arkeologi

You are currently browsing articles tagged arkeologi.

Tinnar och torn
som inte längre står kvar
Grus och sandkorn
där du och jag en gång var

Skriven av: Örnbräken

Tags: ,

Efter en stunds tjatande och jag lovat att inte använda tidsmaskinen för att besöka någon gammal klädrea, hade jag fått låna den av Anna. Vill ni veta mer om maskinen, kolla här.

Jaha, då var man framme, mitt eget förortscentrum om 100 år, ser ännu mer övergivet och ruffigt ut än det gjorde på min tid. ICA har bytt namn till Wallmart, det finns i alla fall en telebutik bredvid tunnelbanan.

Sätter mig på en parkbänk, bredvid mig sitter en äldre kvinna, klädd i en syntetiskt glansig silveroverall. Hon hoppar till och stirrar på mig, jag stirrar tillbaka och det finns något bekant hos henne.

”Va är det du ,”utbrister hon.
Nu känner jag igen henne, samma uppnäsa, samma höga kindben, visserligen hundra år äldre, men det är min grannes tioåriga dotter.
Jag förklarar för henne hur jag hamnat här i tiden, hon verkar mest ointresserat teknikblase, men tycker det är kul att träffa mig.
”Vad gör du nu för tiden” frågar jag.
”Pensionär, numera går man ju i pension vid hundra jämt, men jag gick vid nittio, blev av med jobbet som flygvärdinna, ingen flyger längre” sen pekar hon mot telekombutiken.
”Vad har telekombutiken med ditt gamla jobb att göra” undrar jag.
”Det är ingen telekombutik det är en teleporteringsbutik, man teleporteras nuförtiden. Du ser ju vad det ställt till med, centrumet är ju helt övergivet, det är ju mycket roligare att shoppa i New York, London eller Paris. Det är bara dom fattigaste som bor här nere runt centrumet, som handlar på Wallmart, dom har inte råd att teleportera sig.”

”Hur är det annars då” frågar jag, ”jag minns det här stället som en smältdegel. Invandrare pensionärer, medelklass och ungdomsgäng, det var en så skön blandning i området. ”
Hon ser ledsen ut, ”kom med skall jag visa dig” suckar hon.
Vi går backen uppför min gata, bort mot mitt gamla radhus, dom gula fasaderna i 50-talstegel är sig lika men garageportarna är gröna.
”Man har tagit fram originalfärgen, lägenheterna är hopslagna tvåor och rätt exklusiva eftersom innerstan nu för tiden sträcker sig hit ut,” förklarar hon.

Det lilla torget mellan trevåningshusen i gult tegel, där dom tappra butiksförsöken aldrig överlevde på min tid har i alla fall en restaurang, det luktar exotiskt.
”Tjetejeniskt berättar hon, det är den hippaste mattrenden just nu, men restauranger från Ulan Bator kommer starkt i hela innerstan. Det här torget heter numera Mediatorget, bakom det höga järngrinden där du bodde, byter gatan namn till Finansvägen.
”Va” utbrister jag undrande, stirrar på den höga muren och grinden som delar av gatan.
”Hela din gamla smältdegel är förstörd, området är lokalsegregerat. Det började med valfriheten på din tid, man kunde välja skola dagis och annat. Folk valde efter sin egen livsstil och sysselsättning, för det kändes tryggast och bekvämast att vara bland likasinnade.
Dessutom var det bra om man kunde nätverka och knyta karriärkontakter, samtidigt som man drog på barnen bävernylonoverallerna på eftermiddagen. Sen fortsatte det av bara farten och blev så här. Längre bort ligger Vårdbacken och Konsultstigen.
Muren är för att finansfolket inte vill att media skall ha full insyn, men ibland har dom grillfest , då släpps mediamänniskorna in och äter gratis”

Jag suckar djupt och tackar för guidningen. Hon frågar om jag vill hänga med hem till henne på kaffe, hon bor på Beslutsgränd en bit härifrån och är gift med en politiker, men jag tackar nej och vi skiljs åt.
Jag fortsätter tillbaka ned mot centrum, helt säker på att hitta min smältdegel där.

I det övergivna nedslitna centrumet bor dom som inte har råd att välja.

Skriven av: Lomme

Tags: ,

Jag stirrar ut över viadukten och skakar på huvudet. Det är helt obegripligt bara.

”Vad är det?” säger Estelle.
”Jag läste en wiki om Söders historia igår och det var en massa om Bellman, sjön Fatburen och tobaksodlingar på slätterna borta på östra Söder …”
”Östra Söder, är det ditåt?” säger Estelle och pekar.
”Nja, det där är öster nu, öster innan Kometen var lite mer ditåt” säger jag och pekar.
”Ah.”

Vi börjar promenera igen. Varje dag bör man gå i minst 30 minuter, De säger att våra kroppar kommer förtvina helt annars, men det är inte så många som vare sig har tid, råd eller ork att ge sig ut och gå. Man måste ha speciella skor och utrustning. Det är dyrt med skor som man går bekvämt i och syrgastuber är inte direkt gratis heller.

”Men det knäppaste av allt med Söders historia”, fortsätter jag. ”Är att typ här där vi går just nu, här brukade det vara vatten!”
”Nä! Vatten?”
”Ja, det här området kallades Årstaviken och var värsta pittoreska stället, du skulle sett bilderna de hade på wikin. Det var små hus som låg på branten där borta och folk odlade saker.”
”Direkt i marken? Dog de inte av det?”
”Haha! Det var ju inte samma som nu ju, förut odlade man en massa saker i marken. Kan du inget om historia alls?”
”Inte mitt starkaste ämne precis.”

Vi går vidare på viadukten i tystnad.

”Vatten! Det låter helt knäppt”, säger Estelle.

Skriven av: Kvickrot

Tags: ,

Hen rätar på sig. Ryggen knakar. Det är en intressant utgrävningsplats de är på, men myndigheterna vill att det ska gå snabbare, tiden räcker inte till, motorvägsavfarten måste byggas.

De vet ganska mycket om platsen i fråga. Stenhusen som stod här byggdes under slutet av 1800-talet och början på 1900-talet, i närhistorien, inte direkt antiken. I arkiven har de hämtat den gamla stadsplanen och vet att här låg både Dalagatan, Västmannagatan, Upplandsgatan och den långsträckta Rådmansgatan, tvärsöver hela området.

De har också sonderat de digitala arkiven och sett många bilder (alla i fyrkantigt format, med ram och lätt sepiafärgade) som togs strax innan Den Stora Gröna Vågen – som följde på 1970-talets mindre Gröna Våg. Plötsligt ville ingen bo i centrala Stockholm längre, utflyttningen gick snabbt, till alla Sveriges landsändar. Först tog de kriminella över, sedan råttorna, sedan maskrosorna.

Stenstaden föll i bitar nästan omgående. Alla var förvånade. Naturens lagar skiljde inte på vare sig Stadshustorn, kyrkoväggar eller teppanyakihällar. Kulturessäisterna bloggade syrligt om att öppna planlösningar inbjuder till frodande ogräs.

Nu ska här byggas en väg som ökar framkomligheten mellan norra och södra Sverige. Den planerade avfarten ska byggas via en brorondell upp från det gamla Norra Bantorget till vad som brukade kallas Tegnérlunden. Men arkeologerna måste först undersöka, kartlägga, hitta de viktigaste lämningarna. Det går nog ganska snabbt, tycker myndigheterna. Det är ju begravningsplatserna som säger något om människorna. Inte Vasastan.

Skriven av: Åkerfräken

Tags: ,

Färdig. Det hade tagit en hel del tid, nästan hundra år. Men hon var i den priviligierade situationen att upplevelsen av tid skapade hon själv. Om det så hade tagit hundra år….. hade det inte haft någon betydelse. Upplevelsen var intensiv och självskapad. Den insikten var den verkliga befrielsen, slutet på sökandet. Redan som liten hade hon drömt om detta, men kraven från omgivningen hade lett fötterna på vägar som visserligen gav en inkomst, men tillfredsställde aldrig helt hennes inre. Någonstans fanns alltid drömmen.

Med ögon som fortfarande var nyfikna, fantasiens hjälp och studier hade hon startat projektet i garaget. Tre kala väggar och en stor dörr mot norr hade varit hennes livsrum. Bilen hade fått stå utanför och rosta sönder. Endast några delar var användbara eftersom det mesta var av plast. Alla andra nödvändiga delar hade hon köpt när hon fortfarande hade en inkomst och beslutet var taget. I början hade skratten från omgivningen varit responsen hon fått. Nu börjar det gå galet, mumlades det. Dessutom fick hon höra att resultatet av projektet var en förbjuden produkt. Men låt henne hållas då stör hon ingen. En svår tid. Men till slut var hon bortglömd, inte längre existerande för andra. Egentligen ingenting. Bara en flinga i Universum om ens det, totalt utan betydelse, hade hon läst någonstans.

Då hade hon känt att det äntligen var möjligt att arbeta och tänka utan störande moment.

Det var väl inte så dumt att promenera på stigar, känna dofter av kaprifol och annat. Men allteftersom asfalten tog över blev det så gräsligt tråkigt och ingen verkade kunna stoppa den massförstörelse av naturen som pågick. Allt skulle urbaniseras.

Dessutom var tiden mogen för projektet. När man ändå ska iväg snart kan man lika gärna göra det på ett flygande ”tefat”, drivet av solen och låta det fysiska skötas enligt jordiska regler. Om hon nu inte längre existerade var väl egentligen allt möjligt?

Drömmen som liten var inte exakt så, då rörde det sig mer om flygande mattor. Men omständigheterna varierar, tekniken förbättras, nya möjligheter skapas att förverkliga drömmar. Visserligen hade det varit och var fortfarande förbjudet att flyga omkring med egna ”tefat”. Men hon ansåg att när Eva åt av äpplet blev det verkligen fart på livet. Då lärde sig människan att ifrågasätta och hoppa över skacklarna som band henne. Ta till exempel trafikplaneringen. Något hon aldrig riktigt förstått. Istället för att skapa en kaotisk trafiksituation på jorden, förstöra naturen och förgifta djur och människor kunde planeringen ha varit en annan. Varför gavs aldrig varje liten människan en chans att vara fri som en fågel, något många drömt om under hundratals år?

Men idag är det ingen tid för spilld mjölk. Hon undrade var det ordspråket kom ifrån. Kor hade hon inte sett på länge och mjölk var ingen favorit. Istället tänkte hon på skrattar bäst som skrattar sist, kanske något elakt, men hon hade aldrig ansett sig vara ett helgon. Under alla förhållanden tänkte hon skratta och njuta av att det inte längre fanns någon strävan efter att realisera något. Bara uppleva intensivt med hela sitt jag hur det kändes att vara en fågel hurrän om vingarna var ett soldrivet ”tefat”.

Skriven av: Svinmålla

Tags: ,

Det är en fin vårdag, solen skiner och fåglarna kvittrar. Jag bestämmer mig för att gå en sväng för att rensa hjärnan lite grand. Jag stänger till och med av linserna. Ingen förstärkt verklighet, inkommande meddelanden eller riktade annonser idag. Ja, jag har betalat de extra krediterna det kostar att stänga av
flödet. Färre och färre gör det så de höjer priset lite varje år men jag vill kunna vara för mig själv ibland.

Vid det gamla radiohuset har någon stannat. Antagligen en turist; han står stilla och tittar mot huset. Jag antar att han har en guide i öronen och får arkivbilder projicerade ovanpå betongkomplexet. De som bor i bostäderna som inryms i medietemplet från 1900-talet klagar en del på den här sortens besökare har jag hört. Fast jag förstår inte varför, det är ju bara att filtrera bort turisterna.

Annars är det glest mellan flanörerna idag. Jag går backen ner förbi en byggarbetsplats. Till slut rev de det gamla TV-huset. Det räcker med att spara ett tidstypiskt betonghus var argumentet. Det blev visst en del protester bland de äldre som bor häromkring. De hade en gammal bild på en nedhuggen ek som symbol. Deras motto var: ”Inte ett hål till!”. Lite fånigt kan man tycka, både eken och TV-huset kan ju stå där när man tittar genom linserna.

Jag svänger höger in på Hjalmar Mehrs gata. Här är allt byggt i 00-talstil; släta fasader, automatstyrda ljusinsläpp, inga värmeläckage och helt självunderhållande. Det är annat det än de gamla stenhusen, med massor av fönster och balkonger och jag vet inte allt, som man hittar bara några kvarter bort. Det är verkligen påfallande hur mycket de gamla husen kräver, det är alltid åtminstone en större renovering som pågår.

Jag fortsätter mellan de nya husen på väg ner mot vattnet. Det är tyst här. Husen håller fåglarna borta för att slippa nedskräpning. De fordon som pilar förbi tillhör uppenbarligen de välbeställda. De här nya modellerna är i princip helt tysta. Jag möter en kvinna som inte har kopplat ur linserna. Hon går för egen maskin men har bara kontakt med omgivningen via sina linser. Jag försöker inte ens hälsa.

Jag kommer in i den del av staden där alla vaktbolag håller till. De hyrde tacksamt in sig i de gamla ambassadbyggnaderna när dessa spelat ut sin roll. Jag fortsätter ner till vattnet. Här hörs åter fåglarna. Det var skönt att vara frånkopplad en stund men nu måste jag slå på igen. Annars kan något system tycka att jag saknas. Det känns lite konstigt när filtren slår igång men snart är allt som vanligt igen. Det är bara något skumt pipande som stör, jag måste få lurarna justerade.

Skriven av: Penningört

Tags: ,

Jag går mot skolan, den 24 April 2112. Snart, snart är denna månad slut, och då är också min bestraffning slut; det är inte så himla kul att GÅ den dryga kilometer det är till skolan varenda dag. Men så går det väl, om man vägrar vara med på idrotten. Det är, i mina ögon, helt onödigt att motionera eller röra sig, eftersom det finns helt ofarliga piller som gör att man får en mer hälsosam kropp, om man nu vill ha det. Alltså är det väl befogat att strunta i att delta i de tramsiga idrottslektionerna? Men nej, då får man sitt straff. Att behöva gå ända till skolan, i en hel månad. Det hade ju varit ganska så mycket skönare att bara flyga, som alla andra gör.

Nåja, det regnar ju inte i alla fall, tänker jag och tittar upp mot den vita himmelen. Det gör det aldrig, i och för sig, på grund av taket som byggdes när ozonlagret fick för många hål. Taket släpper in ljus, men ingen farlig strålning, och inte heller något regn. Det finns några avancerade hål som gör att kretslopp och grejer fortfarande fungerar men ärligt talat, vem orkar lyssna på naturkunskapslektionerna? Huvudsaken är att det inte regnar eller snöar. Inte för att jag vet hur det är, men jag har hört från min mormor, och läst i gamla böcker, om hur det var förr i tiden. Jag försöker tänka mig hur det är att stå i regnet. Som en stor dusch, fast utomhus? Jag står där ett tag och försöker komma på hur det skulle kännas, men det går inte så bra. Kläderna hade ju blivit alldeles blöta! Jag skakade på huvudet. Det måste ha varit så skumt, det här konceptet ”förr i tiden”.

Fast.. det kanske inte var bara dåligt ändå. Mormor säger att ingenting går upp emot doften av sommarregn på varm asfalt. Eller nyklippt gräs, eller blommande liljekonvaljer. Hon påstår att de ämnen som utsöndras i luften nu för tiden (de naturliga dofterna försvann någon gång samtidigt som regnet, jag vet inte riktigt) är syntetiskt framställda och inte alls kan mäta sig med de äkta dofterna. Men alltså, vad vet hon? Hon börjar säkert bli förvirrad i sin gamla ålder. Eller så hade hon det bättre i sin ungdom och bara inbillar sig att allting, även dofterna, var bättre då. När jag kommer fram till skolan hinner jag tänka att jag ändå är glad att jag lever i nutiden. Allting är digitaliserat och i pillerform om man vill ha det och så enkelt och smidigt. Till och med att promenera nästan en hel kilometer känns okej. De nya Nike-skorna har faktiskt moln i sulorna, på riktigt (okej, framställda i laboratorium, men ändå, riktiga moln!), så man bara studsar fram.

Skriven av: Gråbo

Tags: ,

De har alltid legat där. Fästningen och Medelhavet. El Barrio har också alltid funnits där, så länge havet haft bruk för fiskare och båtfolk och foten av fästningen haft grottor att bebo. Man karvade ut en lagom håla i det spröda berget och fick en bostad. Man levde av fisk och skaldjur. Grottorna var svala när sommarsolen brände och varma när vintervinden ven från Afrika.

De ligger fortfarande kvar där. Fästningen och Medelhavet, men El Barrio är förändrat. Grottorna som nu ibland hyser människor och ibland vinflaskor är helt dolda. Ovanpå har man byggt fyrkantiga lådor av tegel. Man täcker fasaderna med vit plastfärg och solen fräter snabbt bort den. Man har byggt utan kunskap Det går bra ändå. Man målar bara på igen. Gamlingarna går ofta runt i nattdräkter och filttofflor, några tvättar kläder vid pumpen. Man spelar bingo under de blommande träden. ”Tres, cinco, nueve”, ljuder genom nejden. En tjock man visslar en slinga ur Carmen.

De kommer att ligga kvar där Fästningen och Medelhavet, men El Barrio kommer att ha fått nya innevånare. De dåligt byggda husen som låg vid fästningens fot och tittade mot Medelhavet och Afrika är rivna. Vem kan bo i fuktskadade hus, med elledningarna hängande som svarta lakritsremmar utmed huskropparna, med katter som rafsar i de blommande krukorna, med kackerlackor som om somrarna gärna mumsar på kökets smulor och med familjer, som breder ut sig och använder gatans trappor och prång till vardagsrum?

Människor med guld i fickorna och en fallenhet för unika lägen och charm har byggt nya villor utefter fästningsmuren. Man har rätt byggmaterial, rätt isolering, rätt ventilation. Man har terrasser med markiser som åker ut och in, luftkonditionering som slås på och av, solvärmeceller över poolen och inte en spanjor i sikte. I grottorna där en gång familjer bodde vilar vinflaskor i väntan på världsvana värdar som, ovetande om skövlingen av en unik miljö och förflyttningen av de människor som var rotade här, njuter av utsikten mot Fästningen och Medelhavet. De hör ingen fågelsång, ingen visslar en slinga ur Carmen och över nejden hörs inga spanska mödrar ropa in sina barn till middag.

En man går upp ur sin pool, drar handduken över den brunbrända kroppen och stirrar ut över Medelhavet.

– Tänk att folk en gång badade i de där skummande vågorna, säger han högt för sig själv.

Men Fästningen tiger och Medelhavets fiskar är inte mer.

Skriven av: Maskros

Tags: ,

Precis som med ägg-uppgiften häromveckan så blir denna nya skrivuppgift en ganska fri övning. Din text får bli som den blir, du bestämmer helt själv. Det enda du ska göra är att följa dessa punkter:

  • Ta en promenad i dina omgivningar
  • Se detaljer, lyssna på ljuden, tänk på dofter och hur du upplever din promenad
  • När du kommer hem så sätter du dig ner, blundar en stund och tänker på hur din promenad ser ut om du promenerar där om hundra år
  • Låt din text utspela sig i denna framtida miljö

Du väljer själv om världen finns kvar och ser ut ungefär som idag, eller om det har briserat en atombomb, eller om vi har asfalterat allt. Det är din fantasi. Fiktion, essä, limerick, the choice is yours.

Lycka till!

Uppgiften sträcker sig från onsdag 18 april till onsdag 25 april

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Apokalypso arkeologi

Veckans pseudonym kommer att bli olika typer av ogräs
Veckans tag på texterna blir arkeologi

Tags: ,