bildgåtan

You are currently browsing articles tagged bildgåtan.

Blådjupt vatten som slingrande och kvillrande bjöd motstånd när hon dök i. Det sög ner henne och bedövade hela kroppen med sin kyla så till den grad att hon helt glömde att hon inte längre hade gälar. En kallsup fick henne att gå upp i ytläge och den frätte och ilade i näsan och halsen. Hon huttrade fortfarande och spottade men ville inte gå upp ännu. Runt om henne pulserade liv, vibrerade och bar. Långt i fjärran en oljetanker och några segelbåtar vars segel vinden slet i. Under ytan var allt stilla men abborrarna som lekte tafatt och gäddan som inväntade tillfället, var alla delar av samma universum.

Varje gång hon daskade till ytan hoppade vattnet glatt undan likt yra hundvalpar. Benen sprattlade grodlikt i upprätt tillstånd och virvlarna kom vattnet att bubbla. En nyckelpiga kämpade febrilt med ytspänningen och vädjade om hjälp. Hon fick upp den på handloven och blåste helt lätt, men den var för våt för att kunna lyfta. Försiktigt, försiktigt la hon upp – först handen med nyckelpigan och sedan den andra på bryggan. Hon såg på vattendropparna som flockades för att i gemensam tropp rinna nerför armen och sedan åter bli hav. Strax flög den lilla pigan, och hon kastade sig ut i nya kaskader.

Skriven av: Gyllene snittet

Tags: ,

Han mindes sina barndoms sommarminnen, som om det hänt nyligen. Det räckte med ett fotografi, eller ett ord för att händelsen skulle spelas upp i hans inre, som en gammal film med för starka färger. Alltid dessa färger, klarblå himmel, solsken och skratt. De hade växt upp vid havet, han och Hannes. Trotts att livet inte alltid bestått av dessa solskenshistorier, så var det dom som hade etsat sig fast. Hans och Hannes sin red på gårdens hästar. Hans och Hannes vid bryggan där nere vid sjön, precis runt husknutten. Hans och Hannes springande längst den där lilla gräsplätten som var var ingenmansland omringat av skog. Flyende från det hyss de nyss utsatt den stackars pigan för. Skrattande och knappt kapabla att stå upp, hade de klättrade de över staketet, och flytt undan i hopp om all det skulle falla i glömska.

Men starkast var minnet av den där sista varma sommardagen. De hade som vanligt slutfört sin runda på gården som för övrigt inte var vidare stor. Den hade skapats av deras föräldrar, två barndomsvänner 20 år tidigare. Med sina egna händer hade de hjälpts åt att bygga två timmerstugor, som de sen målat röda. Det var vad alla andra gjorde, därför ville de inte vara sämre. Snart följde ett gemensamt stall fyllt med kor, Ett hus till hönsen och bryggan. Bryggan hade snabbt blivit en central roll i familjernas liv. Här hölls festerna, och det var här de hade lärt sig simma. När de väl lärt sig det, så vart det här de spenderade all sin lediga tid. På den där bryggan som sträckte sig 20 meter ut i vattnet, men som alltid gav stickor i fingrarna så fort man försökte ta sig upp via vattenvägen. Bryggan var grovhuggen precis som allt annat på de 10 hektar mark de ägde tillsammans. Stugorna var stadiga med inte de mest vackra att beskåda. Bjälkarna var många gånger buckliga, och lite varstans såg man försök till att täppa igen de glipor som fanns mellan de enorma träbjälkarna. Mossan höll den värsta kylan ute,men fortfarande under riktigt blåsiga dagar, kunde man känna vinden dra igenom huset som om de suttit mitt ute i det fri. Hönshuset 10 meter bort var likadant byggt den, bortsett från det faktum att här hade man inte lagt ner någon tid på att isolera. Hönsen fick klara sig så gott de kunde, trotts att det vintertid både drog kallt och snö ibland blåste in. Men hönsen gnällde inte, och inte heller någon annan. Hönsen fick tak över huvudet och familjerna fick färska ägg till frukost. Det var en bra kompromiss. Eller så visste hönsen att att de faktiskt hade det lika bra i sitt lila skjul till hus, som familjerna i de andra husen. Om inte bättre. Stallet stod en bit bort från alla andra byggnader, eller om det ens kunde kallas för stall. Det var en mer utav ett förvaringsutrymme med fyra ojämnt byggda väggar. Invändigt blev det inte bättre, då det inte var något annat än just ett förvaringsutrymme där korna kunde ströva runt fritt.

Den dagen hade de stigit upp tidigt för att mjölka korna, innan resten av hushållet hade vaknat. Medan gården fortfarande låg öde och dimman låg som ett täcke över det gran täckta landskapet, smög de ner mot sjön i endast badbyxor. Det var det sista badet för året, och därför extra högtidligt. Dagen efter började skolan och ett steg närmare vuxenlivet, och det innebar att lekandet var slut. Det var nästan som om Hannes kände av allvaret och när solen sakta steg mot grantopparna vände han sig mot Hans. Ögonen som annars alltid lös som ett småbarns, ivriga att utforska och upptäcka, var nu allvarliga. Det var som om ridån gått ner och han vaknat upp och såg världen för vad den var.
”Hans, tror du man någonsin växer upp?”
Hans tittade länge på Hannes, där de simmade sida vid sida. Med ett försiktigt grepp om bryggans slarvigt hyvlade brädor. En flisa hade redan genomborrat huden på Hans och han visste att det inte skulle vara den sista. Han reagerade inte längre, hela sommaren hade de inte gjort annat än dragit ut stickor ur fingrarna vid kvällens slut.
”Klart man måste bli vuxen. Man kan inte sluta växa och åldras.Varför frågar du?”
”Peter Pan växte aldrig upp”.
”Peter Pan är en sagofigur. Skulle Peter Pan finnas, skulle det finnas pirater med.”
”Kanske det.” svarade Hannes drömmande. Han sa inget mer, och slet blicken från Hans och stirrade in i brädans årsringar.
Hans visste inte om Hannes hade slut på ord, eller om han börjat räkna brådans många små årsringar. Det hände ibland att han försvann i sina tankar. Hans hade vant sig vid tystnade som ibland uppstod, det gav han tillfälle att ibland reflektera över det Hannes sa. Tankar som oftast var för djupa för en pojke på 15. Men Hannes var Hannes, och utan dessa oftast annorlunda frågor skulle han inte vara han.

De flöt tyst där sida vid sida tills solens första strålar vidrörde vattenytan. Det var också det som väckte Hannes ur hans tankar.
”Vi dyker under vattnet. Den som först kommer upp, är en rutten sill och får mocka stallet en hel vecka.” flinade han stort.
”Kör till.”
Det var det magiska ordet, bägge dök under vattenytan som hade en nästan brunaktig färg. Det var knappt så att man såg handen framför sig. Men solens strålar gjorde ändå sitt bästa för att försöka tränga igenom vattenytan, och nå botten på den lilla insjön.
Hans hade aldrig vunnit tidigare, men det här gången tänkte han vinna. Även om det innebar att han fick vara under vattnet tills lungorna skrek av smärta. Men Hans vann inte denna tävling heller. När han flämtande nådde vattenytan och drog in luft i lungorna märkte han på en gång att Hannes ännu inte var uppe. Hannes kom aldrig upp igen. Han vann. Han blev den Peter Pan, han drömmande pratat om minuterna innan han försvann. Han blev den sista vinnaren.

Skriven av: Vitbalansen

Tags: ,

CORPORATE BULLSHIT BY THE SEA: Fokus tänkte han, måste hålla fokus.
Hans fokus var nu koncentrerad till till den övre delen av hans fingrar, som allt mer domnade klamrade sig fast i kajkanten vid Strömkajen.

Fokus var det han inte haft, när han stressad kom springande förbi Grand och försökt kliva på en landgång, som redan var indragen. Efter att han hasat ned med ryggen mot kajkanten, hade han blivit hängande på armbågarna, sen hade han blixtsnabbt vänt sig om, fått ett grepp med ena handens fingertoppar och blivit hängande.

Han vände på huvudet, försökte se den vita skärgårdsbåten med den svarta skorstenen, som skulle tagit ut honom till Waxholms hotell. Där skulle han ha en eftermiddagsworkshop med ledningsgruppen för Scandor Finans. Den hade rundat Skeppsholmen och försvunnit bakom dom gamla 1800-talshusen.
Med den blåa himlen och det svarta Katarinaberget som fond kunde han se Djurgårdsfärjan som stångade sig in mot kaj, genom en flock fritidsbåtar, nyss utsläppta från den betonggråa Slussen på sin väg mot våtbete ute i skärgården.

Stockholm är vackert på sommaren, men utsikten in i en betongkaj var inte inspirerande för ”trouble shooting”. Som delägare i Ankarsten Management Coaching borde han ju se den uppkomna situationen som en utmaning.

Visualisera, tänkte han. Måste gå utanför mig själv och se problemet. Det gäller att visualisera.
Han såg sig själv hängande i sina beiga chinos, den blåa Gantsskjortan, den v-ringande Tommy Hillfingertröjan, som fortfarande hängde nonchalant över axlarna och hans solbrända underarmar, som han fått under en tvåveckors semester på Fidjiöarna. På fötterna satt hans nyinköpta seglarskor av märket Henry Lloyd som han visualiserade delvis under vattenytan, eftersom hans Paul Smithstrumpor började bli våta.

Han var noga med sitt utseende, ville utstråla en vinnande attityd när han träffade sina kunder och en solbränna mot en lagom dyr cashualklädsel fulländade det under sommarmånaderna.
Tyvärr hjälpte det inte, kajkanten skapade inte den miljö som gav honom utlopp för sin kreativitet och kompetens.

Men han fortsatte sin påbörjade ThinkTank. Under dom senaste två åren hade han varje kväll skrivit upp tre bra saker om sig själv och läst dom högt, innan han gick till sängs. Kompetens, flexibilitet och resultatinriktad, men tyvärr fanns inte armstyrka med på listan, då hade i och för sig problemet nog varit löst nu.

Vad var det han brukade säga, när han stod där inför bolagsledningarna med Power Pointen.
”Ibland måste man få medarbetarna att lyfta sig i håret för att uppnå målen.”
Nej, han var nyklippt.
”Man kan inte alltid stanna i det gamla, man måste våga släppa taget.”

Tanken slog honom, släppa taget och bara hel kaxigt simma iland någonstans Tyvärr hade han inget ombyte med sig, eftersom han tänkte ta kvällsbåten tillbaka för att avnjuta en skaldjursplatå på Sturehov. Dessutom låg hans nya iphone i bröstfickan på Gantskjortan, den stod i och för sig på firman och hans höga timtariff gjorde att det knappast var ett ekonomiskt problem. Men i den hade han lagrat alla halvdåliga vitsar, han tänkt smyga in i föredraget, ifall någon i Scandor Finans ledningsgrupp såg ut att vara på väg att somna.

Men samtidigt kände han en viss stolthet över sig själv. Han hade inte släppt det ursprungliga målet att hinna ut och genomföra sin workshop. Han blev helt enkelt tvungen att situationsanpassa och dela upp målet i flera delmål. Det första blev att behålla greppet över situationen.
Delmål två blev att ropa på hjälp.

Skriven av: Oskärpan

Tags: ,

Staden avnjöt sina sista sommarnätter där människorna festade fram
till morgonljuset. Det skulle snart vara över. Gatorna skulle fyllas
med brandröda löv, och människorna skulle sluta sig. Tystnaden som
skulle fylla dessa gator skulle inte vänta på sig. Allting låg stilla
i staden när paret närmade sig centralen. Hon drog jackan tätare om
sig, som om hon hade känt av de svala brisarna. ”Låg sminket rätt?”,
tänkte hon för sig själv när solens första strålar flyktigt smekte
hennes ansikte. Hon hade dansat hela natten, och hon log. Han följde
henne uppför rulltrappan. Främlingar. Det här var det enda ögonblicket
som de hade, och hon visste om det. Ett par minuter som de kunde dela
med varandra. Snart skulle hon ligga i en säng, där en varm kropp
redan låg och väntade på henne.

Klockan var fem på morgonen.
Med ljuset på gatorna började livet att långsamt återvända till det
normala. Nattbussarna och taxibilarna höll på att lämna staden.

Hon sneglade på honom där han gick bredvid henne. Det var bortom all
attraktion, bortom artighetskonversationer, och flört. Det var som att
han var en del av henne. Hon hade glömt allt annat, och de kunde inte
sluta att prata.

Han vände sig mot henne och log mitt i en mening. Deras blickar
möttes, och hennes ögon sken upp. ”Kom med mig snälla, vi kan prata
hela natten. Var min”. Han ville ta hennes hand, och låtsas som att
det inte fanns någon som väntade på henne därhemma. ”Var min”.

Hon log mot honom som om hon hade läst hans tankar, och tittade sedan
ned i marken.
De hade bara nu.

”Och sen då?”
Han ryggade tillbaka.
Vad kunde han säga? Efter bara en natt. Ett par timmar.
De hade inte ens rört vid varandra.

Vem gör något sådant?

Hon tänkte tillbaka på honom många gånger efter det. Hon önskade att
hon hade gjort det. Hon hade alltid varit hans, hon hade bara inte
vetat om det förrän den natten.
Hon hade knappt lagt märke till honom under kvällen, och nu kunde hon
inte sluta att tänka på honom.

De borde ha gjort det.
Vågat chansa på att det kanske var det enda rätta.
Att finna ett sätt att vara tillsammans.

Hon åt sin smörgås under tystnad.
”Vad tänker du på?”
Hon tittade upp på den varma kropp som legat och väntat på henne i
sängen den natten. Han svarade hennes blick med ett leende.
”Kärlek”, svarade hon och vek bort blicken.

Hon såg ut över vattnet från där de satt, och iakttog djurgårdsfärjan
som tömdes på glada människor och stora chokladboxar. Hon slöt sina
ögon för ett ögonblick och lät dem värmas av sommarsolen.

”Kärlek. Jag önskar att jag inte hade vetat bättre”.

Skriven av: Brännvidden

Tags: ,

Hon stod på bryggan, med sin handduk runt kroppen, och såg på de andra barnen. Den varma sommardagen hade bara börjat och hon visste att det skulle bli samma jobbiga procedur som igår. Hon visste att det skulle bli samma procedur i morgon. I övermorgon. Kanske hela veckan om hon hade otur med det vackra vädret.

Mattias simmade fram till bryggan.
”Varför står du där!” sa han medan han trampade vatten.
”Äh, jag …”
”Kom igen nurå, Matte!” ropade Robin från simbryggan som låg flera meter bort, ute i vattnet. Säkert femton meter bort. Alla de andra simmade runt den, klättrade upp på den via stegen, för att sedan med ett skrik göra bomben ner i vattnet igen.

Mattias tittade upp på henne och tappade koncentration för ett kort ögonblick, och så försvann han under ytan. Hon blev skräckslagen. Nu måste hon hoppa i. Nu måste hon rädda Mattias. Nu måste hon göra mun-mot-mun-metoden. Nu måste hon visa de andra att hon inte kunde simma. Hon började darra. Solen skulle snart stå som högst på himlen. Det var sommarens första riktiga högtryck och ingen hade ännu fått benen fulla av myggbett och bränna som fjällade.

Så la Mattias upp ena handen på bryggan, sedan den andra. Hennes fötter stod nära, men inte för nära kanten. Han skrattade och spottade lite vatten.

”Ska du läsa en bok idag med?” sa Mattias och hon nickade, tacksam över att inte behöva säga något högt. ”Du får va lite försiktig med dom där böckerna, man kan bli närsynt om man läser för mycket, det säger farsan.”
Hon log mot honom, och hon kanske inbillade sig, men hon trodde att han log tillbaka innan han simmade sin väg.

Skriven av: Motljuset

Tags: ,

Plask!
– Blubb, blubb, era fördömda, blubb, blubb, luspudlar, blubb. Ni ska, blubb, få, blubb, blubb.
– Ha ha ha!
– Ho ho!!
– Upp med ankaret!
– Hissa segel!
Ljuden hade totalt dominerat den idylliska viken. En stilla bris hade precis förmått att driva det stora skeppet ut på fjärden. Vattnet hade varit skimrande blått. Träden runt viken stod i skir grönska. Det var fortfarande kallt i vattnet. Solen hade ännu inte hunnit värma bort resterna av vinterkylan. Fåglarna ägnade sig åt sång och bobyggande. Längst in i viken simmade en stor gäddhona in mot vassen livligt uppvaktad av fem mindre hannar. Det var helt enkelt en fantastisk vårdag i skärgården. Det var därför extra tydligt att den plaskande och svärande figuren på väg mot bryggan inte riktigt hörde hemma här. Han la upp först en och sedan två våta och kalla händer på bryggkanten innan han mödosamt hävde sig upp. Kall och blöt satt han i solen och frustade. En fiskare i färd med att vårrusta båten kom springande för att hjälpa honom.

En stund senare satt han insvept i en filt framför fiskarens kamin med en rykande kopp väl spetsat kaffe.
– Vad var det som hände? frågade fiskaren.
Mannen samlade sig, han drog efter andan, tvekade, drack en klunk kaffe, drog efter andan igen och sa till slut:
– Pirater.
– Va, svarade fiskaren förvånat.
– De lät mig gå på plankan, sade mannen uppenbarligen i avsikt att förtydliga.
Fiskaren förstod inte ett dugg och bad mannen att ta alltihop från början.
– Jag heter Johansson och är revisor, började mannen.
Han ser inte ut som någon revisor tänkte fiskaren, men han är ju fortfarande våt.

Johansson berättade hur han hade upptäckt märkligheter i ett stort företags bokföring. Fiskaren förstod inte riktigt men Johansson talade upprört om försvunna inventarier och icke redovisade intäkter. För att övertyga sig om hur sakerna förhöll sig hade han krävt att själv få överinse upprättandet av en ny inventarieförteckning. Han hade stått i ett hamnmagasin och räknat lastpallar föregående kväll. Nästa minne han hade var att någon ruskat liv i honom på morgonen. Han hade upptäckt att han var omgiven av orakade, tatuerade män iklädda brokiga kläder och pråliga smycken. Han hade förts till en stor svartmuskig man med en guldring i ena örat som skrattande hade förklarat att han var kapten på skutan och att han kunde tänka sig att släppa Johansson om han kunde leda dem till något lämpligt byte. När Johansson förklarat att han bara var intresserad av inventarieförteckningen och eventuella verifikat på erhållna ersättningar hade kaptenen skrattat ännu hjärtligare och ljudligt deklarerat att nu var det dags att gå på plankan.

Fiskaren fann historien fullständigt osannolikt. Han hade bott på ön i närmare sextio år och aldrig hört talas om att några pirater skulle ha passerat, än mindre att någon skulle fått gå på plankan. Han funderade hur han skulle kunna hjälpa denna uppenbart sinnesförvirrade människa.

Pa pa pa pa!
För andra gången på kort tid bröts idyllen av starka främmande ljud. Den här gågnen var det en helikopter som sänkte sig ner mot fiskarens stuga. En man i svart åtsittande overall utan några kännetecken hoppade ner på marken och öppnade stugdörren.
– Revisor Johansson? frågade han.
– Jo, svarade revisorn uppgivet. Det är jag.
– Var snäll och följ med, ni behövs på annat håll, sa den svartklädde i en ton som inte inbjöd till konversation.
En minut senare stod den konfunderade fiskaren med en våt filt i handen och tittade upp mot den försvinnande helikoptern.

Skriven av: Linsskyddet

Tags: ,

Vilken idiot, där hade han, eller var det en hon, stått och stirrat på mina händer. Oskar hade hört stegen, sedan kameraklicken och snabba steg bort utan att ens fråga om han behövde hjälp. Han hade då känt hur alla ord från den Stora fula ordboken rasslade genom hans hjärna och hade fastnat för ”fan i helvetet” eftersom det var dit han skulle ha skickat den som tagit fotot. Om han kunnat. Men så hade han hejdat sig och kommit att tänka på en japansk filosof med teorin om att vattnet påverkas av våra tankar. Inte bra tänka på helvetet om japanen till äventyrs skulle ha rätt, var den snabba reflexion han gjort.

Kvar fanns även minnet av värkande armar. Repet hade hjälpt honom upp till bryggans träplank, men sen vart det stopp. Måste lyfta mer skrot, hade han tänkt. Sedan handflatan där blodet bultade i ett försök att kasta ut några stickor som trängt sig in. Och rädslan, den jävla skäcken, som paralyserat honom så att han inte ens vågat släppa taget och söka en bättre väg upp på land. Förlamad hade han hängt och känt hur kraften sakta lämnade hans kropp. Det enda han kunnat se var en cementmur och hotande svart vatten under.

Dagen hade börjat bra. En fiskeutflykt till hamnen var planerad redan dagen innan och strålade morgonsol mötte när han vaknade. Lätt bris, vilket innebär kanonväder för en fiskare. Frukosten var snabbt avklarad. Halvspringande med kastspö, lådan med drag och matsäcken, hade han sig ner till bryggan. Den bästa platsen längst ut var ledig. Idag är Dagen, hade han tänkt. Ryktet hade gått om att det fanns en stor fisk i farvattnet. Efter några timmar, fyra, fem kunde det ha varit, utan ett enda napp, var tålamodet på upphällning. Då hade det hänt.

Först en enorm virvel runt draget, hjärtat hade rusat upp emot 180 slag. Han hade kunnat höra och känna slagen. Sedan spändes linan med en snärt. Spöet hade bugat sig ner mot bryggan. Något verkligen stort fanns därute. Han hade stått som ett fån medan linan drogs ut hundra, kanske tvåhundra meter. Fiskryggen hade varit minst en meter , kanske mer. En adrenalinkick hade fått honom att reagera, hålla emot med alla sina krafter men snavat på en järnring och fallit. Det enda han mindes var ett magplask som tagit andan ur honom och hur kastspöet försvunnit ut på sjön. Då hade han tänkt sjunka. Livets stora ögonblick var över.

Kanske var det överlevnadsinstinkten som trots allt elände tog honom till bryggan. Sladdrig som en urvriden trasa hade han inte orkat dra upp kroppen utan blivit hängande, hört kameraklicken och bortspringande steg. Sedan låtit sig sakta glida ner i vattnet. Det sista han hört var ambulanssirener och kort därefter hade någon vänlig själ tagit hand om honom. Hon hade ringt.

Skriven av: Slutaren

Tags: ,

”Egon! Sluta genast med det där. Nu är det du som simmar ut och hämtar
tillbaka din systers huvud.”
”Det var inte jag.”
”Annars får du inte spela TV-spel på en vecka.”

Skriven av: Bländaren

Tags: ,