta till sig konstruktiv kritik och införliva det i sin text. Sandra ger följande exempel: ”En gång sa en redaktör ’kan du byta all första person till tredje person, jag tror det skulle lyfta texten’. Då ville jag ju svara ’skit ner dig’, men innan jag kunde säga så gick jag hem och provade om texten blev bättre. Det kostar ju aldrig att prova, eller hur?” (nej, det byttes till slut inte från första till tredje person, men kunskapen och insikten från att vända och vrida på texten så mycket var ovärderlig!)

Viktigt! Om du hoppar in i skrivuppgiften nu – och inte har fått en saga kommenterad, så går det alldeles utmärkt att gå tillbaka till originaluppgiften och skriva din saga från scratch! Du kan även spana in första omgången sagor och även ta del av de kommentarer som har kommit på dem!

Uppgiften sträcker sig från onsdag 26 oktober till onsdag 2 november

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Revisited

Veckans pseudonym kommer att bli samma sagonamn som tidigare (givetvis nytt namn om någon av er skriver en ny saga)
Veckans tag på texterna blir grimm2

Tags: , ,