brucechatwin

You are currently browsing articles tagged brucechatwin.

Med nervösa händer packar jag ned det sista i mitt handbagage. Eller, det jobbiga med att packa för en resa är ju att jag aldrig vet om det är det sista. Jag glömmer alltid något. Gör jag inte det så känns det bara som att jag har det, hela resan. Nu har jag dessutom inga föräldrar att fråga om allt går snett eller om jag glömmer det allra viktigaste. Det är helt och hållet upp till mig. Skönt, eller enbart så in i helvete läskigt? Återkommer med svar.

Som alltid när jag är i färd med att göra något nytt, är jag livrädd och ångrar mig, önskar att jag stannade hemma i tryggheten och tristessen, när jag kliver ut från flygplatsen och efter en bussresa, ut på Dublins gator. Jag ser mig omkring, som om det skulle få mig att förstå var jag var, och åt vilket håll jag skulle, men allt är helt nytt och att ta in hur det ser ut ner för gatorna hjälper mig inte att navigera.

Med ett grepp om min stora resväska (som ändå inte kändes så värst stor när jag packade, med tanke på att jag ska klara mig på innehållet hela sommaren) började jag gå, rakt fram. Jag visste inte om det var åt rätt håll. Men, har jag kommit såhär långt på impulsbeslut och en enkel flygbiljett kan ju inte ännu ett oansvarigt och osäkert beslut skada.

Jag behövde inte ta upp mobilen och titta på mina anteckningar, jag visste namnet på puben jag skulle till. Så fort jag ser någon som varken ser läskig ut eller ser ut som en turist, så frågar jag åt vilket håll jag ska. Jag vandrade i några minuter, försökte ta in allt som kändes så nytt. Undrade om detta en dag skulle vara familjärt för mig, om jag i slutet av sommaren skulle hitta överallt här. Om jag stannar så länge… vem vet?

Jag stannade en dam i femtioårsåldern och frågade om vägen och fick svar med så bred irländsk dialekt att jag nästan inte hörde vad hon sa. Men jag fortsatte i den riktning hon pekade, och till min stora förvåning när jag kastade en blick ner för en tvärgata, så såg jag namnet på skylten, som jag kände igen så väl.

Med en nervös klump i magen så stor att jag trodde att jag tog upp hela gatan, snabbade jag på mina steg och gick in genom dörren, stora väskan, stora nervösa klumpen i magen, och allt. Eftersom det var tidig eftermiddag var det inte så mycket folk, jag behövde inte vänta innan jag började prata med den smått skräckinjagande skäggige mannen bakom baren. På darrig engelska presenterade jag mig, förklarade att jag var hon som hade skickat mejl och blivit lovad jobb och bostad under sommaren.

”I suppose your correspondence was with that idiot Darren? Unfortunately he promised a lot of people a lot of things. And he doesn’t work here anymore. So I can’t help you, sorry.” sa han utan att låta speciellt sorry. Jag tappade hakan helt och hållet, och med ännu osäkrare röst ville jag försäkra mig om vad jag hört.

Tre minuter senare gick jag ut ur dörren igen. Nervös-klumpen ersatt med en tusen gånger större klump i magen av växande panik. Jag har alltså ingen bostad och inget jobb. Jag är i en stad där jag inte känner en enda själ. Jag börjar gå ner för gatan igen, inser att jag inte har någon jävla stans att ta vägen. Jag stannar, tar stöd vid en vägg och lutar mig mot den. Inser att det vore helt onödigt att ens försöka kämpa mot tårarna och låter dem rinna fritt. Jag inser min situation mer och mer för varje minut, min stora spännande resa som redan blivit något helt misslyckat.

Gråten tar över mer och mer och jag orkar inte ens bry mig om att jag står och gråter häftigt mitt på en trottoar. Jag känner ingen ändå. Jag vet inte hur länge jag står där, kan ha varit en kvart, kan ha varit en minut, när jag ser ett par svarta lågklackade skor med svullna anklar stanna framför mig, genom tårarna.

”Are you alright, love?” En gammal dam tittar på mig med sympati och lite nyfikenhet. ”Mina söner säger att jag inte borde prata med främlingar, att jag litar för mycket på okända människor. Men inte kan man bara gå förbi en gråtande flicka på gatan! Har du blivit utkastad?” Babblade hon, och verkade ändå bry sig. Jag blev någonstans i min panik rörd av att någon brydde sig.

”Inte precis. Jag har precis kommit hit, men innan jag började blev jag kickad från mitt jobb och jag har ingenstans att bo!” hickade jag. Det hade ju varit tämligen onödigt att låtsas att jag var okej, även om den här damen var både blind och döv med en släng av demens hade hon ju insett att okej var det sista jag var.

”Oh dear.. Det här skulle mina barn inte heller tycka om att jag gjorde, men du verkar så snäll. Du vill inte komma in för lite te?”

Skriven av: Libreville

Tags: ,

För blotta ögat var Lars en god familjefar med sunda värderingar och en god moral. Vardagarna spenderades som alltid i storkyrkan där han höll sina regelbundna gudstjänster. Då och då lät han även hålla avskräckande föreläsningar på det lokala högstadiet om knark och gatuvåld. Veckoslutet bjöd allt som ofta på den traditionsenliga fredagstacosen varpå helgen spenderades med nära vänner och familj. Som ordförande i kommunfullmäktige hade han även gjort sig känd för sitt engagemang inom bygdens socialpolitik liksom bevarandet av naturområdet vid sjön. Lars var även en man av rutiner och liksom alla andra gånger sedan 1987 så begav han sig vid den här tidpunkten på året på solsemester.

Idag var en sådan dag och resmålet liksom alla andra gånger var Sydafrikas djupaste djungler där han freebase:ade kokain och stöpte lokalluder i skumraskkvarter. Där sköt han också med raketgevär på lokalbefolkningens boskap för en mindre summa pengar liksom han brukade köpa en större kartong med piratkopierade DVD-filmer för att saluföra på närmaste annonssite. Ibland gav han även ett handtag till byns människosmugglare där han lät byta lovord om en bättre framtid mot kapital.

Plötsligt ringde hans mobiltelefon. Det var hans dotter Susanne som grät ut efter att ha råkat glömma bort att betala för tuggummina i handelsboden.

– Alla gör vi våra misstag Susanne. Alla gör vi våra misstag, svarade Lars i god ton.

Skriven av: Valetta

Tags: ,

Ingen av mina fröjder och ingen av de många vedermödor jag genomled
under min långa vistelse i Östra Sibirien kan mäta sig mot att vara
bymästare i grankamp. Då få utlänningar bjudits in att delta och
evenemanget dessutom omges av flera missförstånd ska jag göra vad jag
kan för att beskriva upplevelsen.

Grankamp utkämpas vid midsommartid varje år, när den sibiriska
sommaren är som hetast. Eftersom skörden mognar sent ägnas några
sommarveckor åt intensivt skogsarbete. När hälften av denna tid gått
är det tid att kora det bästa arbetslaget.

Arbetslagen samlas, går upp i skogen och utser varsin gran. Hur stor
den är beror på gruppens storlek. Vanligast är att laget har 6-7
medlemmar och väljer en ett träd på ca 10 meter. Femtonmannalag och
tjugometersgranar lär förekomma och uppskattas alltid av publiken men
storlek är inte en odiskutabel fördel i denna tävlan.

Träden fälls och putsas något av praktiska skäl, men det anses
hedersamt att skära av så få kvistar som möjligt. Stammarna förs sedan
under sång till en gräsbevuxen allmänning i närheten där lagen ställer
upp sig. Karlarna fördelar sig utefter trädkroppen och lyfter denne
under höger arm. För att kunna behålla greppet används allehanda trick
såsom att smörja in delar av den bara överkroppen med beck eller tjära
och att binda fast handen i bältet.

Jag placerades på plats nummer två framifrån, vilket måste anses vara
mycket hedersamt för en tillfällig gäst. Nummer ett är lagkapten -ofta
en gänglig, snabbfotad man – vars uppdrag ställer lägre krav på fysisk
styrka – toppen är ju den lättaste delen av trädet – men desto mer på
kvickhet och smidighet eftersom det oftast är toppen som gör de stora
rörelserna. Undantag finns- jag hörde många berättelser om ett
ryktbart lag för några år sedan som hade en ovanligt snabb rotkarl
vilket gav förmågan att utdela förfärliga stötar med den tyngsta änden
– men de är just undantag.

När man lottat vilka två lag som ska börja genom att låta rotkarlarnas
mödrar spotta i kapp ställer man upp sig topp mot topp med ca tjugofem
meters avstånd. Efter en inledande sång och några kringcirklande
rörelser -alltför komplicerade för att komma till sin rätt i denna
redogörelse – ger båda lagen upp ett hiskeligt stridstjut och stormar
mot varandra. Vinner gör det lag som först får det andra att falla
över stocken. Detta kan ske genom nedpetning av frontmannen men det är
en svår och obehaglig metod. I regel passerar lagen varann på vänster
sida så att träden hålls på ytterkanten varpå de kan knuffa varann.
Detta försvåras av barren som utgör ett svidande hinder och dessutom
skymmer sikten. Om de andra laget viker undan är risken påtaglig att
falla med trädet över sig. Vår första dust undgick vi nätt och jämt
detta medan våra motståndare föll till marken med ett vrål.

Efter segern går laget åt sidan för att beskåda resten av omgången.
Byns flickor kommer med brännvin och uppmuntrande ord, vilket kan
behövas eftersom granen inte sätts ned mellan omgångarna. En dust
varar i normalfallet inte längre än ett par minuter och därför är
väntan åtminstone inte lång.

Vår andra match gick mot ett samling män med påfallande grov
kroppsbyggnad och vår lagledare beslöt därför att satsa på rörlighet.
Vi gick upp på vänster sida även denna gång men när vi var nästan
jämsides sänkte rotkarlen sin ände så att den fixerade motståndarnas
grantopp mot marken. Därefter svängde hela laget runt -här gällde det
att vara snabb i fötterna och ha gott taktsinne, jag förstod vilket
förtroende min placering var ett tecken på – och brakade in i
motståndarlaget från andra sidan. Visserligen föll laget på fel sida
men eftersom de flesta lag tappar stridslusten av att klämmas under en
gran var det enkel sak att vina den andra omgången.

Kvarstod finalen. Trots att vi tillhörde de allra mest framgångsrika
var nu bringor och ansikten fulla av skrapsår och revor.

Våra sista motståndare drog iväg tvärt åt sidan när de märkte att vi
istället för att springa mot dem sprang förbi dem långt ut på höger
sida för att vända och komma upp jämsides. Med ett gemensamt skrik
stack vi ut våra ben för att sätta krokben för männen vid sidan av oss
– en riskabel metod eftersom dessa hade en viss möjlighet att ta stöd
mot vår gran och att detta skulle kunna leda till oavgjort.
Tillräckligt många lyckades dock för att våra opponenter några
ögonblick senare bara skulle vara en svärande hög granris på marken.

Som segrare var vi huvudpersoner under kvällens fest och behandlades
mycket hedersamt. Det är däremot förtal att vinnare har rätten att
under hela det kommande året sodomisera de besegrade – samtliga jag
talade med tillbakavisade denna vanliga föreställning med avsmak. Det
är inte heller korrekt att vinnarna har tillgång till förlorarnas
kvinnor under det gångna året. Denna myt är dock mer begriplig
eftersom få saker anses lika attraktiva som en segrare i granfäktning.

Jag kände mig inte som någon vacker syn när jag satt på stockbänken
under den stekande solnedgången. Jag hade stick och sår över hela
kroppen och bara lyckats få bort ungefär hälften av den tjära jag
smort min högerarm med. Men en av byns döttrar – en sjuttonårig
vitblond skönhet som talade med sådan entusiasm att den fylliga barmen
var nära att pösa över – gjorde vad hon kunde för att övertala mig om
motsatsen.
Kära vän, sade hon, när hon lyckats krypa in under den rena av mina
armar. Ni måste skriva om detta. Ni märker ju att Sibirien inte bara
är köld och svält, att här också finns värme, styrka och passion!
Jag kunde bara få fram ett
Da.

Skriven av: Bratislava

Tags: ,

Så hade jag och min kompis Marie äntligen gjort det, åkt till San Fransisco. En stad som med sina trähus och höga kullar skiljer sig rätt mycket från andra storstäder i USA. Vi var inne på andra dagen på den här vistelsen. Hade promenerat efter bukten med utsikt över Alcatraz och Golden Gatebron, dessutom hunnit åka med deras berömda spårvagnar.

Idag skulle vi titta på Chinatown. New Yorks Chinatown lär vara större, men San Francisco har nog den mest kända. Vi irrade runt lite där inne och konstaterade att det nog stämmer som många säger. När många människor från samma land slår ned sina bopålar på samma ställe utomlands, så håller dom mer på traditioner än dom som bor kvar i hemlandet. Chinatown såg så där överdrivet kinesisk ut.
Efter att vi tittat på byggnader med underliga tak och konstaterat att det bodde säkert lika många drakar som människor där inne, så började vi upptäcka att vi var hungriga. Vi stod på en bakgata, som inte var lika turistanpassad, ett par små butiker med skyltar bara på kinesiska och en restaurang.

”Jag börjar bli hungrig” sa Marie, ”lite kinamat kanske?”
Jag höll med, började längta efter friterade räkor i sötsur sås, så vi gick in på restaurangen. Vi blev anvisade ett bord, fick varsin meny och började studera den.
”Friterade räkor i sötsur sås” började jag.
”Blev sugen på samma sak” svarade Marie, ”men den här menyn är ju på kinesiska och engelska med det kinesiska namnet, kan du hitta något som kan vara det.”
”Det där tecknet ser ju ut som en räka ungefär, innan man gjort frityrboll av den”
”Här” utbrast Marie, ”ser du Shrimp är ju räka på engelska. Shrimp won ton ton måste ju vara det.
Jag höll med efter alla besök på kinesrestauranger i Stockholm och all kinamat vi köpt i papplådor, var vi helt övertygade om att meddetsamma en kines kommer över en räka så gör han en frityrboll av den och häller sötsur sås över. Det här måste bara vara rätt.
”Two Shrimp won ton ton please” sa jag till servitören som nickade och försvann in i köket.
Marie tittade stolt på mig och sa, tänk, nu vet vi vad friterade räkor i sötsur sås heter på kinesiska. Vi kan ju gå in på en kinesrestaurang i Kina och världsvant säga Won ton ton, tänk vad mycket man lär sig utomlands.

Det var nu jag märkte att det var något som inte stämde, vi var dom enda ickekineserna i hela restaurangen Folk åt saker som jag inte visste fanns och sånt som jag absolut inte visste att man kunde äta. Vid bordet bredvid satt en kinesisk familj och kalasade på en stor grön slemmig fisk, som nästan var uppäten , det som återstod var det illgröna huvudet och det illgröna ryggbenet. Jag studerade borden runt mig och det var ingen som åt biff med bambuskott, eller kyckling med cashewnötter.

”Tur vi tog friterade räkor” viskade Marie och stirrade på den gröna fisken, ”man vet ju inte om vissa av maträtterna på borden här lever fortfarande.”

Nu kom servitören bärande två soppskålar med porslinsskedar.

”Vad trevligt” log Marie ”får vi soppa innan.”
Det var nu jag insåg att vi var två virriga turister som hamnat helt fel och satt på en icke svenskanpassad riktig kinesrestaurang. Soppan bestod av en tunn buljong i vilken det simmade två räkor och ett icke identifierbart grönsaksblad. Tyvärr blev jag tvungen att berätta sanningen för Marie, som just nu sörplade i sig denna totalt smaklösa anrättning som aptitretare i väntan på räkbollarna.

”Du jag tror det här är Shrimp Won ton ton.”
”Va, varför det ?”
”Jag har två räkor i min har inte du det också?”
”Jo, du har rätt, shit vad pinsamt, vi låtsas som det regnar äter upp och betalar.”
Vi satt där sörplande Shrimp won ton ton och låtsades att vi var riktiga kinesmatsgourmeer, det var nu jag gjorde mitt stora misstag.
”Marie, vi kan ju äta någon annanstans sen, men jag är törstig, jag tar in en cola”
”Gör det”
”One coke please” servitören stirrade på mig och försvann.
”Kajsa, såg du vad konstig han såg ut”
”Ja, han verkade irriterad, tur jag bara beställde en cola”
Nu hände det, dörren till köket slogs upp, servitören kom ut igen, gick med raska steg fram till bordet, dängde en tekanna i det så det ekade i lokalen, nästan kastade en tekopp som landade framför mig, gav mig en mordisk blick fnös och gick därifrån.
Jag hade skämt ut mig totalt, beställt in någon för honom amerikaniserad kommersiell kemikalie på han äkta kinesrestaurang. Det blev knäpptyst i lokalen. Nu uppstod den där känslan att man var iakttagen av alla som tittade åt ett annat håll.
Vi åt snabbt upp Won ton tonnen, jag smakade på teet som var lika grönt som fisken, sen lade vi upp pengar på bordet och smög ut därifrån.
”Mexikanskt kanske” föreslog Marie.
”Utmärkt ide” svarade jag.
”Vi fick ju i alla fall uppleva lite kinesisk kultur, undrar hur efterrätterna såg ut”
”Vill vi nog inte veta” skrattade jag, ”tror inte dom hade friterad bana med glass.”

Skriven av: Pretoria

Tags: ,

Jag väcktes tidigt på morgonen av pensionatets ägarinna, en gammal kvinna i grått hår, proper och korrekt men varm och vänligt. En äkta britt, med andra ord. Första gången jag träffade henne, då jag precis kommit fram, var det första hon gjorde att erbjuda mig en kopp té. Jag trodde knappt mina öron men det kändes rätt.

Men tillbaka till morgonen. Jag klädde mig snabbt och begav mig ned till frukostsalen där de andra gästerna redan satt och kalasade på té och rostat bröd. Jag satte mig ned i en bekväm stol bredvid en äldre herre i morgonrock och en ung kille som såg ut att ha tillbringat kvällen på den lokala puben. Likväl var de alla här, tidigt, och åt frukost tillsammans.

”Pass me the butter, mate?” sa den unga killen bredvid mig utan att egentligen uttala t:na i ”butter”. Jag skickade vidare smöret och fick ett tack till svar. Artig baksmällan till trots, och jag blev kär i den engelska landsbyggden.

Skriven av: Minsk

Tags: ,

En brunögd flicka från Skansen,
ville i djungeln få chansen.
Hon smet in på ett plan
och blev kvar hela dan
tills hon blev fångad i svansen.

Skriven av: Islamabad

Tags: ,