feber

You are currently browsing articles tagged feber.

Armarna och fötterna ser faktiskt bättre ut idag. Tabletten jag fick nere på vårdcentralen hjälpte. Känner mig fortfarande matt. Jag frågade läkaren om det skulle gå över tills helgen, det är ju löning, det är inget kul att sticka in till stan och visa upp sig när näsan sitter löst.

Läkaren sa bara, vi sätter in antibiotika så är du symtomfri på ett par dagar. Håll bara reda på kroppsdelarna, så är det ingen fara. Du har fått en släng av vinterspetälska.

Näsan verkar fastnat igen, får väl fortsätta med burken jag hämtade ut på apoteket. Tre tabletter om dagen.
Typiskt, barnsäkert lock, var fan lade jag fingrarna igår?

Skriven av: Lupus

Tags: ,

Håret smetade i flottiga stripor runt ansiktet när jag ännu en gång kastade mig över toastolen och gjorde mig av med det min kropp ansåg oönskat. Själv önskade jag att det fick stanna kvar i magen där det hör hemma.

Förvånad över mängden och ljuden jag lyckats få ur mig vilade jag armbågen på sitsen och stödde min febriga panna, strök striporna ur ögonen och andades ut. Där får man för att man avnjöt ”Dagens Paella” på en något tveksam restaurang på en av semesterortens bakgator.

På skakiga ben reste jag mig långsamt upp och tvingade min kropp framåt och slutligen ner i den studsiga hotellsängen på Sunnyside Resort. Den 40 gradiga värmen matchade min egen kroppstemperatur, ingen optimal vistelseplats för den döende precis. Lakanet var blött av svett och tårar och jag kände mig lika miserabel som jag antagligen såg ut.

Min make sov utmattad nere i en av solstolarna vid hotellets pool, glad över att ha valt ”Dagens Soppa” vid restaurangbesöket. Och även om jag själv skickat ner honom dit för att slippa kräkfestivalen var en liten del av mig förbannad för att han inte satt vid min sida och klappade mig på pannan. Beredd att lyda minsta vink om vatten eller spann. Nåväl, utan honom hade jag inte kunnat ta mig till den studsiga hotellsängen överhuvudtaget.

Fan, jag borde vetat bättre.

Skriven av: Blodförgiftningen

Tags: ,

Jag hatar att vara sjuk!
Man skulle kunna tro att vårt oerhört utvecklade samhälle skulle kunna utrota alla sjukdomar en gång för alla. Inte då! Istället framförs argument av typen att vi behöver utsättas för en del virus och bakterier för att våra imunsystem inte ska förtvina. För tusan, i den här automatiserade skräptidsåldern borde vi väl kunna fixa sånt på syntetisk väg.

Nu är jag alltså sjuk igen. Hälsoövervakningssystemet lyste rött när jag gick ut i badrumet. Jag förutsägs vara arbetsför igen om ett par dygn. Tills dess är jag instängd här. Den mat jag äter är speciellt utvald och modifierad för att kurera mig. Inga besökare tillåts på grund av smittorisken. Inkommande meddelanden blockeras och ett automatsvar går ut till den som eventuellt försöker kontakta mig. Till och med de media jag kommer åt har begränsats för att undvika ”onödig upphetsning eller stress som skulle kunna förlänga sjukdomstiden”. Så här har det varit ända sedan hälsovårdsmyndigheten gjorde någon sorts uppgörelse med försäkringsbolagen . Teknikleverantörerna var förstås inte sena att haka på. Numera går i princip alla ”frivilligt” med på det här förbannade inlåsningssystemet. Det finns inte längre några försäkringar som gäller om man inte accepterar sådana villkor och det är obligatoriskt att teckna en försäkring.

Några ljushuvuden har gjort diverse studier om vad som förkortar sjuktiden respektive minimerar smittspridningen och systemet hat succesivt finslipats vad det gäller kost, underhållning, besökare och så vidare. Besök är nu för tiden helt förbjudet om det inte handlar om vårdpersonal, men eftersom det finns robotar till allting så behövs det i princip aldrig. En studie har i och för sig visat att sex har viss positiv inverkan på tillfrisknandet i vissa fall men det bedöms inte ge mer än den smittorisk sådana kontakter skulle innebära.

Så här sitter jag och läser en bok som jag lyckats gömma undan. Att äga böcker anses som subversiv verksamhet. Det är inte straffbart att ha en bok men man förväntas lämna in dem man råkar få tag på för destruktion. Jag har bara den här så det blir lite tjatigt men det är i alla fall bättre än den urvattande hjärndöda så kallade underhållning jag förväntas titta på.

Den inbillade sjuke.
Akt 1.
Scen 1 – Argan (sitter vid ett bord, sumerar sin apotekarräkning med en kulram)

Skriven av: Elallergikern

Tags: ,

Restaurangen var utsökt inrett. Stämningsfulla tavlor på väggarna. Små koketta bord med ljus och en liten blomvas. En behaglig doft som smekte doftkörtlarna. Kliniskt rent, ingenstans fanns något störande. Helheten förberedde alla sinnen för en perfekt kväll av kulinarisk njutning. Ett paradis för matälskare.

Kvällen förlöpte som planerat. Maten bars in som om den varit guld värd, vilket även syntes i notan som presenterades. Allt smakade gott. Räkorna, majonäsen, entrecot, små grillade potatisarna, svampsåsen, salladsblad upplagt så att varje tallrik var ett mindre konstverk. Unikt. En fröjd för ögat.

Men skenet bedrog. I detta paradis fanns en orm. En mikroskopisk, för blotta ögat osynlig, orm. En orm som förpassade matälskaren djupt ner i helvetet. Inte ens Dantes helvetesbeskrivning ger en bra bild av nattens och följande dags kval. Likt en eld invaderade febern kroppen. Alla befintliga öppningar en människa har sprutade först ut den dyra maten, som förvandlats till en illaluktande massa. Därefter följde en grönaktig, illasmakande vätska. Smärtan var olidlig. Av detta dör jag, var den enda vettiga tanken som hjärnan kunde ta till sig, dimmig som den var av feber. 24 timmar av lidande. Endast långsamt, droppvis började kroppen acceptera vattenintag som förhindrade en total uttorkning. Lika långsamt sjönk febern. Till sist slocknade en utslagen matälskare utan den minsta tanke på mat eller andra aktiviteter.

I gryningen den andra dagen drömde hjärnan om en liten geigermätare för restaurangbesök. Inte en mätare av radioaktiviteten utan en som ger utslag när små osynliga ormar finns i maten.

Skriven av: Gula febern

Tags: ,

Jag kommer aldrig härifrån. Det är det som skrämmer mig mest just nu.
Smärtan kan jag lära mig att leva med, stanken lika så, det är tanken
på att jag för alltid kommer att ligga utslagen med näsan snuddande
vid den solkiga silikonlisten vid toalettens golvfäste, som gör min
situation outhärdlig. Att jag för alltid kommer att befinna mig med
krampande mage på restaurang Aubergines kaklade badrumsgolv. Det
kommer aldrig att gå över, det vet jag nu.

Mitt nuvarande tillstånd, det kom så fort. Först en känsla av att
blodet dränerades från mitt ansikte. Sedan illamåendet. Jag tror inte
att mitt middagssällskap märkte något. Jag tystnade bara, kunde inte
hänga med i det tidigare så intressanta samtalet, lät de andra
fortsätta med sina kvickheter. Jag sökte febrilt en reträttväg,
någonstans att fly. Minuterna senare hade jag låst dörren om mig och
sekunderna senare var jag tömd: på magens innehåll, på livslust, på
värdighet.

Någonstans ur djupet av mitt medvetande försöker en tanke tränga sig
upp. Något jag läst en gång, att kräksjuka drabbar snabbt och
skoningslöst, men går över inom ett par dagar. Nu vet jag med hela min
själ, hela mitt varande, att det inte är sant. Jag kommer aldrig
härifrån.

Om jag ändå bara hade varit noggrannare med handhygienen.

Skriven av: Creutzfeldt-Jakobs sjukdom

Tags: ,

Det tog inte många tag med knytnävarna innan den sköna känslan av att svara på kli impulserna övergick till en bultande smärta. Jag satte mig upp i sängen och vevade med armarna i luften. Att planlöst famla med de övre extremiteterna var det enda min kropp kunde komma på att göra innan hjärnan hade vaknat till. Efter några ytterligare förvirrade sekunder började hjärnan och kroppen synkroniseras och starta felsökningen. Det tog så lång tid att inse vad som var fel att jag hann bli generad över hur trögtänkt jag var denna ljumma midsommaraftonsmorgon. De grå hjärncellerna övertalade till slut mina fingertoppar att försiktigt treva över ögonlocken. Inget smet som klistrade igen dem kunde upptäckas. Jag spände olika muskler i hela ansiktet för att hitta dem som styrde över ögonens öppna och stäng funktion. Till slut drog jag helt sonika ner huden under ögonen och lyckades på så sätt få in en strimma ljus till ögonen. Det gick nästan att urskilja påslakanet jag låg under. Tårarna svämmade snabbt igen öppningen och det blev nästintill mörkt igen. Fingrarna sökte sig automatiskt vidare över min kropp och kliade mig frenetiskt längs smalben och runt vristerna. Tack vare den lite konspiratoriska läggningen i min personlighet, den som får mig att klarsynt sammanbinda olika företeelser i tillvaron, förstod jag att jag hade blivit myggbiten såväl på benen som på samtliga ögonlock. Symtomen var identiska på kroppspartierna. Efter en snabb sannolikhetsberäkning insåg jag att svullnaderna som insekterna orsakat inte skulle hinna lägga sig till kvällens stora fest och att detta troligen skulle bli min mest misslyckade midsommar någonsin.

”Nathalie!”
Det var en ny upplevelse för mig att inte kunna avgöra hur högt jag ropat eftersom jag inte såg något.
”Men herregud, vad har du gjort?”
Nathalies röst lät gäll och inte särskilt sympatiskt, det hade jag aldrig märkt förut under alla år vi varit bästisar. Medan jag försjönk i tankar över det dunsade Nathalie ner i sängen och tittade närgånget på mig. Jag såg inte att hon gjorde det, men jag kände en varm och lite frän andedräkt omsluta mitt ansikte.
”Du ser helt sjuk ut”, sa hon efter en stunds granskande.
”Jag tycker att man kan kräva lite mer empati av någon som fyllde trettio år förra veckan”, muttrade jag surt.

Kanske uppfattade jag också lite skadeglädje i hennes tonfall. Nathalie hade alltid varit avundsjuk på mina djupblå ögon i mitt näpna ansikte som ramades in av ljusa lockar. Hon själv såg mer manhaftig ut med en kraftigt markerad haka och kortklippt rött hår.
”Allvarlig, du måste typ åka till sjukhus, det ser jätte otäckt ut”.
Nu var jag säker på den lilla efterklangen i hennes röst, sann skadeglädje. Med några korta meningar förklarade jag att det rörde sig om enkla myggbett och att svullnaden säkert skulle lägga sig om en dag eller två.
”Ska ´ru med på festen i kväll då, jag menar det kanske inte blir så kul, du ser ju lite konstig ut faktiskt.”
Jag sträckte ut handen och grep henne i armen, riktigt hårt.
”I nöden prövas vänskap, eller hur? Nu går vi och fixar frukost.”

Det gick inte att ta miste på sucken som slank ur Nathalie. Men hon lät mig hålla i henne medan jag snubblade fram genom den lilla sommarstugan från 1800-talet, en stuga som igår hade varit både pittoresk och charmig men som idag blev min fiende. Vi tog oss inte förbi en enda tröskel utan att jag slog i tårna. Till och med mitt älskade morgonkaffe blev en besvikelse eftersom jag började med att bränna tungan och tappade känsel och smak.

När klockan närmade sig nio på kvällen och huset myllrade av gäster satt jag uppkrupen i en fönsternisch och tyckte våldsamt synd om mig själv. Jag kände att min småblommiga klänning satt illa, det hade den redan gjort i affären, men då hade jag bara skakat på lockarna och fyrat av ett leende mot spegeln som fick vilken trasa som helst att stråla tillbaka. Då hade jag varit säker på att den här midsommaren skulle jag hitta Honom.

Från köket kom stoj och skrän av halvfulla trettioplussare som försökte öppna sillburkar, värma köttbullar och dekorera ägghalvor. Inget som jag skulle få se, och inget jag skulle känna smaken av. När jag någon timme tidigare hade mumlat att jag skulle gå och lägga mig eftersom jag ändå inte kunde se något, hade en svärm av ytliga bekanta genast engagerat sig och satt mig i fönstret med en burk starköl.

Så jag stannade kvar för deras skull, så de inte skulle känna ångest över att jag låg där i sängen, ensam ful och oälskad. Nu när jag satt där som ett kolli brydde de sig inte. Inte ens Nathalie hade jag sett röken av på flera timmar. Eller snarare inte hört. Viskande röster runt mig skvallrade om Nathalie och den nye på kvällspromenad som aldrig tog slut, hon och han, läkaren, med bruna varma ögon och en kropp som en grekisk gud.

Jag hasade mig ur fönsternischen och trevade mig fram emot ytterdörren. På vägen tappade jag min öl, men jag brydde mig inte, det kunde någon av de seende röja upp.

Vågorna från skärgårdens vatten brusade när de kröp upp på stranden. Jag tog av mig mina sandaler. Från huset bakom mig ekade de första sångerna.
”Tag mig till havet, och gör mig till kung…”
Mina tår grävde sig ner, jag försökte se havet som jag sett under hela min uppväxt, drog in djupa munnar av kvällningen. Ingen visste var jag var, ingen saknade mig, jag var ingen längre. Jag kunde lika gärna försvinna, på riktigt.
”Hej, är det du som är Nathalies bästis?”
Rösten var mörk men vänlig, och kom så oväntat att jag vacklade till och sträckte ut armarna framför mig.
Stora varma händer fångade upp mig.

Skriven av: Njurstenen

Tags: ,

Fjärrisen. Ligger. Så. Långt. Borta. Det är fan inte rättvist att TV3 drar på Days of our lives precis efter att jag bytt kanal. Helvete. Jag menar, hur jävla svårt kan det vara? En sjuk mans sista önskan är att få se lite action. Vad hände med Star Trek och Matrix? Vad hände med förståndet hos människan? Speciellt killen som bossar över programtablån. Den killen ska ha stryk. Jag sörplar nudlar och drar ner det med blåbärssoppa, och jag är så snuskig att jag inte ens bryr mig om att berätta att jag brukar se den där maten en gång för mycket. I min soffa finns ett avtryck som matchar min rumpa till punkt och pricka. Allting känns grådammigt och Den. Jävla. Fjärren. Är. Så. Långt. Borta.

Skriven av: Koleran

Tags: ,

Jag blir alltid sjuk vid den här tiden på året. Jag har hört att andra
medelålders, gifta män också drabbas. Symptomen är likadana. Det
börjar med näsan. Jag fångar upp något i näsan. Och huden, hela huden
hettar. Särskilt i ansiktet. Sömnen försvinner. Sedan sätter det sig
i hjärtat. Det fortsätter med näsan. Jag går förbi henne, och fångar
upp en doft av hennes parfym. Och då kommer alla symptomen på nytt:
värk i kroppen, sömnlös och om hon tittar på mig så rodnar jag.
Om jag har tålamod går det det över. Och sen blir allt som vanligt.

Skriven av: IBS

Tags: ,

Letade febrilt efter min högervante i SL:s backar för tappade vantar. Det var varmt och sjalen kliade mot halsen och jag drog av mig baskern, knäppte upp kappan och fortsatte letandet. Den lätta yrseln och ett krypande illamående tilltog och rummets väggar kröp allt närmre. När jag var djupt nere i decembers fjärde låda var känslan av instängdhet bedövande och jag tvingades fly ut i kylan. Tänkte en enda tanke: Jag måste hem! Snabbt! Slängde tanken på Taxi i papperskorgen med resterna av en Dajm, som jag hittat i väskan. Mådde lite bättre.

Rulltrappan ner mot perrongen var oändligt lång och företaget med att lägga locket på en vulkan kändes övermäktigt, men puh. Det gick. Tåget kom och jag satte mig inte ens. Var beredd på att kasta mig ut i Gamla stan – och det var exakt vad jag gjorde.

Tittade efter tåg och sedan hann jag inte ens böja mig framåt för, styrkan i eruptionen var enorm. Hela kroppen spändes och drogs ihop och innehållet i magsäcken kom ut i ofrivilliga kaskader. Tio minuter, kanske mera stod jag där helt i vinterkräksjukans våld, för att sedan sjunka ihop som en plätt. En förare frågade om det blivit för mycket och honom bevärdigade jag inte ens med en nick utan önskade att alla kräksjukor i världen skulle ta honom i besittning.

Ringde dottern, som jobbar i Gamla stan och hon kom med sin cykel och tillsammans tog vi oss hem till mig. Vissa avbrott för fortsatta fontänkaskader och dottern som är sällsynt känslig, sympatikräktes en gång av purt äckel.

Hemma var jag utpumpad, både bildligt och bokstavligt. Dottern droppade av med ens. Rädd att kontamineras. Jag somnade och vaknade på natten av att magen knorrade, och mindes flikar av en dröm om en vante.

Skriven av: Neuroblastoma

Tags: ,

Okej, vi har sett filmen ”Contagion” (kort synopsis: dödlig influensa sprider sig snabbare än en nysning runt hela jordklotet). Och det är faktiskt hög risk för vinterkräksjukan just nu. Urk.

Det enda som är intressant (?) med att vara sjuk är hur snabbt man går från sitt normala, friska tillstånd till att tycka att en kula i huvvet skulle pigga upp. Sedan blir man frisk igen – förhoppningsvis – och lika snabbt glömmer man då bort hur vidrigt jobbigt det var att ha hög feber/snorig näsa/ömma leder/rebellisk mage. Fascinerande hur effektivt kroppsminnet förtränger en förkylning.

Därför är veckans uppgift lika enkel som den är jobbig:

Skriv en text från en sjuk persons vinkel. Sjukdomen ska vara en hyfsat snabbt övergående, säsongsbetonad sjuka, eller kanske matförgiftning, eller något slags 24h virus. Undvik bakisberättelser och förlossningar och håll gärna din text kort och kärnfull, då vi inte vill orsaka hypokondrisk kollaps hos Pennfajtsläsarna.

Tack på förhand och glöm ej tvätta händerna när du är klar.

Uppgiften sträcker sig från onsdag 18 januari till onsdag 25 januari

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med You give me fever

Veckans pseudonym kommer att vara hemska, hemska sjukdomar
Veckans tag på texterna blir feber

Tags: ,