fourseasons

You are currently browsing articles tagged fourseasons.

Vintern
När blev hösten till vinter? Det var inte idag, trots att det var nu
den första snön kom. Nej, i sina andetag har man kunnat känna kylan
vara på väg veckor nu. Det var samma gråa himmel ett bra tag, samma
blöta löv på marken, men i lungorna kunde man ändå veta att
vinterluften osynligt smög sig fram. ”Snart blir det mörkt”, sade alla
till varandra, ”snart blir det kallt”. Till så många som möjligt,
tyst, och till sina närmaste ett par gånger till. Som en ritual innan
mörkret kommer och ljusen tänds i fönstren. ”Snart blir det mörkt”,
sade människorna till varandra. ”Nu är det mörkt”, säger de till
varandra och håller hårt om varandra inne i stugorna.

Och nu har snön till sist kommit och nu fryser det, köttet. Köttet
komplicerar saker och ting. Köttet försvårar. Man måste hålla det
varmt så att skelettet inte också skickar rysningar genom ådrorna och
till huden. Så människorna tänder sina ljus och viskar till varandra,
”Nu är det mörkt, men snart blir det ljust”. Ser ut i dagen som blivit
natt, tillsammans, och försöker stänga ute kylan så att köttet inte
fryser fast. Och de virvlande vita flingor slår mot deras fönster,
förvandlar världen till en vintervärld. Är det inte vackert, ändå, att
se på? Det som kan få oss att frysa.

Men en kvinna måste bege sig ut. Hon kastar en blick på de vita
flingorna men registrerar dem knappt, stannar inte ens upp i sina
rörelser. Köttet fryser, men ännu är det inte fruset. Man måste
fortsätta, ibland, trots mörker. Skelettet klarar sig många gånger
igenom det, det hinner oftast inte bli så kallt att vintervärlden
aldrig får ett slut. Men bara oftast.

Hösten
Hon knyter sina skor och så ett par mindre på flickans fötter. De går
genom det piskande regnet tillsammans, hand i hand. ”Världen är arg
idag, mamma”, säger flickan och kramar om hennes hand lite hårdare.
Ja, världen verkar verkligen arg. Arg på både människorna och de
nyfallna, röda löven. Vattnet slår hårt mot allt som lever på jorden.

Flickan får leka när mamman arbetar, så hon kan hållas under uppsikt
och få nya vantar om de hon har på sig nu skulle bli för blöta. Hon
vet ännu inte att man måste hålla sig varm. Men flickan vet, hon vet
att man måste hålla sig varm. Bara inte hur eller varför. Men
instinktivt vet hon att hon måste, det är ju därför hon gråter när hon
ber om att få gå hem när hennes mamma inte ser att vantarna blivit
blöta – för hon fryser ju. Hon vet bara inte hur eller varför.

Sommaren
”Världen har vaknat.”

Poolvattnet lyste. Lampor sken under ytan på dess turkosa väggar, ja
det lyste starkare än månen. Hennes fingrar blev nästintill vita i
vattnet där hon dök ner med dem. Skrynkliga var de redan, de var
skrynkliga från badet, och hennes vita klänning var fortfarande våt.
Men under vissa sommarnätter kan allting fortsätta om man håller sig
vaken – ljuset stannar tystlåtet kvar liksom sorlet från våra röster
och tankar – så snart skulle den torka som om det vore dag och
värmande sol.

”Världen har vaknat.
Kom nu.”

Rådjuret tittade på henne från andra sidan gräsmatten med stora,
svarta ögon. Här, var poolen och hennes föräldrars hus, och där var
början till skogen som sträckte sig… ja, hur långt sträckte den sig
egentligen? Det visste hon inte. Kanske rådjuret visste.

”Kom nu.”
”Men min klänning är fortfarande våt.”
”Den torkar snart. Det finns ingenting annat den kan göra.”

Världen hade definitivt vaknat – det gröna havet som var skogen skulle
aldrig kunna växa sig större, och blommorna omgavs av tusen små
insekter som tyst flög genom sina korta liv. Så hon reste sig upp och
gick genom den lätta sommarnatten fram till rådjuret som fortsatte att
se upp på henne med sina stora, svarta ögon.

Hon hade aldrig varit såhär nära ett rådjur förut. Om någon har? Hon
ville sträcka ut sin hand och röra vid den sträva, men ändå mjuka
pälsen, hon ville veta hur rådjurspäls kändes, en päls med ett
dunkande hjärta under.

Men rådjuret vände sig bara om och började gå in mot skogen.

”Kom nu.
Världen har vaknat.”

Och tillsammans gick de in, in i det evigt gröna där dagarna nu aldrig
slutade, in i världen som nu hade vaknat.

Våren
Vad gör man, den första vårdagen, när man varken är vuxen eller barn?
När man är fast i mellanlandet? Förr skulle jag greppat min krita,
helst den rosa eller den blå, och ritat en fyrkantig bana på gatan. Då
var det därför jag var glad över att dagarna blev längre. Då var det
därför jag var glad över att jag kunde gå i kortärmat, även om man
frös lite. Men det gör ju ingenting, om man fryser lite om våren, det
verkar som om träden fryser lite också med de rosa knopparna längst ut
på grenarna. Snart blir det ju sommar.

Vore jag äldre skulle jag sitta med gamla vänner på en uteservering
med en öl. Vara glad över att kvällarna är längre (för man kan ju inte
sova när det är ljust ute, nej nej) så man har mer tid att sluta vara
vuxen på. Inte jobba, inte sova, inte fixa, inte dona. Bara vara.

Men fast i mellanlandet följer man inte riktigt årstiderna. Man bara
väntar. Väntar med våren. Sitter i gräset medan allt annat växer.
Ibland känns det som att hela livet bara kommer att bli till ett
försök att aldrig hamna här igen.

Skriven av: Berguv

Tags: ,

Det står en gunga på lekplatsen. Det står en gunga och barnen som gungar i den skriker i hissnande förtjusning. Solen ler varmt ned mot dem och mot de fåglarna som sjungit i träden hela morgonen och som nu givit sig ut för att söka mat till sina små. På samma sätt sitter föräldrarna till barnen redo omkring lekplatsen, redo med smörgåsar, saft och bananer till sina små då de blir hungriga. Föräldrarna som tagit ut handsfreen ur öronen och bytt latten mot lemonad, där de sträcker ut sig i gräset. De har semester. Äntligen.

Det står en gunga på lekplatsen. Det står en gunga och de få barnen som är ute i sina galonbyxor och bygger vattenkanaler i sandlådan struntar helt i den. Sitsen är blöt av regnet som forsar ned från himlen. Förbi lekplatsen skyndar det förbi människor under sina paraplyer, pratande i mobiltelefoner, drickande kaffe och suckande över vädret. ”Om vi ändå kunde få lite sol” säger de och har totalt glömt bort solen som sken för bara några veckor sedan. Somliga är aldrig nöjda.

Det står en gunga på lekplatsen. Det står en gunga och den är täckt av snö och ingen har gungat på den på flera veckor. Ingen leker på lekplatsen. Istället är barnen hemma och tittar på Disneydags eller Buffy & Vampyrerna med varm choklad och kakor i högsta hugg. Människorna som går förbi lekplatsen drar sina ytterrockar omkring sig och drömmer om solsemestrar i Thailand eller på Kanarieöarna. Men snart är det dags att baka pepparkakor och samla familjen för att klä granen. Alltid något.

Det står en gunga på lekplatsen. Det står en gunga och den har precis väckts ur sin dvala av barnen som gungar i sina jackor. Knopparna har slagit ut på träden och fåglarna börjar skymtas igen på himlen. Än så länge håller de dock tyst. Förbi spatserar chica tjejer och coola killar i de senaste modena, med latte i handen och trängtan i blicken. Och ”snart” tänker de alla. ”Snart”.

Skriven av: Talgoxe

Tags: ,

Tänk att alltid vara sjutton år och frälst av körsbärsblommorna. Att på väg till bussen plötsligt slås av innebörden av det så uttjatade Carpe Diem. Viljan att ta hela luften och bara ha den nära, det som är Nu. Det som finns, men som hela tiden håller sig på avstånd. En känsla av en doft att känna lätt innan den inte känns längre. Eller den känns, men inte på samma sätt. Inte lika påtagligt på huden. Det finns, utan att veta hur. Inte i luften men där luften borde ha varit. I mellanrummet i andetagen och virvlarna i bortglömda tankar. Som att titta på stjärnhimlen en klar natt, den hisnande känslan av att vilja stå kvar och springa på samma gång. När vinden blåser fast den inte är kall och allt, bara för en sekund, faktiskt går lite fortare. Ett plötsligt skratt för ingenting som brusar uppåt, uppåt.

Inte ett hav, men en stor pöl av vitsippor och eftermiddagssol en bit ut i hagen mellan träden att ge sig själv att sitta bland. Bara ett ögonblick.

Man tar bussen från stan som går nästan hela vägen ut. Egentligen vänder den några hållplatser tidigare på kvällarna, men man tittar med hundögonen och chauffören säger att han nog hinner ändå, han har ju tio minuters rast. Man tackar så mycket när man kliver av och börjar gå den dryga kilometern hem. I vanliga fall cyklar man på mammas gamla cykel som skramlar och skakar och knappt bromsar, men inte idag. Idag går man.

Och man går ner, under bron med 125:an mot Habo, och man kommer ut på andra sidan och storknar av lukten. Nygödslat. Men när man har kommit upp för backen har man vant sig. Man hälsar på grannen som står och skrapar fönsterkarmar. Dags att måla om huset i år.

Man stannar och klappar en annan grannes katt som är ute och ränner på vägen. Och så fortsätter man hem med fransk pianomusik i öronen, gödsel i näsan och ögonen uppfyllda av havet av gröna åkrar.

På väg till bussen igen, bort härifrån. Jag visste väl hur det skulle bli. Att det skulle bli såhär. Alltid såhär. Löven gör inte minsta motstånd när jag banar min väg genom dem. Pulsar. Jag älskar hur följsamma de är, som att de ligger där bara för mig. Men så är de också de enda som gör det just nu. Friskheten som kom när luften slog om så där plötsligt som den alltid gör gjorde mig mer än vanligt rastlös. Måste röra på mig, och så gör jag. Katten som stått och spanat efter mig i backen varje eftermiddag är inte där längre. Den har väl också insett det fruktlösa i hela upplägget och bytt till nya jaktmarker. Finns väl något inneboende i det där, har man inget att skörda får man vandra. Jag vandrar. Skär genom luften som en kristall. Eller om det är luften som är kristall, jag vet inte. Det är väl det att det är så klart allting, måste vara det. Klarhet och rörelse. Bortåtrörelse.

Det var längesen nu. Hon trampar den välkända vägen hemåt, på den sträckan har just ingenting förändrats. Samma gropar i samma kurvor, fast nu under ett fast täcke. Här ute kan man inte ha samma stuns i stegen som inne i stan, här får man gå nästan frågande för att kunna parera de hala fläckarna. Det lär väl dröja ett par veckor till innan de sandar här. Hon funderar på om mamma har kvar sparken, borde vara fint före om några dagar. Synd att den andra gick sönder, annars skulle de kunna ut och åka tillsammans när de kommit hem allihop. Hon kan inte hjälpa att hon ryser till av knarrandet under skosulorna, vissa saker är visst svårt att vänja sig av med. Är det inte märkligt att det ska vattnas i munnen? Uppe vid backkrönet biter vinden tag, får henne att huka där hon går. Krama ihop kappan i ett fåfängt försök att hålla kvar värmen så länge som möjligt. Hon borde tagit den klumpiga fula från Erikshjälpen istället, här är det ändå ingen som ser. Grannarna har väl åkt till släktingar. Om stormen de pratade om på radion kommer hit lär det bli strömlöst hela helgen. Blir till att satsa på kallskuret. Sista biten är alltid värst, stelfrusna fingrar (varför i hela friden lämnade hon vantarna) och kinderna har domnat. Hon ber en snabb bön att de har tänt i spisen.

Skriven av: Björktrast

Tags: ,

Onsdag 14:13 – Sommar

Kontorsluften står stilla. En kollega går förbi, svett och vitlök. En nyinköpt luftkonditionering för hemmabruk brummar meningslöst. Öppnar med stort besvär fönstret den tillåtna centimetern. En frisk doft av nyklippt gräs från motorgräsklipparen utanför kryper försiktigt in i värmen. ”Stäng fönstret, det låter förjävligt!”

Onsdag 14:16 – Höst

Byxorna klibbar stormvåta mot benen. Dom torkar inte, blir bara kallare och kallare. Luften är centralkyld och djupt nere i en källare någonstans står ett reglage fortfarande inställt på augusti. En isdroppe faller från håret ner i nacken. Du ryser. Fönstren dallrar av regn som smattrar mot rutan. Nespressomaskinen tystnar, en doft av kaffe fyller rummet. Myser.

Onsdag 14:17 – Vinter

Trött. Micron plingar till, det luktar makaroner och korvstroganoff fastän lunchlådan har en bit paj i sig. Det är helt mörkt utanför fönstret och tomaterna ovanpå pajen ser grå ut i lysrörsljuset. När pajen var ny igår var dom för alldeles för varma, det svider fortfarande på tungan. Två dörrar bort från lunchrummet har killarna på lagret lämnat radion på. Den spelar julmusik på låg volym. I huvudet sjunger du ofrivilligt med, ”jingle bell jingle bell jingle bell rock”.

Onsdag 14:26 – Vår

Den nya kollegan ler och luktar gott på ett obekant sätt. Det är klart du kan hjälpa till med excelarket.

Skriven av: Tranan

Tags: ,

En ung kvinna skrittar sakta av en vältränad och svettig häst på en grusväg genom skogen. De båda kommer från en snabb galopp på sandbanan. Hästen har vitt slem som droppar från munnen. Det är disigt ute, fåglarna kvittrar, det är knoppar på träd och buskar och solen är på väg upp.

Kvinnan är iklädd en tunn blå tygjacka med vita detaljer, hon bär en ridhjälm med rosa tygöverdrag och det blonda håret sticker ut i en toffs. I mörkblå jeans sitter hon avslappnad med långa tyglar på den bruna hästen. Hennes stövlar är av finaste svarta kalvskinn och benen dinglar längs sidorna på hästen. Hon har släppt stigbyglarna för att sträcka ut sina ben lite extra.

Doften av björk, lera och häst fyller lungorna och den fuktiga dimman känns uppfriskade mot kinderna denna tidiga söndagsmorgon.
Plötsligt rasslar det till i en buske till höger om dem och hästen hoppar kvickt åt sidan och framåt, kvinnan på ryggen försöker hålla i sig med händerna i hästens svarta man, hon kramar åt med sina benen men trillar ändå av. Landar på fötterna och lugnar den uppjagade hästen då hon klappar den på halsen och pratar med lugn stämma. Hon drar tyglarna över hästens huvud och fortsätter gå till fots mot stallet.

***

En ung kvinna skrittar sakta av en vältränad och svettig häst på en grusväg genom skogen. De båda kommer från en snabb galopp på gräsbanan en bit bort. Hästen har vitt slem som droppar från munnen, vitt lödder under magen, på halsen och runt den lilla sadeln, lödder som skapats av svett och sommarvärme. Solen är redan uppe och det över tjugo grader varmt.

Flickan är iklädd ett svart linne, en ridhjälm med rosa tygöverdrag och hon svettas, det rinner längs sidorna på hennes panna och linnet visar en rand där svetten tidigare runnit längs ryggen. Det blonda håret sticker ut från hjälmen i en fläta och i ljusblå jeans sitter hon avslappnad med långa tyglar på den bruna hästen. Hennes skor är av tyg med snörning och benen dinglar längs sidorna på hästen. Hon har släppt stigbyglarna för att sträcka ut sina ben lite extra.

Doften av gräs, blommor, stall och svett fyller lungorna denna redan varma söndagsmorgon och värmen indikerar att dagen bara blir varmare. De söker skydd från solen i skuggan av skogen.
Plötsligt rasslar det till i en buske till höger om dem och hästen hoppar kvickt åt sidan och framåt, kvinnan på ryggen försöker hålla i sig med händerna i hästens svarta man, hon kramar åt med sina benen men trillar ändå av. Landar på fötterna och lugnar den uppjagade hästen då hon klappar den på halsen och pratar med lugn stämma. Hon drar tyglarna över hästens huvud och går mot skogen där hon låter hästen beta i gräset innan de vandrar vidare upp emot stallet.

***

En ung kvinna skrittar sakta av en vältränad och svettig hästen på en grusväg genom skogen. De båda kommer från en snabb galopp på sandbanan längre ner i området. Det regnar och det börjar bli kyligt ute. De flesta löven har trillat av träden, de som inte har gjort det börjar inta en brunaktig färg och är redo att blåsa bort med höstvinden.

Flickan är iklädd en brun jacka, handskar och en ridhjälm med rosa tygöverdrag där det blonda håret sticker ut och hänger längs med ryggen. Hennes mörkblå regnbyxor är instoppade i svarta stövlar. Hon rider med långa tyglar och hon har släppt stigbyglarna för att sträcka ut sina ben lite extra.

Doften av jord, fuktiga löv, stall och regn fyller lungorna denna tidiga söndagsmorgon.
Plötsligt rasslar det till i skogen och hästen hoppar kvickt åt sidan och framåt, kvinnan på ryggen försöker hålla sig fast på hästen men klarar inte av att hålla sig kvar, hon trillar av. Landar på fötter och lugnar hästen då hon klappar den på halsen och pratar med lugn stämma. Hon drar tyglarna över hästens huvud och fortsätter gå till fots mot stallet.

***

En ung kvinna skrittar sakta av en brun, vältränad och ångande varm häst på en grusväg genom skogen. De båda kommer från en snabb galopp på sandbanan längre ner i området. Hästens och kvinnans andetag syns som dimma i den kalla luften och hästen bär ett klargrönt filttäcke som täcker hästens bakdel. Det är snö och flera minusgrader ute.

Kvinnan är iklädd en tjock dunjacka, vantar, på den rosa tygöverdragna hjälmens sidor har hon fäst ett par öronvärmare, hon sitter på en rosa sadelvärmare med svarta täckbyxor, avslappnad med långa tyglar. Hennes stövlar är fodrade men hon ser ändå ut att frysa där hon sitter, kvinnan har släppt stigbyglarna för att sträcka ut sina ben lite extra.

Doften från hästen, hagen, och stallet sveper genom den kalla luften och fyller lungorna, ett moln kommer med varje andetar, det är mörkt och utan alla strålkastare skulle de inte kunna rida ut denna tidiga
Plötsligt rasar det lite snö från ett träd till höger om dem, hästen hoppar kvickt åt sidan och framåt, kvinnan på ryggen försöker hålla i sig med händerna i hästens svarta man och kramar åt med benen men klarar inte av att hålla sig kvar, hon trillar av. Landar på fötter och lugnar hästen genom att klappa den på halsen och prata i lugn stämma. Hon förlänger stigbyglarna på ena sidan, håller hästen stilla och hoppar upp igen, hon låter hästen pulsa ensam genom snön upp till stallet.

Skriven av: Morkulla

Tags: ,

Lina lade med en stigande förväntan bläcksvart mascara på fransarna samtidigt som hon med ett gladlynt nynnade med i en gammal Taylor Swift- låt. Got the radio on, my old blue jeans. And I’m wearing my heart on my sleeve. Feeling lucky today, got the sunshine. Could you tell me what more do I need… Hon log mot sin spegelbild åt hur perfekt raderna stämde in på ögonblicket, drog en tunn kofta över axlarna och klev ut genom dörren. En behaglig sensommarbris slog genast emot henne och förde mig sig lukten av otaliga blommor, varav många hon inte ens kunde placera, och daggigt gräs. Hon älskade känslan av att liksom omslutas av den lagom värmande vinden, av hur fåglarna kvittrade och lugnet som det förde med sig. Fem minuter innan bussen skulle gå –precis i lagom tid med andra ord- stod hon vid hållplatsen och väntade. Det var första dagen efter sommarlovet och hon klev med en spänd väntan på den kvalmiga bussen för att efter mer än två månader återgå till det vanliga vardagslunket.

Med andan i halsen sminkade Lina sig för att sedan nära på kasta sig ut genom ytterdörren. I förbifarten drog hon åt sig handväskan och mobilen och gick med raska, bestämda steg mot bussen. Gången gjorde henne varm och tacksamt noterade hon att den annars så oktoberkyliga luften inte besvärade henne lika mycket idag. Det gjorde däremot regnet som hängde i luften och gav henne den vanliga konstiga känslan av begynnande huvudvärk. Vad detta kom sig av hade hon ingen aning om, men hon antog att det hade någonting med den typiska regntunga luften att göra. Vid de sista metrarna fick hon se bussen på avstånd och började andfått springa mot hållplasten. Hon hann precis i tid och möttes av den vänligt leende busschauffören som hälsade god morgon när hon med en klumpig handrörelse stämplade kortet.

Lina studerade noga den blonda, påtagligt nervösa flickan som reflekterades tillbaka mot henne. Kanske lite mer rouge? funderade hon. Ansiktet såg blekt ut, kinderna kunde definitivt behöva lite mer färg. Hon duttade på ytterligare lite av den röda färgen och kammade med omsorgsfulla rörelser ut håret, tills det kändes alldeles silkesmjukt när hon med fingrarna drog genom det. Nöjt gav hon sig själv ett gillande leende och trädde på den otympliga jackan som gav en kvävande varm känsla inomhus. Den hela tiden underliggande pirrande känslan steg till trumvirvlar när hon klev ur ytterdörren och fick en kylig vind mot sig som tvingade henne att kippa efter andan. Hon uppskattade den ändå trots obehaget, det distraherade henne från tankarna på benen som nervöst skakade ju närmare hans hus hon kom. När hon nästan var framme skulle han komma ut och gå framför henne på avstånd hela vägen till hållplatsen. Men idag, hade Lina bestämt, skulle bli dagen då de gick från ett i förbigående leende till en faktisk konversation.

Ljuset hade återvänt och fyllde morgnarna med glädje och kvitter. Lina anade en svag doft av blommar i de lätta brisar som försiktigt kom och gick och vände huvudet upp mot himlen för att låta solen värma det vinterkalla ansiktet. Hon njöt av den efterlängtade värmen och ljuset som lös mot ögonlocken, innan ett moln drog förbi och förde med sig en tidig vårkall kyla. Framme vid det blå huset ringde hon på dörrklockan och log när hon möttes av en morgontrött Linus som med en gigantisk gäsp öppnade. En ljuvlig doft av nymald kaffe slog emot henne från koppen han höll i handen och det välbekanta morgonljudet från tv: n hördes inifrån vardagsrummet. Jag är strax klar, lovande han med ett leende innan han försvann in i köket. Lina drog igen ytterdörren och följde efter.

Skriven av: Ejder

Tags: ,

Hon vaknar tidigt på morgonen. Alldeles för tidigt. Hon ligger stilla
i sängen för att inte väcka han som sover bredvid. Hon rynkar pannan
och får en oroskänsla i magen, hon behöver sova ut, det är en lång dag
som väntar. Hon vet inte vad som ryckte henne ur sömnen, men genom det
öppna fönstret hör hon fåglarnas kvitter.

Hon kan inte låta bli att le. Kvittret stiger till ett crescendo och
sjunker sedan igen. En humla surrar, någonstans i huset susar ett
vattenrör och solen letar sig in i rummet, smyger över golvet, tar sig
upp i sängen och lägger sig över hennes ben.

Hoppas det inte blir för varmt idag, tänker hon. Det är så jobbigt när
strumpbyxorna känns som om de ska brännas fast i huden. Fast kanske
jag kan gå barbent? Jag fyller ändå trettiofyra! Då borde man väl kunna
strunta i konvenansen?

Hon älskar att vara i sommarhuset på sin födelsedag. Hon älskar att
veta att hela familjen är där. Hon älskar att han sover bredvid henne,
att veta att han är hennes nu, det senaste året tillsammans har varit
underbart.

Hon sträcker lite på sig och vänder sig försiktigt mot hans rygg.
Kryper ihop och lägger näsan mot honom, drar in hans lukt, snusar,
somnar om.

* * *

En diskret knackning på dörren väcker henne. Alldeles för tidigt att
gå upp, suckar hon för sig själv, men kliver genast ur sängen och drar
en morgonrock över pyjamasen. Golvet är kallt och hon hör regnet mot
fönstret, inte ens någon idé att dra upp rullgardinen och se ut.

”Jag är vaken”, säger hon i mörkret och fotsteg försvinner bort i
hotellkorridoren.

Precis just där och då saknar hon honom extra mycket, men ibland tar
ju jobbet dem till olika platser, det är bara att acceptera. Hon ska
ringa honom så fort hon har duschat, blåst håret, ätit, hittat rätt
kläder, sminkat sig, pratat igenom dagen, kanske har hon en lucka
någon gång vid lunch. Eller efter.

En diskret knackning på dörren avbryter hennes tankar. Det är
frukosten och morgontidningarna och dagens schema som anländer. Hon
tar ett djupt andetag. Är det möjligt att känna doften av kaffe genom
en stängd dörr? Hon stretchar nacken, höger och vänster, öppnar dörren
och ler.

* * *

Hon vaknade av att mensen hade börjat. Den kommer alldeles för tidigt.
Varför kommer den alls? Hon sitter vid sitt skrivbord, ännu inte
påklädd, har inte lust att klä på sig, har inte lust med något. Just
idag också, en av de viktigaste jobbdagarna på året. Typiskt. Det blir
till att ta på the brave face hela dagen, sitta rak i ryggen i många
timmar, skratta på beställning. Det finns ju alltid någon som ser och
söker fel.

Hon hör hur han duschar och hon tänker på hans nakna kropp under den
varma vattenstrålen. Vältränad såklart, med det lilla ärret ovanför
ljumsken som håller på att blekna bort. Det är väl inte så att hans
hälsotillstånd är skälet varför det går så trögt för dem? Nej, det kan
inte vara så! Läkarna har sagt att det kommer att hända, hon måste
bara sluta stressa över det.

Han är färdig i badrummet och kommer in arbetsrummet. Hon känner
doften av både duschtvål och Aqua di Gio.
”Jag tror att det kanske kommer snö idag”, säger hon med ryggen mot
honom och blickar ut genom glasrutan. Det handblåsta glaset gör att
träden ser ut som förvrängda människosilhuetter. Eller så är det
människor där utanför, i parken, i det stålgråa morgonljuset.

Han går fram till fönstret, öppnar det på vid gavel och de känner hur
kylan strömmar in i rummet.
”Jo, nog doftar det snö alltid”, säger han.
”Ja, ni från norr om Dalälven kan ju lukta er till sånt”, säger hon
och båda ler.

”Vi försöker igen”, säger han. ”Ska vi stanna hemma idag och försöka
hela dagen?”
”Dom skulle må då! Om dom visste om skälet till varför vi inte dyker
upp”, skrattar hon.
”Jo, det förstås … och jag försöker ju fortfarande göra gott intryck
på din mamma”, skrattar han. ”Kanske lika bra att vi går ändå?”
”Men tack för att du klurar på en alternativ plan”, säger hon och
kysser honom på kinden, innan hon går in i badrummet.

* * *

Hon vaknar långt in på förmiddagen. Egentligen alldeles försent, men
hon förtjänar en sovmorgon. Fåglarna har börjat sjunga igen, snön har
smält bort, det knoppas, växer och gror. Hon stryker över sin mage och
när ett försiktigt hopp om att det ska funka den här gången. Tänk att
den beräknade dagen är samma som födelsedagen för några år äldre
bryllingen i Danmark! Mitten på oktober.

Hon går upp ur sängen och han har lämnat en lapp åt henne. Han är iväg
med polarna, något event som hennes bror också är på. Han var så
uppspelt och pratade om det igår när de åt middag. Hon tror det var
något om Carrera Cup Scandinavia och en motor med massiva hästkrafter
och hon skrattade åt honom. Med honom.

Siktade en citronfjäril vid södra husgaveln, står det på lappen. Årets
första fjäriln vingad har synts på Haga.

Skriven av: Storspov

Tags: ,

Löven har ruttnat på skogsstigen som leder mot busshållsplatsen.
Andreas höga kängor mosar lagren av blad mot gruset och glider längs
den bruna smörjan. Han går långsamt så att han inte ska råka trampa på
de daggmaskar som slingrar sig intill vattenpölarna från nattens regn.
Molnen ovanför har sorgkanter som utlovar mer regn. Andreas drar
kappan tätare intill sig och tänker: ”Det här leder ingenstans. Jag
borde göra slut.”

Nattmörkret har ännu inte släppt taget om morgonen. Det är stjärnklart
mellan trädtopparna. Marken är vit av nyfallen snö, men mattan av de
bruna sandkornen som följer stigens sträckning avslöjar att
snöröjningen redan varit här. Kylan biter i Andreas nyrakade kinder,
svidandet får rynkan i hans panna att kännas stelnad. Trots att
motorvägen är nära hörs ljudet från bilarna svagt, den tjocka snön
dämpar alla ljud. Men rösten i Andreas inre är tydlig och klar: ”Det
här leder ingenstans. Jag borde göra slut.”

Jackan med tre lager tyg släpper inte igenom något av den vinande
vårvinden. Det smattrande regnet river honom i ansiktet; Andreas
kniper ihop ögonen men lämnar en springa för att inte tappa
orienteringen. Han går långsamt för att hans kängor inte ska skvätta
upp svarta prickar på hans ljusa byxor. Av gårdagens förlåtande
solsken är den nyss utslagna tussilagon vid vägkanten det enda
beviset. Han halkar till på en av de återstående isfläckarna,
återvinner balansen och stannar till, för att samla tankarna i nuet:
”Det här leder ingenstans. Jag borde göra slut.”

Gräset i vägkanten har växt sig så högt att det lagt sig ner, och ser
tovigt ut. Stenarna knastrar under de lätta skorna. Trots att
skogsstigen ligger flera hundra meter från närmaste hus, så letar sig
doften av nybakta kanelbullar hit; semestern har väckt lusten hos en
granne att göra morgonen festligare. Och se, här kommer Andreas
gående, som så många morgnar förut. Tunna moln far förbi, slingrar sig
om varandra och lämnar vita spår i skyn. Andreas är inte ensam, han
går bredvid henne: hon med skrattgroparna och den varma rösten.
”Förlåt”, säger Andreas. ”Förlåt att jag tvivlade på oss.”

Text av: Sumpvipa

Tags: ,

Kapitel 1

Det är fortfarande mörk ute klockan halv sex på morgonen när
Bengt-Olof går längs Torngatan i Hallsberg västra utkant. Han närmar
sig sakta de avgörande femtio metrarna som kommer att berätta för
honom om hans arbetspass kommer att bli ett helvete eller inte. Det är
här bebyggelsen tar slut och vägen går igenom ett skogsparti. Med alla
sinnen på helspänn stannar han under en flimrande gatlykta, tar ett
ett djupt andetag och smakar på den kyliga luften.

Det är tyst och stilla runt omkring honom, dimman sluter sig runt
gatlyktans sken och sprider ut ljuset i tusen droppar så att mörkret
känns ännu kompaktare. Han mer förnimmer än ser träden runt omkring
sig. Han tittar upp mot himlen men ser inte långt. Dimman är tät,
riktigt tät, den gränsar mot nederbörd och kommer troligen inte att ge
vika förrän vid niotiden. Han skrapar med högerfoten mot gångbanan men
känner ingen asfalt, bara mjuka höstlöv. De har sugit åt sig fukten,
är glatta och ligger omlott, i lager på lager.

Den gamle trafikledaren går sakta vidare mot SJs driftscentral i
Hallsberg. Han går med tunga steg och försöker stålsätta sig inför ett
långt pass med många utrop om förseningar på grund av dimma och
lövhalka.

Kapitel 2

Det är fortfarande mörk ute klockan halv sex på morgonen när
Bengt-Olof går längs Torngatan i Hallsberg västra utkant. Han närmar
sig sakta de avgörande femtio metrarna som kommer att berätta för
honom om hans arbetspass kommer att bli ett helvete eller inte. Det är
här bebyggelsen tar slut och vägen går igenom ett skogsparti. Med alla
sinnen på helspänn stannar han under en flimrande gatlykta, tar ett
ett djupt andetag och smakar på den bitande kalla luften.

Det är tyst och stilla runt omkring honom, de sista flingorna från
nattens snöstorm dansar i gatlyktans sken och sprider ut ljuset i
tusen skärvor så att mörkret aldrig riktigt får fäste. Han tittar upp
mot himlen, svulstiga ljusgrå moln tyder på att snöfallet kommer sätta
fart igen vid niotiden. De mörka trädstammarna runt honom lyses upp
underifrån av snön som täcker marken och av snön som klamrar sig fast
på grenarna. Han skrapar med högerfoten mot gångvägen men känner ingen
asfalt, bara is, det är glatt och hårt av lager på lager av återfryst
snö.

Den gamle trafikledaren går sakta vidare mot SJs driftscentral i
Hallsberg. Han går med tunga steg och försöker stålsätta sig inför ett
långt pass med många utrop om förseningar på grund av frysta växlar
och ishalka.

Kapitel 3

Det är redan ljust ute klockan halv sex på morgonen när Bengt-Olof går
längs Torngatan i Hallsberg västra utkant. Han närmar sig sakta de
avgörande femtio metrarna som kommer att berätta för honom om hans
arbetspass kommer att bli ett helvete eller inte. Det är här
bebyggelsen tar slut och vägen går igenom ett skogsparti. Med alla
sinnen på helspänn stannar han under en flimrande gatlykta, tar ett
ett djupt andetag och smakar på den ljumma fuktiga luften.

Det enda som hörs är morgontidiga fåglars kvitter, annars är det
stilla runt omkring honom, ett lätt duggregn är allt som finns kvar av
nattens skyfall och gatlyktans sken sprider ut ljuset i tusen droppar
så att det blir frestande att leta efter en regnbåge. Han tittar upp
mot himlen, svarta moln hänger hotfullt sida vid sida över honom och
tyder på att regnet kommer sätta fart igen vid niotiden. Träden runt
omkring syns tydligt i det skira morgonljuset, ett par knäckta grenar
skvallrar om den stormiga natten. Han skrapar med högerfoten mot
gångbanan, regnvatten täcker asfalten och rinner längs båda sidorna av
vägen.

Den gamle trafikledaren går sakta vidare mot SJs driftscentral i
Hallsberg. Han går med tunga steg och försöker stålsätta sig inför ett
långt pass med många utrop om förseningar på grund av nerfallna grenar
och översvämningar.

Kapitel 4

Det är fullt dagsljus ute klockan halv sex på morgonen när Bengt-Olof
går längs Torngatan i Hallsberg västra utkant. Han närmar sig sakta de
avgörande femtio metrarna som kommer att berätta för honom om hans
arbetspass kommer att bli ett helvete eller inte. Det är här
bebyggelsen tar slut och vägen går igenom ett skogsparti. Med alla
sinnen på helspänn stannar han under en flimrande gatlykta, tar ett
ett djupt andetag och smakar på den varma klara luften.

Enstaka fågelkvitter hörs, annars är det lugnt och stilla runt omkring
honom, gatlyktans sken försvinner helt i solljuset. Han tittar upp mot
himlen, den är klarblå utan tillstymmelse till molnslöjor vilket tyder
på att solen kommer kännas brännhet redan vid niotiden. Träden runt
honom ser hårda och torra ut. Han skrapar med högerfoten mot
gångbanan, asfalten känns fortfarande mjuk efter de senaste dagarnas
värmebölja.

Den gamle trafikledaren går sakta vidare mot SJs driftscentral i
Hallsberg. Han går med tunga steg och försöker stålsätta sig inför ett
långt pass med många utrop om förseningar på grund av solkurvor och
havererade ventilationssystem.

Skriven av: Rödhake

Tags: ,

Där strosade han omkring, med några 5-öreskolor i fickan och vattenkammat hår. I Folkhemmets hoppfulla hage, bland grönbete, nyknoppad tussilago och flicka. I kölvattnet av semesterdagar och ATP, där frodades den aningslösa optimismen.

Där gick han, med uppknäppt murarskjorta och pressade gabardinbyxor. På Gärdet, ackompanjerat av Träd, Gräs och Stenar liksom Solen Skiner. Till förgrunden av studentrevolter och dödsfallens Vietnam, där införlivades också viljestyrkan.

Där lunkade han, med regnrock i galosch och döende fackla. I led av plakat vid nerfallna löv och liv, i närheten utav storbanker, Handels och bibliotek. I tider av politikermord och finanskriser, där drogs svångremmen utan pardon.

Där pölsade han, med dunjacka och inpluggad, smart telefon. Bland stelfrusna betongkomplex och frostbitna Coca Cola-automater. Något var annorlunda från förr, i skuggan av funktionsprivatisering och främlingsfientlighet där udden riktades mot de svaga.

Skriven av: Domherre

Tags: ,

Jag började läsa ”På spaning efter den tid som flytt” när jag avslutat första delkursen och upptäckt att jag behövde en bildning. Jag lånade hem första bandet och satte mig vid fönstret i mitt korridorsrum.

Fåtöljen var en rutig historia i gult, brunt och ljusrött som gissningsvis köpts in på sjuttiotalet, glömts bort i ett lager, använts ett dussin terminer till av ren snålhet och nu levde kvar i hopp om att mönstret snart skulle bli modernt igen.

När man väl satt i den och slapp se den var den påfallande skön med lagom höjd för nacken och rejäla armstöd som gjorde att boken låg väl i handen. Jag hade ställt stolen vid fönstret men det var mer av gammal vana än av praktisk nytta – eftersom mitt rum låg i markplan rådde full insyn och jag hade därför nästan alltid persiennerna neddragna. Ibland ställde jag dem så ett tunt ljus föll ned över boken men oftast fick jag ta hjälp av läslampan.

På fönsterbrädan stod min blå vattenkokare som jag då och då fyllde på. På den tiden drack jag varmt vatten utan socker eller te – jag hade inget te hemma och ansåg ändå att en tepåse bara gav vattnet lite färg. Det smakade inte så illa men luktade som i tvättstugan och var starkt vätskedrivande.

Ibland lånade jag hem klassisk musik för att överrösta sorlet från mina kamrater i krogkön utanför. Det var däremot ingen idé att spela musik efter klockan 22. Då var diskot på våningen under igång så att basgången kändes genom fötterna. Det var lite irriterande de första veckorna men jag vande mig snart.

När snön kom hörde jag det inte ens, ändå visste jag att vibrationerna blivit starkare – uteserveringen var stängd och allt ljud gick nu upp genom huskroppen. Snön gjorde också att jag inte längre hörde trafiken utanför fönstret och jag växlade därför ner till mildare musik, ofta stråkkonserter och lugna pianostycken. Jag hade tröttnat på att pimpla varmvatten och hade köpt hem ett te med glöggsmak som var något kryddigare. Det var väl egentligen inte vidare märkvärdigt men jag gjorde vad jag kunde för att inbilla mig det och ransonerade dosen till en mugg per kväll som jag gjorde i ordning när läsningen gick in på sin andra timme.

Däremot hade jag ingen ransonering på de billiga pepparkakshjärtan jag drog hem kilovis. Andra delen av andra bandet läste jag med smulor på fingrarna och fast jag försökta hindra det är jag säker på att det ligger kvar några i den boken än.  Det var mörkare nu men det gjorde insynen desto bättre. Jag fällde bara upp persiennerna när jag någon gång vädrade. Att kvällen kom märktes inte längre på ljuset utan på den stickiga cigarettröken som då och då letade sig in.

Det var kallt ute nu – den kallaste vintern på länge – och krogbesökarna orkade inte längre gå så långt för att röka. Det var för den delen ganska kallt i rummet också. Jag lade en filt om axlarna, stoppade fötterna i grå yllesockar och fortsatte läsa.

När jag påbörjade band fem blev det allt stimmigare utanför fönstret. Det var uteserveringen som öppnat. Jag vinklade upp persiennerna och såg blinkande på studenter i solglasögon som satt och drack öl och åt nygrillade hamburgare. Själv drack jag mest saft nu, det hade blivit för varmt för te. Oftast blev det en jordgubbslightdryck som lämnade en lite sur eftersmak. När stojet blev för besvärande hängde jag upp filten över gardinstången som extra isolering och spelade symfonier i cd-spelaren. Det gick bättre så, fast filten virvlade upp damm i luften.

Den sista volymen läste jag under tystnad – de andra studenterna i huset hade rest hem. Det var trettio grader i fågelskiten på fönsterblecket utanför och jag aktade mig noga för att öppna fönstret annat än nattetid då jag kunde bli av med det värsta kvalmet.

Jag behövde inte längre använda någon musik som avledning utan satt där i lugn och ro med min bok och ett stort glas persikoiste. Någon gång blev det en skål glass också, sådan där tresmak som egentligen mest smakar Ahlgrens bilar. Varmt blev det ändå. Handsvetten klibbade mot pärmarna. Fast den här boken var utgiven för många år sedan var den i nyskick. Ingen av bibliotekets besökare hade tydligen orkat lika långt som jag. Bladen var vitare än i de tidigare volymerna och det var som att varje sida gjorde lite motstånd när den vändes. Boken var helt enkelt inte van vid det, det kändes tydligt i fingrarna.

Det sista kapitlet läste jag första veckan i augusti. Jag stängde boken med en stark känsla av att livet måste ha något mer än så att erbjuda.

Skriven av: Fjällripa

Tags: ,

Allt går så snabbt idag, vi hinner aldrig stanna upp och reflektera. På stenåldern behövde man tre timmar om dagen för att jobba, alltså samla föda. Man pratade med ett mindre antal personer under hela livet än vi gör på en dag. När vi vill använda våra hjärnor för privat bruk, så har alla kraven mosat sönder dom.
Eller är det så, att vi inte förstått att använda den där tiden på tunnelbanan, i bilkön eller i vårdcentralens väntrum till meditation, istället för irritation och låta vår tankar flöda fritt.

Jag har funnit en plats där jag kan göra detta i min vardag, morsans busshållplats utan tak. Bakom trottoaren sticker det ut en bergskant, sen är det ett litet dike mellan berget och trottoaren. Det är så smalt att det bara får plats en stolpe och en soffa utan regnskydd.

Dom morgnar när jag inte cyklar till jobbet, tar jag Lufsen för en tjugominuters morgonpromenad hem till morsan, eftersom vi har delad vårdnad om honom. För att det här skall fungera krävs vissa saker. När jag slår igen morsans dörr så skall jag höra det morrande ljudet från motorn i den buss jag just missat, då har jag tid på mig. Det skall vara ett riktigt skitväder, regn, åska, hagel, kyla, snöstorm eller vad nu årstiden kan bjuda på och jag skall vara rätt klädd för det. Står man där oskyddad dyngsur, fryser och förbannar SL för att dom inte har regnskydd på just den här busshållplatsen, medan man försöker få ett felvänt paraply att vända sig rätt i blåsten fungerar det inte alls.

Det brukar vara en regnrock ned till fotknölarna eller en dunjacka och skalbyxor. Jag studerar ovädret genom det brevlådeinkast som blivit när jag dragit igen huvan, är helt ensam tidigt på morgonen och har ingen att prata med. Det är då jag filosoferar fram mina bästa blogginlägg.

Jag har ofta undrat varför det blir så här, men jag har en teori. Många drömmer om författarskapet. Man har en vilseledd uppfattning om ett kravlöst liv, där man dricker vin i sitt hus i Provence och går runt med ett glas rött i olivlundarna för att få inspiration.

Bullshit brukar jag kontra, titta vad engelsmännen (och kvinnorna) producerat mellan Shakespeare och Rawling. Regnet piskar mot rutorna, blåsten slår i takpannorna, in mer ved i brasan för att inte fingrarna skall stelna till. Skriva är ett hårt arbete och det finns ju inte så mycket flum att lägga sin tid på när det är skitväder.

Mina kläder är alltså min skrivarlya och så här går det till.

Höst

Det har hunnit bli november, vintern syns inte till, den har regnat bort. Busshållplatsen är mörk, kall, blöt och stormbyarna drar fram efter dem tomma gatan. Diket bakom mig har förvandlats till en komposthög full med bruna löv, som är så våta att dom inte orkar flytta sig längre med vinden.

Idag var morsan så där omedvetet elak. Hon kom springande i morgonrock med en badhandduk och sa: ”Nu skall vi torka av dig.” Efter att hon frågat sin dotter om Lufsen bajsat fortsatte hon, ”nu lägger vi oss i sängen ett par timmar.”

Här står jag nu i ovädret, det är beckmörkt och regnet piskar på tvären. Vinden träffar rocken i sidan, så det låter som seglen på en båt som slår. Nästa gång skall jag ta av honom kopplet, så han stänker ned henne innan hon hinner fram med handduken.

Nej, jag skall inte vara elak, egentligen är hon rätt snäll, som hönsmammar sin dotter och kollar att jag verkligen har den där tjocka tröjan, med hög polokrage som jag fick förra julen. Jag fick dra ned huvan för att övertyga henne och då påpekade hon hur vackert mitt röda hår föll över den höga svarta kragen på tröjan. Då fick jag lite extra värme i kroppen, som jag tänker förbruka nu när jag väntar på bussen i mörkret.

Jag huttrar till lite, för det är svinkallt, hur kallt vill jag inte veta. Brevlådeinkastet jag ser ut genom blir lite mindre, hakan åker längre ned i den tjocka tröjkragen och dom stickade fingervantarna åker längre upp i ärmarna på rocken. Hoppar lite så vattnet stänker, rör på mig, vill inte frysa, vill inte bli blöt någonstans, jag vill filosofera.

Kikar ut, på andra sidan gatan tömmer vinden äppelträden i trådgården på dom sista äpplena, som dunsar ned i vattenpölarna på trottoaren. Jag ser ned på mina gummistövlar, som tittar ut under kanten på rocken. Framför dom blåser det några tappra mörkbruna löv, som tillslut fått ge upp sina boplatser i trädkronorna. Andra löv som inte orkar flyga längre, simmar förbi i vattnet som vinden gör krusningar på. Jag längtar bort, Thailand kanske, en sandstrand och en kille med snygg kropp.

Nu vet jag, den där fåniga reklamen med Mads Mickelsen ”alla dagarna” – jag flyttar handlingen till den här busshållplatsen med höststorm, fan vilket sjukt inlägg det blir.

Hör ett gnisslande ljud, bussen bromsar in och skickar en kaskad med vatten över mig, känner hur det rinner iskallt vatten nedför nästippen. Skall jag skälla ut busschauffören? Nej, en blöt nästipp är väl inget att bråka om. Jag tar med mig vattnet in, behåller rocken på och blöter ned bussen istället, medan jag funderar över detaljerna i mitt blogginlägg.

Dörren går upp, jag går in, lägger kortet på den blå plastlådan, jag drar ned huvan drar upp mitt röda hår ur den tjocka kragen och låter det falla ut. Busschauffören är snygg, ingen hunk men nästan.
”Godmorgon”, ler han mot mig med en överraskad blick, jag blir alldeles varm i hela kroppen.
Den värmen behöver jag nu.

Vinter

”Du har i alla fall klätt på dig ordentligt” säger morsan.
”Måste man när det är snöstorm och 15 grader kallt” svarar jag och lämnar över en hund med pälsen full av nysnö. ”Jag måste gå till bussen nu, kan inte vara inomhus jag svettas ihjäl.”

Jag plogade en tårtbit när jag öppnade ytterdörren, när jag stänger den plogar jag in snö i hallen. Sen pulsar jag genom den oplogade backen till bussen. Om det är snöstorm, 15 grader kallt och till och med morsan tycker jag klätt på mig ordentligt, så då måste jag gjort det.

Den tjocka dunjackan, skalbyxorna med underställsbyxor och fleecebyxor gör att jag knappt märker snöstormen. Känns lite overkligt, tittar ut genom ett hål, med pälskanten på den enorma huvan flaxande framför mig. Nej, jag är nog inte utomhus, den här januarimorgonen jag ser nog på TV.

”Stockholmsnyheterna, snöstormen lamslår kollektivtrafiken,” bilder från en busshållplats, en person som stretar mot vinden, stackars honom tänker man. Men jag ser ingen, jag är helt ensam och mig är det inte synd om.

Känner inte igen mig, den vita snön formar om landskapet. Diket finns inte längre alla staket blir till vita åsar medan träsoffan blivit en liten vit kulle. Vad som kommer uppifrån och vad som blåser upp från marken går inte att avgöra. Äppelträdsskelettet på andra sidan gatan har små vita högar på sig och ser ut att frysa.

En sån här dag är man glad att man jobbar i vården och har arbetskläder. Snart skall jag åter förvandlas till tant grön i blåa foppatofflor. Tänk om man jobbat på en bank, stått här i kjol med blåa ben, eller fått möta kunderna i nystruken vit blus och svarta fleecebyxor. Skulle nog inte accepterats av chefen. Det verkar ju som om cheferna lägger sig i allt idag, dom kan ju kolla privatlivet via facebook, en del har ju råkat illa ut på grund av detta.

Det blir ett kritiskt inlägg om facebook idag, måste komma på vad det står för.

(För Att Chefen Envist Bevakar Oss i Onödan Konstant) kanske.

Jag gillar i alla fall busschaufförens aktivitet när han kommer slingrande genom snöyran. Jag kliver på och drar ned huvan. Med den enorma huvan på axlarna och gömd av pälskanten, får jag i alla fall en sån där varm blick, jag borstar av mig snön och öppnar jackan för att inte svettas ihjäl.

Vår

”Är det inte för kallt idag,” frågar morsan.

Triumferande drar jag ned huvan på min långa regnrock och visar min svarta sotarmössa och kragen på min tjocka fleecetröja. Efter att jag berättat att det sitter ett par raggsockor i gummistövlarna så är hon nöjd.

”Dunjackan är för varm nu” svarar jag. ”Höll på att rinna bort inne i den igår. Snacka om skitväder, tungt snöslask som ramlar ner från himlen, då är rocken bättre.”
Till och med Lufsen, som aldrig bryr sig om vädret, ser nedstämd ut med gråvita slaskbollar hängande i pälsen.

Jag säger hej då och klafsar ned i till busshållplatsen i slasket. Det sägs att eskimåerna har 70 olika namn på snö. Det är säkert en överdrift, men eftersom jag vintercyklar ibland, så vet jag att det finns olika sorter, men jag har inte satt namn på dom. Idag är det sån där snö som däcken bryter genom, utan att cykeln börjar slingra sig. Nästan bara vatten alltså.

Vintern och våren är osams idag och bråkar om vem som ska bestämma. Jag tröstar mig med att jag vet hur det slutar, våren vinner som vanligt. Det här deprimerande vädret är bara ett steg på vägen som måste passeras.

Idag är jag inte ensam vid busshållplatsen, ett gult galonställ står med ryggen mot mig. Det vita tunga slasket fortsätter att ramla ned från himlen, diket bakom mig är fyllt av en svartgrå flytande sörja och äppelträdet på andra sidan gatan har fått en gren knäckt av den tunga snön. Jag är i alla fall torr och varm, men dom tunga vita vattenmassorna från den gråa himlen som träffar den halvsmälta skitiga snön kan ju få vem som helst deprimerad. Allt är grått idag.

Jag andas in lite grå luft och försvinner in i mina egna tankar, medan jag kikar ut genom brevlådeinkastet på det gula galonstället. Det samlas tunga slaskhögar på axlarna på det, som glider nedför den gula jackan och ramlar ned på marken.

Gult, det är ju påsk snart, ett påskinlägg kanske. Lite religiös satir. Få se nu, Jesus hänger på korset och är förbannad på Gud. Ett uppslag jag skall jobba vidare på.

Det gula galonstället har inte rört sig alls, men jag misstänker att det är någon i det. Just det granntanten har ju ett sånt. Hon åker ju också med den här bussen ibland. Man ser inte så många galonställ i Stockholms lokaltrafik, så det är nog hon. Jag har ju min busshållplatsteori, att dom som har busshållplatser med tak blir blötare än dom som saknar det. Stå och vänta på en buss i snöslask eller ösregn är det mest plågsamma som finns om det saknas tak och man är fel klädd. Vi klär oss alltså bättre, blötast blir dom som åker bil till jobbet och får ta parkeringplatsen längst bort.

”Hm vilket skitväder” börjar jag. Stället vänder sig om och det är hon.
”Hej,” säger hon leende, ”tyckte det var du. Du har också tagit fram sommarkläderna ser jag.”
”Dagens outfit för Sverigesemester i juli” skrattar jag tillbaka.

Hennes kommentar var rätt rolig, den kanske man kan göra något på den i bloggen. Vi fortsätter prata och hon berättar att min busshållplatsteori verkar stämma. Dom som står under tak är oftast sämre klädda och blir alltså blötare. Då har jag alltså berättat om den redan och säkert bloggat om den också.
”Du ser ju bara på oss”, skrattar hon.

Vi bestämmer oss för att räkna och undersöka det här mer vetenskapligt under bussresan. Frågan är bara hur vi skall räkna paraplyerna, det har börjat blåsa upp ordentligt och slasket kommer på tvären. Vi vänder våra ryggar mot vinden och öppnar brevlådeinkasten lite. Två par ögon som pratar med varandra fungerar inte så bra. Nej, paraplyer räknas inte idag.

Efter en stund så hörs det klafsande ljudet bakom ryggen av bussdäck som skickar runt det svartgråa slasket på sin väg framåt. En röd buss som är svart av skit en meter upp stannar och tar upp oss. Idag blev jag störd i mitt filosoferande, men vi hade trevligt.

Det är han som kör, jag drar ned huvan och slänger ut håret som vanligt.
”Vilken blick du fick av chauffören” viskar granntanten när vi satt oss. ”Han verkar gilla dig”
Jag har fått min bekräftelse och den här gråa snöslaskdagen känns mycket bättre.

Sommar

”Skall du låna ett paraply?” frågar morsan, en ny knall hörs och det blinkar om lamporna i hallen.
”Nej”, svarar jag, ”jag har regnrocken i ryggan.”
”Men räcker det?” frågar hon, ”det verkar bli ett satans oväder.”
”Man skall inte ha paraply när åskan går”, svarar jag, ”blixten kan slå ned i det.”

Men hon köper inte argumentet, jag lämnar över Lufsens koppel till henne och hon hönsmammar tillbaka ett stort svart totalt ohopfällbart paraply i min hand.

När jag slår igen hennes dörr hör jag det morrande ljudet från bussmotorn. Jag rundar morsans och farsans oansade häck och är nere vid busshållplatsen. Kollar tidtabellen, visst det är samma tabell som igår. Men ville bara se om det fanns en liten chans att nästa buss hinner fram innan det brakar loss, men det tror jag knappast. Som tur var såg jag den svarta molnkanten genom fönstret redan när jag åt frukost, så jag tog med regnrocken.

Det är fortfarande varmt ute, en fuktig värme, inte lika tryckande nu klockan sex på morgonen som om det skulle börja åska på eftermiddagen. Svårt att bestämma klädsel det blev en långärmad topp jeanskjol och sandaler med helgardering i ryggan.

Tittar upp, dom svartblåa mäktiga molnen har börjat ta över himlen, det är nu det är som vackrast. Gillar kontrasterna i det , dom blommande äppelträden på andra sidan gatan, fågelkvittret, halva himlen är blå och den andra halvan är blåsvart, den blåsvarta sidan har ännu inte börjat sitt skådespel. Solen håller sig på den ljusblåa sidan och skickar ned sina sista värmande strålar över mig. Kollar turlistan igen, nej den har inte ändrat sig, 25 minuter kvar, nu har den blåsvarta sidan kommit in över mitt huvud. Undrar hur jag ser ut där uppifrån.

Fåglarna slutar sjunga, det blir tyst ödesmättat som i en skräckfilm. Den där lilla tjejen där nere skall vi skrämma slag på och dränka tänker nog ovädret där uppe. Men det är fortfarande vackert med dom sista strimmorna av solsken, som letar sig ned, medan molnkanten kastar sin skugga över mig.

Det pirrar lite i magen och jag väntar på ljusshowen.

Det går snabbt nu, åskmolnen avancerar och verkar få hjälp från alla håll. Himlen knyts ihop som en blåsvart säck, mullret kommer tätare och den första blixten flammar till. Jag är så upptagen av himlen att jag inte märker att jag fryser. Temperaturen föll säkert tio grader när solen försvann och huden på armarna knottrar sig.

Nu brakar det loss när som helst, jag känner att det inte är någon ide att vänta på dom första tunga dropparna, då kanske man inte hinner klä på sig innan man blir plaskvåt. Jag öppnar ryggsäcken, bra den tunna fleecetröjan låg också där. På med den, dragkedjan åker upp i halsen, sen stänger jag in mig i regnrocken.

Jag får tillbaka värmen i kroppen och drar ned huvan för att se finalen på skådespelet. Det är mörkt nu och jag står mitt i en stor elektrisk blixtrande blåsvart kupol, som täcker hela himlen. Vilken scen, blixtarna jagar varandra i kupolens tak och åskans surroundljud får marken att skaka En sån där pirrigt spännande upplevelse som jag med lite högre puls njuter av.

Nu kommer den där kraftiga vindbyn som regnet pressar framför sig, några sekunder senare vräker vattnet ner. Vänder mig om, bergskammen blir ett vattenfall och det lilla diket en fors. Vattnet på gatan kämpar för att nå över trottoarkanten, det blir små bubblor på trottoaren framför mig, dom tunga dropparna studsar upp under rocken och träffar mina bara vader.

Jag fryser inte och blir inte blöt ovanför vaderna, men den meditativa känslan uppstår inte. Förutom mullret och blixtarna så trummar regnet så hårt på min huva och mina axlar, att jag inte kan höra mina egna tankar. Det är mer än en kvart tills bussen kommer och det verkar inte lugna ner sig.

Jag ger upp till slut. Den vackra blåsvarta himlen har förvandlats till gråvitt ointressant vatten. Morsan hade rätt, jag gömmer himlen bakom det stora paraplyet och håller ned det över mig, för att slippa få svallvågorna från bilarna i ansiktet. Men regnet och haglet dundrar lika mycket mot paraplyet. Vattenfallet från skärmen på huvan, flyttar sig i alla fall ut till paraplykanten och jag börjar fumla med min Ipod. Lämplig musik ? Orkar inte krångla nu, kör random. Ipodden väljer Chris Rea ”Road to hell”, det regnar mer nu än det gjorde i den videon och där regnade det ordentlig.

Nu går jag in i mig själv, Chris Rea överröstar regnet, men åskan bryter genom den sorgsna gitarren och hans sömniga släpande röst. Nu står jag och myser medan blixtarna flammar upp runt mig. Jag vann över ovädret som inte fixade min ”you fuck whid the wrong girl” attityd.

Fegt ger sig ovädret på det oskyldiga äppelträdet på andra sidan gatan istället. Först ruskar det om det med en kraftig vindby, sen bombar det med hagelkulor. Bladen från äppelträdens blommor simmar runt i vattnet på trottoaren. Nu är mina tankar är långt borta, blogginlägg var det. Men förresten den där sajten pennfajten, man kanske skulle hänga på. Jag har ju busshållplatsen att skriva om. Får se nu om jag börjar med hösten.

Jag avbryts med att en röd dörr öppnas framför mig. Bussen har kommit. Jag lämnar min skrivarvärld, drar ut lurarna ur öronen och fäller ner paraplyet. Ovädret gör ett sista desperat försök att knäcka mig, haglet trummar så det nästan gör ont och en gardin av vatten forsar över mig från taket på bussen när jag kliver på.
Jag öppnar snoddarna i halsen och drar ned huvan, samtidigt som jag kastar ut håret som jag alltid gör när han kör.

”Herregud” säger han tittar på mig och den vattenpöl som bildas på bussgolvet under mig
”Kan man säga” skrattar jag tillbaka
”Du måste vara dyngsur”
”Äh, jag är helt torr under” svarar jag kaxigt utan att ljuga. ”Du vet vad dom säger, det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder”
”Tuff tjej” skrattar han.

Jag känner hur det bränner i ansiktet, han får ett leende och en nick tillbaka, går snabbt bakåt i bussen för att han inte skall upptäcka att jag rodnar.

Den tuffa tjejen sätter sig ned och ger ovädret fingret genom bussrutan.

Skriven av: Koltrast

Tags: ,

Veckans övning blir att gå in i dina sinnen och verkligen försöka känna, höra, smaka och se.

Tanken är att du följer denna modell:

  1. Välj ut en situation (aka scen) som du placerar ditt berättarjag i. Till exempel: Pennfajtaren Augustin cyklar till jobbet. Han cyklar snabbt, har hjälm på sig, långbyxor, tunn jacka. Han cyklar utmed en vältrafikerad Stockholmsgata och väjer för en buss. Han är nära att trilla av, men klarar sig och cyklar vidare.
  2. Välj en årstid att börja med. Beskriv nu situationen och koncentrera dig på att riktigt känna med alla dina sinnen. Exempel: Augustin cyklar på sommaren, det är hett. Svetten rinner under cykelhjälmen och långbyxor var helt fel idag. Asfalten dallrar så mycket att det nästan är svårt att se hur vägen ser ut där framme. Oj, en buss!
  3. När du har skrivit scenen för sommaren, så skriver du sedan samma scen för höst, vinter och vår. Du kan givetvis ändra scenen för varje årstid och lägga till typiska årstidsdetaljer.

Du får placera din scen när som helst i tid, men helst inte i framtiden. Ett tips är att försöka hitta något vardagligt, något du kan väl, som du kan försöka att gå in i. Ett annat tips är att sluta ögonen och nästan meditera för att koncentrerat och fysiskt känna de olika årstiderna. Hur de luktar, hur temperaturen känns, hur de låter, osv.

Denna vecka kan det kanske bli svårt att göra en berättelse av din text – men om du hittar på en idé där det känns klockrent, varsågod! Annars ser vi det som viktigast att du fokuserar på att försöka gå in dina sinnen, känna varje årstid med hela huden och sedan lyckas formulera det i ord.

Uppgiften sträcker sig från onsdag 15 juni till onsdag 22 juni.

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Four seasons

Veckans pseudonym kommer att bli svenska fåglar
Veckans tag på texterna blir fourseasons

Tags: ,