dokusåpa

You are currently browsing articles tagged dokusåpa.

Top Model – vet ni hur många år jag har kollat på Top Model och önskat att jag var en av dem som tävlade. Säkert i tio år – och här står jag nu som en av finalisterna i Sveriges första Top Model. Shit, vad det känns bra, Shit! Shit! SHIT! Alltså, shit är verkligen ett ord jag kommit att älska här i LA. Ja, fan du hörde rätt! Vi har faktiskt varit i LA nästan hela tävlingen och det har varit så J…A SKÖNT; Helcoolt. Men vet ni vad jag känner inför morgondagens utröstning? Jo: SKIT! Skit ner er ifall jag inte vinner! Jag vet att jag är snyggast. Jag veta att jag har potential att bli den allra största svenska modellen någonsin. Släng dig i väggen Scorupco! Och Emma – om du var stor, så blir jag MEGASTOR! Bara så att ni vet.

Skriver du ner allt jag säger? Äsch … Mmmm… Jag är nervös. Klart jag är nervös. fattar du vad modellkontraktet och omslaget på Elle betyder? Att ALLA vet vem jag – Elsa Martin – är! Fan vad sjukt! Helt lepra! Ser du, jag skakar hela tiden. Jag kan fan inte sitta stilla, så taggad är jag. Jag vill kicka ASS!

Jag vet att jag borde sova nu. Skönhetssömnen du vet. Vi ska upp tidigt imorgon och göra det där jobbet för Elle – och det är den bilden som avgör om det blir jag eller Ollie. Asså Ollie, hon är ju så jäkla snygg och jag, ja menar vi tycker verkligen att vi är värdiga motståndare och vinnare båda två. Asså, en sak ska du veta att jag är säker på att hon fixat läpparna. Du ser tvivlande ut. Hur jag vet det? Jag vet inte, men när hon kom var läpparna megafeta och nu är de mera normala, så att säga. Fast det är klart det bevisar väl bara att hon duger som hon är …

Gud vad jag önskar att mamma var här! Men äh, jag är ju snart hemma hos henne och GUD vad stolt hon kommer att vara med mig på Elle och allt. Faktiskt är det morsan jag har att tacka för allt. Det var hon som skickade in en film och bilder, och anmälde mig. Morsan ville också bli modell men hon fick mig istället. Ganska bra tycker jag! Men va … Asså, en finne. Nämen va i helvete!

Skriven av: Baren

Tags: ,

Jag låter blicken svepa över det rosafärgade rummet med de utspridda
soffgrupperna i svart skinn. I taket en ljuskrona och i hörnen sitter
kamerorna. Lika bra att vänja sig antar jag, de kommer att släppa in
oss i huset vilken sekund som helst. Andas! Glöm inte att andas. Vad i
helvete har jag gett mig in i! Ok, ok, måste lugna ned mig nu. Tur att
alla andra verkar vara precis lika nervösa och stissiga som jag. Ingen
som märker att jag håller på att freaka ut.

Känner hur skjortan och byxorna klibbar mot den stora läderfåtöljen
jag sitter i. Luftkonditioneringen är minimal. Eller så är det halten
av adrenalin i rummet som gör att värmen stigit konstant sen vi kom
hit. Det här kommer att bli så stört. Känner det på mig. De har
verkligen lyckats hitta de mest stereotypa människor jag någonsin
sett. Bara någon meter bredvid mig i soffan sitter det tre
hockeykillar och brölar. Deras enstaviga meningar går knappt att
urskilja mellan deras primalskrik. Och mitt emot dem, två
platinablonda tjejer som inte kan sluta prata om… Jag förstår inte
ens vad det är för meningslöst de diskuterar. Det är alltså de här
jag ska vara inlåst med i vad, flera hundra dagar? Och de har redan
börjat gruppera sig. Hur hann de med det? Vi har ju bara varit i det
här rummet i någon halvtimme.

Har även lyckats identifiera psykot, bitchen, mesen, sköna snubben och
komikern. Och så jag då, feministen. Det kommer verkligen gå åt
pipsvängen.

Skriven av: Bonde söker fru

Tags: ,

Väggen som säkert var tio meter lång sköts åt sidan, vardagsrummet i Sunkhuset hade förvandlats till en scen. Ytan i det gamla magasinet i Stockholms Frihamn, som inte upptogs av huset, var full med publik.
Det var final i TV 4s åttaveckorssatsning Sunkhuset som visades på bästa tittartid på Lördagskvällarna. Kanalen hade återtagit dokusåpans forna glans, med tittarsiffror som till och med slog BingoLotto på Lokets tid. Biljetterna för att se finalen i verkligheten, var sen länge slutsålda.

Man hade valt ett annat grepp den här gången, mot vad man brukade göra i Idol och Lets Dance. Det blev inget ”och den som är utröstad är ……. vi kommer tillbaka efter pausen.” Förloraren som kom på andra plats, satt redan i greenroom och grät ut med Linda Lindorf , vilket visades i kanal 7.

Nu stod programledaren och den sista deltagaren på scenen, bimbon med sina enorma bröst, blonda hår och utfyllda läppar.

Från min plats inne i köket tänkte jag tillbaka. Dokussåpan Sunkhuset hade valt att vara enkel, inga tävlingar eller några andra inslag. Man hade enbart satsat på sinnesstörda egon som hade sex, bildade pakter och var osams. Jag hade själv spelat vrålpsyko under kastingen och dom hade svalt betet.

Från början lärde jag mig att hålla en låg profil, alla som sa något dumt, förnedrande eller ville ha sex med mig, fick bara ett ödmjukt leende tillbaka. Ingen av dom andra kom ihåg att rösta ut mig, jag blev liksom en inventarie i Sunkhuset, som dom övriga deltagarna inte slösade sina egon på. Inte ens programledaren försökte kladda på mig längre.

Veckorna gick fram till finalen och finalomröstningen, där den sista skulle röstas ut av tittarna. Jag hade lärt mig att undvika alla kameror, som sände från huset dygnet runt.

Det var dags nu, jag klev ut ur sunkhusets kök i exakt samma ögonblick som programledaren sa årets vinnare är ……
”Va, var det en till kvar” sa han och stirrade på mig.
”Polskan” utbrast bimbon häpet, ”vad fan gör du här ?”
Jag mindes avsnitt sex, när hon fått för sig att jag var en polsk städerska.
”Aha, TV4 har sänt in en polska som städar upp här åt oss” hade hon sagt och tittat nedlåtande på mig. Sen tillade hon, ”gör du ett bra jobb kan du få städa min Strandvägslägenhet som jag skall köpa när jag vunnit och släppt min första diskohit.”
Efter det öppnade hon en stor påse chips och hällde provokativt ut den framför mig.

Jag kokade inombords, kände hur pulsen gick upp och hur det brände i ansiktet. Var precis på väg att låta min knytnäve landa, så hennes läppar blev ännu större, men hejdade mig. God min i ont spel gällde, ödmjukt svarade jag ”sprogna”. Det övertygade henne och hon struttade iväg på sina höga klackar.

”Det skulle utses en vinnare här” sa jag till programledaren som chockad stirrade ner på min byst. ”Hon där var det 137000 som röstade ut, hur många har röstat ut mig ?”
”Bara b-kupa” fick han ur sig, så alla hörde det. Det blev knäpptyst i publiken.
”Jag skiter i om du anser att mina pattar är för små för att vinna det här urusla programmet,” svarade jag

Han bläddrade nervöst i sina papper, svetten rann ur pannan, men till slut stammade han fram det.
”Tjugotre, vi trodde det var något fel, men det är riktigt, du har vunnit en halv miljon kronor.”

Programledaren stod ensam med mig på scenen. Linda Lindorf ledde bort bimbon som bröt ihop och det hördes spridda fnissningar bland åhörarna. Han lyckades samla sig, höjde upp min arm i luften och sa:
”Sunkhuset har fått en vinnare, det blir efterfest med alla deltagare på Sturekompaniet. Sändningen fortsätter i kanal 7, det står en limousine utanför och väntar.”
”I helvete heller” svarade jag, ”jag har stått ut med alla puckon i åtta veckor, det räcker. Nu behöver jag frisk luft, går till tunnelbanan och åker hem, släng hit checken.”

Triumferande lämnade jag vardagsrumsscenen. Jag hade inte bara fått en halv mille, så jag kunde ligga hemma och pilla mig i naveln i över ett år, utan även avslöjat programledaren som ett riktigt gubbslem.

Men det bästa var att jag fullkomligt dödat en idiotisk programide.

Skriven av: Bachelor

Tags: ,

Framför Alsing i en låda i Värtan
stod en lång, stilig och smärt man
”Visst var det värt det, men
aldrig nånsin igen!”
var den enda replik de fick ur han.

Skriven av: America’s Next Top Model

Tags: ,

Här sitter hon som är sjukligt privat av sig och aldrig dricker alkohol.
Hon som aldrig pussas offentligt och som är bra på att städa.
Hon som är bra på att se gruppdynamiken men som aldrig hittar någon att prata med på sociala tillställningar.
Nu reser hon på sig och lämnar soffan där de andra ligger utslagna.
Hon går in i bikten och sätter sig framför kameraögat.
Hon säger: ”Jag är världens sämsta joker”.
275.300 TV-tittare protesterar och behåller henne en vecka till.

Skriven av: Big Brother

Tags: ,

Tre ynka korn av ris
Är allt som bjuds på denna spis

Spenderar dagarna med en sandloppa
Till kvällen under palmblad knoppa

Idag träffade jag Anders Lundin
Länge sen man var fin

Om du denna flaskpost finner
Snälla, låt mig veta vem som vinner

Skriven av: Robinson

Tags: ,

Jag riktigt känner hur benen darrar när jag barfota klättrar upp för trappan. Vaderna darrar. Låren darrar.

Förlåt, dallrar.

Jag ställer mig på vågen. Det är nu det gäller. Om jag inte har gått ner tillräckligt i vikt kommer det blå laget förlora veckans invägning och om jag gått ner minst av alla i laget kommer jag bli hemskickad av de andra. Om jag har gått ner i vikt. Tänk om jag har gått upp i vikt!

Jag börjar svettas. Mitt blå linne blir mörkblått under brösten. Jag vet inte om det är svettpärlor eller tårar i mitt ansikte. Jag vågar inte se på de andra i laget, som står där nere med förhoppningen, den som lyser i ögonen.

Det är nu det gäller. Det är nu jag ska få siffran. Alison tittar på tavlan bakom min rygg. Alla tittar på tavlan bakom min rygg. Jag tittar rakt fram.

”Du har … förlorat … ETT HALVT KILO sedan förra veckans invägning! Grattis! Du väger nu 66.5 kilo! Tack, du kan gå ner till de andra.”

Skriven av: Biggest Loser

Tags: ,

– Varför? På vilket sätt var det här en bra idé? För tre månader sedan framför datorn verkade det fullkomligt lysande. Nu känns det lite som gammal arméreklam: res till exotiska länder, möt främmande människor och döda dem. Fast här är det bli förnedrad på slutet.

Han flåsar när han klättrar upp i trädet. Han tar repet han nyss tillverkat och lyckas på tredje försöket kasta en snara runt klippan på andra sidan forsen. Han säkrar repet med ett dubbelt halvslag och halar sig över till andra sidan. Väl där kapar han repet så långt ut han kan. Han kastar en snabb blick på mobilen, som visar hans twitterflöde.

KnowItAll: Fan vad lamt. Du borde tagit repet med dig. #Looser

– Det var då ett sabla gnäll. Undrar hur de andras meddelanden ser ut. Nu måste jag dessutom förnedra mig ännu mer genom att svara på det här. Hur kunde jag gå med på dessa idiotiska villkor? Även om jag vinner tio miljoner i diamanter är det ju väldigt tveksamt om det är värt det. Fast om jag inte svarar så åker jag ut.

Competitor007: @KnowItAll Locka fienderna med små vinster som bete. #ArtOfWar

Efter att han knappat in sitt svar springer han nedströms längs floden. Efter ett par kilometer tar han en kort paus för att dricka och gräva upp några rötter som han tuggar i sig. Kameran zoomar in han ansikte när han äter. Han röjer inte med en min vilka tankar och känslor som finns inom honom. Mobilen surrar till igen.

Soffpotatis: Hallå, stenansikte, le lite så vi tycker om dig. #Ironi

Competitor007: @Soffpotatis: Den som är godhjärtad får fler problem att ta itu med. #ArtOfWar

– OK, här måste det vara. Nu gäller det bara att hålla huvudet kallt. Ingen av de andra har synts till på länge. Jag borde leda. Bara några kilometer in i skogen här och sen är jag framme, och jag har följt alla fåniga regler om tweets. Inte förivra oss nu. Diamanterna väntar och ett slut på all förnedring.

Han dricker lite till, sköljer av händerna och ansiktet, reser sig och börjar springa in i skogen. Terrängen är oländig men han studsar fram till synes obehindrat. Mobilen gör sig påmind igen.

GundeSvan: Vänd dig om! #Utröstad

– Meh…
– Ja, ja så kan det gå, tråkigt när du var så nära. Hur känns det nu då?
– Vilka andra är kvar?
– Ja det är Bella, hon håller precis på att ta sig över forsen.
– Hur?
– Hon fick tips av tittarna om ditt rep och att det var för kort så hon gjorde bara ett par meter extra.
– Det är bara hon kvar?
– Ja, de andra är utröstade.
– Och nån sitter och berättar för henne hur jag gjorde?
– Precis, hon har fått massvis med tweets om hur långt du kommit och hur du burit dig åt.
– Och vad har hon skrivit?
– Lustigt att du frågar, hennes senaste tweet var

BlondinBella: Tack för hjälpen allihop. Tag ut honom nu. #FTW

Skriven av: Project Runway

Tags: ,

Jag biter ihop käkarna och det kliar i näsan av det där jävla höet som nån TV4-scenograf inrett hela logen med. En loge. En sådan som bonniga människor dansar på. Inte en loge. En sådan som huserar teatrala människor med mycket vitpuder. Fast här går de två begreppen ihop.

Programledaren slänger bak sin rågblonda fläta och med dramatik i rösten läser hon upp mitt namn för tolfte gången. Det trettonde namnet var ett annat. Och det var skrivet med min handstil. Det var ju självaste fan att när man väl blir … mmm … övertalad att vara med en såpa så blir man den första att skickas hem.

Bara för att jag visste bäst hur man nackar en höna.

Skriven av: Farmen

Tags: ,

Å, nej. Varför berättade jag det där? Tyst min mun, så får du socker,
bara du är tyst!

”Alltså, jag har inte träffat min pappa, så att säga ansikte mot
ansikte, på tre år. Men jag är inte säker på att det för den skull är
korrekt att säga, att jag brutit med honom. Jag vill bara inte träffa
honom.”

Så, nu har jag svarat på frågan, nu är det sagt. Nu kan du lämna mig i
fred. Se ditåt istället, till vänster om mig. Där sitter någon som är
mycket mer intressant. Ta räkan till anorektiker, hon har säkert har
mycket smaskigare hemligheter att berätta om. Eller ta honom
istället, den där lilla morsgrisen, som vilken dag som helst kommer
att begå en massaker för att få utlopp för sitt undertryckta
hävdelsebehov. Fråga honom, inte mig.

Nej, visst, du måste fråga mig. Varför jag har brutit med honom? Å,
nej, jag vill inte svara på den frågan.

Men hur svarar man inte på en direkt ställd fråga? Måste man inte
svara? Och innerst inne vill jag ju svara, vill att någon ska förstå
hur jag har det. Fan, nu kommer svaret bubblande…

”För att han är en känslomässigt förkrympt människa med narcissistiska
drag och för att han stjäl allt syre om man vistas i samma rum som
honom längre än fem minuter.”

Så där ja. Nu var det sagt. Hallå? Ska ingen reagera på vad jag sagt?
Ska inte du som är terapeut i alla fall fånga upp det jag just sagt,
spegla det på något sätt, och inte bara sitta fånstirrande med sitt
skrivblock i famnen. Det är väl varken professionellt eller särskilt
bra tv?

Då så, då ska jag också vara tyst. Helt tyst. Så kan ni stoppa upp er
jävla terapisåpa i arslet, jag säger ingenting mer, skit samma att jag
håller på att sprängas av allt som jag har inom mig. Skit samma att
jävla landstinget och husläkaren och att själva fan och hans moster
inte tycker att jag är värd att få min behandling bekostad av staten,
så att jag måste hitta andra sätt att hantera min ångest. Jag säger
fan-i-mig ingenting mer. Jag skiter i att jag skrivit på ett kontrakt
och att producenten har varnat mig för vad som händer om jag inte
fullföljer de överenskomna terapitimmarna. Jag säger ingenting mer!

Fan, nu bubblar det ut igen.

”Alltså, jag vill bryta helt med honom och försöker, försöker,
försöker, men han hör ju av sig hela tiden. Han låter mig inte vara
ifred, han äter mig, han äter upp mig. Vad ska jag göra då?!!”

”Intressant. Mycket intressant, Angelica. Vi återkommer alldeles strax
till dig efter ett par korta meddelanden från våra sponsorer.”

Jaha, nu sitter programledaren och snurrar på stol, så att ryggtavlan
är vänd bort från oss. Vi som ska analyseras – av honom och av svenska
folket. Jag tänker inte tänka på honom som terapeut längre, bara
programledare.

Fan, kan de inte stänga av den där strålkastaren. Jag svettas ju som
en gris. Och finnen på hakan kliar infernaliskt, men jag ska inte klia
tillbaka. Inte. De ska inte vinna. Åtta avsnitt kvar, sedan kommer
jag att vara fri igen, både från tv och pappa. Eller rättare sagt,
vinner jag kan jag få ett års fri terapi utanför tv-studion och det
borde väl räcka för att göra mig kvitt honom, rensa ut barndomen, en
gång för alla. Det var i alla fall löftet från producenten. Frågan är
bara varför jag tror på en tv-producent?

Borde jag gå med i en pakt? Finns det ens pakter i den här såpan? Jag
har i alla fall inte blivit tillfrågad av någon. Å andra sidan är det
inte direkt handlingskraft som karaktäriserar oss miserabla människor
som samlats ihop här, som boskap på väg mot slakt.

Frivilliga deltagare. Vad är frivillighet? Är det samma sak som att
tonårsbruden mitt emot mig är frivillig i sitt karvande i armarna?
Eller den där medelålders mannen, dimper han frivilligt ner i sitt
depressionshål och skuttar sedan av egen fri vilja upp på manitåget
månaden efter?

Jag kan överleva detta, bara jag håller en lagom låg profil.
Intressant, men lagom. Fast det klarar jag aldrig. Jo, jag måste, det
här är ett misstag, jag måste hitta en annan utväg! Nu kommer
programjingeln, nu gäller det. Tyst min mun, så får du socker…

”Välkommen tillbaka till ’Här är din terapi’ – programmet som låter
dig ta klivet in i andra människors psyken. Och det är du som tittar
som bestämmer vem du vill veta mest om. Glöm inte att du kan rösta
under hela programmets gång!”

Nu kommer deras blickar igen. Nu kommer frågorna. Måste jag svara?

”Angelica, vi återvänder till dig. Nu har du chansen att öppna upp dig
och berätta för svenska folket: vad hände egentligen mellan dig och
din far?”

Skriven av: Villa Medusa

Tags: ,

Jag kommer till flygplatsen som ska ta oss till paradiset. Åtta
vaccineringar, tvättbrädan har åtta rutor, tänderna är blekta,
hårstråna på ryggen har bränts bort för alltid.
Jag skiter i pengarna, det kan jag säga direkt. Det är berömmelsen jag
är ute efter. Alla i hela Sverige ska veta vem jag är. Jag ska aldrig
behöva betala för en drink i resten av mitt liv.

Skulle vi få någon idiotisk tropisk överlevnadsuppgift är jag
förberedd på det också. Jag har pluggat insekter, växter och kan
numera göra upp en eld i ösregn, utan tändstickor.

Det finns bara en sak jag måste tänka på och det är att tittarna
gillar inte folk som pratar för mycket. Men jag kommer inte prata. Jag
kommer vara den tyste, starke, som hela tiden löser uppgifter och
vinner tävlingar. Folk tröttnar snabbt på de som hela tiden glappar
nervöst. Man måste inte babbla hela tiden. Man kan bemöta folk med en
vänlig nick. Bättre att låta folk undra om man är en idiot än att
öppna munnen och bevisa det.

Fem av de andra deltagarna står med sina väskor mellan sina fötter. En
är söt, en är längre än jag, en är fet och en ser trött ut. Den femte
böjer sig ner för att plocka upp något ur sin väska.

Jag nickar åt dem och ställer mig bredvid.
Tystnaden är kompakt.

Den som rotar i sin väska får upp en flaska, men tappar den i marken.
I samma ögonblick som ordet ”Hoppsan-sa” slank ur mig, visste jag att
jag skulle förlora.

Skriven av: Wild Kids

Tags: ,