finlandia

You are currently browsing articles tagged finlandia.

Berlin den 1 december 1940

Kära Paul,

Allt är så storslaget, och att du nu strider för vårt land inger mig stort hopp. Hopp om att vi än en gång ska kunna gå rakryggade med stolt blick, och en förvissning om den erkänsla vårt land förtjänar när kriget är vunnet.

Varje natt marscherar unga män med mod i blick mot fronten, och då tänker jag på dig, min kära Paul, och din vilja att göra Führerns sak till din. Aldrig har jag sett dig så uppeldad och säker på din sak och det var så härligt att få uppleva denna din nya styrka med krigsbasunerna manande inifrån. Den kraft du famnade mig med den kvällen har jag aldrig tillförne mött hos dig och min längtan efter dig är så stark. Att vi försakar vårt äktenskap för saken gör inte hoppet eller vetskapen mindre. Tvärtom! Jag vet att vi kommer att segra och jag vet att alla ska bli varse vårt älskade Tysklands nya storhet.

Jag vet att Gud i sin himmel ser vad vi offrar för vår älskade Führer och vårt Fädernesland, och att han strider med oss på vår sida. Glöm aldrig det Paul. Han är med dig när du springer helt oförväget i täten av ditt förband, och han ger dig kraft och mod att kasta dig ut i närstrider. Ta honom i handen och låt honom bära ditt vapen och stöta det än hårdare i fienden.

Har du ännu inte fått besked om julen? Jag ber varje dag om att Herren ska villfara oss den glädjen. Det har ju gått mer än ett halvår sedan sist vi sågs. Värmde vantarna jag skickade? Upptäckte du orden jag broderat på ovansidan: Blut und Boden! Det är nog de vackraste ord jag vet och de orden ska du ha med dig från mig min älskade Paul.

Din Marianne

PS: Jag väntar ivrigt på svar om julen. DS.

Skriven av: Silmä

Tags: ,

Nattens storm med ett svart ursinnigt hav hade övergått i gryning, blåa rytande havsväggar med vitt skum syntes nerifrån vågdalarna. Fartyget kämpade sig framåt och sjön nådde rutorna på kommandobryggan när fören gick in i vattenväggen, lyftes av havet och klöv vågkammen på toppen. (0-1.06)

En fårad panna, ett par blåa ögen med bestämd blick, en krokig näsa och en vit skepparkrans. Ett ansikte präglat av hårt väder och decennier av nattvakter på kommandobryggan. Men också av ansvar, för fartygen, lasten men framför allt för besättning och passagerare. Under kriget hade han gått genom minfälten i Nordsjön, där dom dödsbringande järnkloten inte brydde sig om man gick under neutralitetsflagg.

Han var känd bland sjöfolket på den här rutten som ”Den gamle”, en hårding. Full maskin röt han till förstestyrman för att parera en vågdal. Förstestyrman var lite över 40 och skulle ta över efter Den Gamle om ett par veckor när han gick i pension.

Den Gamle hade tillslut insett, att det var dags för honom att gå iland. Visserligen skulle det bli svårt, efter ett långt yrkesliv till sjöss, men han det fanns något han inte gillade. Han hade varit uppe på rederiet och sett modeller av dom nya fartygen. ”Ser ut som plåtlådor” hade han fnyst.

”Var håller den nya tredjestyrman hus” frågade han sin förstestyrman.
”Var inte så hård mot honom”, blev svaret, ”det är hans första resa.”
Dörren slogs upp, en ung spinkig tredjestyrman som var likblek i ansiktet dök upp.
”Hur har natten varit” röt den gamle.
”Mår illa.”
”Ja ja, men fartyget?”
”Rätt stökigt, mest på grund av stormen, annars mest mindre skärskador, men ett benbrott.”
”Hörde det” muttrade Den Gamle tillbaka.

Ynglingen öppnade dörren och hävde sig ut, fick en kaskad vatten över sig och var snabbt inne igen.
”Ha ha skrockade den gamle, ”det blir nog sjöfolk av dig också, du har ju lärt dig grunderna, spy i medvind”
”Land i sikte” ropade förstestyrman och man kunde se bränningar bakom nästa vågkam.

Den Gamle tittade barskt på sin tredjestyrman och sa:
”Kontakta land så det finns transport för den där fyllskallen som ramlade i trappan vid baren till sjukhus. Stäng taxfreen och ta ett snack med pursern om indenturen. Det fanns bara Smirnof att köpa där nere all Finlandia (0-8.40) var slut.
Med van hand tog Den Gamle över rodret och styrde mot kajen i Mariehamn.
Bland besättningarna på Ålandsfärjorna, var han känd som en hårding.

Skriven av: Puhelin

Tags: ,

– Vi måste ha en nationalsång.
– Varför det?
– Alla länder har det. Om vi ska bli tagna på allvar behöver vi en. Det är som flaggan och valutan. Det visar att vi är på riktigt.
– OK, OK, vi får väl hitta på en då.
– Det ska vara något pampigt och dramatiskt.
– Borde det inte snarare vara något traditionellt. Något vårt folk känner igen och kan identifiera sig med.
– Vadå, trummor och stampdans? Vill du att världen ska skratta åt oss?
– Men en nationalsång ska väl ändå vara något som alla kan ställa sig bakom och som visar upp vårt land som det är?
– Nej, vi behöver något som inger respekt. Vi måste visa européerna att vi är något att räkna med, en jämlike. Då duger inte några gamla stamsånger. Det ska låta klassiskt.
– Fast hur ska vi göra då? Det är inte direkt gott om klassiska kompositörer härikring.
– Du har rätt och dessutom behöver vi en sång nu. Vi kan inte betsälla en. Tag hit en musikvetare!

En stund senare leder två soldater in en lätt förvirrad man.
– Men jag förstår inte. Vad vill ni? Jag är bara en stackars musiklärare.
– Ja, ja det är bra, släpp honom. Ursäkta om våra män var lite bryska men saken är den att vi behöver en nationalsång.
– Åh, jag är hedrad men jag vet inte…
– Nej, nej ni ska inte skriva den. vi vill att ni föreslår något befintligt.
– Borde vi inte snarare…
– Hör här nu, vi har redan bestämt oss. Allt ni ska göra är att föreslå något klassiskt, dramatiskt och imponerande.
– Jaha, det är inte så lätt att bara sådär…
– Hör på nu min herre, vår unga stat behöver er hjälp!
– Hm, OK då, vad sägs om något av Sibelius, hans musik spelade en stor roll när Finland blev självständigt.
– Utmärkt den tar vi!
– Men texten får vi väl i alla fall lov att skriva själva.
– Ja, ja se till att få det fixat!

Skriven av: Seitsemän

Tags: ,

Hon hade bestämt sig med en gång. Eller bestämt sig var helt fel, hon själv hade inte gjort något val. Fullständigt uppslukad hade hon fallit handlöst inför musiken, människorna och magin. I mörkret under tältduken fanns en helt ny värld hon aldrig ville lämna.

När cirkusfolket några dagar senare packade ihop för att färdas vidare hade hon själv packat ihop det lilla hon ägde och gömt sig i en garderob i en av de sista vagnarna som lämnade den lilla stadens allmänning.

Nu står hon själv varje kväll högt upp i mörkret, med glittrande paljetter och allas ögon på sig. Hon kastar sig skickligt ut mot trapetsen, voltar tyngdlöst genom luften. Om och om igen faller hon lika handlöst och fångas lika säkert som den allra första kvällen för så länge sedan.

Skriven av: Hyvä

Tags: ,

Den mörka tunga dramatiken som i toner strömmade från grammofonen smög sig i hennes kropp och fick henne att sätta sig ner i gräset. Skissartade bilder från katastrofen, kaoset för 11 år sedan, dök upp ur hennes inre. Ögonen tårades när hon såg stora kraftledningsstolpar falla ner med ett dån, eldslågor och människor som sökte skydd i panik. Hon rös, allt var så närvarande, så verkligt.

Det osannolika hade hänt, blivit verklighet. Den stora solstormen hade nått jorden. Naturen hade visat sin kraft. Det teknologiska samhällets elkraftverk, atomkraftverk, satelliter hade blivit ruiner och dragit med sig allt som behövde den konstgjorda energin för att fungera. Solens energi hade visat sig ha en intensitet som ingen energi skapad av människan kunde stå emot. Kaoset hade varit totalt. Utan internet, mobil, telefon, kranvatten, bilar , industrier och banker kunde ingen kontrollera varken tiden eller rummet, det yttre och det inre. Många, som byggt upp hela sin existens underställda teknologin, begick självmord eller vandrade omkring som zombies totalt tomma på innehåll. När ingen facebook eller twitter gav dem mänsklig virtuell kontakt fanns bara tomhet och ensamhet . Det kan bara inte ha hänt, hördes många repetera om och om igen, likt en mantra.

Bland ruinerna av teknikens makt, alla komplexa strukturer och strategier som skapats för att kunna dominera världen, hade det stått klart för de överlevande, som fortfarande kunde tänka på en framtid, att ingen aldrig mer skulle bli identisk med vad de en gång varit. Vi hade alla varit tvungna att tänka oss en annan värld, mindre sårbar och mer naturnära.

Som ett gåtfullt skeende framträdde nya bilder, osynliga men ändå synliga. Musiken hade ändrat ton och rytm, blivit mindre dramatisk och påminde henne om den inneboende energi och kraft som varje människa har och hur denna kapacitet varit avgörande för att kunna överleva katastrofen. Vilken vidunderlig förmåga vi har att kunna göra det frånvarande närvarande, tänkte hon, när hon såg grupper av människor finna oaser i naturen där de kunde få skydd, föda och vatten. Bara skissartat såg hon hur de byggde små vindmöllor och mycket annat för att förenkla slitet. De absurda höghusen var inte användbara. Ingen idyll, men de hade överlevt. Några blev tokiga av det primitiva livet utan de tekniska hjälpmedel de varit vana vid. Andra jobbade dag och natt för att återställa världen till vad den varit och dukade under. Kroppen orkade inte. De flesta tänkte och planerade, tog en dag i sänder. De hade förstått att det skulle ta tid att skapa ett fungerande samhället så att livet blev drägligare. Mycken aktivitet men utan stress. Inte utan konflikter och svårigheter.Men också kärlek och solidaritet.

När hon hörde de sista tonerna kände hon hur de lade sig som bomull runt hjärtat. Det fanns en framtid trots att nya solstormar var på väg. Kanske hade den gamle greken Pindaros rätt när han tänkte sig att människan inte är något annat än en endagsvarelse. Kanske är framtiden den tid som förflyter mellan morgon och kväll. Hon och alla med henne var förberedda.

Skriven av: Koira

Tags: ,

Vi adminnar bakom Pennfajten gillar ju ljud (vi kan radio ganska bra) – och musik. Våra öron är allätare som tuggar i sig det mesta och eftersom det dessutom var ett tag sedan vi hade en mer musikalisk skrivuppgift, så tänkte vi att denna vecka tar vi en fri associationsövning.

Här är Finlandia av Sibelius. Ett dramatiskt stycke klassisk musik. Lyssna på det. Tänk fritt. Fantisera vilt.

 

 

Reglerna är följande:

  • Texten får inte utspela sig i nutid
  • Texten får däremot utspela sig var du vill, med vilka du vill, i vilket tempus du vill
  • Din text får ej vara längre än 3000 tecken
  • Om du har blivit inspirerad av något särskilt stycke i musiken, skriv då inom parentes (minut & sekund) i början på din text var i YouTube-klippet vi andra kan höra på just detta

 

Uppgiften sträcker sig från onsdag 7 mars till onsdag 14 mars

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Finlandia

Veckans pseudonym kommer givetvis att vara finska ord
Veckans tag på texterna blir finlandia

Tags: ,