skrivuppgift

You are currently browsing the archive for the skrivuppgift category.

Väggen som säkert var tio meter lång sköts åt sidan, vardagsrummet i Sunkhuset hade förvandlats till en scen. Ytan i det gamla magasinet i Stockholms Frihamn, som inte upptogs av huset, var full med publik.
Det var final i TV 4s åttaveckorssatsning Sunkhuset som visades på bästa tittartid på Lördagskvällarna. Kanalen hade återtagit dokusåpans forna glans, med tittarsiffror som till och med slog BingoLotto på Lokets tid. Biljetterna för att se finalen i verkligheten, var sen länge slutsålda.

Man hade valt ett annat grepp den här gången, mot vad man brukade göra i Idol och Lets Dance. Det blev inget ”och den som är utröstad är ……. vi kommer tillbaka efter pausen.” Förloraren som kom på andra plats, satt redan i greenroom och grät ut med Linda Lindorf , vilket visades i kanal 7.

Nu stod programledaren och den sista deltagaren på scenen, bimbon med sina enorma bröst, blonda hår och utfyllda läppar.

Från min plats inne i köket tänkte jag tillbaka. Dokussåpan Sunkhuset hade valt att vara enkel, inga tävlingar eller några andra inslag. Man hade enbart satsat på sinnesstörda egon som hade sex, bildade pakter och var osams. Jag hade själv spelat vrålpsyko under kastingen och dom hade svalt betet.

Från början lärde jag mig att hålla en låg profil, alla som sa något dumt, förnedrande eller ville ha sex med mig, fick bara ett ödmjukt leende tillbaka. Ingen av dom andra kom ihåg att rösta ut mig, jag blev liksom en inventarie i Sunkhuset, som dom övriga deltagarna inte slösade sina egon på. Inte ens programledaren försökte kladda på mig längre.

Veckorna gick fram till finalen och finalomröstningen, där den sista skulle röstas ut av tittarna. Jag hade lärt mig att undvika alla kameror, som sände från huset dygnet runt.

Det var dags nu, jag klev ut ur sunkhusets kök i exakt samma ögonblick som programledaren sa årets vinnare är ……
”Va, var det en till kvar” sa han och stirrade på mig.
”Polskan” utbrast bimbon häpet, ”vad fan gör du här ?”
Jag mindes avsnitt sex, när hon fått för sig att jag var en polsk städerska.
”Aha, TV4 har sänt in en polska som städar upp här åt oss” hade hon sagt och tittat nedlåtande på mig. Sen tillade hon, ”gör du ett bra jobb kan du få städa min Strandvägslägenhet som jag skall köpa när jag vunnit och släppt min första diskohit.”
Efter det öppnade hon en stor påse chips och hällde provokativt ut den framför mig.

Jag kokade inombords, kände hur pulsen gick upp och hur det brände i ansiktet. Var precis på väg att låta min knytnäve landa, så hennes läppar blev ännu större, men hejdade mig. God min i ont spel gällde, ödmjukt svarade jag ”sprogna”. Det övertygade henne och hon struttade iväg på sina höga klackar.

”Det skulle utses en vinnare här” sa jag till programledaren som chockad stirrade ner på min byst. ”Hon där var det 137000 som röstade ut, hur många har röstat ut mig ?”
”Bara b-kupa” fick han ur sig, så alla hörde det. Det blev knäpptyst i publiken.
”Jag skiter i om du anser att mina pattar är för små för att vinna det här urusla programmet,” svarade jag

Han bläddrade nervöst i sina papper, svetten rann ur pannan, men till slut stammade han fram det.
”Tjugotre, vi trodde det var något fel, men det är riktigt, du har vunnit en halv miljon kronor.”

Programledaren stod ensam med mig på scenen. Linda Lindorf ledde bort bimbon som bröt ihop och det hördes spridda fnissningar bland åhörarna. Han lyckades samla sig, höjde upp min arm i luften och sa:
”Sunkhuset har fått en vinnare, det blir efterfest med alla deltagare på Sturekompaniet. Sändningen fortsätter i kanal 7, det står en limousine utanför och väntar.”
”I helvete heller” svarade jag, ”jag har stått ut med alla puckon i åtta veckor, det räcker. Nu behöver jag frisk luft, går till tunnelbanan och åker hem, släng hit checken.”

Triumferande lämnade jag vardagsrumsscenen. Jag hade inte bara fått en halv mille, så jag kunde ligga hemma och pilla mig i naveln i över ett år, utan även avslöjat programledaren som ett riktigt gubbslem.

Men det bästa var att jag fullkomligt dödat en idiotisk programide.

Skriven av: Bachelor

Tags: ,

Framför Alsing i en låda i Värtan
stod en lång, stilig och smärt man
”Visst var det värt det, men
aldrig nånsin igen!”
var den enda replik de fick ur han.

Skriven av: America’s Next Top Model

Tags: ,

Här sitter hon som är sjukligt privat av sig och aldrig dricker alkohol.
Hon som aldrig pussas offentligt och som är bra på att städa.
Hon som är bra på att se gruppdynamiken men som aldrig hittar någon att prata med på sociala tillställningar.
Nu reser hon på sig och lämnar soffan där de andra ligger utslagna.
Hon går in i bikten och sätter sig framför kameraögat.
Hon säger: ”Jag är världens sämsta joker”.
275.300 TV-tittare protesterar och behåller henne en vecka till.

Skriven av: Big Brother

Tags: ,

Tre ynka korn av ris
Är allt som bjuds på denna spis

Spenderar dagarna med en sandloppa
Till kvällen under palmblad knoppa

Idag träffade jag Anders Lundin
Länge sen man var fin

Om du denna flaskpost finner
Snälla, låt mig veta vem som vinner

Skriven av: Robinson

Tags: ,

Jag riktigt känner hur benen darrar när jag barfota klättrar upp för trappan. Vaderna darrar. Låren darrar.

Förlåt, dallrar.

Jag ställer mig på vågen. Det är nu det gäller. Om jag inte har gått ner tillräckligt i vikt kommer det blå laget förlora veckans invägning och om jag gått ner minst av alla i laget kommer jag bli hemskickad av de andra. Om jag har gått ner i vikt. Tänk om jag har gått upp i vikt!

Jag börjar svettas. Mitt blå linne blir mörkblått under brösten. Jag vet inte om det är svettpärlor eller tårar i mitt ansikte. Jag vågar inte se på de andra i laget, som står där nere med förhoppningen, den som lyser i ögonen.

Det är nu det gäller. Det är nu jag ska få siffran. Alison tittar på tavlan bakom min rygg. Alla tittar på tavlan bakom min rygg. Jag tittar rakt fram.

”Du har … förlorat … ETT HALVT KILO sedan förra veckans invägning! Grattis! Du väger nu 66.5 kilo! Tack, du kan gå ner till de andra.”

Skriven av: Biggest Loser

Tags: ,

– Varför? På vilket sätt var det här en bra idé? För tre månader sedan framför datorn verkade det fullkomligt lysande. Nu känns det lite som gammal arméreklam: res till exotiska länder, möt främmande människor och döda dem. Fast här är det bli förnedrad på slutet.

Han flåsar när han klättrar upp i trädet. Han tar repet han nyss tillverkat och lyckas på tredje försöket kasta en snara runt klippan på andra sidan forsen. Han säkrar repet med ett dubbelt halvslag och halar sig över till andra sidan. Väl där kapar han repet så långt ut han kan. Han kastar en snabb blick på mobilen, som visar hans twitterflöde.

KnowItAll: Fan vad lamt. Du borde tagit repet med dig. #Looser

– Det var då ett sabla gnäll. Undrar hur de andras meddelanden ser ut. Nu måste jag dessutom förnedra mig ännu mer genom att svara på det här. Hur kunde jag gå med på dessa idiotiska villkor? Även om jag vinner tio miljoner i diamanter är det ju väldigt tveksamt om det är värt det. Fast om jag inte svarar så åker jag ut.

Competitor007: @KnowItAll Locka fienderna med små vinster som bete. #ArtOfWar

Efter att han knappat in sitt svar springer han nedströms längs floden. Efter ett par kilometer tar han en kort paus för att dricka och gräva upp några rötter som han tuggar i sig. Kameran zoomar in han ansikte när han äter. Han röjer inte med en min vilka tankar och känslor som finns inom honom. Mobilen surrar till igen.

Soffpotatis: Hallå, stenansikte, le lite så vi tycker om dig. #Ironi

Competitor007: @Soffpotatis: Den som är godhjärtad får fler problem att ta itu med. #ArtOfWar

– OK, här måste det vara. Nu gäller det bara att hålla huvudet kallt. Ingen av de andra har synts till på länge. Jag borde leda. Bara några kilometer in i skogen här och sen är jag framme, och jag har följt alla fåniga regler om tweets. Inte förivra oss nu. Diamanterna väntar och ett slut på all förnedring.

Han dricker lite till, sköljer av händerna och ansiktet, reser sig och börjar springa in i skogen. Terrängen är oländig men han studsar fram till synes obehindrat. Mobilen gör sig påmind igen.

GundeSvan: Vänd dig om! #Utröstad

– Meh…
– Ja, ja så kan det gå, tråkigt när du var så nära. Hur känns det nu då?
– Vilka andra är kvar?
– Ja det är Bella, hon håller precis på att ta sig över forsen.
– Hur?
– Hon fick tips av tittarna om ditt rep och att det var för kort så hon gjorde bara ett par meter extra.
– Det är bara hon kvar?
– Ja, de andra är utröstade.
– Och nån sitter och berättar för henne hur jag gjorde?
– Precis, hon har fått massvis med tweets om hur långt du kommit och hur du burit dig åt.
– Och vad har hon skrivit?
– Lustigt att du frågar, hennes senaste tweet var

BlondinBella: Tack för hjälpen allihop. Tag ut honom nu. #FTW

Skriven av: Project Runway

Tags: ,

Jag biter ihop käkarna och det kliar i näsan av det där jävla höet som nån TV4-scenograf inrett hela logen med. En loge. En sådan som bonniga människor dansar på. Inte en loge. En sådan som huserar teatrala människor med mycket vitpuder. Fast här går de två begreppen ihop.

Programledaren slänger bak sin rågblonda fläta och med dramatik i rösten läser hon upp mitt namn för tolfte gången. Det trettonde namnet var ett annat. Och det var skrivet med min handstil. Det var ju självaste fan att när man väl blir … mmm … övertalad att vara med en såpa så blir man den första att skickas hem.

Bara för att jag visste bäst hur man nackar en höna.

Skriven av: Farmen

Tags: ,

Å, nej. Varför berättade jag det där? Tyst min mun, så får du socker,
bara du är tyst!

”Alltså, jag har inte träffat min pappa, så att säga ansikte mot
ansikte, på tre år. Men jag är inte säker på att det för den skull är
korrekt att säga, att jag brutit med honom. Jag vill bara inte träffa
honom.”

Så, nu har jag svarat på frågan, nu är det sagt. Nu kan du lämna mig i
fred. Se ditåt istället, till vänster om mig. Där sitter någon som är
mycket mer intressant. Ta räkan till anorektiker, hon har säkert har
mycket smaskigare hemligheter att berätta om. Eller ta honom
istället, den där lilla morsgrisen, som vilken dag som helst kommer
att begå en massaker för att få utlopp för sitt undertryckta
hävdelsebehov. Fråga honom, inte mig.

Nej, visst, du måste fråga mig. Varför jag har brutit med honom? Å,
nej, jag vill inte svara på den frågan.

Men hur svarar man inte på en direkt ställd fråga? Måste man inte
svara? Och innerst inne vill jag ju svara, vill att någon ska förstå
hur jag har det. Fan, nu kommer svaret bubblande…

”För att han är en känslomässigt förkrympt människa med narcissistiska
drag och för att han stjäl allt syre om man vistas i samma rum som
honom längre än fem minuter.”

Så där ja. Nu var det sagt. Hallå? Ska ingen reagera på vad jag sagt?
Ska inte du som är terapeut i alla fall fånga upp det jag just sagt,
spegla det på något sätt, och inte bara sitta fånstirrande med sitt
skrivblock i famnen. Det är väl varken professionellt eller särskilt
bra tv?

Då så, då ska jag också vara tyst. Helt tyst. Så kan ni stoppa upp er
jävla terapisåpa i arslet, jag säger ingenting mer, skit samma att jag
håller på att sprängas av allt som jag har inom mig. Skit samma att
jävla landstinget och husläkaren och att själva fan och hans moster
inte tycker att jag är värd att få min behandling bekostad av staten,
så att jag måste hitta andra sätt att hantera min ångest. Jag säger
fan-i-mig ingenting mer. Jag skiter i att jag skrivit på ett kontrakt
och att producenten har varnat mig för vad som händer om jag inte
fullföljer de överenskomna terapitimmarna. Jag säger ingenting mer!

Fan, nu bubblar det ut igen.

”Alltså, jag vill bryta helt med honom och försöker, försöker,
försöker, men han hör ju av sig hela tiden. Han låter mig inte vara
ifred, han äter mig, han äter upp mig. Vad ska jag göra då?!!”

”Intressant. Mycket intressant, Angelica. Vi återkommer alldeles strax
till dig efter ett par korta meddelanden från våra sponsorer.”

Jaha, nu sitter programledaren och snurrar på stol, så att ryggtavlan
är vänd bort från oss. Vi som ska analyseras – av honom och av svenska
folket. Jag tänker inte tänka på honom som terapeut längre, bara
programledare.

Fan, kan de inte stänga av den där strålkastaren. Jag svettas ju som
en gris. Och finnen på hakan kliar infernaliskt, men jag ska inte klia
tillbaka. Inte. De ska inte vinna. Åtta avsnitt kvar, sedan kommer
jag att vara fri igen, både från tv och pappa. Eller rättare sagt,
vinner jag kan jag få ett års fri terapi utanför tv-studion och det
borde väl räcka för att göra mig kvitt honom, rensa ut barndomen, en
gång för alla. Det var i alla fall löftet från producenten. Frågan är
bara varför jag tror på en tv-producent?

Borde jag gå med i en pakt? Finns det ens pakter i den här såpan? Jag
har i alla fall inte blivit tillfrågad av någon. Å andra sidan är det
inte direkt handlingskraft som karaktäriserar oss miserabla människor
som samlats ihop här, som boskap på väg mot slakt.

Frivilliga deltagare. Vad är frivillighet? Är det samma sak som att
tonårsbruden mitt emot mig är frivillig i sitt karvande i armarna?
Eller den där medelålders mannen, dimper han frivilligt ner i sitt
depressionshål och skuttar sedan av egen fri vilja upp på manitåget
månaden efter?

Jag kan överleva detta, bara jag håller en lagom låg profil.
Intressant, men lagom. Fast det klarar jag aldrig. Jo, jag måste, det
här är ett misstag, jag måste hitta en annan utväg! Nu kommer
programjingeln, nu gäller det. Tyst min mun, så får du socker…

”Välkommen tillbaka till ’Här är din terapi’ – programmet som låter
dig ta klivet in i andra människors psyken. Och det är du som tittar
som bestämmer vem du vill veta mest om. Glöm inte att du kan rösta
under hela programmets gång!”

Nu kommer deras blickar igen. Nu kommer frågorna. Måste jag svara?

”Angelica, vi återvänder till dig. Nu har du chansen att öppna upp dig
och berätta för svenska folket: vad hände egentligen mellan dig och
din far?”

Skriven av: Villa Medusa

Tags: ,

Jag kommer till flygplatsen som ska ta oss till paradiset. Åtta
vaccineringar, tvättbrädan har åtta rutor, tänderna är blekta,
hårstråna på ryggen har bränts bort för alltid.
Jag skiter i pengarna, det kan jag säga direkt. Det är berömmelsen jag
är ute efter. Alla i hela Sverige ska veta vem jag är. Jag ska aldrig
behöva betala för en drink i resten av mitt liv.

Skulle vi få någon idiotisk tropisk överlevnadsuppgift är jag
förberedd på det också. Jag har pluggat insekter, växter och kan
numera göra upp en eld i ösregn, utan tändstickor.

Det finns bara en sak jag måste tänka på och det är att tittarna
gillar inte folk som pratar för mycket. Men jag kommer inte prata. Jag
kommer vara den tyste, starke, som hela tiden löser uppgifter och
vinner tävlingar. Folk tröttnar snabbt på de som hela tiden glappar
nervöst. Man måste inte babbla hela tiden. Man kan bemöta folk med en
vänlig nick. Bättre att låta folk undra om man är en idiot än att
öppna munnen och bevisa det.

Fem av de andra deltagarna står med sina väskor mellan sina fötter. En
är söt, en är längre än jag, en är fet och en ser trött ut. Den femte
böjer sig ner för att plocka upp något ur sin väska.

Jag nickar åt dem och ställer mig bredvid.
Tystnaden är kompakt.

Den som rotar i sin väska får upp en flaska, men tappar den i marken.
I samma ögonblick som ordet ”Hoppsan-sa” slank ur mig, visste jag att
jag skulle förlora.

Skriven av: Wild Kids

Tags: ,

Veckans nya uppgift kan enklast beskrivas med: ”placera dig i en miljö och skriv om hur du skulle reagera i den”.

Så här: Tänk dig att du har blivit antagen till en dokusåpa som ska sändas på TV. Oavsett vad du tycker om dokusåpor så är din medverkan ett faktum. Bestäm dig för vilken dokusåpa du är med i och sedan försöker du tänka in dig själv i den miljön.

Beskriv dokusåpan så att vi läsare förstår vad den går ut på! Vilken roll får du i gruppen? Är du med i en pakt? Klarar du av eventuella tävlingsmoment? Träffar du någon du blir kär i? Går du ner i vikt? Blir du utröstad? Vinner du? Skriv en scen ur dokusåpan!

Du kan ändra ålder och kön på dig i texten om du inte vill vara så självutlämnande, men försök verkligen tänka på hur du skulle ha reagerat i denna miljö! Hämta från dig själv och försök göra dig och dina tankar trovärdiga i texten.

Lycka till!

Uppgiften sträcker sig från onsdag 11 april till onsdag 18 april

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Reality bites

Veckans pseudonym kommer att bli olika dokusåpor
Veckans tag på texterna blir reality

Tags: ,

ägg stavas med e
och äts helst utan gula
i amerika

Skriven av: Maräng

Tags: ,

Inför påsklovet var det filmvisning och den gamla filmen om bondgårdens alla djur dammades av igen och visades först framlänges och därefter – till vår omåttliga förtjusning – baklänges. Intet ont anandes pickade de gula dunbollarna i sig frön och andra godsaker på ett ganska sällsamt sätt. Det såg snarare ut som att de planterade larver istället för att äta dem.

Helt plötsligt var de nersmetade med äggvita och små skalbitar som en efter en bildade ett helt ägg, likt ett självläggande pussel. Till sist hade alla kycklingar spärrats in och den magiska kameran inne i redet kunde redovisa hur ett av äggen bara slurrrp tog vägen in i mamma hönan igen. Som vi skrattade. Det var så bisarrt att vi bad fröken att visa den snutten igen och igen och förväntningarna på lilla gullefjun avtog aldrig. In i ägget bara!

Skriven av: Mimosaägg

Tags: ,

Vi föds alla med olika egenskaper, själv föds jag med samma egenskap varje gång.

Jag kommer alltså ihåg mina tidigare liv, inte i detalj, men lite glimtar av det. Nu är det dags igen, ligger här inne och slår guppande mot skalet.

Jaha, jag var människa förra gången, visst blev det en del festande och en massa snusk i mitt förra liv. Tydligen skall jag få skit för det nu, det verkar som jag gjort en ordentlig nedrekarnation, blir inte ens däggdjur. Det känns som jag ligger i ett ägg och skvalpar. Hoppas jag inte blir myra igen, myra går ju över fort, men inget kul liv alls.

Jag kanske blir fågel, det har jag aldrig varit, tänk att få flyga runt och se ned på allt kan ju bli rätt spännande. Eller krokodil, men då slutar man väl som handväska.

Va nu händer det något, känns som jag lyfts upp, oj, jag åker nedåt, fan vad det kittlar i gulan.
”Krasch”
Slog i något, nu sprack skalet, nej jag faller handlöst.
Jaha, vad hamnade jag nu, ser ut som snö, nej det är inte snö alldeles för torrt.
Men var är jag, ett runt rum med blanka metallväggar och inget tak.
Nej vad händer inte mer vitt !
Usch , blev nästan begravd, det smakar sött.

Nu förstår jag, jag skulle skött mig bättre som människa, fick socker över mig, vilket nedköp.
Snacka om bad karma, jag håller på att återfödas som sockerkaka.

Skriven av: Omelett

Tags: ,

Ägg. Symbolladdat men ändå tomt. Hur kan ägg annars användas till så många och så skilda saker i litteraturen?

När smurferna plötsligt kan få vilken önskan som helst uppfylld är det ett ägg de knackar på. När technosteknikerna i Moebius och Jodorowskys Inkalen ska ta över universum lägger de ett mörkerägg som hotar att förmörka solen. När Harry Potter tävlar om den flammande bägaren är en av uppgifterna att ta ett gyllene ägg ur en drakhonas bo. Ett ägg som även innehåller instruktioner för nästa tävlingsgren.

Är det måhända göken som gett denna mångtydighet? Fågelhonan ruvar ovetandes på sin egen undergång. Ut ur ägget kommer något okänt. Det är tacksamt på det sättet; ett blankt skal som kan gömma vad som helst. Lite som ett oskrivet blad. Varje författare som vill få in någon eller något i sin berättelse kan låta det komma genom ett ägg. Men fungerar det verkligen alltid? Vad är för osannolikt att komma ur ett ägg?

I Flykten från New York är presidentens flyktkapsel formad som ett ägg, i filmen Leif skall tre soldater luftlandsättas i The Fighting Egg och i Bröderna Dal och Professor Drövels hemlighet kommer professorn själv fram ur ett stort ägg. Det verkar inte finnas någon gräns för hur ägg kan användas när en historia skall berättas.

Man kan tycka att det naturens under ett ägg utgör skulle räcka. Det är något fantastiskt över alltihop, en fågel lägger ett ägg som ruvas några veckor och ut kommer en fågelunge. Det är inte konstigt att så många varianter på temat har hittats på genom historien. Många till synes nya idéer är ofta hämtade ur naturen. Evolutionen har under årmiljonerna hittat många geniala lösningar, som vi nu girigt återanvänder i en rad skilda sammanhang.

Skriven av: Äggröra

Tags: ,

Hon står på plattformen i Gamla Stan och väntar på grön linje mot Skarpnäck. Det är de första varma dagarna i maj och hon har på sig långa strumpor som går upp till knäna och en kjol som går ner över knäna.

Det är tre minuter tills tåget ska komma, vilket innebär fyra minuter, och en vindpust får kjolen att flyga upp. Hon fnittrar till. Trosorna är av bomull och hon plötsligt får hon en så stark lust att bara ta dem av sig och låta vinden värma. Låta vinden torka ut.

Hon står en bit bort från en medelålders man med portfölj och hon undrar om han sneglar mot henne när hon trycker tillbaka ett litet stön. Vårvindar, nakna lår under en kjol som fladdrar och ägglossning. Han skulle få ta henne här och nu om han ville, om han visste, om hon inte visste att hålla tillbaka.

Skriven av: Förlorade ägg

Tags: ,

Liksom en satellit som slungats ur sin omloppsbana for ägget över
bordet i en båge, dömd att kraschlanda. Nedslagsplatsen blev hans kala
hjässa.

I samma stund som den mjuka, knappt koagulerade gulan sprutade ut över
huvudet för att sedan falla ner som ett meteoritregn över den vita
linneduken, tystnade samtliga deltagare kring bordet.

Fyra ansikten vändes sedan simultant mot den person som avfyrat ägget,
för att där efter åter vända sig mot den som träffats av projektilen.
Sedan svimmade äggkastaren och påskmiddagen var definitivt avslutad
för detta år.

Majbritt Thordsson vaknade till liv igen i sin säng. Hon befann sig på
andra våningen i det hus som varit hennes hem de senaste 43 åren och
när hon såg sig omkring förundrades hon av att allt kändes så
främmande. Var det verkligen hon som hade valt rosa blommor till
tapeten? Och hur hade hon tänkt när hon möblerat med inte mindre än
tre stolar, ett spegelbord, en herrbetjänt, två sängbord och en vit
porslinssvan i naturlig storlek – allt detta utöver dubbelsängen som
hon och Gösta Thordsson hade delat under hela sitt äktenskap?

Hon lät huvudet sjunga ner tungt i kudden igen och riktade blicken upp
mot taket. Den tunna sprickan som löpte likt en ojämnt broderad söm
blev något att fästa koncentrationen på i väntan på att hon skulle
känna sig normal igen.

Tiden gick. Den tassade på tå, försiktigt, försiktigt. Den knackade
otåligt med foten, stampade med hela sulan, gjorde tjurrusningar
framåt, tröttnade på det och gick sedan vidare i vanlig takt. Men
Majbritt Thordsson blev inte som vanligt trots tidens gång. Ett ägg
hade krossats och det gick inte att sätta ihop igen.

I biblioteket satt Gösta Thordsson nedsjunken i sin slitna skinnfåtölj
och funderade. Äggresterna var för länge sedan borttorkade, både från
honom och från bordet och från mattan i matsalen. Men något hade inte
gått att tvätta bort. Känslan av att något gått förlorat.

Han var ingen våldsam man. Å andra sidan skulle ingen heller komma på
tanken att beskriva honom som fridsam. Men på det stora hela tyckte
både Gösta Thordsson och hans omgivning att han var en man som kunde
betraktas som rekorderlig och hederlig. Absolut ingen man som
förtjänade att få ett ägg kastat på sig på självaste påskafton.
Ändå gnagde och skavde en tanke på hans annars så stabila självkänsla.

”Det där ägget kanske jag borde ha fått i huvudet för många år sedan”
tänkte Gösta Thordsson i ett ögonblick av förklarande självinsikt.
Sedan sjönk han ännu djupare ner i fåtöljen och suckade tungt.

I köket stod fyra vuxna barn och låtsades upptagna med att duka undan
efter årets traditionsenliga påskmiddag. Ägghalvor med löjrom på
silverfat förpassades ner i praktiska plastlådor och märktes upp med
innehåll och datum på frystejpsremsor innan de stuvades in det rymliga
kylskåpet.

Den yngsta brodern mumlade en fråga till den äldsta systern, om det
uppskurna brödet skulle sparas eller torkas till fågelmat, och fick
ett diffust svar som gjorde att han lät brödet ligga kvar i brödkorgen
i väntan på att någon med mer handlingskraft skulle komma i dess väg.

En äldre broder lyfte en smörbytta från bordet för att flytta den till
kallare regioner, men frös sedan fast mitt i rörelsen och stod där
tankfull medan smöret långsamt smälte.

Ingen nämnde vad som tidigare hade hänt.
Alla visste att något oerhört hade hänt.
Ett litet, krossat ägg. En stor illusion krackelerad.

Nu satte sig Majbritt Thordsson upp i sängen, vek undan täcket med
blekblå påfåglar på och svängde benen över kanten så att fötterna
hamnade på den tjocka heltäckningsmattan. Så blev hon sittande.
Varför hade hon kastat ägget? Inte så att hon aldrig tidigare hade
fantiserat om att slunga ett vitt ägg med full kraft i huvudet på sin
man – o, nej, det hade hon gjort många gånger. Ibland bytte hon ut
föremålen för sin fantasi, oftast beroende på högtid. Ett glas julmust
i skalle på sin inbilske förstfödde son eller en brysselkål intryckt i
truten på sin näsvisa dotter. Eller en hel burk med sillspad över den
där bortskämda, fetlagda lilla pojken som numera var tjugoåtta år,
slank och arbetade på bank.

Men favoriten bland fantasier var nog den om att få kasta ett ägg i en perfekt båge över matsalsbordet i samma stund som Gösta Thordsson återigen berättade sin historia om hur han och hans vän Sixten brukade jaga hönor på farfars gård i barndomen.

Varför hade hon inte bara tänkt tanken denna gång, utan verkligen kastat ägget?
”Tja” tänkte hon ”varför inte? Någon gång måste väl ägget ändå kastas
och i år var det väl helt enkelt dags”.
Sedan kände hon ett väldigt sug efter kaffe och bestämde att det var
dags att sätta på kannan och duka fram efterrätten. Därefter reste sig
Majbritt Thordsson från sin bädd och gick ner för att möta sin familj.

Skriven av: Sufflé

Tags: ,

Skogen är kylig fastän några få solstrålar klämmer sig ner genom den täta skogen. Hon springer. En gren knäcks i närheten och hon duckar, gömmer sig under en fallen trädstam. Fotsteg närmar sig, snabbt. Hennes hjärtat bultar mot trumhinnan. Från gömstället skymtar hon en skugga som snabbt skyndar förbi. Hon rullar runt, reser sig och fortsätter springa.

Luften trycker i hennes lungor. Hon känner sig iakttagen. Ännu en gren knäcks, hon hör steg och rop. Fort kastar hon sig bakom en sten. Hon hör hur någon närmar sig. Hon hör stegen, närmre och närmre. Stegen stannar. Hon är rädd för att luften ska skvallra om hennes gömställe. Hon håller andan, för sig redo för flykt. Stegen tas upp och de försvinner bort från henne.

Hon tittar sig runt, ställer sig upp för att se bättre. Hon märker att det finns fler där ute. De letar, letar och letar. Hon måste hinna först. Hon måste hitta det innan de andra gör det. Igen väljer hon en ny riktning och springer. Springer allt hon kan. Något får tag om hennes fot och hon ramlar. Slår sig illa på knäet. Hon har svårt att hålla tillbaka gråten, när hon tittar för att se vad det är som har fått tag i henne. Det är en gren som hon har fastnat i. Hon försöker komma loss men kan inte. De närmar sig igen. Hon andas fortare. Försöker komma loss. I panik tittar hon upp och där, rakt framför henne ligger det!

– Jag har det! ropar hon.

Hon sträcker fram handen och lägger den på ägget. Hon drar det till sig och öppnar det, och till sin lycka är det överfullt med påskgodis, som räcker till alla som kommer för att lyckönska hennes fynd.

Skriven av: Eggs Benedict

Tags: ,

Första gången jag hörde talas om vaktelägg var när jag såg
filmatiseringen av Evelyn Waughs bok Brideshead Revisited (Jag vill
redan nu klargöra att jag pratar om filmatiseringen från 1981, inte
den hädelse till produkt som släpptes 2008). Det är i scenen när
Sebastian, som en ursäkt för att han kräkts i Charles rum kvällen
innan, bjudit in Charles på en lunchsittning i hans våning. Charles
kommer lite för tidigt, ivrig och nervös som han är, och hittar
Sebastian med en korg med vaktelägg i sin famn.  Sebastian putsar och
räknar äggen för att se hur många var och en av gästerna ska få. Han
berättar för Charles att äggen kommer från hans hem, Brideshead, och
att vaktelhönsen värper dem extra tidigt för hans mammas skull.
Sebastian räknar klart och förklarar att varje gäst får fem ägg var
och att det blivit två ägg över som han avser äta upp innan gästerna
kommer. Charles som är alldeles hänförd av Sebastians uppenbarelse
säger ingeting alls. Sebastian säger ”Låt oss dricka lite champagne”.

Jag var på Bergianska trädgården i Stockholm. Närmare bestämt i Edvars
Anderssons växthus, en vinterträdgård med medelhavsklimat. Du kanske
har hört om den jätteknölkalla som för ett år sedan blommade där. Det
var tredje gången någonsin som en sådan växt blommade i Sverige,
första gången var 1935. Den sprider en hemsk stank och blommar i två
till tre dagar. Det var inte därför jag var där. Mitt besök i
växthuset var av en helt annan karaktär. I växthuset ryms, förutom en
stor mängd medelhavsväxter och träd, ett cafe som vid denna tidpunkt
hade anställt en vän till mig. En vän som jag var hemligt förälskad i.
Därav mitt besök. Cafégästerna krävde dock hennes uppmärksamhet och
jag lämnades att ströva runt i växthuset på egen hand. Jag gick ett
varv runt Medelhavshallen och fortsatte sedan in i ”Kalifornien”. Gick
tillbaka samma väg jag kom men svängde denna gång in i ormbunksrummet.
När jag därifrån tog mig in i den tropiska avdelningen prasslade det
plötsligt till i vegetationen och ut under ett buskage kom två små
vaktelhöns fram. De stannade en kort stund och fortsatte sedan in i
buskaget på motsatt sida av gångvägen. Jag fortsatte att gå, stannade
framför ett träd och läste på informationsskylten. Jag lade min hand
mot stammen, lutade mig närmare och drog in lukten av kanel.

I stadsdelen Mitte i Berlin, på Behrenstrasse 55, ligger Cookies
Cream, en vegetarisk lyxrestaurang. För att hitta dit måste du vara
uppmärksam för restaurangen ligger en aning gömd. Det hänger en liten
nummerskylt ut från fasaden, precis där en gränd öppnar sig in mellan
huskropparna. Du följer gränden inåt till den viker av, först åt
höger, sedan åt vänster. Längst in i hörnet ser du en liten skylt och
över dörren, som är placerad bredvid skylten, sitter det sexton
glödlampor som lyser upp entrén. När du gått genom dörren är du
fortfarande inte säker på att du kommit rätt. Du måste nämligen ta dig
genom en hall och en korridor innan du når trappan som tar dig upp
till själva restaurangen. Väl där är det en lagom hög ljudnivå och det
betongklädda rummet är precis så där lagom trendigt och samtidigt
smakfullt. Jag är där med en av mina närmaste vänner. Hen bor i Berlin
nu och jag är på besök. Vi beställer en fördrink medan vi ögnar igenom
menyn. Redan innan bestämda vi oss för att ”go all in” och beställa
trerättersmiddag. Vi låter stämningen och personalen svepa med oss.
Vinet vi tar in kostar mer än maten gör tillsammans och när vi smakar
av det förstår vi varför. Så här efteråt minns jag inte allt jag åt.
Det jag minns är att det var förföriskt gott och att jag efteråt var
så mätt, inte av maten utan av alla sinnesintryck. Och att jag första
gången i mitt liv åt vaktelägg.

Skriven av: Fattiga riddare

Tags: ,

Jag är 8 år gammal. Jag är 8 år gammal och orolig. Jag är 8 år gammal och orolig och jag håller ett ägg i min hand.

Jag ska knäcka ägget. Jag ska knäcka ägget inför hela klassen. Jag ska knäcka ägget inför hela klassen och det får inte komma skal ner i bunken.

Vi ska baka en sockerkaka på mattelektionen. Vi ska baka en sockerkaka på mattelektionen för att lära oss alla måtten. Vi ska baka en sockerkaka på mattelektionen för att lära oss alla måtten och min uppgift är att knäcka ägget.

Min hand är svettig. Min hand är svettig och jag försöker få grepp om ägget. Min hand är svettig och jag försöker få grepp om ägget innan det trillar ner i bunken och krossas.

De andras ansikten är uppmärksamma. De andras ansikten är uppmärksamma och de kommer att se när det kommer skal i bunken. De andras ansikten är uppmärksamma och de kommer se när det kommer skal i bunken och varför fick jag inte istället måtta strösockret.

Jag knäcker ägget. Jag knäcker ägget och sedan är jag inte snabb nog. Jag knäcker ägget och sedan är jag inte snabb nog och får lite äggvita på bänken och på handen och sedan får jag nästan hela ägget ner i bunken.

– Då är det ett ägg till som ska knäckas, tar du det Daniel?

Daniel studsar. Daniel studsar fram till bänken och plockar upp ett ägg. Daniel studsar fram till bänken och plockar upp ett ägg som han snabbt knäcker ner i bunken så att det kommer skal i bunken och ingen skrattar och jag är fortfarande orolig.

Skriven av: Ugnspannkaka

Tags: ,

Hur kom jag hit? Idag verkar det som ingenting fungerar, jag borde ha suttit ensam någonstans och tänkt.

EU.s nyaste är att vi ska kasta färska ägg, informerar talaren. Detta bland mycket annat om Merkel, spanjorer, italienare, portugiser och bottenekonomier.

– Helt oacceptabelt dravel! Tanken som dök upp var kristallklar, nästan otäckt röstlik.

Samtidigt en inre visualisering av en action- scen i riktigt slow motion: En arm som dras bakåt, fylls med energi och indignation, börjar en elegant framåtriktad rörelse och, plash, där sitter det, helt perfekt mitt i pannan. Långsamt rinner vitan och gulan ner över ögonen, kinderna, rakt nerför halsen och tar sedan en mer difus väg över en välpressad armanikostym. En riktig rysare. Ett konstverk i tiden.

– Jag ser vad du tänker. Själv har jag tänkt något liknande men inte precis med ett ägg. Mitt vapen är betydligt mer definitivt, men endast för bruk i den virtuella världen, åtminstone på dessa breddgrader. Eller, kanske inte?

Observerar omgivningen. Ingen talar med mig. Då måste det vara fantasiprodukter av en mycket egendomlig beskaffenhet. Plötsligt rädslan. Håller jag på att bli ett kliniskt fall. Två röster talar inom mig, den ena värre än den andra.Och så scenen av en handling jag inte trodde fanns på min repertoar. En dröm? Möjligen en vaken dröm. Kanske med retorisk påverkan? Drömmar lär vara produkter av det omedvetnas verksamhet. Vilken miljö råder då i mitt omedvetna, eftersom jag står här på torget, lyssnande på inre röster, som enligt min bedömning kan klassificeras som terroriströster? Inte bra, skulle Jack Richard ha sagt. Samtidigt kan man inte komma ifrån att Jack är en mycket våldsam gestalt, blodet skvätter runt honom och detta i rättvisans namn.

Kan det ha varit något talaren sagt som startat denna egendomliga fantasisituation? Det enda jag kommer ihåg är att om vi inte går den rätta vägen går allt åt helvetet. Ren skrämseltaktik. Sen hade han lagt till något vagt om kärlek till alla människor, att inom en icke definierbar period skulle ekonomieländet vara över, alla skulle ha jobb, kunna kasta färska ägg och annat bla, bla, bla.

Det var då som det hela brutit ut. Vad jag själv inte ens kunnat ana hade tvingats på mig. Vågfloden av tankar och bilder hade sköljt över mig trots att det aldrig varit min avsikt. Eller var det något jag verkligen skulle vilja vara kapabel att göra? Kanske måste jag inse att det faktiskt var jag som talat, att min innersta natur uppenbarat sig och höga röster därinne förkunnat vad jag aldrig kommer att anförtro min tunga. Någonstans har jag läst, att det enda man kan göra i detta läge är att lyda och följa de till synes främmande impulserna. Det tänkar jag inte göra. Dessutom har jag inget ägg med mig. Det mer definitiva vapnet får jag ta som en metafor för en ursprungsreaktion som kommer upp till medvetandet när dravel, lögner och liknande invaderar luftrummet.

Lättad över att så vettiga tankar uppenbarar sig, känner jag lugnet återvända. Ännu finns en marginal för sunt förnuft. Men något borde göras. Varför inte bua lite grann? Med ord och ljud skulle jag kunna ifrågasätta draveltalaren och visa att hans skrämseltaktik inte faller i god jord. Om äggkastning och mer definitiva vapen i verkligheten kan anses vara ensidiga, olämpliga eller rent av farliga handlingar, vore kanske en ordljudtaktik en bättre lösning. Nu gäller det bara att med retorikens förtrollande kraft förföra alla andra runt omkring mig så att de ansluter sig till min våglängd. Svårt, men möjligt. Början kan vara ett sensuellt viskat..buuu…som söker sinnlig respons hos de som står närmast. Ett risktagande, det kan missförstås. Men utan tvekan spännande. Kanske blir dagen bättre än vad den verkat från början.

Skriven av: Quiche

Tags: ,

Givetvis ska Pennfajten ha en påskinspirerad skrivuppgift. Men frågan är bara vad vi ska göra? /här lägger vi pannan i djupa veck i cirka fyra sekunder/

Jo.

Vi ska göra en slags terapeutisk skrivövning och söka i oss själva. Så här gör vi. Temat denna vecka är ägg. Texten du skriver får vara precis hur som helst; lång, kort, prosa, lyrik, repliker, gör som du vill med det.

Men! Först ska du följa dessa instruktioner:

  1. Sätt dig bekvämt någonstans där du är ensam (ja, toaletten funkar).
  2. Blunda.
  3. Andas långsamt ut och in genom näsan och ta några djupa andetag.
  4. Tänk på ägg.
  5. Vad är den första bilden som kommer till dig? Alltså, den första bilden som betyder något för dig, innebär något!

Det är vad du ska skriva om.

Uppgiften sträcker sig från onsdag 4 april till onsdag 11 april

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Kackel

Veckans pseudonym kommer att bli äggiga rätter
Veckans tag på texterna blir ägg

Tags: ,

Vattnet från framhjulen slog dunkande i underredet, dom lämnade Kungsholmen, ut på St Eriksbron, pilen på hastighetsmätaren rörde sig över tavlan, 60, 70, 80, 90.

Tillsammans hade dom bestämt att klättra uppåt i Stockholms kriminella hierarki. Efter ett inköp på Toys Are Us av två leksakspistoler och ett par damstrumpor, som glidit ner i en jackficka på Åhlens, hade ett större uttag skett på Se Bankens kontor nere vid Kungsholmstorg.

Uttaget på 250000 kronor i omärkta sedlar låg nu i en sportbag i baksätet och slog mellan Volvons bakdörrar när dom sladdade runt hörnen i innerstan.

Han satt på passagerarsidan tyst och tittade på dom utslitna torkarbladen, som tappert försökte få bort slagregnet från vindrutan. Allt hade gått perfekt bankpersonalen hade varit ytterst samarbetsvillig och inte ifrågasatt äktheten i pistolerna. Valet av flyktbil kunde däremot varit bättre, men deras tekniska kompetens rådde inte över modern teknik med startspärrar. En över 20 år gammal Volvo, som man lätt knäckte rattlåset på, om man tog spjärn med ena foten mot sparklådan och ryckte hårt i ratten hade det blivit.

Han tittade tyst på sin kumpan, som försökte hålla bilen kvar på St Eriksgatan och verkade vara på ett strålande humör.
”Shit ser du vilken förare jag är,” utbrast han glatt, ”vet du förresten varför Norrmännen har P-piller i spolarvätskan ?”
Han svarade inte.
”För att dom skall slippa ha gummi på vindrutetorkarna. Fan vilket väder, vi skulle slängt i ett par piller så man ser ut.” Sen skrattade han åt sitt skämt.

Han skrattade inte tillbaka, utan ifrågasatte tyst för sig själv om någon skrattat åt norgehistorier på den här sidan om 80-talet. Skämtet ihop med Volvons dåliga stötdämpare, gjorde att den kräkvarning han fått på grund av all den flytande Novalucol han hällt i sig, åter gjorde sig påmind.

Men nu glömde han sin dåliga mage eftersom viktigare saker dykt upp, genom vattnet som rann nedför bakrutan syntes blinkande blåljus igen.

Föraren tystnade och tvärbromsade, Volvon gled som en båt genom vattenmassorna, pilen på hastighetsmätaren dök från 110 ner till 50, en tvär högersväng och dom sladdade in på Odengatan
Växellådan protesterade med ett rasslande ljud när tvåan åkte i, bakhjulen studsade mellan refugerna vid busshållplatserna och Volvon accelererade förbi några nedstänkta väntande bussresenärer.

Vid Vasaparken närmade sig mätaren 90 igen, blåljusen tog in på dom, sen small det till mellan framstolarna, hur mycket motorn än varvade sjönk mätaren tillbaka. Dom rullade in mot trottoarkanten.

”Jävla växellåda” skrek föraren, ”spring för i helvete.”

Han glömde totalt bort den förmögenhet, som låg och väntade på dom i baksätet, kastade sig ut på trottoaren och började springa i regnet så vattnet stänkte om honom. Förbi Vasaparken, över Dalagatan, i höjd med Intima teatern stannade han och vände sig om. Han såg föraren stå bredbent med händerna mot biltaket, medan ett par kraftigt byggda poliser visiterade honom. Nya sirener och blåljus satte fart på honom igen, men magen ville inte vara med längre, han påminde mest om en lufsande fällkniv.

Vek in på Upplandsgatan, ryckte i dörren till sceningången och ytterdörren med den trygga femtiotalspanelen gick upp. Här kunde han gömma sig. En smal trappa ledde honom ned till Thalias undre värld, ytterligare en dörr, en smal korridor, sen kom han in i ett rum med pentry och en grårandig soffa. Han ramlade tungt ner i den, men när han slog i ryggstödet kom en gammal transistoradio i tung bakelit, som troligtvis tillhörde någon bortappad rekvisita, från en hylla ovanför rätt ned i huvudet.

Vakna hörde han en röst, det är bara du kvar, dags att gå upp på scen. En ung tjej, i jeans och vit t-shirt ruskade honom försiktigt. Han reste sig upp, magen var i olag, huvudet sprängvärkte och han kände sig yr. Men han insåg att det bästa han kunde göra var att spela med, eftersom han inte var i något vidare skick att springa från poliser.

Han följde henne genom dom trånga källarutrymmena förbi skådespelarnas loger, genom något som liknade en hobbyverkstad.

Plötsligt stod han ute på scen och såg publiken i ögonen. Var fan har jag hamnat tänkte han, lätt förvirrad. Vände sig om och såg texten bakom sig.

Lunchstandup för nya förmågor.

”Kör igång då” ropade en något överförfriskad herre i publiken.
Han kände sig inte rolig alls, men tillslut kom det.
”Vet ni varför Norrmännen har P-piller i spolarvätskan ?”
Publiken var knäpptyst.
”För att dom skall slippa ha kondom på vindrutetorkaren”
Tystnaden i salongen var total, ingen hade skrattat åt norgevitsar på den här sidan om 80-talet, speciellt inte när den som drog dom missade poängen.

Skriven av: April Fools

Tags: ,

Lyckoslanten var fylld av roliga, harmlösa aprilskämt; som att ta en tvål och rita sprickor på spegeln i badrummet eller det klassiska plånbokstricket med plånboken fäst i fiskelina och så snart någon tror sig ha gjort ett fynd – rycks det undan. Här skulle man istället för plånbok satsa på en inslagen godisbit. Jag bestämde mig för att utföra spruckna-spegel-tricket och gick upp tidigare än till och med pappa, och trots att jag verkligen gjorde tvålkanten skarp såg det inte ut som något annat än tvål på spegeln. I alla fall om man tände badrumsbelysningen. Och det gjorde man ju alltid.

Aprillureriet föll inte i god jord, men som första april var en söndag hade jag ju hela dagen på mig att komma på en uppföljare. Lillasyster Anna fick vara med i planeringen. Ja, hon utgjorde hela förutsättningen för det nya lureriet och jag drillade henne hårt i hur hon skulle rusa till mamma, och skrika och nästan gråta och berätta den hemska sanningen, som jag hoppades skulle skapa känslor av sorg och kanske ånger och sedan lycka – när det visade sig att det bara var ett aprilskämt. I ett obevakat ögonblick tog jag ketchupblodet ur den röda flaskan, sprang in i badrummet och kletade in det i håret och lät det konstfullt slingra sig ner i smala rännilar över hela pannan. På håll skulle det absolut se verkligt ut! Jag hade lite ketchup kvar till att smeta in på elementet, där olyckan skulle ske.

Vi gjorde oss redo. Anna var alls inte lika engagerad som jag och hon var rädd att mamma skulle bli arg. Det blev hon också. Topp, tunnor rasande. Dessutom sa hon att jag inte var riktigt klok. Hon visade ingen sorg och ingen ånger och glad blev hon verkligen inte. Bara arg, alltså.

Straffet blev att gå med sopor varje dag – och det visste både mamma och pappa att jag hatade. För att komma till soprummet måste man gå i långa, mörka, prångiga källargångar. Och lukten var så stinn av förruttnelse att jag kräktes nästan varje gång. Mamma pläderade för att jag skulle ha ett kännbart straff, och att det skulle inpräntas i mig hur olämpligt mitt uppträdande var. Inget hjälpte. Inte ens att jag visade upp lyckoslanten med tipset om ketchup som blod – nej, mamma hade blivit rädd när Anna kom springande och talade om att jag var död. Jag hade bara sett arg.

Jag bad Anna att följa med ner till soprummet. Men si det ville hon inte. Hon sa att mamma hade sagt att hon inte skulle låta mig tvinga henne till något. Så jag gick. Med tunga steg och när jag började närma mig stanken vände jag mig bort, drog ett djupt andetag och höll andan – ända till jag var tillbaka på samma ställe igen. Vilken befrielse att åter få dra in någotsånär obesmittad luft!

Runt kvällsmaten satt vi med den nya transistorradion på. Den var vit och röd med en lång antenn; pappa hade köpt den i Stockholm. Nyheterna berättade om den förrymda mördaren Axel Berg, som rymt från fängelset i Falun. Han troddes ha tagit sig upp till Orsa Finnmark efter att ha rånat banken i Mora, och stora polisresurser ägnades hans tillfångatagande. Allmänheten i Orsa uppmanades till försiktighet. Man misstänkte att sagde Axel Berg var beväpnad och att han hade rånpengarna – hela 250000 kronor i en väska med ordet sport på. Mamma och pappa pratade om rånmördaren och de försökte dra sig till minnes mordet han satt inne för, och därefter spann de vidare om vad man kunde göra för 250000 kronor.

I min fantasi levde han mer eller mindre som fredlös uppe i Noppikoski men suktade efter att komma ner i bygden och mörda några flera. Jag målade upp en bild av en blek och smutsig man med grymma ögon och alldeles för långa naglar.

I två dagar hade sopbärandet gått bra men jag avskydde det ännu mera än tidigare, och såg fram emot sista gången. Tog trappen ner mot källargången i tre skutt och sprang till dra-efter-andan-stället, låste upp och hivade in påsen. Då, precis då, släcktes ljuset och jag kände den omisskännliga lukten av cigarrettrök. Nästan ingen rökte av de jag kände. Bara Agnetas morbor och doktor Nyberg, men de rökte pipa. Det här var definitivt cigarrettrök. Längre bort i gången såg jag en man närma sig; det glimmade till i grymma ögon och jag sprang. Sprang för livet och precis när jag nådde trappans krön föll jag handlöst och tog emot mig med händerna. AAAAJ! Det gjorde så ont att jag tappade andan, och värken bara vräkte på mera och mera och fyllde till sist hela huvudet. Jag kved och grät och precis då öppnades dörren bakom mig och jag visste att min sista stund var kommen. Jag gjorde som när jag mötte björnen. Spelade död. När han skulle gå ut ur huset vågade jag kisa med ena ögat och såg en clown med cigarrett i ena handen och en väska med ordet sport på i den andra. Utanför vräkte regnet ner.

Mamma och pappa trodde inte ett ord av vad jag berättade, inte ens att jag hade så ont i högerhanden att minsta beröring fick mig att skrika. Och det skulle bli värre. Dagen därpå kunde jag inte sätta på mig min kofta ens och handen och armen hade svullnat rejält.

Portvakten höll på att skura porttrappen och muttrade om att det var så svåra färgfläckar och att vi barn borde veta bättre än att måla på sten. Jag sa att det var en clown. Men det gick inte hem.

I skolan skrev jag med vänster hand och fröken Lindqvist tyckte nog att jag var väl tillgjord. Vi hade roliga timmen och Hans, som alltid skickade roliga brev till mig med morötter som sa roliga saker (han var rödhårig), skulle berätta nya skämt och som vanligt höll han sig till växtriket. Den handlade om två tomater som var ute och gick. En tomat blev påkörd och då sa den andra: Kom ketchup så går vi! Gissa om vi skrattade, men Hans stod inte kvar som han brukade för att njuta av våra skratt och applåder – nej han rusade ner och ut, rundade skolhuset och nådde killtoan – försent. Resten av lektionen var han försvunnen, men på rasten var Peter på toan och då hittade han Hans och blev ombedd att hämta rena kläder hemma hos honom.

Hemma var allt som vanligt. Mamma berättade dock att portvakten hade sagt att vi barn inte fick rita på trappen. Jag försökte återigen berätta att det var clownen, men mamma hade slutat lyssna när jag förde fram mina teorier om regnet som löst upp färgen och …

Skriven av: I’ll Remember April

Tags: ,

Han satt på ett café och väntade. En transistorradio stod på. Det var ett hopplöst program med en hel radda ståuppkomiker. Hon som just börjat var värst hittills. Det var så man kunde höra fjärilarna hon hade i magen genom radion.

– Ni förstår, jag är ganska snabb…

När ordet snabb kom ur radion for han upp och började springa som skjuten ur en kanon. Samtidigt brakade ett ösregn loss. En väldig blixt skar över himlen och åskan mullrade nära. Han tog ingen notis om detta utan sprang tvärs över gatan ackompanjerad av ett otal signalhorn och svärande bilister.

– Jag kallas till och med för Blixten, kom det ur en bilradio.

På andra sidan gatan greppade han sportbag från flaket till en liten pick-up, som rivstartade samtidigt. Han försvann in i en gränd på andra sidan gatan och hoppade upp på en motorcykel som just startat. Föraren svängde tvärt ut ur gränden och lät motorn accelerera. Två kvarter senare hoppade mannen av och sprang in genom en dörr som omedelbart stängdes bakom honom.

Han var redan inne i hissen som tog honom till takvåningen.
– …och då sa jag: ”Tjena Åskan”, malde det ut ur radion i hissen.

Väl uppe kastade han en snabb blick i bagen för att förvissa sig om att de 250.000 kronorna var där. En helikopter gled upp framför fönstret, som splittrades in oräkneliga småbitar när han utlöste en sprängladdning.

– Vadå Åskan? hördes det från takvåningens radio.

Mannen kastade sig genom luften ombord på helikoptern som genast steg och ökade farten.

– Ja du vet åskan kommer ju alltid _efter_ blixten, radion stod på här också.

Skriven av: April Stevens

Tags: ,

Det var en ”kul” ung man ifrån Hjo
Som i sin mage inte fick ro
Radion tappade ton
så han stal en miljon
Han skrattar i ösregn må du tro.

Disclaimer:
1. En miljon består faktiskt av 4*250.000. Så det är med.
2. Ni vet ju alla att det var i en sportbag, så krångla inte.
3. Det platta skämtet är två. Dels markerat med hjälp av citattecknen
kring ”kul” och dels faller ju denna dikt mycket platt till marken.
Meta-meta, no?

Skriven av: Little April Shower

Tags: ,

Det kommer alltid en dag när sidan verkar förbli blank för evigt. Kanske är fritt tankeflödande en lösning? En annan möjlighet är research. Möjligen skulle man kunna koppla samman research med tankeflöde. Visserligen finns det en risk för att texten blir kaotisk men so what. Speciellt i temat skämt har jag en oöverstiglig gräns. Redan som liten hade jag svårt att få folk att skratta. Det var lättare att få dem förbannade på grund av allt bus jag hittade på. Inte en chans att jag skulle kunna komma, ses och segra. Redan på ingång var alla i rummet förberedda på något sattyg. Dörrarna var så att säga stängda för positiva nyheter, som till exempel en rolig historia.

Tack och lov har inte ett blankt papper fördommar och min tanke är inte att försöka vara rolig bara nyfiken, ställa frågor och försöka besvara dem. Research och tankeflöde.

Vad får folk att skratta? En fundamental fråga. Egentligen verkar det som en del föds skämtare och andra blir publik. En tredje kategori skulle man kunna kalla gråsonare och till dem hör jag. Utifrån detta gråsonsperspektiv kan båda sidor betraktas på ett neutralt och objektivt sätt, vad som kallas vetenskapligt, vilket redan från början undanröjer misstanken att det är frågan om att busa. Man flaggar, så att säga, redan från början att man blivit en seriös och busfri person.

Vetenskapliga arbeten har fastslagit att publiken tilltalas av att tillhöra samma lag som sändaren. Sändaren är i detta fall en ståuppkomiker, som ar en person som roar andra med sitt eget material, är till synes sig själv, uppträder ensam på scenen under eget namn utan rollkläder, men talar om saker som berör henne/honom. En mycket utsatt position varför en nervös mage kan antas tillhöra det normala stadiet . Helt logiskt dessutom eftersom arbetet går ut på att till varje pris få publiken att skratta.

Hur får man skrattet att flöda? Enligt Vetenskapen gäller det att inte vara onåbar, att vara vem som helst, om man vill vinna publikens välvilja och förtroende. Med andra ord tillit. Det är alltså nödvändigt att visa att man är en sympatisk person det går att lita på. Om man är tvungen att skämta om en sportbag med 250.000 kr. i omärkta sedlar ser jag det som ett absolut måste att tänka på följande saker:

Att man fortfarande efter skämtet ska vara en sympatisk person

det går att lita på, att humor är logiska krockar mellan mänskliga

erfarenheter, att skämtet inte blir trovärdigt om det inte på något

sätt hör ihop med komikern.

Om man spekulerar i temat sportbag med mycket pengar kanske man skulle kunna vidareutveckla en reflexion om en krock mellan mänskliga konflikter som berör att ha och att inte ha, att vara och inte vara. Om det röra sig om en politikerpublik vana vid att hitta sportbagar med omärkta märkta sedlar, måste poängen givetvis modifieras. (Omärkta märkta sedlar går ofta hand i hand med en bygglicens eller liknande varför maximal försiktighet är av vikt, trots att temat korruption ligger komikern varmt om hjärtat. )

Vad skämtar man om? Betydelsefullt är att publiken, som varierar, förstår kopplingarna och att det stämmer med personen som står på scenen. Skämten måste beröra något vi alla känner till, känslor vi upplever i vardagen. Till exempel vrede och ilska över att det ösregnar tre veckor i sträck. Naturligtvis ska infallsvinklarna vara nya och överraskande. Om det ösregnat i tre veckor och inget slut kan skönjas måste extra kraft läggas på poängen. Det viktiga är att skapa ”vi-känsla” mellan sändaren och publiken, kanske någon form av singing in the rain. Om det är en övervägande kvinnlig publik kan kanske Babbens analogi att karlar är som blandfärs – hälften nöt och hälften svin- vara en ljuspunkt. Vill man dra en riktig rysare inför en kvinnlig publik med infiltrerade SCUM-anhängare kan man gå till Linne och blåsippans tjugo ståndare och en pistill. Enligt information från Vetenskapen ska ursprunget till beteckningen vara metaforen 20 män i samma säng som en kvinna. Eftersom man vill att SCUM- anhängarna också får sig ett gott rått skratt kan man ställa 20 kvinnor runt om en liggande man, skapa en dramatisk tystnad och ge fantasin frihet.

Vad får en ståuppkomiker inte göra? En ståuppkomiker får inte ta med sig en transistorradio. I princip är inga hjälpmedel tillåtna. Men som i allt annat finns det undantag. Ett undantag är miljonär och ansedd ett geni, se videon här.

Hon/han får heller inte be om applåder. Det är en dödssynd. Kan inte nog upprepas – inte be om applåder.

Hur ska framträdandet planeras? Ska man ståuppframträda måste allt vara planerat i minsta detalj. För detta är ett hjärnskafferi nödvändigt med varje skämt noggrant katalogiserat och utplacerade så att de finns lätt tillgängliga. Förutom detta bör kroppsspråket vara innehållsrikt och få sitt uttryck i miner och gester som attraherar publiken. Aldrig en död stund utom när tystnaden får tala. Själva upplägget bör vara en smart ingång som publiken förstår. Möjligheten att bomba finns, men det har alla ståuppkomiker varit med om. Man kan då gå vidare efter att med ljusets hastighet grabbat tag i ett mer passande skämt ur skafferiet. Om allt går som det ska, vilket innebär att publiken skrattar, kan man sedan varva ner i mitten, låta energi och tempo dala något, för att mot slutet accelerera upp i ett crescendo och avsluta på topp.

Vad händer om skämttorka uppstår? Inga problem om man älskar att studera. Helst går man då tillbaka till Aristoteles och sedan framåt. Många gamla, bortglömda och överraskande vinklingar på mänskliga konflikter finns i Historien. Det är förunderligt hur aktuella och samspelta med dagsfärska nyheter de kan vara.

Skriven av: Vinter i april

Tags: ,

Allt var precis som vanligt på Lundbergs konditori, de rutiga dukarna på de vingliga borden, kaffet som stått framme så länge att smaken nästan blivit metallisk, den trasiga transistorradion i fönstret, servitrisens sura blickar när en kund tagit både en och två påtårar men ändå inte gett sig av. Enda skillnaden från igår är regnet som öser ner utanför konditoriet. Världen utanför grumlas av vattnet och det går knappt att se ut. Inte mycket att titta på hur som helst. Vem är dum nog att ge sig ut i det här vädret. Men inne på konditoriet är allt sig likt, mer eller mindre identiskt från när det öppnade på 50-talet och jag antar att det kommer vara sig likt om femtio år till.

Jag sitter med min andra påtår och försöker verka oberörd inför servitrisens onda öga. Har ingen lust att bli genomvåt så fort jag stigit utanför dörren. I värsta fall får jag väl köpa en dammsugare om någon kvart eller så. Men även om det inte regnade, vart skulle jag ta vägen? Ingen idé att röra sig hemåt förrän framåt kvällen. Skulle bli ett jävla liv om jag dök upp mitt på dagen utan förvarning. Blir ett jävla liv hur som helst så det är lika bra att vänta.

Gräver efter pengar i byxfickan. Räknar småmynten och inser att pengarna inte räcker till både en dammsugare och en trisslott. Det är just typiskt. Tar jag dammsugaren kan jag vara säker på att lotten jag kunde köpt istället hade varit vinstlotten. Tiotusen månaden i tio år, jo jag tackar jag, hade inte varit helt fel det. Eller som den där killen jag läste om i morse, han som hade hittat 250.000 kronor i en sportbag på väg hem från jobbet. Tydligen hade sedlarna varit omärkta men idioten hade lämnat in allt till polisen. Jag hade tagit mitt pick och pack och dragit till Teneriffa samma dag. Har han tur kanske han får hittelön men ingen lär väl hämta ut det. Knarkpengar så klart.

Men vad fan, det kunde ju varit värre. Jag kunde varit en ståuppkomiker med nervös mage. Hade inte varit en lång karriär det. Verkar som om det slutat regna i alla fall. Om jag tar en tur i parken kanske jag kan hitta nog med tomburkar så jag kan köpa den där trisslotten ändå. Reser mig från den knarrande stolen och drar på mig jackan. På väg mot dörren nickar jag mot servitrisen och säger ”god natt” men hon bara stirrar tillbaka på mig uttryckslöst. Så mycket för det skämtet.

Skriven av: Dead by April

Tags: ,

Erik var lång och gänglig och hade en stor näsa och stora fötter. Hans hållning var slapp och hans markanta glasögon gled gärna ner på näsryggen. Trots sitt mindre attraktiva utseende hade det aldrig varit något fel på hans självförtroende. Han älskade att ha uppmärksamheten och den fick han, hade han upptäckt, genom att skämta och spela clown. Därför extraknäckte han som ståuppkomiker för att få lite extra utöver studiemedlet.

Han stod under taket vid studenthusets trappuppgång och stirrade stint ut i ösregnet. Armarna låg korsade över bröstet för att hålla värmen, men det var också en försvarsposition. Vid hans fötter låg en sportbag.

Kvällen innan hade hans kompis, Tommy kommit förbi oanmält. När Erik öppnade dörren hade Tommy pressat sig förbi honom i dörren med sportbagen i handen. Han var stor och vältränad, kortklippt och hade hårda ögon. Tommy hade lämnat kvar sportbagen hos Erik och sa till honom, att han skulle ställa sig med bagen utanför trappen kvällen därpå och invänta den som skulle komma och hämta den. Erik vågade inte säga emot och gjorde som han blev tillsagd.

Och nu stod han där och var jätte nervös. De körde rejält i magen och han funderade på om han skulle hinna att springa upp till lägenheten och kasta sig på toaletten, innan den där personen skulle komma, men han vågade inte. En bil kom körandes och stannade framför honom. Dörren öppnades och en röst sa:
– Hoppa in.
– Men, Tommy sa att…
– Nu! röt rösten från bilen.
Erik vågade inget annat än att lyda. Magen var i fullt uppror nu. Han slängde in bagen och satte sig sedan tveksamt in i bilen. Så fort han hade satt sig blev det svart. Något hade kastas över huvudet på honom.

Bilen körde i hög hastighet och Erik kastades fram och tillbaka i bilen. Han mådde illa. Det ända han kunde höra, förutom bilens motor, var ösregnets hård slag mot bilen och vindrutetorkarnas eviga slag, fram och tillbaka över vindrutan.

Efter en stund stannade bilen. Dörren öppnades och Erik kastade sig ut, slet av huvan och kräktes. Han fick en hård klapp på bakhuvudet och huvan slets ur handen på honom och drogs över hans huvud igen. Regnet hade redan börjat göra honom blöt och frusen. Erik tänkte att det måste vara minst två som hade kidnappat honom.

De ledde honom en bit innan han hörde en dörr öppnas och sedan smällas igen bakom dem. Han hade svårt att gå trappstegen ner med huvan över huvudet. Fotstegen ekade. De svängde höger, sedan vänster och sedan höger igen. Huvan drogs av.

Det tog en stund innan hans ögon hade vant sig vid ljuset. Det såg ut som att de befann sig i ett källarrum. I rummet fanns det ett bord med några stolar och vid bordet satt en man som såg väldigt allvarsam ut. Bakom mannen stod Tommy.
Männen som hade fört Erik till källarrummet slängde sportbagen på bordet.
– 250 000 kr i omärkta sedlar, sa en av männen.
Mannen vid bordet nickade.

I bakgrunden skorrade musik från en transistorradio.

– Vem fan är benranglet? frågade Tommy och tittade på Erik.
Erik blev förvånad. Vad menade han? Han tittade på Tommy med höjda ögonbryn och kände hur svetten rann längs ryggraden. Han förstod inta varför Tommy sa så, det var ju han som hade sagt åt Erik att överlämna bagen.
– Vi kände inte igen honom och så nämnde han Tommy, därför tog vi med honom hit, sa en av Eriks kidnappare.
– Han vet för mycket.
– Jag vet ingenting, klämde Erik ur sig. Jag… jag har inte sett något… jag… jag lovar.. jag säger inget.
– Håll käften! röt mannen vid bordet.

Mannen gjorde en gest åt Erik att öppna bagen. Någon knuffade fram Erik mot bordet och då gjorde Erik det han brukar göra i situationer som han inte kan hantera och sa:

– Vet ni vad man gör om en blondin kastar en granat mot en?

Tystnad….

– Man drar ur säkringen och kastar tillbaka den! flinade Erik

Tags: ,

För att hedra årets mest skämtsamma dag, som infaller nu på söndag, så tänkte vi ha en ganska fri skrivuppgift – men med några punkter som alla Pennfajtare ska försöka knö in i sina texter.

Du skriver alltså din text precis hur du vill. I vilket tempus du vill. Du bestämmer var din historia utspelar sig, när, vilka som är med, allt. Men! Följande grejer måste på ett eller annat sätt vara med i din text:

  • En ståuppkomiker med nervös mage
  • En sportbag med 250.000 kronor i omärkta sedlar
  • En transistorradio
  • Ett ösregn
  • Ett skämt som faller platt

Du väljer alltså helt själv hur du väver in dessa ingredienser i texten. Lycka till!

Uppgiften sträcker sig från onsdag 28 mars till onsdag 4 april

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med April april

Veckans pseudonym kommer att bli grejer som dyker upp i Spotify när man söker på ”april”
Veckans tag på texterna blir april

Tags: ,

Hur var det nu, den där ramsan om trädgårdsmöblerna. Fan, fan, fan Jag kommer verkligen inte ihåg. Trots att jag sitter och ritar upp vårsolen och möblerna blir det ingen konklusion i hjärnan. Möblerna haltar och tiden med dem. Funderar vidare om sommartiden och hur den borde vara enligt mig. Okej, om vintertiden var vår förra normaltid och sommartiden borde göra att det är ljusare på kvällen när man slutar jobba. Hur gör man då om man vill ha en idealisk sommartid som just ser till att de ljusa kvällarna blir längre?

”Har du flyttat fram tiden?” Frågan hade en anklagande ton och jag svarade irriterat: ”Jag håller på!”

”Men ska det vara så svårt! Kom hit och hjälp mig natta barnen.”

”Jag kommer, jag ska bara … Klockan är ju bara åtta …”

”Alfons, skärp dig! Ungarna måste lägga sig nu. De ska upp en timme tidigare och jag ska till Amsterdam och du ska ju på den där intervjun. Har du ställt om klockorna nu?”

Här stängde jag av och fortsatte att fundera på ideal-tid, ideal-frun, ideal-jobb, ideal-vikt. Det fanns ju ingen hejd på alla ideal. Ideal-sommartiden borde ju egentligen vara åt andra hållet så att klockan ställdes bakåt. Eller? Han tog en vända till i tankarna och nu stod ramsan som i eldskrift: Ta fram utemöblerna när sommaren kommer, och ställ tillbaka dem när vintern kommer. Så om klockan är åtta ska jag alltså ställa den på nio?! Ja, så måste det vara och om klockan är sju imorgon bitti när vi ska upp, är klockan egentligen bara sex. Inget lovande perspektiv – men klart tvingande. Jag skulle på en intervju och jag kunde ju inte skicka Mållgan, hur gärna jag än ville. Leende gick jag från rum till rum och flyttade fram tiden en timme. Men kunde man flytta tid? Tid. Vad är tid? Något vi mäter i sekunder, minuter och timmar – ja, man mäter den i år decennier och till och med millennier. Ja, till och med ljusår! Men då blir ju tiden samtidigt rum.

”Alfons, hur lång tid ska det ta? Kan du hämta Åsas badlakan? Det ligger i den rena tvättkorgen.”

”Pappa, jag fryser!” Åsas röst lät sådär låtsasömkligt burrande.

Jag hittade badlakanet och gick in i badrummet där Mia och barnen precis hade skvätt ner allt från golv till speglarna. Konstigt att de inte funderade på tiden.

”Har ni tänkt på vad tid är?”

”Alfons, vi har inte tid med det nu!”

”Vadå tid, pappa? Man har tid när man vill!” Klara skrattade åt Åsa som tappade badlakanet i vattnet.

”Pappa, min handduk blev alldeles våt. Jag vill ha en ny.”

”Jag torkar Klara först, så får du hennes. Det blir väl bra …”

”Nej, jag vill ha min, inte Klaras. Min är mycket finare! Och tid är dumt!”

”Tiden är inte dum den bara finns.”

”Hur då?”

”När vi står här går tiden …” Här kände jag mig matt av ångorna i badrummet och blicken från min fru.

Jag torkade Klara torr och gav hennes badlakan till Åsa.

”Tappa det inte nu! Det har vi inte tid med!”

”Jag kan ju också gå.” Åsa gick på plats. Mycket rytmiskt och fast. ”Jag går som tiden. Tadam, tadam, tadam.”

Jag hivade upp Åsa ur badkaret och såg på min fru:

”Jag har ställt om klockorna nu, och ställt dem på sju.”

”Inte precis svårt … Lägger du dem nu, så går jag ut med Pinnen.”

Pinnen var vår alldeles för gamla strävhåriga och högst egensinniga tax. Nu för tiden krävde hennes blåsa en promenad varannan timme och på helgerna slogs vi om ynnesten att få lite egentid med Pinnen.

Jag bara nickade till svar och föste flickorna framför mig. De kastade sig i sängen för att nästan genast börja studsa upp och ner, upp och ner. Lugnt plockade jag fram deras pyjamasar, och de tog på sig jackorna på huvudet och byxorna på armarna för att studsa vidare. Barn är så härligt sorglösa, hann jag precis tänka när Åsa gav upp ett skrik som klöv mitt huvud i två delar.

”Var är min Blånutte? Han ligger inte under kudden? Ni har väl inte tvättat bort min Nutte!! Pappa ni får inte tvätta Blåutten. Han dör då.”

Blånutten var en gammal tvättlapp i frotté från IKEA och den var den älskade Blånutten sedan Åsa var knappt året. Den hade varit ljusblå men var idag alldeles ljusgrå, eller i det närmaste smutsvit, och all lugg var borta, endast nätet öglorna fästs vid fanns kvar. Tiden hade inte varit nådig mot Blånutten.

Jag sprang ut till tvättkorgen och fann älsklingen inkapslad i ett av örngotten. Lättnaden var påtaglig. Utan Blånutten – ingen sömn, det hade vi fått lära oss den hårda vägen. Åsas förvandling var omedelbar från yl till ro på två millisekunder. Klara låg redan och höll för öronen. Tur att hon inte hade en älskad Nutte, hon också. Två Nuttar på vift skulle kunna bli oss övermäktiga. Från och med nu skulle jag lägga Blånutten i en tvättpåse när den skulle tvättas. Från och med nu, men det var ju inte förrän nästa vecka. Nu, som inte är nu och åtta som blir nio. Han läste ur Sandvargen och kände sig som en god far när Åsa sa att han var som just Sandvargen. Sådär lat, sa hon och Klara fyllde i med fiffigt lat, och då skrattade de (precis som i Sandvargen) och tid och tum och allt smalt bort i ren och skär lyckolycka. Han låg kvar och lilade dem lite på ryggen och hörde snart deras trygga snusningar, Åsas distad av Blånutten och Klaras snabba, lite ryckiga.

Inne i sovrummet låg Mia och läste. Hon gäspade och tog av sig glasögonen.

”Hur tror du att det går imorgon?”

Jag hade ingen aning och brydde mig både mycket och inte alls. Var jag nervös? Ja. Ville jag ha jobbet? Jag ville ha jobb, Basta. Och tid är pengar. Nu var den där. Tiden igen. Jag har inte tid med tidstrams! Jag puttade ner Pinnen från kudden och kastade mig ner i sängen.

”Vill du veta ärligt? Jag har ingen aning. Kanske bryr jag mig inte heller. Det är ju inte Rocket Science precis och flippa hamburgare på Donken. Jag är ju ingenjör Mia! De kommer att säga som alla andra att jag är överkvalificerad.”

”Men om du inte tar jobbet du blir hänvisad, förlorar du ju a-kassan. Alfons, skärp dig. Du måste tänka på familjen.”

”Jag tänker på familjen”, sa jag, tittade på klockan och somnade.

Det var inte helt ljust ute när alla väckarklockor ringde, och alla studsade upp mer eller mindre som på en given signal. Jag dukade fram frukosten medan jag rakade mig. När Mia och ungarna kom ut från badrummet bytte vi och jag körde några varv med tandborsten och klädde mig av gammal vana i kavaj och slips.

”Men Alfons, så där kan du ju inte se ut hos McDonalds.”

”Varför inte då”, sa jag och såg en ganska proper ung man i spegeln, Lite sömnig kanske men helt okej.

Mia suckade och gick ut till Åsa och Klara. Hon skrek ett lycka till och sa att jag hade bråttom, men så var det som om hon ångrat sig. Hon kom ut och tog mig runt halsen och kysste mig sakta.

”Du fixar det här”, sa hon.

”Ha det så kul i Amsterdam. När ska du vara på Arlanda?”

”Inte förrän vid elva. Ring när det är klart”

Ute hörde jag ambulansen, eller var det brandkåren, nere på Folkungagatan. En ny dag. Ett nytt liv som hamburgerflippare på Donken kanske hägrade. Eller inte. I trapporna ner mot busshållplatsen tyckte jag ändå att det var oväntat lite folk och bilar ute. Det borde vara köer för Södertunneln var stängd, och det borde åka tvåa på tvåa i skytteltrafik eller snarare i snigelfart. Men av det fanns intet. Klockan var kvart i åtta på Sofia och precis då slog den mig: Söndagskänslan. Det var ju söndag idag! Jag lyfte mobilen och tittade på den. Den var också kvart i åtta, även om det stod 07.45 och så ringde jag Mia.

”Älskling, det är söndag!”

Hon var tyst och sedan började hon skratta på sitt nästan hysteriska vis. Hon tjöt av skratt och medan hon skrattade sa jag: ”Jag tänker inte ta något jobb på McDonald’s, bara så du vet det.”

”Kommer tid kommer råd” kluckade hon vidare.

Skriven av: Swatch

Tags: ,

Polishuset Polhemsgatan på Kungsholmen Måndag förmiddag.
”Du ser trött ut Martin.”
Suck ”Det har ramlat in jobb Gunvald, slå dig ner”
”Du Martin, vad är det som är på gång egentligen, det verkar ju vara kaos ?”
”Det har rasat in anmälningar under hela Söndagen, folk har haft inbrott under natten och blivit bestulna, ser ut att vara en samlad aktion från ett kriminellt nätverk.”
”Hörde om det meddetsamma jag kom in, finns det några vittnen ?”
”Nej, det verkar ha skett när folk sovit, däremot har en del blivit rånade på vägen hem från krogen, vid tvåtiden.”
”Typiskt, att folk aldrig lär sig att ta taxi, när dom skall hem på fyllan.”
”Det har skett i taxibilar också, men ingen kan komma med något vi kan gå på”
”Martin, det måste vara några med stora resurser, öststatsmaffian kanske. Klart folk inte märker om en timme försvinner, men några i den undre världen verkar ha jävligt gott om tid just nu, en sådan här stor operation borde vara svår att hålla hemlig.”
”Jag sätter ihop en spaningsgrupp, du kan väl ge dig ut på fältet och besöka några skumma adresser så länge. Det kanske kommer fram något.”
”Visst, jag kan knäa några av mina kriminella kontakter i skrevet, så har dom nog något att berätta.”
”Gunvald, du vet vad vi sagt om det där! Förresten, börjar bli hungrig fast klockan bara är elva, dags för lunch, vad tycker du ?”
”Klockan är tolv ”
”Va fan, har jag också haft besök, sen har dom varit så fräcka att dom vridit tillbaka klockan en timma, för jag inte skulle märka det. Skulle inte lämnat den på sängbordet, när jag var inne hos grannen och tog en stänkare”

Skriven av: Breitling

Tags: ,

En saga om ord

Det var en gång för mycket länge sedan som några människor i en grotta i Afrika kom på att de skulle förstå varandra bättre med ord. Sedan dess har många ord skapats. Så många att vem som helst kan bli yr i huvudet.

(bild- en grotta- och ord som flyger ut)

Dessutom på olika språk.

(bild- exempel på ord från olika språk)

Carmen och Kalle bor i var sitt land. När det är vinter hos Carmen är det sommar hos Kalle. När Carmen sover är Kalle i skolan eller spelar fotboll med kompisarna. De talar olika språk men i cyberrymden kan de träffas just när solen går ner hos Kalle och upp hos Carmen. De kan till och med sätta sig på något av de fantastiska moln som finns högt uppe ovan jorden och lyssna på alla ord som virvlar runt i luften. Med hjälp av var sin översättarmobil talar de med varandra. Spanska ord som Carmen säger omvandlas så att Kalle hör dem på svenska.

(bild- de två sittande på var sitt moln, med var sin översättarmovil och ord som virvlar runt)

En dag hörde de hur en gammal man från Peru pratade med sina barnbarn om livet:

Han sa till dem: Inom mig pågår ett kamp, det är mellan två vargar. En av vargarna är ondskan, rädslan, ilskan, avundsjukan, smärtan, bitterheten, snålheten,.högmodigheten, mindervärdigheten, lögnen, ,självdyrkan, rivaliteten, överlägsenheten och stressen. Den andre är lugnet, godheten, glädjen, freden, hoppet, tacksamheten, ödmjukheten, givmildheten, vänskapen, empatin och sanningen. Precis samma kamp pågår inom er också och inom alla människor på denna jord.

Barnen tänkte en stund och sedan frågade en av dem sin farfar:

Och vilken av de två vargarna tror du vinner?

Farfar svarade: ”Den som du matar.”

(bild – Carmen och Kalle sittande på sina moln och farfadern och barrnbarnen på jorden runt en eld. I ett moln ovanför farfadern finns de två vargarna).

– Vilken spännande historia. I går hörde jag att barn blir sjuka av onda ord, sa Kalle till Carmen. Kan de ha blivit matade med ondska, ilska, smärta, lögner och stress?

– Usch, svarade Carmen, det låter hemskt. Ska vi inte hjälpa dem med några glädjande ord. Kanske finns det också roliga ord som vi kan lägga till.

– Varför blir vi inte samlare på ord, olika ord, säger Kalle, tokiga ord, vänliga ord, magiska ord som får världen att bli grön, blå eller vilken färg man vill att den ska ha. Små ord, långa och korta ord, nyfikna ord, mjuka ord, vackra ord, magnifika ord. Tänk så många olika ord det finns. Säkert finns det fler.

(bild av Carmen och Kalle som sitter på sitt moln och pratar genom sina översättarmobil, skrattar och gestikulerar. Runt om dem alla de olika ord de kan samla på, nedanför kartan av världen.)

-Lyssna, säger Carmen och lutar sig framåt, kopplar om översättarmobilen, lyssnar intensivt samtidigt som hon tar fram reservmobilen för att kunna prata med Kalle.

– Just nu hör jag att det i Angola finns det en liten flicka som heter Ynari. Vilket vackert namn. Hon älskar ord och vet mycket om ordens makt. Hon har en liten, liten vän som heter Lilleman, och han kan alla magiska ord och vet vad man gör med dem. Henne måste vi hålla koll på, med ögon och öron.

– Fantastiskt Carmen, säger Kalle, men nu ropar mamma att det är dags att äta kvällsmat. Förresten är inte – äta- ett underbart ord när man är hungrig?. Vi ses.

(bild av afrika och angola där Ynira befinner sig tillsammans med sin lille, lille vän Lilleman.)

– Idag måste jag få prata om orden tid och stress, säger Kalle när de träffas igen. Jag kan försäkra dig att stress inte har något gott med sig precis som den gamle från Peru sa till sina barnbarn. I morse rusade Mamma omkring alldeles utom sig, med håret på ände, tog hon på sig kläderna i farten och väckte mig med ett hårt grepp i armen. Visserligen bad hon om förlåtelse och förklarade sedan att hon var stressad, att hon skulle komma för sent till jobbet och jag till skolan. Förvånad tittade jag på klockan och såg att den var sju, den vanliga uppstigartiden. Nej, sa mamma, klockan är åtta det har regeringen bestämt. Dessutom kallas det sommartid trots all den snö som finns utanför mitt hus.

Som du hör Carmen är det ingen lätt uppgift att samla på ord om man samtidigt vill förstå vad de betyder. Ta till exempel tiden som jag trodde var rätlinjig. Nu vet jag att den hoppar fram och tillbaka , är flexibel, olika beroende på var du bor, går i cirklar, står stilla för vissa människor och skapar stress hos andra. Mycket underligt.

Vilken tur att vi inte byter tid här i landet, sa Carmen, att stressa verkar inte vara bra för någon. Det bli helt fel eftersom jag har en biologisk klocka och kan se va……… Vad jag förstår har du missat en hel timme av sömn natten som gått och är trött nu. Vi kan fortsätta med vårt samlande i morgon och då skulle jag vilja hitta roliga ord.

(bild av carmen och kalle som betraktar landet som bytte tid och människors stressande.)

Fortsättning följer …

Skriven av: TAG Heuer

Tags: ,

Hon håller andan. Som om det skulle kunna stoppa tiden. Men det som
hänt är oåterkalleligt. Hon är en timme sen.
Ändå fortsätter hon att hålla andan, i hopp om att kunna stoppa tiden,
kanske till och med få den att vända tillbaka – till vintertid, då
räddningen fanns inom räckhåll.

Han hade alltid varit dramatisk. Melodramatisk, enligt vissa. Men det
var ett karaktärsdrag som hon förälskat sig i, även om det hade börjat
gå till överdrift. Det där med att han aldrig kunde låta saker passera
utan att diskutera, våldsamt. Att han saknade förmåga att släta över,
att inte övertolka. Fixeringar.
Han brann och vardagen fick färg. Svensk februarislask kunde i hans
sällskap kännas som en glödande natt i Havanna. Som han skulle ha
uttryckt det. Själv skulle hon säga att hade en unik förmåga att se
passion i allt, att fylla allt med känsla, även det som vid en första
anblick verkade obetydligt. Det innebar även att det vardagliga kunde
få oerhörda konsekvenser.

Det flimrade till bakom hennes stängda ögonlock. Hjärnan signalerade
desperat med lila- och grönfärgade blixtar att syret var på väg att ta
slut och hon satte sina bägge händer för munnen och näsan för att
hindra reflexen att andas in nytt.
Magiskt tänkande. Om hon inte andas ut, kan tiden inte fortsätta gå
framåt. Om hon stretar emot, vägrar böja sig för kroppens vilja kan
hon rubba klockans framfart. Få den att backa. Det måste gå. Det kan
gå. Annars är det för sent. (Det är redan för sent.)

I oktober hade han hade blivit fixerad vid tiden. Vid skiften. När en
tid övergick i en annan. Han kunde ligga med uppspärrade, rinnande
ögon riktade mot klockradion för att inte missa när de digitala
siffrorna slog över till jämt antal.
Vilka siffror skulle bevakas? Det kunde han inte berätta i förväg. Han
visste bara när det var dags och när det hade hänt. Nu! Ett, ett, ett,
ett. Sedan somnade han, utmattad, som ett barn.

Struphuvudet for upp och ner på henne. Vildsint, slitande, hulkande.
Kroppen försökte att ta kommando, låta kött vinna över sinne, tvinga
henne att andas mot sin vilja.
Men kroppen var svag efter febern som ridit henne i över ett dygn. Hon
hade yrat och slagit i knäet när hon släpat sig ut i badrummet för att
söka i medicinlådan efter febernedsättande. Inte hitta något. Legat i
frossa på det kalla golvet och sedan uppbådat sina sista krafter för
att kunna ta sig tillbaka i sängen igen.
Det hade börjat på lördagseftermiddagen och det var först nu som hon
orkat ta sig upp ur sängen på allvar. Klivit över klockradion som låg
på sidan på golvet, där hon måste ha vräkt ner den i feberns yrande.
Hämtat en kopp the, brett en rostsmörgås med ett tunt täcke av smör.
Gårdagens och morgonens tidningar utbredda på täcket. Hon började
kronologiskt, lördag först.
Det var då hon såg det. Artikeln som förnumstigt påminde om
minnesramsan att när utemöblerna ställs fram är det dags att ändra
klockan till sommartid. Låta den hoppa fram en timme. En timme som
blev skillnaden mellan liv och död. Hon hade puttat till den välta
klockradion med foten och sett de röda siffrorna stirra tillbaka på
henne. Anklagande. Hon var försenad och hans öde var beseglat.

I början hade hon inte tagit honom på allvar. Inte förstått varför hon
måste ta kontakt med honom på ett exakt klockslag varje dag.
Den första gången hon råkade bli sen med att ringa som hon utlovat
skar han sig. Skärsåret på armen hade varit rött, men ytligt. Men det
hade visat att han menade allvar, med tid och med löften.
Andra gången, ett par månader senare, var de tvungna att få skadan
omplåstrat på akuten.
Sedan dess hade hon aldrig missat ett samtal, alltid kontrollerat att
deras klockor var i samklang, att de alltid befann sig i samma tid
oavsett vilken plats de befann sig på. Förutom i dag.

Nu öppnade hon munnen och sög in så mycket syre som någonsin var
möjligt. Tiden rullade igång igen. Först trevande, sedan rusande. Hon
fick svindel och tvingades lägga sig ner mot den svala kudden i
sängen.
Han var borta nu, det visste hon samtidigt som hon slog hans nummer på
mobiltelefonen i ett fåfängt försök att få kontakt. Senare skulle hon
åka hem till honom, öppna dörren med den nyckel han betrott henne med.
Se honom sitta där, lutad mot telefonbordet, livlös i en cirkel av
rött. Väntande, förgäves.

En ny tid hade börjat. Utan honom. Och trots att hon knappt vågade
tänka den tanken fladdrade plötsligt ett skamfyllt hopp till i hennes
bröst. Fri? Fri. Fri att kunna gå mot ljusare tider utan honom, även
om livets färger hädanefter skulle te sig utvattnade i vårens
obarmhärtiga ljus.

Skriven av: Casio

Tags: ,

När Elsa slog upp ögonen på sin 90-års dag kände hon frid i själen. Det var en känsla som hon längtat efter hela sitt liv. Hon hade så många gånger trott att hon skulle erövra den känslan om hon bara…bara klarade studentexamen, hittades av en rik man, fick två barn, fick deltidsjobbet som sekreterare, inredde klart sommarhuset, blev befordrad till kontorschef, fick minst tre barnbarn och till sist äntligen kunde gå i pension.

Men nej, det var först idag hon hade lyckats, så nu jävlar tänkte hon aldrig släppa taget om den känslan igen.

Det rasslade till i ytterdörren. Kvickt slöt Elsa ögonen och vände sig i sängen mot väggen.
”Med en enkel tulipan, får vi gra….”
”Nej tack, kom tillbaka om en timme”, muttrade Elsa inifrån kudden.
Födelsedagståget från Fagerstas hemtjänst kom av sig.
”Men Elsa, vi kommer med tårta och..”
”Om en timme tack.”
Undersköterskan som höll i brickan med tårta och flagga suckade djupt.
”Elsa, du vet att vi har många som vi ska gå till idag och att..”
”Fagerstas värdighetsgaranti punkt fem. Adjö”, klippte Elsa av.

Kommunalrådet blinkade nervöst med ögonen medan han bläddrade i dokumentet som äldreförvaltningens chef just räckt honom.
”Nog måste det finnas ett kryphål, detta är ju löjligt!” utbrast han.
Stadsjuristen mumlade och fumlade med sin ipad. Han skakade på huvudet.
”Det är visserligen mer som en policy, än ett juridiskt bindande avtal, men sen har vi ju den här ersättningsklausulen som är svår att komma runt och…
”För att inte tala om vilka konsekvenser det här får när lokalblaskan får nys om det ”. Kommunikationsstrategen var högröd i ansiktet. ”Då kanske alla vill kunna välja mellan sommartid och vintertid!”
”Ska vi göra ett ärende till nämnden av detta…eller ska vi kanske ta upp det i kommunfullmäktige?” frågade äldrechefen och torkade bort en svettdroppe ur pannan.
Kommunalrådet drog ett djupt andetag och pressade fram orden mellan tänderna.
”Vi ska inte göra någonting. Ingen, och jag menar ingen ska skriva ett ord om det här i något dokument, eller mail eller nått som kan tänkas hamna i allmänhetens händer. Och allt som har sagts idag stannar i det här rummet.”
”Men, men vad ska jag säga till personalen då?” stammade äldrechefen.
Kommunalrådet sträckte på sig och kände för en sekund strykan från den gamla goda tiden strömma genom musklerna.
”Du ska bara säga business as usual. Låt henne få som hon vill, men det råder fullständig sekretess i ärendet. Och jag menar fullständig.”
Stadsjuristen lyste upp. ”Det här med sekretess är faktiskt mitt specialområde och….”
”Tack, jag tror att alla förstår”, avbröt kommunalrådet. Han vände sig till kommunikationsstrategen.” Det här är prio ett. Du är ansvarig för att ingen, och jag menar igen får nys om detta. Hela den kommunala budgeten står på spel och med den allas våra jobb. Capice?”

Den lilla gruppen undersköterskor tittade storögt på sin långe ståtlige äldrechef. Han hade aldrig tidigare varit i deras grupplokal och det kändes som om de var med om någonting stort.
”Har ni alla förstått?”
Undersköterskan som också var gruppledare reste sig upp.
”Jag talar för alla, vi kommer se till att tanten får som hon vill, men att det råder absolut total jättemycket sekretess runt detta ärende.”
Äldrechefen nickade lättat. Hon var söt den där undersköterskan tänkte han, kanske kunde man hitta ett jobb centralt på förvaltningen, det skulle pigga upp kontoret lite med en sån….

Elsa satt nöjd redo för lunch vid sitt favoritbord i den tomma matsalen. Nu var det höst och bara ett par dagar kvar av hennes tid, hennes alldeles egna tid, som skiljde sig en timma från alla andra vårdtagares i Fagersta kommun.

Skriven av: Rolex

Tags: ,

Först något som inte alls har med den nya skrivuppgiften att göra – vi Pennfajtsadminnar har haft mycket att göra de senaste veckorna, och då blir Pennfajtandet lite haltande. Hoppas att ni har förståelse för detta! Vi gör så gott vi kan med att komma på nya uppgifter, lägga ut texter och kommentarer. Allt i mån av tid!

Den senaste veckan har det varit extra roligt att se de medverkande pennfajtarna kommentera varandras texter så bra. Jippie! Fortsätt med det!

Och just för att vi är så sena med den nya skrivuppgiften, så låter vi den sträcka sig till nästa vecka. Dessutom ska vi inspireras av att vara sen. Eller för tidig. För nu är det dags för byte till sommartid. Vi vet! Shit, har det redan gått ett halvår sen vi bytte till vintertid?

Veckans nya skrivuppgift är som följer: Skriv en berättelse om vad som händer första måndagen efter byte till sommartid. Din karaktär (vem det är bestämmer du själv) har glömt att ändra klockorna. Vad får detta för följder? Hur märker din karaktär misstaget? Hur har han/hon/den missat att ställa om klockan?

Skriv i vilket tempus du vill. Vilken person du vill. Hitta på vad som helst – men! Satsa på handling och driv i din berättelse. Försök grip tag i din läsare och håll dennes intresse uppe.

Uppgiften sträcker sig från onsdag 14 mars till onsdag 28 mars

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Sommartid

Veckans pseudonym kommer vara olika klockmärken
Veckans tag på texterna blir sommartid

Tags: ,

Berlin den 1 december 1940

Kära Paul,

Allt är så storslaget, och att du nu strider för vårt land inger mig stort hopp. Hopp om att vi än en gång ska kunna gå rakryggade med stolt blick, och en förvissning om den erkänsla vårt land förtjänar när kriget är vunnet.

Varje natt marscherar unga män med mod i blick mot fronten, och då tänker jag på dig, min kära Paul, och din vilja att göra Führerns sak till din. Aldrig har jag sett dig så uppeldad och säker på din sak och det var så härligt att få uppleva denna din nya styrka med krigsbasunerna manande inifrån. Den kraft du famnade mig med den kvällen har jag aldrig tillförne mött hos dig och min längtan efter dig är så stark. Att vi försakar vårt äktenskap för saken gör inte hoppet eller vetskapen mindre. Tvärtom! Jag vet att vi kommer att segra och jag vet att alla ska bli varse vårt älskade Tysklands nya storhet.

Jag vet att Gud i sin himmel ser vad vi offrar för vår älskade Führer och vårt Fädernesland, och att han strider med oss på vår sida. Glöm aldrig det Paul. Han är med dig när du springer helt oförväget i täten av ditt förband, och han ger dig kraft och mod att kasta dig ut i närstrider. Ta honom i handen och låt honom bära ditt vapen och stöta det än hårdare i fienden.

Har du ännu inte fått besked om julen? Jag ber varje dag om att Herren ska villfara oss den glädjen. Det har ju gått mer än ett halvår sedan sist vi sågs. Värmde vantarna jag skickade? Upptäckte du orden jag broderat på ovansidan: Blut und Boden! Det är nog de vackraste ord jag vet och de orden ska du ha med dig från mig min älskade Paul.

Din Marianne

PS: Jag väntar ivrigt på svar om julen. DS.

Skriven av: Silmä

Tags: ,

Nattens storm med ett svart ursinnigt hav hade övergått i gryning, blåa rytande havsväggar med vitt skum syntes nerifrån vågdalarna. Fartyget kämpade sig framåt och sjön nådde rutorna på kommandobryggan när fören gick in i vattenväggen, lyftes av havet och klöv vågkammen på toppen. (0-1.06)

En fårad panna, ett par blåa ögen med bestämd blick, en krokig näsa och en vit skepparkrans. Ett ansikte präglat av hårt väder och decennier av nattvakter på kommandobryggan. Men också av ansvar, för fartygen, lasten men framför allt för besättning och passagerare. Under kriget hade han gått genom minfälten i Nordsjön, där dom dödsbringande järnkloten inte brydde sig om man gick under neutralitetsflagg.

Han var känd bland sjöfolket på den här rutten som ”Den gamle”, en hårding. Full maskin röt han till förstestyrman för att parera en vågdal. Förstestyrman var lite över 40 och skulle ta över efter Den Gamle om ett par veckor när han gick i pension.

Den Gamle hade tillslut insett, att det var dags för honom att gå iland. Visserligen skulle det bli svårt, efter ett långt yrkesliv till sjöss, men han det fanns något han inte gillade. Han hade varit uppe på rederiet och sett modeller av dom nya fartygen. ”Ser ut som plåtlådor” hade han fnyst.

”Var håller den nya tredjestyrman hus” frågade han sin förstestyrman.
”Var inte så hård mot honom”, blev svaret, ”det är hans första resa.”
Dörren slogs upp, en ung spinkig tredjestyrman som var likblek i ansiktet dök upp.
”Hur har natten varit” röt den gamle.
”Mår illa.”
”Ja ja, men fartyget?”
”Rätt stökigt, mest på grund av stormen, annars mest mindre skärskador, men ett benbrott.”
”Hörde det” muttrade Den Gamle tillbaka.

Ynglingen öppnade dörren och hävde sig ut, fick en kaskad vatten över sig och var snabbt inne igen.
”Ha ha skrockade den gamle, ”det blir nog sjöfolk av dig också, du har ju lärt dig grunderna, spy i medvind”
”Land i sikte” ropade förstestyrman och man kunde se bränningar bakom nästa vågkam.

Den Gamle tittade barskt på sin tredjestyrman och sa:
”Kontakta land så det finns transport för den där fyllskallen som ramlade i trappan vid baren till sjukhus. Stäng taxfreen och ta ett snack med pursern om indenturen. Det fanns bara Smirnof att köpa där nere all Finlandia (0-8.40) var slut.
Med van hand tog Den Gamle över rodret och styrde mot kajen i Mariehamn.
Bland besättningarna på Ålandsfärjorna, var han känd som en hårding.

Skriven av: Puhelin

Tags: ,

– Vi måste ha en nationalsång.
– Varför det?
– Alla länder har det. Om vi ska bli tagna på allvar behöver vi en. Det är som flaggan och valutan. Det visar att vi är på riktigt.
– OK, OK, vi får väl hitta på en då.
– Det ska vara något pampigt och dramatiskt.
– Borde det inte snarare vara något traditionellt. Något vårt folk känner igen och kan identifiera sig med.
– Vadå, trummor och stampdans? Vill du att världen ska skratta åt oss?
– Men en nationalsång ska väl ändå vara något som alla kan ställa sig bakom och som visar upp vårt land som det är?
– Nej, vi behöver något som inger respekt. Vi måste visa européerna att vi är något att räkna med, en jämlike. Då duger inte några gamla stamsånger. Det ska låta klassiskt.
– Fast hur ska vi göra då? Det är inte direkt gott om klassiska kompositörer härikring.
– Du har rätt och dessutom behöver vi en sång nu. Vi kan inte betsälla en. Tag hit en musikvetare!

En stund senare leder två soldater in en lätt förvirrad man.
– Men jag förstår inte. Vad vill ni? Jag är bara en stackars musiklärare.
– Ja, ja det är bra, släpp honom. Ursäkta om våra män var lite bryska men saken är den att vi behöver en nationalsång.
– Åh, jag är hedrad men jag vet inte…
– Nej, nej ni ska inte skriva den. vi vill att ni föreslår något befintligt.
– Borde vi inte snarare…
– Hör här nu, vi har redan bestämt oss. Allt ni ska göra är att föreslå något klassiskt, dramatiskt och imponerande.
– Jaha, det är inte så lätt att bara sådär…
– Hör på nu min herre, vår unga stat behöver er hjälp!
– Hm, OK då, vad sägs om något av Sibelius, hans musik spelade en stor roll när Finland blev självständigt.
– Utmärkt den tar vi!
– Men texten får vi väl i alla fall lov att skriva själva.
– Ja, ja se till att få det fixat!

Skriven av: Seitsemän

Tags: ,

Hon hade bestämt sig med en gång. Eller bestämt sig var helt fel, hon själv hade inte gjort något val. Fullständigt uppslukad hade hon fallit handlöst inför musiken, människorna och magin. I mörkret under tältduken fanns en helt ny värld hon aldrig ville lämna.

När cirkusfolket några dagar senare packade ihop för att färdas vidare hade hon själv packat ihop det lilla hon ägde och gömt sig i en garderob i en av de sista vagnarna som lämnade den lilla stadens allmänning.

Nu står hon själv varje kväll högt upp i mörkret, med glittrande paljetter och allas ögon på sig. Hon kastar sig skickligt ut mot trapetsen, voltar tyngdlöst genom luften. Om och om igen faller hon lika handlöst och fångas lika säkert som den allra första kvällen för så länge sedan.

Skriven av: Hyvä

Tags: ,

Den mörka tunga dramatiken som i toner strömmade från grammofonen smög sig i hennes kropp och fick henne att sätta sig ner i gräset. Skissartade bilder från katastrofen, kaoset för 11 år sedan, dök upp ur hennes inre. Ögonen tårades när hon såg stora kraftledningsstolpar falla ner med ett dån, eldslågor och människor som sökte skydd i panik. Hon rös, allt var så närvarande, så verkligt.

Det osannolika hade hänt, blivit verklighet. Den stora solstormen hade nått jorden. Naturen hade visat sin kraft. Det teknologiska samhällets elkraftverk, atomkraftverk, satelliter hade blivit ruiner och dragit med sig allt som behövde den konstgjorda energin för att fungera. Solens energi hade visat sig ha en intensitet som ingen energi skapad av människan kunde stå emot. Kaoset hade varit totalt. Utan internet, mobil, telefon, kranvatten, bilar , industrier och banker kunde ingen kontrollera varken tiden eller rummet, det yttre och det inre. Många, som byggt upp hela sin existens underställda teknologin, begick självmord eller vandrade omkring som zombies totalt tomma på innehåll. När ingen facebook eller twitter gav dem mänsklig virtuell kontakt fanns bara tomhet och ensamhet . Det kan bara inte ha hänt, hördes många repetera om och om igen, likt en mantra.

Bland ruinerna av teknikens makt, alla komplexa strukturer och strategier som skapats för att kunna dominera världen, hade det stått klart för de överlevande, som fortfarande kunde tänka på en framtid, att ingen aldrig mer skulle bli identisk med vad de en gång varit. Vi hade alla varit tvungna att tänka oss en annan värld, mindre sårbar och mer naturnära.

Som ett gåtfullt skeende framträdde nya bilder, osynliga men ändå synliga. Musiken hade ändrat ton och rytm, blivit mindre dramatisk och påminde henne om den inneboende energi och kraft som varje människa har och hur denna kapacitet varit avgörande för att kunna överleva katastrofen. Vilken vidunderlig förmåga vi har att kunna göra det frånvarande närvarande, tänkte hon, när hon såg grupper av människor finna oaser i naturen där de kunde få skydd, föda och vatten. Bara skissartat såg hon hur de byggde små vindmöllor och mycket annat för att förenkla slitet. De absurda höghusen var inte användbara. Ingen idyll, men de hade överlevt. Några blev tokiga av det primitiva livet utan de tekniska hjälpmedel de varit vana vid. Andra jobbade dag och natt för att återställa världen till vad den varit och dukade under. Kroppen orkade inte. De flesta tänkte och planerade, tog en dag i sänder. De hade förstått att det skulle ta tid att skapa ett fungerande samhället så att livet blev drägligare. Mycken aktivitet men utan stress. Inte utan konflikter och svårigheter.Men också kärlek och solidaritet.

När hon hörde de sista tonerna kände hon hur de lade sig som bomull runt hjärtat. Det fanns en framtid trots att nya solstormar var på väg. Kanske hade den gamle greken Pindaros rätt när han tänkte sig att människan inte är något annat än en endagsvarelse. Kanske är framtiden den tid som förflyter mellan morgon och kväll. Hon och alla med henne var förberedda.

Skriven av: Koira

Tags: ,

Vi adminnar bakom Pennfajten gillar ju ljud (vi kan radio ganska bra) – och musik. Våra öron är allätare som tuggar i sig det mesta och eftersom det dessutom var ett tag sedan vi hade en mer musikalisk skrivuppgift, så tänkte vi att denna vecka tar vi en fri associationsövning.

Här är Finlandia av Sibelius. Ett dramatiskt stycke klassisk musik. Lyssna på det. Tänk fritt. Fantisera vilt.

 

 

Reglerna är följande:

  • Texten får inte utspela sig i nutid
  • Texten får däremot utspela sig var du vill, med vilka du vill, i vilket tempus du vill
  • Din text får ej vara längre än 3000 tecken
  • Om du har blivit inspirerad av något särskilt stycke i musiken, skriv då inom parentes (minut & sekund) i början på din text var i YouTube-klippet vi andra kan höra på just detta

 

Uppgiften sträcker sig från onsdag 7 mars till onsdag 14 mars

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Finlandia

Veckans pseudonym kommer givetvis att vara finska ord
Veckans tag på texterna blir finlandia

Tags: ,

Nu hörde jag den igen, koltrasten. Jag är helt säker på att det var en koltrast. Tror den att det är vår i mars? Herregud, den kommer att frysa ihjäl när vintern kastar sitt isiga täcke över oss igen. Dumma, dumma fåglar; änderna i Göteborg har ju redan fått ungar. Världen är helt galen, upp och ner.

Men vad var det där? Och där … Ostyrigt uppspelta kastar sig två trinda talgoxar ut i vilda krumbukter. Solfraset som andas värme, och då hör jag koltrastens flöjtande förvissning, och jag visslar till svar.

Skriven av: Fluga

Tags: ,

Längre dagar, sol
Doft av rosor och jasmin
Känslor och minnen

Minnen av snödropp
Islossning, barmark, ljuset
Nygröna björkar

Vemodiga drag
nostalgiska bakåtseenden
ny vår, årens gång

Ingenting svartvitt
Glädjen och sorgen möts
Aprilväderstorm

Skriven av: Nässelfjäril

Tags: ,

Det var en solig vårdag. De gick tillsammans genom skogen. Resterna av en gammal väg väckte deras intresse. Den ledde till en glänta där några gamla förfallna byggnader stod.

Han fylldes av glädje när han såg hur naturen höll på att ta tillbaka platsen. Murgröna täckte en stor del av tegelfasaden. Mitt för det som en gång måste ha varit lastkajen sköt ett träd upp mot den blå himlen. En fågel höll på att bygga bo i den sedan länge obrukbara skorstenen. Solstrålarna lekte bland vackert rostbrunt järn och enstaka glasbitar. Han fantiserade om hur platsen skulle se ut om hundra år. Då borde så gott som alla spår av fabriken vara borta. Naturen vinner alltid, tänkte han, fylld av vårkänslor. Till tonerna från fåglarnas sång skuttade han in bland husen på jakt efter fler tecken på återerövringen.

Hon såg nedstämd på resterna av alla goda föresatser och ambitioner. Här jobbade säkert hundratals människor, tänkte hon. Vart tog de vägen sedan? Framtidstron flög väl ut genom ett av de trasiga fönstren. Hon såg några sönderrostade maskindelar ligga där i solen. Tanken på den förspillda ingenjörskonsten och det bortrostande hantverket gjorde henne nedstämd. Hon såg för sitt inre hur en lastbil hade backat upp mot lastkajen, hur röken hade stigit upp ur skorstenen och hur lysande röd fasaden en gång varit. Nu fanns där bara förfall och misär. Vad var det som blev fel, frågade hon sig, fylld av vårdepression. Hon suckade och följde honom långsamt. Någonstans hörde hon ett bankande. Hon ville gärna tro att det var någon som byggde nåt och att platsen skulle myllra av aktivitet igen en dag.

– Vilket ställe, tänk hur det kan se ut här om några år.
– Ja vi får hoppas på det bästa.

Skriven av: Motorcykel

Tags: ,

Får vårsolen rätt i ögonen, fan att jag satte mig på mina nya stora svarta solglasögon.

Sitter ensam på uteserveringen, lyckliga människor passerar ute på gatan, klädda i det allra senaste vårmodet, som sitter perfekt på kroppen. Dom blänger nedlåtande på min sunkiga outfit.

En blå himmel och en Aprilsol lyser över Biblioteksgatan, dom små gjutjärnsborden och gasolvärmarna har ställts ut utanför restaurangerna. Olivfärgade filtar ligger prydligt hopvikta på rottingstolarna, oavsett vad Stockholms Stads tillståndsmyndighet angående uteserveringar tycker. Vårsolen skickar sina reflexer i alla svindyra boutiquers skyltfönster. Bara magar på alla skyltdockor med äggskalsfärgade ärmlösa toppar. Bara magar på alla Paris Hiltonwannabees som springer in och ut ur affärerna iklädda solglasögon som täcker hela ansiktet. Nej, jag skall inte in där och shoppa. Inte som jag ser ut idag, släpandes på ett stort paraply och det är långt till löning.

Var håller alla snygga hunkar i t-shirt och slitna Levis hus idag ?

Men vad spelar det för roll och varför skulle dom märka mig i den här orättvisa världen. Det är ju inte mitt fel att det snöslaskregnhaglade på tvären, när jag skulle till jobbet klockan halv sex i morse och det var två grader varmt. I eftermiddags fick jag sådana där vårvibbar, tog ledigt efter lunch och stack direkt in till stan, utan att åka hem och byta om.

Nu sitter jag här i en brun oljerock ned till fotknölarna och skrapar med mina svarta Hunterstövlar i det torra gruset. Ser väl ut som en jävla countrynörd som skall ut och fiska. Jag tar nog upp min svarta fula mössa ur rockfickan och drar den över ansiktet så ingen känner igen mig. Kunde ju i alla fall lämnat paraplyet kvar på jobbet, men jag kanske får nytta av det i alla fall.

Man skulle ju kunna sätta krokben med det, på dom där vitvinspimplande bratskidsen vid bordet bredvid och deras fisförnäma olivfärgsinlindade blondiner med hästsvans. Nu tittar dom på mig, viskar och fnittrar
med sina perfekt rödmålade läppar..
”Visst skratta åt mig bara, smaka lite asfalt istället snorungar.”

Jag skulle ju kunna dra av mig rocken och kavla upp ärmarna på den allt för varma, vita, kabelstickade polotröjan morsan gav mig i julklapp. Ställa mig på bordet och skrika nu är det vår. Då får alla se den stora kaffefläcken mitt på magen som jag fick i morse, när jag hoppade till av dånet från snösjoket, som gled ner från taket.

Här skulle jag suttit nygaddad med en drake på ena armen, iklätt ett svart linne med en bar mage, brett nitskärp i midjan på ett par svarta jeans, så där lagom rockchick. När det kom in en hunk på uteserveringen, skulle jag dragit ned solglasögonen på nästippen och med en sexig blick studerat honom, så han märkte mig. Sen skulle jag pekat på den lediga stolen mitt emot, där han skulle sätta sig. Han skulle tänkt: Oj vilken attityd, vilken cool outfit och vilken sexig kropp. Jag skulle lagt huvudet på sned och tagit hans händer i mina så han bara rös.

Sen i Oktober har jag kört stenhårda gympass med min mage, tre eller var det två, eller blev det gång i veckan eller … ? Skit samma jag fick träningsvärk, men den där förbannade valken sitter kvar. När jag lutar mig framåt så glider den över linningen på jeansen. Sen bokade jag tid på East Street Tatto, men då kom elräkningen. Sen kom våren alldeles för tidigt, jag hinner ju för fan inte med.

Okej, jag är en kvinna i kroppsligt förfall, men det skall bli jävligt kul att se hur dom där Hiltonkopiorna fixar det om tio år, med alla lattar dom häver i sig.

Usch, det börjar bli kyligt också,vart tog solen vägen ? Nu föll en tung droppe rätt ned i ölglaset, holy shit vilka mörka moln, fattades bara det. Vilken helvetes jävla skitdag, det räcker inte med att man släpat runt på oväderskittet i solen hela eftermiddagen. Nu skall man tydligen bli plaskvåt in på bara kroppen och få lunginflammation också.

HUR FAN TÄNKTE JAG NU? MÅSTE SLUTA VÅRDEPPA JAG ÄR JU PATETISK.
*
Det brakar loss, får ett hagelkorn i ögat, vilket tur att jag kan fälla upp ett stort svart paraply.

Sitter kvar vid bordet, stänger igen oljerocken och fäller upp kragen. Huttrande människor trängs under allt som kan skydda dom och sticker ut över gatan. Det senaste vårmodet hänger plaskvått ända in på bara kroppen. Dom blänger avundsjukt på min klockrena ovädersoutfit. Aprilvädret ändrar sig snabbt, love it.

Den blåsvarta himmelen över Biblioteksgatan är hänsynslös. Haglet studsar smattrande över gjutjärnsborden, gasolvärmarna fräser när det iskalla snöblandade slagregnet träffar dom. Vindbyarna slänger ut rottingstolarna på gatan, oavsett vad Stockholms Stads tillståndsmyndighet angående uteserveringar tycker. Vattenfallen över alla svindyra boutiquers skyltfönster, döljer skyltdockornas bara magar. Alla Paris Hiltonwannabees flyr in där i igenimmade solglasögon och dränkta frisyrer som täcker hela ansiktet.

Går nog in där sen jag också. Skall stänka ned alla skyltdockornas äggskalsfärgade ärmlösa toppar när jag fäller ihop paraplyet, titta runt lite rycka på axlarna och konstatera:
”Äsch, det verkar inte bli vår än på ett tag, jag återkommer till lönen.”

Tycker hela världen känns rättvis idag, bara för min skull vräker den kolsvarta himlen ner snöblandat iskallt vatten så det dånar i markisen och dränker hela Stockholms City

Vilken tur att jag inte lämnade paraplyet på jobbet och stack hem och bytte om innan. Riktigt mysigt att sitta under paraplysmattret, dra upp hakan ur den stora kragen på den varma mjuka kabelstickade vita tröjan och smutta lite på ölen. Studera snöslasket som rinner nedför knät på den vadlånga bruna oljerocken, ut på Hunterstövlarna för att blandas med det blöta gruset. Nu ser jag så där oberört skitcool ut i min sköna svarta mössa med Bandit Rockloggan som jag dragit ned över öronen. Känns som i morse men nu njuter jag av ovädret.

Jag fick nytta av paraplyet, var snabbt framme och höll det över brickan, med dom stackars Östermalmskidsens vinglas, när dom flydde från bordet in under markisen. Sen gick jag elegant utan att spä ut vinet genom markisvattenfallet och serverade den till dom. Fick ett tack och ett varmt leende, från några blåfrusna läppar tillbaka. Den ena olivgröna wettexduken med slokande hästsvans som stod och huttrade, sa lite avundsjukt att hon fick crawings, när hon såg min grymt urläckra ”vill ha” rock. Hon ville också ha en till sina Hunterstövlar. Jag berättade var jag köpt den och sa åt dom att gå in i baren och värma sig. Sen satte jag mig ned igen så det plaskade om rottingstolen.

Miss Rockchick bangar inte för lite bad weather och håller ölglaset högt. Dyker det upp någon hunk, så skall jag spana in honom under mösskanten och dra ut mitt långa röda hår ur den uppfällda kragen på rocken. Sen går jag fram till honom och sjunger på den där Rihannalåten.

You can stay under my umbrellla ella ella e e e

Eftersom jag stängt igen rocken syns inte min magvalk. Han kommer att tänka:
Oj vilken omtänksam attityd. Vilken urläcker ovädersoutfit, finns en sexig Miss Matrix under kanske.

Sen flyr vi in på något fik och kurar ihop oss. Han kan inte slita sig från i mina ögon och ser inte kaffefläcken. Jag lägger huvudet på sned och värmer hans frusna händer i mina, så han bara ryser.

Dom närmaste tre veckorna skall jag leva på Nutrilett och köra stenhårt på gymmet. Mage fem dagar i veckan, fuck träningsvärken. I kväll lånar jag 3000 av morsan till gaddningen. Om tre veckor är det vår och då skall alla tjugoåriga Hiltonmagar få se vem det är som äger.

Jag är en mogen erfaren kvinna, som vet hur man sköter sin kropp och väntar ut mina byten. Hiltonkopiorna får väl latta runt i tio år till, innan dom lär sig.

”Du där borta, kan jag få beställa en öl till” ….. ”Javisst, självklart skall jag ha den här ute, skjut in den under paraplyet så den inte blir utspädd”. ….. ”Okej, stå kvar under markisen, så hämtar jag den. Ja jag är också skyddsombud på jobbet, klart vi måste tänka på arbetsmiljön.”

Vad fan är det med folk egentligen, hajar dom ingenting, nej nu ställer jag mig på bordet, kaffefläcken syns ju inte under rocken.

HALLÅ HÖR NI MIG ALLIHOPA ? NU ÄR DET VÅR!

Skriven av: Trandans

Tags: ,

Dagsmöjan varade bara ett par timmar mitt på dagen innan allt åter frös till stel hårdhet och iskylan trängde genom märg,  ben och alldeles för tunna vårjackor. Det kändes som om det aldrig skulle bli varmt igen.

Dagsmöjan varade ett par timmar mitt på dagen. Den fick människorna att glädjas en stund i sina tunna vårjackorna innan kylan återtog landskapet och  påminde om att det ännu återstod ett par veckor tills värmen kommit för att stanna.

Skriven av: Tussilago

Tags: ,

Vi saxar från Wikipedia (finns det något som inte finns beskrivet där?)

Vårkänslor är ett begrepp som används för flera uppsättningar av fysiska och psykiska symptom i samband med vårens ankomst.

Enligt Wikipedia så blir man spralligt glad när våren dyker upp – om man inte börjar må tvärtom då, för att man lider av vårdepression. Tänk att det alltid måste vara något smolk i bägaren. Här är man beredd att dricka av livets nektar och vara lite småkåt på alla snygga personer som kommer fram ur sina vinterjackor, men ack, innan man vet ordet av blir man depp.

Så här är veckans nya uppgift:

  • Du ska skriva en miljöbeskrivning. Stad, skog, vilken plats som helst.
  • Skriv denna miljöbeskrivning i två varianter: den ena som om du är spralligt vårglad och den andra om du är ruskigt vårdepp.
  • Bestäm själv om du vill ha någon slags plot i dina miljöbeskrivningar, det behöver inte vara det om du känner att du inte får ihop det.

Du ska alltså få dina läsare att känna sig vårglada respektive vårdeppiga när de läser din text.

Lycka till!

Uppgiften sträcker sig från onsdag 29 februari till onsdag 7 mars

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Vårkänslor

Veckans pseudonym kommer att vara vårtecken
Veckans tag på texterna blir springfever

Tags: ,

Robert vände ryggen mot henne. Tankarna rusade så snabbt genom huvudet att det var omöjligt att få stopp på dem. Han hörde enbart sin egen andning, ut och in, ut och in genom näsan.

”Vänd dig inte om nu. Det minsta du kan göra är väl ändå att se mig i ögonen?” Frustrationen växte när han fortsatte att tala, vänd mot henne.
”Kan du inte bara.. ta det lugnt? Försök att se det från mitt perspektiv. Jag menade aldrig att du skulle bli arg eller sårad..”
”Men vad fan väntade du dig när behandlade mig såhär? Jag förstår att du skäms. För det är väl därför du inte kan titta på mig?
”Men kan du inte bara släppa det?”
”Du tittar fortfarande inte rätt på mig. Det spelar ingen roll vad du säger, jag vet att du skäms. Och det kan du fan ha. Jag litade på dig, jag trodde faktiskt att du inte var som de andra. Och nej, det spelar ingen som helst roll i min värld om du inte menade att jag skulle bli ledsen. För det var det jag blev. Du är inte dum i huvudet, du fattade väl att det här skulle hända. Hur trodde du att jag skulle reagera?”
”Jag trodde inte att du skulle få reda på det.”
”Du trodde inte att jag skulle få reda på det? På riktigt? Tänkte du bara undvika mig? Du har visat dig vara någon helt annan än jag trodde från början. Kanske är mitt eget fel att jag inte vet bättre än att utsätta mig för sådana som du.”

Robert kunde fortfarande inte vända sig om riktigt helt. Inte se in i ögonen som han tidigare bara sett utstråla glädje nu vara helt kalla mot honom. Varje ord hon spottade ur sig sved. Han kunde inte beskylla henne för att överdriva. Han skulle kunna göra det, för att fortsätta utbrottet mot honom. Låta ilskan rinna över honom, det förtjänade han. Kanske skulle hon ta i såpass mycket att han kunde intala sig att hon överdrev alltihop?

”Jag skiter i det här.” Roberts tankar avbröts av hennes röst, om möjligt ännu kyligare än innan. ”Jag skiter i dig. Jag orkar inte ens. Det är inte värt det.” Hennes ammunition hade tagit slut. Hon trodde att det skulle hjälpa att skälla, att det skulle göra allt lättare om hon slängde all skit som hade byggts upp. Men det hjälpte inte. Hon blev bara … trött. Hon reste sig tungt upp. Det var dags att lämna det här bakom sig och gå vidare.

Skriven av: Courier New

Tags: ,

Robert vände ryggen mot henne. Tankarna rusade så snabbt genom huvudet att det var omöjligt att få stopp på dem. Han hörde enbart sin egen andning, ut och in, ut och in genom näsan.Hans tankar avbröts av en flämtande röst bakom honom ”nice tribal” tatueringen på hans vänstra skuldra fick en kyss.

Vem var hon, en liten tjej med långt rött hår, han stött på på Oliver Twist inne på Söder två timmar tidigare. Var sin stor stark senare hade dom suttit på tunnelbanan mitt emot varandra. Spänningen mellan dom låg tät i vagnen, men det blev knappast någon konversation. Själv hade han erbjudit sig att betala en Taxi, men hon var bestämd hon ville åka tunnelbana. Man längtar så bra i den hade hon sagt.

Han studerade henne uppifrån och ned, kraftigt sminkad svart dunjacka svart tröja och stretchjeans, allt kändes bara konstigt han försökte få igång en konversation.
”Hur är det med dig” frågade han.
”Jag fokuserar” svarade hon lite frånvarande.
”På vad då?”
”Dig naturligtvis”
”Oj är jag så intressant ?”
”Har du badkar i lägenheten”
”Javisst varför undrar du det?”
”Jag fokuserar och längtar”

Dom passerade Svedmyra.
Stureby: Hennes andning ökade.
Bandhagen: Hon reste sig upp och satte sig bredvid honom, ”är vi inte framme snart, orkar inte längta längre”
Högdalen: Dom satt fast i varandra, deras läppar kämpade om vem som skulle bli uppäten först.
Rågsved: Hon gnydde, hans puls gick upp, deras händer letade sig allt djupare in under kläderna.
Hagsätra: Dom hade förenats till ett i kropp och känslor. För att komma hem lyfte han tillslut upp henne i sina armar och bar henne genom spärren.

Nu stod dom tillsammans i badrummet i det slitna repiga badkaret i hans än icke stambytta hyrestvåa. Vattnet ångade, det var hett där inne. Det kondenserades mot dom vita kakelplattorna och letade sig genom dom smutsgulgråa foglabyrinterna ned mot golvet.

Hon hade utsatt honom för en sensuell helkroppstvätt förutom på ett ställe, han undrade vad händer nu.
Han hoppade till, en löddrig hand med långa sylvassa svarta naglar letade sig ned mellan hans ben.
”Lugn ingen fara” viskade hon, ”vill bara du skall lukta lite gott.”

Medan den mjuka handen försiktigt tvättade, märkte han hur det stelnade till där nere. Fem nya svarta naglar dök upp på hans mage, lekte lite försiktigt i hans navel och gled uppför hans bröstkorg, nöp honom sen lite retfullt i ena bröstvårtan.

”Min tur nu viskade hon, jag vill inte ha några lösa skott här inne.” Hon tog tag i honom, vände på honom och gav honom duschslangen, jag är redan intvålad, men måste sköljas av.
Hon lade sin hand över hans och förde den strilande duschslangen ned mellan sina ben.
”Visar bara”, flämtade hon, ”du fixar själv sen.”

Hon verkade nöjd med hur han höll den, hennes fötter plaskade runt i badkaret medan huvudet kastades fram och tillbaka. Sen slog hon armarna runt honom, han tappade slangen som landade på botten i badkaret upp och ned . Hennes schamposmakande läppar mötte hans i en kaskad av vatten heta tungor blandades med kallsupar.

”Kom” sa hon, ”det är dags.”
”Sängen ?”
”Nej nej, för långt borta jorden kanske hinner gå under innan vi hinner dit. Här här.”
Hennes blick var förväntansfull, när dom stod inlindade i ett badlakan tätt tillsammans. Han fick en djup kyss, sen vandrade hennes läppar nedför hans nakna fuktiga kropp. Hon gjorde halt vid hans ena bröstvårta, dom små vattendropparna runt den blev uppslickade och hon nafsade lite.

”Nu du” fnittrade hon medan hennes läppar fortsatte nedför hans mage. Han såg en röd kalufs mellan sina ben, sen kom den pirrande känslan när hennes läppar omfamnade och andningen fick hans hår att vaja. Vägen tillbaka fick honom att skaka av vällust, hon drog sakta med spända läppar.
”Färdig” flämtade hon, han tittade ned på sin gummibeklädnad och en tanke slog honom, var hade hon haft den gömd?

Sen hoppade hon upp, satte sig på tvättmaskinen och med en dimmig blick visade hon att det var dags.
Han trädde in i henne, kände hennes handflator ta ett fast tag om hans skinkor, höftrörelserna var mjuka, långsamma, han höll henne bakom ryggen i ett fast grepp.

Fortare gnydde hon, dom ökade takten, tvättmaskinen slog mot väggen, grannen började dunka tillbaka.
Svetten rann nedför hennes panna ”skit i det, låt dom banka snabbare hårdare”. Hennes huvud började åter slänga fram och tillbaka, händerna vandrade uppför hans rygg.

Så kände han den rakbladsvassa känslan, när hans lavaström vällde in i henne. Hon kom sekunden efter, skrek rätt ut och dom långa svarta långa naglarna borrade sig in i hans skulderblad.
Hon satt kvar och han var inne i henne fortfarande.
”Fan vad skönt” snyftade hon, ”stå kvar jag vill känna hur den sjunker ihop.”

Deras hjärtslag som stångades genom deras tätt hoppressade kroppar gick långsamt ned i takt, tillslut slog hon benen runt hans midja och hängde i hans famn.
”Det var bara så himla underbart, sängen nästa tack.”

Han vaknade av att någon ruskade på honom, såg att väckarklockan stod på sex. Hon log mot honom och sa
”Robert jag måste iväg och jobba, tack för en underbar natt”
”Öh jasså, tack själv svarade han sömndrucket, men vad heter du egentligen”
”Du kan väl ringa försäkringsbolaget och fråga”, fnissade hon, ”jag är känd där efter alla vattenskador.”

Sen strök hon honom ömt genom hans hår, med dom långa svarta naglarna och gav honom en sista kyss.
Hon reste sig tungt upp. Det var dags att lämna det här bakom sig och gå vidare.

Skriven av: Palatino

Tags: ,

Robert vände ryggen mot henne. Tankarna rusade så snabbt genom huvudet att det var omöjligt att få stopp på dem. Han hörde enbart sin egen andning, ut och in, ut och in genom näsan. Det hade ju verkat som en så bra idé det här; en mixad boxningsmatch. Massvis av uppmärksamhet och en enkel seger efter ett par ronder. Nu höll det i stället på att urarta till hans värsta fight någonsin. En tjej hade golvat honom i femte ronden. Det var ett rent under att han kommit upp på nio och nu kunde vackla bort mot sin ringhörna.

– Vad pysslar du med? Nita henne för tusan!
Hans tränare var både upprörd och orolig.
– Det går inte, jag kommer inte åt henne, flämtade Robert.
– Du boxas för rent, du måste ta till något trick. Tänk på att domaren är skyldig dig en del sen tidigare.

I den andra ringhörnan var tongångarna lite mer positiva.
– Det är bra, fortsätt så här så har du honom.
Helenas tränare var exalterad. Hon hade varit emot idén från början men nu var hon närmast euforisk. Helena själv kände att hon hade segern inom räckhåll. Hon var förvånad att Robert kunnat resa sig i tid. Ett par sådana träffar till och så skulle det vara klart.

Publiken tjöt av entusiasm när klockan ringde och de båda boxarna närmade sig varandra. Sjätte ronden började lite avvaktande, båda två studsade runt och sökte en öppning. Helena tyckte sig se en blotta och drog till med vänstern. Robert flyttade vikten till högerfoten, sänkte huvudet och kastade sig fram. Effekten var den önskade hans panna träffade hennes haka och huvudet kastades bakåt så han kunde slå ett hårt slag mot hennes struphuvud. Hon backade och sänkte garden säker på att domaren skulle varna Robert för skallningen. Men det kom ingen avblåsning istället kom en svärm av slag emot henne. Han slog kroppslag från nära håll. Hon försökte få upp garden men kände plötsligt ett knä i mellangärdet. Hon vek sig och mötte en stenhård upper cut. Hon gick ner. Domarens räknande överröstades av publikens buande och visslingar. När Roberts hand sträcktes mot taket möttes han av förolämpningar och kastade ölglas.

Låt dem skrika, tänkte Robert, jag slapp i alla fall få stryk av en tjej.

Samtidigt kvickande Helena till. Hon reste sig tungt upp. Det var dags att lämna det här bakom sig och gå vidare.

Skriven av: Times New Roman

Tags: ,

Robert vände ryggen mot henne. Tankarna rusade så snabbt genom huvudet
att det var omöjligt att få stopp på dem. Han hörde enbart sin egen
andning, ut och in, ut och in genom näsan.
”Jag håller på göra slut”, sa hon. ”Måste du yoga-andas till och med då?”
Han andades in ännu långsammare, hennes röst lät avlägsen. Utandningen
levererade han så perfekt att den inte hördes. Fast hon var någon
meter bakom hans rygg kände han inte längre hennes närvaro. Allt som
behövdes nu var två veckors fasta, tre nässköljningar och en
tarmsköljning och han skulle vara säker på att ha fått henne ur
kroppen.
Hon reste sig tungt upp. Det var dags att lämna det här bakom sig och gå vidare.

Skriven av: Comic Sans

Tags: ,

Robert vände ryggen mot henne. Tankarna rusade så snabbt genom huvudet att det var omöjligt att få stopp på dem. Han hörde enbart sin egen inandning ut och in, ut och in genom näsan.

Med en kraftansträngning, som fick adrenalinet att gå mot strömmen och fungera som broms, lyckades han få stopp på tankarna, ordna anletsdragen och lugna ner sin andningsrytm. Någorlunda samlad vände han sig och stirrade på henne. Menar hon verkligen vad hon sagt, tänkte han, eller driver hon med mig. Ingenting i hennes ansikte gav några ledtrådar. Möjligen fanns det ett allvar han inte sett förut.

Hon bara satt där som om ingenting hade hänt, utan att förstå hur hennes ord hade rört om i hans planer. Utan planering var han förlorad, utan fotfäste. Och ingenting sa människan. Återigen lurade paniken i bakhuvudet. Men aldrig skulle han erkänna hur utsatt han kände sig.

Han såg ut genom fönstret. För ett ögonblick fick han fast mark under fötterna. Lugn utan störande element. Möjligen måste gräsmattan klippas. Han älskade vad han såg. En harmonisk helhet. Allt tillfredsställde honom.

Skulle han lämna detta? Bara tanken fick honom att rysa. Eller hade han missförstått henne. Tänkte hon lämna honom?

Han hade trott att de var helt överens. Att hans planer också var hennes. Hon hade varit en del i det han hade planerat. Ett ögonblick, några få ord och allt hade fallit sönder. Något var totalt fel, men vad? Man kan väl inte komma så där utan avisering och meddela att man vill flytta. Hade han varit blind? Dessutom utan en logisk planering. Bara vaga tankar om Karibien, Söderhavet och annat han inte ville komma ihåg. Hon längtade efter värme, äventyr och något nytt. Han förstod ingenting. Var inte hans kärlek värme nog? Var inte hans planeringar berömvärda? Ekonomin fungerade. De kunde faktiskt kosta på sig ett litet äventyr nån gång då och då. Vad hade gått åt henne?

– Nu får du väl ändå ta reson, sa han. Kände hur ilskan steg, vilken jävla otacksam varelse. Han började gå hit och dit i rummet. Såg in i sitt inre, allt var kaos. Mellan verkligheten och kaoset fanns bara ett blanksteg. Snubblade, stötte omkull en vas och föll.

Helvetes, skrek han.

Hon reste sig tungt upp. Det var dags att lämna det bakom sig och gå vidare.

Skriven av: Helvetica

Tags: ,

Nu har vi haft två skrivuppgifter som kanske varit bra för att trigga författarhjärnan – mer än läsarhjärnan. Till synes enkla, men svåra att klara av. Vilket genast märks i ett mindre antal texter från Pennfajtarna! Vi hoppas att den här nya övningen gör att fler vågar kasta sig ut i ett tomt word-dokument och skriva ihop något.

Vi gör det enkelt för oss.

Här har du en start och ett slut. Både starten och slutet ska vara med i den färdiga texten och din uppgift är att fylla i tomrummet däremellan.

 

Robert vände ryggen mot henne. Tankarna rusade så snabbt genom huvudet att det var omöjligt att få stopp på dem. Han hörde enbart sin egen andning, ut och in, ut och in genom näsan.

 

 

(här kommer din text)

 

 

Hon reste sig tungt upp. Det var dags att lämna det här bakom sig och gå vidare.

 

Uppgiften sträcker sig från onsdag 22 februari till onsdag 29 februari

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Blanksteg

Veckans pseudonym kommer att vara saker som har med typografi att göra
Veckans tag på texterna blir blanksteg

Tags: ,

Kalle: Vilken jävla kris. Utan jobb. Vi går mot #harmagedon

Anna: Påverkad av pressen. De sprider #harmagedon-ande

Sven: Sommaren lär ska bli varm. Kan det vara ett #harmagedon-omen

Estelle: Kom just från Paradiset. Kan för tillfället inte se nåt #harmagedon-slut

Hugo: Man skämtar inte om #Harmagedon. Se hur det gått för grekerna.

Skriven av: Google

Tags: ,

Myiu: Fick min första nära- döden-upplevelse igår på tåget. Läkaren sa att det bara var en #panikattack

Sofietornea: @Myiu Oh stackare… Fick du en #panikattack på tåget? ping @mimiii-3 fick ju det förut på bussen

mimiii-3: @Myiu @Sofietornea Jo, fast min psykolog sa att det var vanligt att man även får #panikattack på flyg. Har inte haft det förut, men ska flyga imorgon.

Myiu: @mimiii-3 Du får väl känna efter helt enkelt.

Sofietornea: @mimiii-3 Tänk bara på det som du brukar att tänka på när du får en #panikattack. Så får du se om psykologen hade rätt.

Skriven av: Facebook

Tags: ,

Zarathustra: Jag blir så trött! Varför kan inte lärarna begripa skillnaden mellan en kvadrat och en fyrkant? #HurSvårtKanDetVa

MajorBjörklund: Det behövs mer disciplin, även på lärarhögskolan. Det vet ju alla att en kvadrat bara har tre kanter. #HurSvårtKanDetVa

Lågstadieläraren: Det är bäst att vänta med alla såna där abstrakta begrepp till de högre årskurserna. Hos mig har barnen fullt upp med att stryka under ordet potatis och diskutera med en kamrat. #HurSvårtKanDetVa

Skriven av: Flickr

Tags: ,

Björn Ranelid: Schlagern känner inga gränser, inga nationer. Nu fångar jag schlagertexten i min hand och melodin i den andra. I finalen i Baku släpper jag dom med ljusets hastighet, det blir fred på jorden. #hybrispekoral

Prettolover: Presidentvalet i USA är långt ifrån avgjort än, ville bra berätta det. #hybrispekoral

Björn Ranelid: Jag en människa på denna jord, dessutom det största universalgeniet sen Leonardo Da Vinci. Varför nöja mig med att vara som Zlatan när jag kan vara som Obama ? Ställer upp. #hybrispekoral

Skriven av: Yahoo

Tags: ,

JuliaSomsåghonomsist: Nej vi är inte ihop vi träffades på tåget från Ollantaytambo #JohanLövinBortaiMachuPicchu

RasmusÄldsteman: Förresten är det nån som har min tröja, den med gula ränder jag tror jag lånade ut den till nån av er? #JohanLövinBortaiMachuPicchu

SofiaMedskoskav: Hans mamma har ringt typ interpol och är skitförbannad så jag vill bara säga att det inte var mitt fel för jag ville inte ens gå dit #JohanLövinBortaiMachuPicchu

Skriven av: Geocities

Tags: ,

@Kaostjejen Okej, jag tar studenten om två veckor och har inget jobb, ingen skola, INGEN FRAMTID. Vem vill gå i ettan nu, jag? ! #Studentångest

@Estetslacker_93 Ska bli så GÖTT att slippa skolhelvetet. Vad jag gör efter detta skiter jag i, nu: bara njuta av friheten! Har ingen #studentångest alls.

@Ambitiousbitch Det är ingen big deal att ta studenten, plugget har ju bara börjat – nu väntar fem år på högskolan. DÅ kan vi snacka om #studentångest!

Skriven av: MySpace

Tags: ,

Vet du vad hashtag betyder? Hashtaggarna är mest förekommande på Twitter, och de är som ett slags samlingsnamn/rubriker/tags för folks tweets inom ett och samma ämne. Här kan du läsa Johanna Ögrens mer utförliga förklaring om hashtags!

Den kanske mest kända svenska hashtaggen är #prataomdet – som har belönats med journalistpris, gett upphov till en bok och rönt stort internationellt intresse. Ja, utöver att den också fick folk att #prataomdet.

Veckans skrivuppgift går ut på att du ska hitta på din egen hashtag-diskussion och sedan skriva tre texter/inlägg/tweets från tre olika vinklar, som om de är skrivna av tre olika personer. Du kan skriva dem på tweet-längd (140 tecken) om du vill eller så skriver du längre texter!

Om du vill kan du använda dig av en befintlig hashtag – till exempel har Melodifestivalen sin egen #mel2012. Eller så hittar du på något eget, det går bra med precis vad som helst! För den som vill ha hjälp på traven: #jaghatarvinter #whitneyhouston #livetivilla

Så här vill vi sedan att din text ser ut (ja, fast kanske lite bättre och med viktigare innehåll – ja, du fattar):

AugustinKingOfTwitter: Nej, jag känner att nu får det vara nog! Jag orkar inte vänta längre på den kungliga bebisen – sätt igång födseln. Gör något! Jag vill höra kanonerna skjuta salut över Stockholms vatten, jag vill följa vartenda joller, jag vill se look-a-like jämförelser mellan bebben och Reinfelt. Ge mig #royalbaby NU!

SandraTrötthatt: Alltså, allt detta tjat om #royalbaby – orka.

KungligaHovet: En mycket söt kattunge född 2012-02-17, vikt 300 gr, längd 15 cm. Allt har gått bra och alla mår toppen! #royalbaby

 

Uppgiften sträcker sig från onsdag 15 februari till onsdag 22 februari

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Hashtaggen

Veckans pseudonym kommer att vara mycket stora webbsajter
Veckans tag på texterna blir hashtag

Tags: ,

”Älskar du din man fortfarande?”

”Älskar och älskar vet jag inte, men vi har ju barn ihop och …”

”Har ni sex?”

”Vad menar du?”

”SEX!”

”Mona, jag är inte säker på att jag vill prata med dig om det.”

”Sex! Har ni sex fast ni är skilda? Varför är det så pinsamt?”

”Mamma, har du och pappa sex?

”Förlåt, jag visste inte att du var hemma. Eva, jag tror att din dotter också är intresserad av att få veta.”

”Mamma, verkligen. Herregud du är ju 63! Och med pappa!”

”Jag har inte med en enda stavelse tillstått att jag har sex med din far! Hur ofta har du sex själv, Mona?”

”Olika. Vi är lite periodare men nu är det nog över en månad sen. Men det var ju jag som frågade dig, och egentligen frågade jag om du fortfarande älskar din man. Gör du det?”

”Mamma, svara nu! Jag har rätt att veta! Ni är ju skilda. Då ska man väl inte älska varandra … ”

”Varför tycker ni att det är så himla intressant? Ja, jag kan nog säga att jag älskar Ove. Mer behöver ni inte veta!”

”Älskar han dig…”

”Mamma, ni har varit skilda i sju år!! Fan, man kan inte lita på nån! Kan du inte fatta det? Åååååå…”

”Kom igen nu Eva. Är det enbart platoniskt eller …? Har ni rentav sex?”

”Du, om vi knullar hejvilt varje gång vi ses – eller bara pratar och kramas det har du fan inget med att göra. Fattar du! Ta inte upp det här någe mera, Hör du vad jag säger?!”

”Okej, okej jag fattar …”

”Pappa säger att ni har sex men att det knappast är kärlek.”

Skriven av: Gelehjärtat

Tags: ,

– ”Du är hela min värld, utan dig skulle jag dö”
– Menar du allvar? Är det vad du skulle vilja höra från en kille?
– Ja, då vet jag att det är på riktigt.
– Alltså vadå? Äre vad ni tjejer vill höra?
– Ja, vem skulle inte vilja höra det?
– Jag skulle inte vilja höra det. Jag vill inte höra någon kärleksförklaring. Jag behöver bara känna det.
– Haha, yeah right! Ni vill bara ha smöriga ord och fina presenter.
Han lade upp fötterna på sätet framför sig. Den andra tjejen satt kvar med höjda ögonbryn.
– Jag vet varför du säger så… Du har aldrig varit kär.
– Och du har aldrig älskat. Kärlek i sig är ett beroende. Jag skulle inte vilja att min pojkvän skulle yttra en kärleksförklaring som inte låter vår kärlek få andas.
– Allvar?
– Hon driver bara, tjejen leker smart.
– Vart går gränsen mellan kärlek och beroende?
– Kolla henne!
– Haha
– idioter. Jag behöver inte dela er åsikt om kärlek. Jag älskar, det räcker för mig. Gå och visa världen vad kärlek är men kom inte sen och säg att det känns tomt, när din kille eller din tjej inte längre kan fylla ditt ego. Jävla puckon.

Skriven av: Skumbadet

Tags: ,

– Typiskt, sent igen, har någon av er en aning om vad som händer med tågen. Stress på jobbet och i morgon Alla hjärtans dag, svårt att ta till sig.

– Nej, fy fan för såna dagar. Bara kommersiella intressen, precis som med tågen, aldrig har det varit så urbota eländigt.

– Helt överens.

– Det är bara det att frugan väntar sig nåt speciellt och det skulle faktiskt vara kul att överraska nån gång.

– Ingen aning vad min tänker. Och en enda röd ros som kostade 10 kronor kostar nu 30. Roffare det är vad dom är.

– Instämmer.

– Varför inte bara stanna kvar i sängen och ha roligt, ge varandra en dag tillsammans.

– Egentligen ingen dum ide. Dock helt övertygad om att min skulle tro att jag blivit galen och tänka på vad hennes chef skulle säga. Möjligen kan det bli en tur till Hallongrottan där temat är Who¨s fucking Valentine, alltid nåt.

– Min chef skulle gå i taket, säljardag och nu är vi bara två kvar.

– Om man skapar en dag för alla hjärtan är det väl på hjärtats välbefinnande man ska tänka. Definitivt skulle det vara en adekvat upplevelse att stanna kvar i sängen, ingen stress, bra musik och så där allmänt gosa utan ungar. Bra för hjärtat.

– Snackar du i mössan nu eller är du mer än lovligt naiv. Dessutom är jag helt säker på att min skulle slå bakut om hon får förslaget att stanna i sängen. Köttsliga begär är hon inte mycket för. Jag kan tänka mig laga en gemytlig middag rätten blir i så fall Döden i grytan.

– Hmm, men var fan är tåget.

– Det är deprimerande att lyssna på er. Tänk er att älska en hel dag.

– Okey, det kan jag tänka mig men inte med min fruga.

– Inte jag heller. Vilken kyla. Man skulle vara i Thailand.

– Där kommer mitt tåg. Om ni inte ser mig i morgon vet ni var jag finns och jag hoppas att också ni får en bra dag.

Skriven av: Solnedgången

Tags: ,

”Känner mig orolig, titta ut på himlen, jag tror det blir regn.”
”Men regn i brudkronan ger ju lycka säger dom.”
”Men jag tror jag glömde köra upp rutorna på bilen.”
”Lugna ned dig nu älskling, dom öppnar dörren när som helst,  kul att se dig uppklädd, väst och nystruken skjorta.”
”Strykjärnet !”
”Nej, jag slog av det, nu öppnar dom.”
”Nej Edvin sitter ju här, säg inte att vi bjudit in hela den Facebookgruppen, har vi mat så det räcker ?. ”
”Lugn, Edvin är med i gruppen släkt och vänner sen var det ju du som fick honom att gå med i den där fåniga det skall vara hallonsylt på pannkakagruppen. Dom är inte inbjudna. Nu går vi i takt med musiken fram till altaret.”
”Men jag har glömt något, jag är säker på det.”
”Koncentrera dig,trampa inte på släpet, jag snubblade nästan.”
”Inför Guds ansikte är vi samlade till vigsel mellan er två ……………”
”Ser inte din faster, är du säker på att vi skickade inbjudningskortet ?”
”Hon sitter snett bakom farbror Torsten, koncentrera dig nu. ”
”Inför Gud och i denna församlings  närvaro frågar jag dig, Thomas Nilsson: Vill du ta Anna  Jonsson till din hustru och älska henne/honom i nöd och lust?”
”Ringen”
”Jävlar, ringen vi har glömt ringen!”
”Höger västficka jag lade den där åt dig.”
”Men det är något jag glömt.”
”O Gud, du som är alltings skapare och Herre,välsigna Thomas Nilsson  och Anna Jonsson i deras äktenskap. Låt denna ring för dem vara tecknet på deras löften om ömsesidig kärlek och trohet. Genom Jesus Kristus, din Son vår Herre.”
”Tyst vi tar det sen, nu välsignar han ringen, sen när han vänder sig om då säger du efter honom.”
”Jag kom på det, det var bilen.”
”Shhh”
”Låt nu denna församling  höra era löften. Jag Thomas Nilsson …………”
”Javisst det är okej, men kan du bryta ett par  minuter, jag skall bara ut och dra fram P-skivan.”

Skriven av: Chokladasken

Tags: ,

– Puh, puh, puh. Kom igen nu pojkar! Tempo!
– Pfui, coola ner dig schassen.
– Vi springer så fort vi kan sergeant.
– Skydd!
– Det var värst vad det smäller.
– Ja idag brötar de på ordentligt.
– Håll tyst ni två! Jag ska kolla. Nej, ingen bra idé. Vi får avvakta här. Passa på att pusta!
– Vilket skitkrig! Om det inte lugnar ner sig lite kommer jag missa permisen imorgon oh minst två lokala skönheter kommer
känna sig blåsta.
– Har du råkat stämma träff med två flickor samma kväll? Efter vad jag hört så brukar sådant inte uppskattas.
– Äh det är lugnt. Jag ska träffa Marie vid sju och Yvette vid nio. I bästa fall kan de bli en tekant.
– Trekant?
– Nu räcker det med skryt!
– Va då schassen, är du avis?
– Knappast!
– Ska serganten också träffa någon imorgon?
– Jag? Nej frugan skulle flå mig levande!
– Åh på det viset. Har serganten barn också?
– Två!
– Du då? Du är väl knappast så oskyldig som du verkar?
– Nja, jag har aldrig riktigt lyckats träffa någon som…
– Som vadå?
– Som har uppvisat några ömma känslor för mig.
– Vadå, har du aldrig
– Det är uppehåll i elden. Vi måste vidare! Framåt!
– Schassen jag tror inte det här är någon bra idé.
– Foka nu! Vi tar skydd i diket där framme!
– Sergant, med tanke på eldgivningens intensitet borde vi kanske överväga att retirera.
– Snacka inte! Ner i diket!
– Allvarligt schassen, det här diket ger inte mycket till skydd. Du har familj och tänka på, jag har en hoper med brudar
som väntar på mig och snubben här har aldrig fått till det. Vi borde schappa.
– Sergant, vårt läge är väldigt utsatt och som vår kamrat just påpekade så är kärlek trots allt viktigare än krig.
– OK då ni har övertygat mig! Jag vill hellre se mina barn igen än dö i ett dike. Tillbaka!
– Se upp inkommande!

Skriven av: Hålla handen

Tags: ,

– Nu sitter vi här på våra pinnstolar.
– Ja.
– Och tittar ut mot intet.

– På en mörk scen där ni, kära publik, ser Arnolds profil och min. Kära Sophie vill bara visa er ryggen.
– Vill och vill. Jag blev placerad här.
– Framsida eller baksida, det spelar ingen roll. Det här är en inre resa.

– Jag skulle kalla det ett möte eller ett experiment. Vi reser inte utan sitter helt stilla.
– Jag vill inte!
– Sätt dig igen Sophie, sätt dig! Förstör inte stämningen. Det andliga är skört.

– Sätt dig omedelbart! Vi skulle sitta helt stilla.
– Åh, jag ville inte. Jag sätter mig väl igen, men jag fattar inte hur ni kunde gå med på det här. Varför skrev ni på ett så idiotiskt avtal. Att lova regissören något så omöjligt. Att sitta här och stirra, natt efter natt. Framför alla de där!
– Nu måste vi få stillhet igen. Stillhet Sophie. Då ser du sanningen.

– Ursäkta kära publik. Det där var inte alls meningen. Försök bortse från detta kaos. Jag beklagar.
– Beklagar, beklagar, beklagar, beklagar, beklagar.
– Manuset Sophie, tillbaka till manus. Det gudomliga finns där.

– Nu kommer vi vara stumma i femton minuter kära publik. Det är ett experiment.
– EXPERIMENT.
– Ni kan vara fullkomligt lugna. När vi nu tillsammans, i tystnad, blottlägger vår ångest upphör den och blir.. och blir kärlek.

– Tyst Arnold.
En evig tystnad.
– Hallå, de kanske har gått. Ser ni något. Om de har gått kan vi också sticka.
– Det är oviktigt om de gått eller ej. Konsten ÄR utan sin publik.

– Vår uppgift är att sitta kvar och det gör vi. Och Sophie, du skulle bara våga rubba den ordningen!
– Det är sant. Jag har inte modet. Jag vågar inte lämna denna plats.
– Vi har inte modet, alltså sitter vi kvar. Och tittar på intet.

Skriven av: Levande ljus

Tags: ,

Vi har gjort några dialogövningar tidigare, och nu är det väl ändå dags för en ny? Vi tänkte ta avstamp i Alla hjärtans dag och kärlek, och denna vecka ska vi skriva replikskiften som utspelar sig mellan tre personer.

Regler för övningen:

  • Du ska använda minimalt med information runt din dialog. Det vill säga, så lite miljöbeskrivning som möjligt, ingen karaktärsbeskrivning. Vi som läser ska förstå det mesta av handlingen i din berättelse bara genom att läsa replikerna.
  • Du ska ha med tre personer som pratar. Om de pratar med eller förbi varandra är upp till dig.
  • Replikerna ska på något sätt handla om kärlek. T ex tre herrar diskuterar en icke närvarande dam, en mamma överraskar ett ungt par på rummet, Vickan och Daniel pratar med sin nyfödda, gurglande bebis … ja, uppgiften går att lösa på många olika sätt!

Tips!

  • Tänk på att det ska vara tydligt vem det är som säger vad!
  • Tänk på att olika personer uttrycker sig olika. Någon har högtravande språk, någon säger ”liksom” ofta, en del hummar mest.
  • Även de manusförfattare som är riktigt bra på att skriva roliga och vassa replikskiften gör ofta detta ovan nämnda ”fel”; kolla på filmen ”Juno” till exempel, där alla levererar replikerna som om de vore manusförfattarinnan Diablo Codys kloner (och hon fick ändå en Oscar för det jobbet!)
  • Tänk på att ett replikskifte blir roligare att läsa om du tänker på att det ska handla om något; driv ett skeende med dina repliker!

Uppgiften sträcker sig från onsdag 8 februari till onsdag 15 februari (texterna kommer kanske upp lite senare än vanligt pga seminariedag)

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Alla hjärtans dag

Veckans pseudonym kommer att vara romantiska saker
Veckans tag på texterna blir valentin

Tags: ,

Blådjupt vatten som slingrande och kvillrande bjöd motstånd när hon dök i. Det sög ner henne och bedövade hela kroppen med sin kyla så till den grad att hon helt glömde att hon inte längre hade gälar. En kallsup fick henne att gå upp i ytläge och den frätte och ilade i näsan och halsen. Hon huttrade fortfarande och spottade men ville inte gå upp ännu. Runt om henne pulserade liv, vibrerade och bar. Långt i fjärran en oljetanker och några segelbåtar vars segel vinden slet i. Under ytan var allt stilla men abborrarna som lekte tafatt och gäddan som inväntade tillfället, var alla delar av samma universum.

Varje gång hon daskade till ytan hoppade vattnet glatt undan likt yra hundvalpar. Benen sprattlade grodlikt i upprätt tillstånd och virvlarna kom vattnet att bubbla. En nyckelpiga kämpade febrilt med ytspänningen och vädjade om hjälp. Hon fick upp den på handloven och blåste helt lätt, men den var för våt för att kunna lyfta. Försiktigt, försiktigt la hon upp – först handen med nyckelpigan och sedan den andra på bryggan. Hon såg på vattendropparna som flockades för att i gemensam tropp rinna nerför armen och sedan åter bli hav. Strax flög den lilla pigan, och hon kastade sig ut i nya kaskader.

Skriven av: Gyllene snittet

Tags: ,

Han mindes sina barndoms sommarminnen, som om det hänt nyligen. Det räckte med ett fotografi, eller ett ord för att händelsen skulle spelas upp i hans inre, som en gammal film med för starka färger. Alltid dessa färger, klarblå himmel, solsken och skratt. De hade växt upp vid havet, han och Hannes. Trotts att livet inte alltid bestått av dessa solskenshistorier, så var det dom som hade etsat sig fast. Hans och Hannes sin red på gårdens hästar. Hans och Hannes vid bryggan där nere vid sjön, precis runt husknutten. Hans och Hannes springande längst den där lilla gräsplätten som var var ingenmansland omringat av skog. Flyende från det hyss de nyss utsatt den stackars pigan för. Skrattande och knappt kapabla att stå upp, hade de klättrade de över staketet, och flytt undan i hopp om all det skulle falla i glömska.

Men starkast var minnet av den där sista varma sommardagen. De hade som vanligt slutfört sin runda på gården som för övrigt inte var vidare stor. Den hade skapats av deras föräldrar, två barndomsvänner 20 år tidigare. Med sina egna händer hade de hjälpts åt att bygga två timmerstugor, som de sen målat röda. Det var vad alla andra gjorde, därför ville de inte vara sämre. Snart följde ett gemensamt stall fyllt med kor, Ett hus till hönsen och bryggan. Bryggan hade snabbt blivit en central roll i familjernas liv. Här hölls festerna, och det var här de hade lärt sig simma. När de väl lärt sig det, så vart det här de spenderade all sin lediga tid. På den där bryggan som sträckte sig 20 meter ut i vattnet, men som alltid gav stickor i fingrarna så fort man försökte ta sig upp via vattenvägen. Bryggan var grovhuggen precis som allt annat på de 10 hektar mark de ägde tillsammans. Stugorna var stadiga med inte de mest vackra att beskåda. Bjälkarna var många gånger buckliga, och lite varstans såg man försök till att täppa igen de glipor som fanns mellan de enorma träbjälkarna. Mossan höll den värsta kylan ute,men fortfarande under riktigt blåsiga dagar, kunde man känna vinden dra igenom huset som om de suttit mitt ute i det fri. Hönshuset 10 meter bort var likadant byggt den, bortsett från det faktum att här hade man inte lagt ner någon tid på att isolera. Hönsen fick klara sig så gott de kunde, trotts att det vintertid både drog kallt och snö ibland blåste in. Men hönsen gnällde inte, och inte heller någon annan. Hönsen fick tak över huvudet och familjerna fick färska ägg till frukost. Det var en bra kompromiss. Eller så visste hönsen att att de faktiskt hade det lika bra i sitt lila skjul till hus, som familjerna i de andra husen. Om inte bättre. Stallet stod en bit bort från alla andra byggnader, eller om det ens kunde kallas för stall. Det var en mer utav ett förvaringsutrymme med fyra ojämnt byggda väggar. Invändigt blev det inte bättre, då det inte var något annat än just ett förvaringsutrymme där korna kunde ströva runt fritt.

Den dagen hade de stigit upp tidigt för att mjölka korna, innan resten av hushållet hade vaknat. Medan gården fortfarande låg öde och dimman låg som ett täcke över det gran täckta landskapet, smög de ner mot sjön i endast badbyxor. Det var det sista badet för året, och därför extra högtidligt. Dagen efter började skolan och ett steg närmare vuxenlivet, och det innebar att lekandet var slut. Det var nästan som om Hannes kände av allvaret och när solen sakta steg mot grantopparna vände han sig mot Hans. Ögonen som annars alltid lös som ett småbarns, ivriga att utforska och upptäcka, var nu allvarliga. Det var som om ridån gått ner och han vaknat upp och såg världen för vad den var.
”Hans, tror du man någonsin växer upp?”
Hans tittade länge på Hannes, där de simmade sida vid sida. Med ett försiktigt grepp om bryggans slarvigt hyvlade brädor. En flisa hade redan genomborrat huden på Hans och han visste att det inte skulle vara den sista. Han reagerade inte längre, hela sommaren hade de inte gjort annat än dragit ut stickor ur fingrarna vid kvällens slut.
”Klart man måste bli vuxen. Man kan inte sluta växa och åldras.Varför frågar du?”
”Peter Pan växte aldrig upp”.
”Peter Pan är en sagofigur. Skulle Peter Pan finnas, skulle det finnas pirater med.”
”Kanske det.” svarade Hannes drömmande. Han sa inget mer, och slet blicken från Hans och stirrade in i brädans årsringar.
Hans visste inte om Hannes hade slut på ord, eller om han börjat räkna brådans många små årsringar. Det hände ibland att han försvann i sina tankar. Hans hade vant sig vid tystnade som ibland uppstod, det gav han tillfälle att ibland reflektera över det Hannes sa. Tankar som oftast var för djupa för en pojke på 15. Men Hannes var Hannes, och utan dessa oftast annorlunda frågor skulle han inte vara han.

De flöt tyst där sida vid sida tills solens första strålar vidrörde vattenytan. Det var också det som väckte Hannes ur hans tankar.
”Vi dyker under vattnet. Den som först kommer upp, är en rutten sill och får mocka stallet en hel vecka.” flinade han stort.
”Kör till.”
Det var det magiska ordet, bägge dök under vattenytan som hade en nästan brunaktig färg. Det var knappt så att man såg handen framför sig. Men solens strålar gjorde ändå sitt bästa för att försöka tränga igenom vattenytan, och nå botten på den lilla insjön.
Hans hade aldrig vunnit tidigare, men det här gången tänkte han vinna. Även om det innebar att han fick vara under vattnet tills lungorna skrek av smärta. Men Hans vann inte denna tävling heller. När han flämtande nådde vattenytan och drog in luft i lungorna märkte han på en gång att Hannes ännu inte var uppe. Hannes kom aldrig upp igen. Han vann. Han blev den Peter Pan, han drömmande pratat om minuterna innan han försvann. Han blev den sista vinnaren.

Skriven av: Vitbalansen

Tags: ,

CORPORATE BULLSHIT BY THE SEA: Fokus tänkte han, måste hålla fokus.
Hans fokus var nu koncentrerad till till den övre delen av hans fingrar, som allt mer domnade klamrade sig fast i kajkanten vid Strömkajen.

Fokus var det han inte haft, när han stressad kom springande förbi Grand och försökt kliva på en landgång, som redan var indragen. Efter att han hasat ned med ryggen mot kajkanten, hade han blivit hängande på armbågarna, sen hade han blixtsnabbt vänt sig om, fått ett grepp med ena handens fingertoppar och blivit hängande.

Han vände på huvudet, försökte se den vita skärgårdsbåten med den svarta skorstenen, som skulle tagit ut honom till Waxholms hotell. Där skulle han ha en eftermiddagsworkshop med ledningsgruppen för Scandor Finans. Den hade rundat Skeppsholmen och försvunnit bakom dom gamla 1800-talshusen.
Med den blåa himlen och det svarta Katarinaberget som fond kunde han se Djurgårdsfärjan som stångade sig in mot kaj, genom en flock fritidsbåtar, nyss utsläppta från den betonggråa Slussen på sin väg mot våtbete ute i skärgården.

Stockholm är vackert på sommaren, men utsikten in i en betongkaj var inte inspirerande för ”trouble shooting”. Som delägare i Ankarsten Management Coaching borde han ju se den uppkomna situationen som en utmaning.

Visualisera, tänkte han. Måste gå utanför mig själv och se problemet. Det gäller att visualisera.
Han såg sig själv hängande i sina beiga chinos, den blåa Gantsskjortan, den v-ringande Tommy Hillfingertröjan, som fortfarande hängde nonchalant över axlarna och hans solbrända underarmar, som han fått under en tvåveckors semester på Fidjiöarna. På fötterna satt hans nyinköpta seglarskor av märket Henry Lloyd som han visualiserade delvis under vattenytan, eftersom hans Paul Smithstrumpor började bli våta.

Han var noga med sitt utseende, ville utstråla en vinnande attityd när han träffade sina kunder och en solbränna mot en lagom dyr cashualklädsel fulländade det under sommarmånaderna.
Tyvärr hjälpte det inte, kajkanten skapade inte den miljö som gav honom utlopp för sin kreativitet och kompetens.

Men han fortsatte sin påbörjade ThinkTank. Under dom senaste två åren hade han varje kväll skrivit upp tre bra saker om sig själv och läst dom högt, innan han gick till sängs. Kompetens, flexibilitet och resultatinriktad, men tyvärr fanns inte armstyrka med på listan, då hade i och för sig problemet nog varit löst nu.

Vad var det han brukade säga, när han stod där inför bolagsledningarna med Power Pointen.
”Ibland måste man få medarbetarna att lyfta sig i håret för att uppnå målen.”
Nej, han var nyklippt.
”Man kan inte alltid stanna i det gamla, man måste våga släppa taget.”

Tanken slog honom, släppa taget och bara hel kaxigt simma iland någonstans Tyvärr hade han inget ombyte med sig, eftersom han tänkte ta kvällsbåten tillbaka för att avnjuta en skaldjursplatå på Sturehov. Dessutom låg hans nya iphone i bröstfickan på Gantskjortan, den stod i och för sig på firman och hans höga timtariff gjorde att det knappast var ett ekonomiskt problem. Men i den hade han lagrat alla halvdåliga vitsar, han tänkt smyga in i föredraget, ifall någon i Scandor Finans ledningsgrupp såg ut att vara på väg att somna.

Men samtidigt kände han en viss stolthet över sig själv. Han hade inte släppt det ursprungliga målet att hinna ut och genomföra sin workshop. Han blev helt enkelt tvungen att situationsanpassa och dela upp målet i flera delmål. Det första blev att behålla greppet över situationen.
Delmål två blev att ropa på hjälp.

Skriven av: Oskärpan

Tags: ,

Staden avnjöt sina sista sommarnätter där människorna festade fram
till morgonljuset. Det skulle snart vara över. Gatorna skulle fyllas
med brandröda löv, och människorna skulle sluta sig. Tystnaden som
skulle fylla dessa gator skulle inte vänta på sig. Allting låg stilla
i staden när paret närmade sig centralen. Hon drog jackan tätare om
sig, som om hon hade känt av de svala brisarna. ”Låg sminket rätt?”,
tänkte hon för sig själv när solens första strålar flyktigt smekte
hennes ansikte. Hon hade dansat hela natten, och hon log. Han följde
henne uppför rulltrappan. Främlingar. Det här var det enda ögonblicket
som de hade, och hon visste om det. Ett par minuter som de kunde dela
med varandra. Snart skulle hon ligga i en säng, där en varm kropp
redan låg och väntade på henne.

Klockan var fem på morgonen.
Med ljuset på gatorna började livet att långsamt återvända till det
normala. Nattbussarna och taxibilarna höll på att lämna staden.

Hon sneglade på honom där han gick bredvid henne. Det var bortom all
attraktion, bortom artighetskonversationer, och flört. Det var som att
han var en del av henne. Hon hade glömt allt annat, och de kunde inte
sluta att prata.

Han vände sig mot henne och log mitt i en mening. Deras blickar
möttes, och hennes ögon sken upp. ”Kom med mig snälla, vi kan prata
hela natten. Var min”. Han ville ta hennes hand, och låtsas som att
det inte fanns någon som väntade på henne därhemma. ”Var min”.

Hon log mot honom som om hon hade läst hans tankar, och tittade sedan
ned i marken.
De hade bara nu.

”Och sen då?”
Han ryggade tillbaka.
Vad kunde han säga? Efter bara en natt. Ett par timmar.
De hade inte ens rört vid varandra.

Vem gör något sådant?

Hon tänkte tillbaka på honom många gånger efter det. Hon önskade att
hon hade gjort det. Hon hade alltid varit hans, hon hade bara inte
vetat om det förrän den natten.
Hon hade knappt lagt märke till honom under kvällen, och nu kunde hon
inte sluta att tänka på honom.

De borde ha gjort det.
Vågat chansa på att det kanske var det enda rätta.
Att finna ett sätt att vara tillsammans.

Hon åt sin smörgås under tystnad.
”Vad tänker du på?”
Hon tittade upp på den varma kropp som legat och väntat på henne i
sängen den natten. Han svarade hennes blick med ett leende.
”Kärlek”, svarade hon och vek bort blicken.

Hon såg ut över vattnet från där de satt, och iakttog djurgårdsfärjan
som tömdes på glada människor och stora chokladboxar. Hon slöt sina
ögon för ett ögonblick och lät dem värmas av sommarsolen.

”Kärlek. Jag önskar att jag inte hade vetat bättre”.

Skriven av: Brännvidden

Tags: ,

Hon stod på bryggan, med sin handduk runt kroppen, och såg på de andra barnen. Den varma sommardagen hade bara börjat och hon visste att det skulle bli samma jobbiga procedur som igår. Hon visste att det skulle bli samma procedur i morgon. I övermorgon. Kanske hela veckan om hon hade otur med det vackra vädret.

Mattias simmade fram till bryggan.
”Varför står du där!” sa han medan han trampade vatten.
”Äh, jag …”
”Kom igen nurå, Matte!” ropade Robin från simbryggan som låg flera meter bort, ute i vattnet. Säkert femton meter bort. Alla de andra simmade runt den, klättrade upp på den via stegen, för att sedan med ett skrik göra bomben ner i vattnet igen.

Mattias tittade upp på henne och tappade koncentration för ett kort ögonblick, och så försvann han under ytan. Hon blev skräckslagen. Nu måste hon hoppa i. Nu måste hon rädda Mattias. Nu måste hon göra mun-mot-mun-metoden. Nu måste hon visa de andra att hon inte kunde simma. Hon började darra. Solen skulle snart stå som högst på himlen. Det var sommarens första riktiga högtryck och ingen hade ännu fått benen fulla av myggbett och bränna som fjällade.

Så la Mattias upp ena handen på bryggan, sedan den andra. Hennes fötter stod nära, men inte för nära kanten. Han skrattade och spottade lite vatten.

”Ska du läsa en bok idag med?” sa Mattias och hon nickade, tacksam över att inte behöva säga något högt. ”Du får va lite försiktig med dom där böckerna, man kan bli närsynt om man läser för mycket, det säger farsan.”
Hon log mot honom, och hon kanske inbillade sig, men hon trodde att han log tillbaka innan han simmade sin väg.

Skriven av: Motljuset

Tags: ,

Plask!
– Blubb, blubb, era fördömda, blubb, blubb, luspudlar, blubb. Ni ska, blubb, få, blubb, blubb.
– Ha ha ha!
– Ho ho!!
– Upp med ankaret!
– Hissa segel!
Ljuden hade totalt dominerat den idylliska viken. En stilla bris hade precis förmått att driva det stora skeppet ut på fjärden. Vattnet hade varit skimrande blått. Träden runt viken stod i skir grönska. Det var fortfarande kallt i vattnet. Solen hade ännu inte hunnit värma bort resterna av vinterkylan. Fåglarna ägnade sig åt sång och bobyggande. Längst in i viken simmade en stor gäddhona in mot vassen livligt uppvaktad av fem mindre hannar. Det var helt enkelt en fantastisk vårdag i skärgården. Det var därför extra tydligt att den plaskande och svärande figuren på väg mot bryggan inte riktigt hörde hemma här. Han la upp först en och sedan två våta och kalla händer på bryggkanten innan han mödosamt hävde sig upp. Kall och blöt satt han i solen och frustade. En fiskare i färd med att vårrusta båten kom springande för att hjälpa honom.

En stund senare satt han insvept i en filt framför fiskarens kamin med en rykande kopp väl spetsat kaffe.
– Vad var det som hände? frågade fiskaren.
Mannen samlade sig, han drog efter andan, tvekade, drack en klunk kaffe, drog efter andan igen och sa till slut:
– Pirater.
– Va, svarade fiskaren förvånat.
– De lät mig gå på plankan, sade mannen uppenbarligen i avsikt att förtydliga.
Fiskaren förstod inte ett dugg och bad mannen att ta alltihop från början.
– Jag heter Johansson och är revisor, började mannen.
Han ser inte ut som någon revisor tänkte fiskaren, men han är ju fortfarande våt.

Johansson berättade hur han hade upptäckt märkligheter i ett stort företags bokföring. Fiskaren förstod inte riktigt men Johansson talade upprört om försvunna inventarier och icke redovisade intäkter. För att övertyga sig om hur sakerna förhöll sig hade han krävt att själv få överinse upprättandet av en ny inventarieförteckning. Han hade stått i ett hamnmagasin och räknat lastpallar föregående kväll. Nästa minne han hade var att någon ruskat liv i honom på morgonen. Han hade upptäckt att han var omgiven av orakade, tatuerade män iklädda brokiga kläder och pråliga smycken. Han hade förts till en stor svartmuskig man med en guldring i ena örat som skrattande hade förklarat att han var kapten på skutan och att han kunde tänka sig att släppa Johansson om han kunde leda dem till något lämpligt byte. När Johansson förklarat att han bara var intresserad av inventarieförteckningen och eventuella verifikat på erhållna ersättningar hade kaptenen skrattat ännu hjärtligare och ljudligt deklarerat att nu var det dags att gå på plankan.

Fiskaren fann historien fullständigt osannolikt. Han hade bott på ön i närmare sextio år och aldrig hört talas om att några pirater skulle ha passerat, än mindre att någon skulle fått gå på plankan. Han funderade hur han skulle kunna hjälpa denna uppenbart sinnesförvirrade människa.

Pa pa pa pa!
För andra gången på kort tid bröts idyllen av starka främmande ljud. Den här gågnen var det en helikopter som sänkte sig ner mot fiskarens stuga. En man i svart åtsittande overall utan några kännetecken hoppade ner på marken och öppnade stugdörren.
– Revisor Johansson? frågade han.
– Jo, svarade revisorn uppgivet. Det är jag.
– Var snäll och följ med, ni behövs på annat håll, sa den svartklädde i en ton som inte inbjöd till konversation.
En minut senare stod den konfunderade fiskaren med en våt filt i handen och tittade upp mot den försvinnande helikoptern.

Skriven av: Linsskyddet

Tags: ,

Vilken idiot, där hade han, eller var det en hon, stått och stirrat på mina händer. Oskar hade hört stegen, sedan kameraklicken och snabba steg bort utan att ens fråga om han behövde hjälp. Han hade då känt hur alla ord från den Stora fula ordboken rasslade genom hans hjärna och hade fastnat för ”fan i helvetet” eftersom det var dit han skulle ha skickat den som tagit fotot. Om han kunnat. Men så hade han hejdat sig och kommit att tänka på en japansk filosof med teorin om att vattnet påverkas av våra tankar. Inte bra tänka på helvetet om japanen till äventyrs skulle ha rätt, var den snabba reflexion han gjort.

Kvar fanns även minnet av värkande armar. Repet hade hjälpt honom upp till bryggans träplank, men sen vart det stopp. Måste lyfta mer skrot, hade han tänkt. Sedan handflatan där blodet bultade i ett försök att kasta ut några stickor som trängt sig in. Och rädslan, den jävla skäcken, som paralyserat honom så att han inte ens vågat släppa taget och söka en bättre väg upp på land. Förlamad hade han hängt och känt hur kraften sakta lämnade hans kropp. Det enda han kunnat se var en cementmur och hotande svart vatten under.

Dagen hade börjat bra. En fiskeutflykt till hamnen var planerad redan dagen innan och strålade morgonsol mötte när han vaknade. Lätt bris, vilket innebär kanonväder för en fiskare. Frukosten var snabbt avklarad. Halvspringande med kastspö, lådan med drag och matsäcken, hade han sig ner till bryggan. Den bästa platsen längst ut var ledig. Idag är Dagen, hade han tänkt. Ryktet hade gått om att det fanns en stor fisk i farvattnet. Efter några timmar, fyra, fem kunde det ha varit, utan ett enda napp, var tålamodet på upphällning. Då hade det hänt.

Först en enorm virvel runt draget, hjärtat hade rusat upp emot 180 slag. Han hade kunnat höra och känna slagen. Sedan spändes linan med en snärt. Spöet hade bugat sig ner mot bryggan. Något verkligen stort fanns därute. Han hade stått som ett fån medan linan drogs ut hundra, kanske tvåhundra meter. Fiskryggen hade varit minst en meter , kanske mer. En adrenalinkick hade fått honom att reagera, hålla emot med alla sina krafter men snavat på en järnring och fallit. Det enda han mindes var ett magplask som tagit andan ur honom och hur kastspöet försvunnit ut på sjön. Då hade han tänkt sjunka. Livets stora ögonblick var över.

Kanske var det överlevnadsinstinkten som trots allt elände tog honom till bryggan. Sladdrig som en urvriden trasa hade han inte orkat dra upp kroppen utan blivit hängande, hört kameraklicken och bortspringande steg. Sedan låtit sig sakta glida ner i vattnet. Det sista han hört var ambulanssirener och kort därefter hade någon vänlig själ tagit hand om honom. Hon hade ringt.

Skriven av: Slutaren

Tags: ,

”Egon! Sluta genast med det där. Nu är det du som simmar ut och hämtar
tillbaka din systers huvud.”
”Det var inte jag.”
”Annars får du inte spela TV-spel på en vecka.”

Skriven av: Bländaren

Tags: ,

Det var ett tag sedan vi körde en bilduppgift! Sandra letade i sina arkiv och hittade denna bild, som väcker tankar och idéer.

Reglerna för uppgiften är:

  • Du ska skriva den i tredje person
  • Du ska skriva den i imperfekt
  • Den ska innehålla en miljöbeskrivning

I övrigt kan du freestajla.

Uppgiften sträcker sig från onsdag 1 februari till onsdag 8 februari

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Bryggan

Veckans pseudonym kommer att vara ord som har med fotografering att göra
Veckans tag på texterna blir bryggan

Tags: ,

Gina föddes på Whittingbournes allmänna sjukhus och växte upp i ett smalt radhus utan utsikt och utan trädgård, med egen nyckel till ytterdörren. Egen nyckel har hon nu också. Hit är det bara Gina som har nyckel. Av någon anledning har hon inte lämnat en nyckel till någon annan. Hon brukar göra det, men inte denna gång.

Hon sätter nyckeln i låset medan hon funderar på om det skulle vara bra att ge en nyckel till någon ändå. Även nu. De enda hon kan komma på är sina föräldrar. Hon stelnar till, axlarna åker uppåt. Inte föräldrarna. Hon stänger dörren bakom sig, låser, tar i handtaget och rycker i dörren. Finns det någon annan hon skulle lita på? Gina står vid köksfönstret och betraktar innergården, överfyllda soptunnor, brädor, plasthinkar, och en klätterväxt som slingrar sig upp på motsatt husfasad med förvånansvärt tjock stam och gröna blad. Hon betraktar marken där klängväxten har fäste och undrar förstrött hur den till synes sandiga torra jorden kan räcka ge tillräcklig näring. Hyresvärden har väl nyckel? Hon bestämmer sig för att nöja sig där och inte fundera vidare på att det innebär att hyresvärden kan komma in. När som helst.

Diska är alltid ett bra sätt att skingra tankarna. Hon skruvar på kranarna. Vattnet är brunt, en sådan dag idag. Med långsamma steg går hon in i sovrummet och sjunker ner på sängen. Lägger sig på rygg och betraktar ljusspelet som bildas på väggen av bilarnas lyktor utanför, efter ett tag bryter det av och blinkar blått, hon hör sirenerna avlägset och rullar ihop sig intill väggen och drar täcket över sig. Försöker somna.

Om hon kunde somna och vakna upp senare och känna en gnutta inspiration, glädje, förväntan. Vilken känsla som helst skulle vara att föredra framför detta vakum. Hon somnar inte och det grå sprider sig som rastlöshet i kroppen. Det finns ingen tydlig orsak, inget att haka fast tankarna i. Hon kliver upp och går in i badrummet, att ta ett bad brukar hjälpa åtminstone för stunden. Så minns hon det bruna vattnet, men lutar sig ändå över badkaret och sätter på kranen. Och vattnet är i och för sig inte genomskinligt, men det har en betydligt ljusare nyans och hon låter det rinna. Hon betraktar vattnet och ser hur det långsamt klarnar. När det är i stort sätt klart sätter hon i proppen och väntar på att badkaret ska fyllas. Hon står där hela tiden, iakttar hur vattnet höjs millimeter för millimeter. Inte förrän badkaret är helt fullt kommer hon på att hon ska ta av sig kläderna också.

Hon kliver i och känner hur värmen sprider sig i kroppen och det grå antar en något ljusare nyans. Rastlösheten släpper. Hon ligger där ett bra tag och betraktar kaklet. Försöker muntra upp sig själv med att hon är i London nu, att hon har lyckats få tag i en lägenhet. Det är i och för sig ett tredjehandskontrakt och inte i de bästa kvarteren, men detta är något helt annat än Whittingbourne och det var hit hon ville. Hon ville inte till de finare kvarteren, hon ville känna på storstadens puls. Hon hör ännu en siren utanför och ler lite för sig själv. Åt hur något sådant som en polis, ambulans, eller brandbil kan ge känslan av puls. Liv. Och åt att hon är så långt ifrån levande hon har varit hittills i sitt liv.

Skriven av: Sjutillhållarlås

Tags: ,

Därmed hejdade han sin hand på fästet av silver lydande maningen Pallas gett, och det väldiga svärdet stack han i skidan; men hon var redan på väg hem till Olympen, hem till aigisbärarens hus där gudarna vistas.
Jag började bli irriterad, så jag röt åt honom.
”För det första, jag är inte Pallas, jag kommer från Sverige och är här på chartersemester. För det andra, sluta och prata så där stilistiskt och människor som talar om sig i andra eller tredje person är jävligt jobbiga. För det tredje, ligg still för i helvete, så jag kan peta ut glasbiten ur hälen. Försöka peta ur den med svärdet, hur jävla korkad får man vara egentligen ?”

”Athena skall du förlåta mig, ty jag befinner mig i en stor förvirring. Vann vi kriget ? Var är jag? Har gudarna sänt mig hit ?”
”Kalla mig inte Athena. Du är på en strand i Grekland och hela landet har gått åt helvete, det är övertaget av internationella valutafonden. Precis som du Akilles, befinner jag mig här litterärt, då kan det bli förvirrat. Stå still nu. Jag har fått tag i den.
”Du känner mitt namn?”
”Jag har känner till Iliaden och har sett Troja med Brad Pitt, så jag så jag förstod att det var du som satt på stranden och grät. Du har trampat på en glasflaska, där fick jag ut den”
”Jag står dig i skuld för detta, jag svär att bygga en trähäst.”
”Varför det”
”I spetsen för hären, vi återtar Hellas”
”Okej, du menar Grekland, tyvärr funkar inte det längre, några tusen år försent liksom. Följ med upp på hotellrummet, så gör vi rent ordentligt. Jag har plåster och så drar vi en strumpa över eftersom du envisas med att gå klädd i sandaler.”
”Glädjas skall vi nu, mot Olympen aigisbärarna och gudarna.”
”Nej, hotellet heter Olympic Inn, några aigisbärare har jag inte sett till, men Dionyssos hade nog trivts bra på balkongen, under kvällarna den här veckan.”

Vi gick efter stranden bort mot hotellet, egentligen var han inte lik Brad Pitt, men shit vilken hunk, det var packat av deffade muskler på den kroppen. Visserligen stirrade dom andra turisterna på oss, eftersom han hans klädsel skramlade rätt mycket. Men efter att jag fått ner honom i sängen, och plåstrat om hälen skulle kläderna av, hade jag bestämt. Bara jag fick honom att hålla käft så hade jag en underbar natt framför mig.
”Kvinna vem är du” frågade han.
”Helena” ljög jag.
Han bara suckade och lade sin kraftiga arm om mig så jag rös.

Skriven av: Sjubbskinnspäls

Tags: ,

Du ditt svin spelade ångerköpt och förrådde oss, barrikaderad i en villa som vaktas av hundar. Utan ett uns av ryggrad har du tagit heder och ära av dina forna vänner genom att framställa dig själv i en dager av nödtvång. Har du då helt tappat ditt förstånd och din övertygelse eller är det bara av usel feghet?

Oavsett vad, ska du inte tro att du någonsin mera går säker. Varje gång du närmar dig ett fönster i din förmenta bunker, ska jag se till att du ser mig stående på motsatta trottoaren, rökandes en cigarrill. Till synes oberörd ska jag stå och planera slutet. Ditt slut. Jag ska ta mig in i dina drömmar och måla dem med ditt skamliga blod och du ska drömma om din egen utdragna död till dess du finner för gott att sluta sova. Ögongloberna kommer till sist att vara så förtorkade att de trillar ur sina hålor och hamnar med fiskrenset i soporna.

Varje gång du får en leverans med mat ska du känna så stark oro över matens beskaffenhet att du inte vågar äta den med mindre än att någon annan smakar på den först. Till sist ska oron ta över och du kommer att äta allt mindre.

Varje gång det är vaktavlösning ska du känna dig osäker på de nya vakternas lojalitet. Du kommer aldrig att veta när vi lyckats ta oss in i ditt privata skyddsrum. Det enda du vet – om du skärskådar din rädsla – är att dina dagar är räknade likt sidorna i en bok. Sista kapitlet är påbörjat men det snöpliga slutet är ännu inte avfattat.

Som ett svin ska du dö. Jag ska hänga upp dig i en köttkrok och se på när dina inälvor kvidande av smärta vältrar sig ut ur hålet som jag tillfogat dig. Du försöker febrilt stoppa tillbaka dem men de slinker emellan din fingrar, allför villiga att förenas med blodet på golvet. Fem liter, påstås en människa härbärgera, och pölen är stor. Du ser lite blek ut och jag stryker en råttfärgad hårtest från ditt tryne, spottar och hör dig grymta ”Gör slut på mig …” Då ska jag skratta högt och utan glädje. Ett skratt med döden i hand.

Skriven av: Sjudundrande

Tags: ,

”Är man i negativ stämning får man automatiskt liknande vibrationer från kosmos”, läser hon för mig och smäller sedan igen astrologiboken.

Hon är så vacker. Jag kan inte sluta titta på hennes ansikte, rörelser, det korta, fjuniga håret i nacken när hon har hästsvans. Hon vänder sig mot mig och rynkar pannan.

”Nu lyssnar du inte igen!”
”Jo, det gör jag visst.”
”Du blir alltid så där frånvarande när jag pratar om saker som är viktiga för mig.”
”Blir jag ju inte. Men du vet vad jag tycker om det där med stjärntecken och sånt.”

”Jo, men den här gången var det faktiskt relevant! Allt är inte knäppt liksom. Allt med stjärnorna handlar inte om att rätta lottoraden och vad Heikki Vesa tror i Expressen.”
”Om du säger det.”
”Meh!”
”Vad?”
”Nu gör du ju precis det som jag läste för dig.”

”Okej. Säg det igen.”
”Om man är neggo så är det som om allt annat neggo dras till en.”
”Så om den här astrologiska teorin är rätt … om jag ler mot dig nu så ler du tillbaka?”
”Kanske.”

Hon kan inte hålla tillbaka det. Leendet.

Skriven av: Sjunkbomb

Tags: ,

Hon var barnkär men mycket naiv. Det hade verkat som en så bra idé det där att skaffa barn på egen hand. Inget bekymmer med att få tag på en lämplig partner, inget kladdigt sex och (framförallt) ingen annans vilja att ta hänsyn till. Det hade framstått som ett modernare sätt att få barn helt enkelt.
”Äntligen börjar mänsklgheten utveckla något bättre anpassat efter tiotusentals år”, hade hon tänkt. I samband med inseminationen hade det känts så där lagom modernt. Utvecklingen av gynekologstolen har bara ett par hundra på nacken och det finns en hel del kvar att göra. Instrumenten som används skulle också behöva konkurens av något från det här årtusendet.

Så långt gick det trots allt bra. Ett befruktat ägg hade fastnat inuti hennes livmoder och växt sig allt större. På ultraljudsbilderna kunde sköterskan se både det ena och det andra. Själv hade hon svårt att urskilja några detaljer. Hon tröstades lite av tanken på att ultraljusdiagnostiken åtminstone var uppfunnen på 1900-talet.

Ju närmare förlossningen hon kom desto tydligare blev det för henne att en graviditet egentligen inte förändrats speciellt mycket under historiens gång. Hon kräktes under ett antal veckor och fick reda på att ingen vet vad det beror på, att det inte finns någon hjälp att få, att det alltid varit så och att intresset för att göra något åt det är högst begränsat. Det var ingen som sa ”tig och lid” åt henne men hon hade inte blivit förvånad om någon gjort det.

När det beräknade datumet började närma sig fick hon gå en kurs för att förbereda sig inför förlossnigen. Hon gladdes av att få höra om monitorering av barnets tillstånd, smärtlindring och individuellt färgsatta förlossningsrum. Däremot blev hon lite tveksam av andningsövningarna. Var det verkligen det bästa utvecklingen kommit fram med; att flåsa? Pratet om amning var hon också skeptisk till.
”Här har det ju uppenbarligen inte skett någon utveckling alls sen stenåldern”, skrev hon i sitt anteckningsblock och strök under.

Så en morgon är det plötsligt dags. Det är ingen tvekan vattnet går och det är tio minuter mellan värkarna. Än en gång förstår hon att vissa saker inte ändras hur mycket utveckling som än görs. Mellan värkarna följer hon med skräckblandad förtjusning CTG-kurvans förändringar. När barnmorskan erbjuder Epidural tackar hon genast ja. Smärtan och ansträngningnen är obeskrivlig. Hon undrar vad hon egentligen tänkte på när hon gav sig in i det här. Så plötsligt är alltihop över och barnet ligger vid hennes bröst. Hon känner sig tom och utmattad men lycklig.
– Nu är det du och jag och det ska bli bra, viskar hon till den nyfödda flickan.

Skriven av: Avundsjuk

Tags: ,

”Hon täcker den för frosten, och så en kyss- Emilie!”
Jag låter pekfingret vila på den gulnande boksidan medan min blick
vandrar ut genom fönstret. Aldrig har budskapet varit så tydligt,
aldrig tidigare har jag fått ett namn. På något sätt är jag ändå inte
överraskad, det här är den sjunde gången och det kommer troligen att
bli den sista. Sedan är jag fri. Fast jag vet att jag har räknat rätt
böjer jag mig fram och kontrollräknar böckerna på den sjunde hyllan.
Tveklöst håller jag i bok nummer sju, och läser den sjunde raden på
sidan sjuttiosju.

”Emelie.”

Jag smakar på namnet. Hur ser hon ut, brunt hår eller kanske blont?
Hon låter rätt ung, det känns bra. Den förre hade bara varit ett par
år yngre än mig men hade fler vita hårstrån, särskilt vid tinningarna.
Om vi hade gått sida vid sida på stan hade folk kunnat ta oss för två
medelålders bröder. Vi hade till och med haft liknande tunna stålgrå
glasögon. Det hade varit ganska svårt med någon som var så lik mig
själv, Emelie- det känns mycket bättre. Lättare att hantera, fast det
är klart, det vet man ju inte i förväg.

Jag ställer tillbaka boken och går ner i källaren för att förbereda
mig. Det är säkrast att ta ett par rejäla handskar som går upp en bit
över handleden, man vet aldrig om de kommer att bitas. Att blanda
färger är också viktigt, svarta handskar och brun kort rock som är
lätt att röra sig i. Om jag klär mig för enfärgat finns det en risk
att jag sticker ut i folkmassan, blir upptäckt och inte hinner fram
tillräckligt snabbt.

En kall kåre rusar från nacken mot svanskotan, och jag tar några djupa
andetag för att behålla lugnet. Precis som alla gånger tidigare
fullbordar jag mina förberedelser med att sätta på vhs spelaren i den
gamla tjock-tvn som står på golvet. Bilden flimrar, men det går
tydligt att urskilja mig själv på scenen. Som sjuåring var jag kort,
och fiolen jag håller upp ser nästan löjligt stor ut. Tonerna från
”Ashokan farewell” strömmar ur tvn, och jag överväldigas som vanligt
av känslor och blir tvungen att sätta mig. När andra reprisen tar sin
början ser jag tydligt hur jag hackar till med stråken, men landar
snabbt och säkert på nästa ton. Det går inte att se vad pojken på
scenen ser, det är omöjligt att gissa vad han tänker, men jag vet. Jag
vet att han spelar för att vinna sin första musiktävling, att hans
föräldrar sitter på helspänn i salen och ber till Gud att deras son
inte ska svika dem, och jag vet, att den tjocke mannen som smugit fram
till godis skålen längst bak i salen har satt en karamell i halsen och
kommer att vara död när jag drar stråken för den sista tonen.
Än idag förvånar det mig att ingen frågade om jag såg något, att ingen
tänkte på att jag kunde ha avbrutit uppträdandet och ropat på hjälp.
Mitt minne sviker mig när jag tänker på mannen, kanske såg han att jag
såg, kanske var det mig han försökte ropa till medan ansiktet blev
blåare, kanske var den obarmhärtige sjuåringen hans sista tanke, den
han slungade sin förbannelse mot. Jag har inte rört fiolen sen dess.
Förstås. Men det hindrade givietvis inte förbannelsen från att träda
ikraft, och det är dags igen. Jag ruskar på huvudet för att återvända
till nuet och ger mig ut på gatan.

Det duggregnar och människorna omkring mig hukar under paraplyer och
luvor. Min hatt utgör ett blygsamt skydd, men det bryr jag mig inte
om. Med van blick söker jag efter fler tecken, vart jag ska vika av,
vilket håll jag ska gå åt. Efter några kvarter tar jag trapporna ner
till pendeltågen och åker två stationer tills jag kommer utanför
tullarna. Det är nästan mörkt när jag kliver av och det finns ovanligt
gott om tecken så jag förstår att jag har bråttom, mycket bråttom.
Till slut finner jag mig småspringande på gruset längs banvallen, jag
nästan snubblar fram mot ett stort buskage invid spåren. Min kropp
uppfattar dunkandet och skorrandet i rälsen som förebådar ett tåg. Jag
ser bara konturerna av henne i motljuset från tågets strålkastare
medan vi båda kastar oss framåt, men jag är sekunden snabbare och drar
henne med mig i fallet.

Hon doftar vanilj, men är alldeles kall. Benen sparkar vilt och hennes
skrik dränks i dånet från det framrusande tåget, bara några decimeter
från våra kroppar.

Till sist slutar hon röra sig och mina armar lättar lite runt hennes
tunna kropp.
”Var inte rädd Emilie”, säger jag och försöker hålla min röst så
stadig jag kan, fast mjölksyran i min gammelmans kropp hugger
överallt.
”Vem är du?” svarar hon hulkande.
”Din skyddsängel. Du behöver inte vara rädd längre, du ska inte dö idag.”

Skriven av: Försjunken

Tags: ,

Jag funderar på det där med avstånd. Förr, innan allt det där onda, var avstånd mig inget annat än fysiska omständigheter. Något som en enkel bussbiljett bort kunde åtgärda.

Jag läste om kyla en gång, en tråkig text i gymnasiekemi. Om hur allt går långsammare ju kallare det blir. Att allt står alldeles stilla när det är som kallast. Numera tänker jag ofta på den där texten och hur passande det är; all den kyla som kom över mig den där gången, som trängde sig genom lager av kläder, hud och vävnad. Som lade sig till ro och kapslade in mina nervändar, mitt själs hjärta, och gjorde dem pinsamt overksamma. Som om mitt hjärtas buss fått motorstopp mitt ute i ingenstans och envist vägrar att färdas mot sin destination. Det blir så tydligt när du väver in dig själv i mig, viskar sötma i mitt öra, omedveten om den ocean av strandsatta bussar, infrysta atomer, som vilar mellan oss.

Skriven av: Domstolsjurist

Tags: ,

En trottoar på Seventh Avenue … mycket folk som ska hit och dit. Siri och Leonard möts.

– Vilket sammanträffande. Länge sen sist. Bor du kvar i stan?

– Jag bor kvar i den våning du rusade ut ur, sa Leonard. Men vart tog du vägen? Du är fortfarande dig lik, det är bara jag som varit en idiot. Skönt att äntligen få tillfälle att säga det.

– Så mycket har hänt att jag tvivlar på att jag är mig lik. Att du var en idiot tyckte jag då idag är det egalt om du varit eller är det.

– Jag är inte det längre. Jag är annorlunda. Har haft tid att tänka.

– Oj då mycket intressant och ovanligt. Du är annorlunda.

– Kan vi inte ta en drink nånstans och snacka med varandra som vi gjorde för länge sedan? Det verkar vara möjligt nu.

– Om du tror att saker och ting kan bli som förr då är du fortfarande en idiot.

– Siri give me a chance. Jag lovar att lyssna på vad du säger.

– För sju år sedan var det en dröm jag hade. Nu är tystnaden mellan dig och mig det bästa som hänt mig. Förlåt men jag har bråttom ha det så bra vi kanske ses igen vem vet.

Medan han såg henne försvinna i folkvimlet hörde han sången om och om igen,

Tell me again when I¨m clean
and I¨m sober
Tell me again when I see
through the whore
Tell me again, tell me over and over
tell me that you want me then.

– Inte bra hon såg det, tänkte han, och försvann suckande in på den sjunde baren.

Skriven av: Sjumilastövel

Tags: ,

Textsida 7, mening 7 ur ”Moderna tider” av Paul Johnson i min fackbokshylla:

”Onekligen företer det 20 århundradets historia så många inslag av
påträngande dårhusmässighet, eller snarare av en hel värld vorden ett
mordiskt dårhus, att det är begripligt om historikerna för att få
behålla åtminstone något av sin sinnesfrid hemfaller åt tolkningar,
som ger det blodiga eländet något slag av framåtblickande
rationalitet.”

”Nu är det nog”, sa jag och svepte undan flaskor, glas och
cigarettfimpar från vaxduken på köksbordet.
Paul sjönk ihop på stolen med sänkt huvud. Jag blötte en wettexduk och
torkade upp pölarna av vin, whisky och vatten.
Några minuter senare puttrade kaffekokaren, och diskmaskinen brummade.

Paul lyfte ett rödgråtet ansikte mot mig.
”Du var inte med när förra seklet började. Du har inte sett drömmarna
om en bättre värld gå i kras.”
”Vi har penicillin. Vi har FN. Vi har demokrati i de flesta länder i
världen. Livslängden ökar för varje dag. Sociala medier och internet
gör det omöjligt att tysta revolutioner.”
”Det hjälper inte att det kallas demokrati när oliktänkande mördas varje dag.”

Jag hällde upp kaffe åt honom. En sockerbit. Ingen mjölk. Han drack
långsamt, som om varje klunk brände.

Skriven av: Sjuttiotalist

Tags: ,

Arvtagare

– Lider inte, ändå?
– Avsevärt.
– Avskyvärt.
– Acceptera.
– Avlider?
– Antagligen.
– Alternativmedicin?
– Använt.
– Annat?
– Allt.
– Abnormt!
– Avdramatisera.
– As!
– Ahh! Avres.
– Allesandria, allaredan…
– Ack, ja!
– Allvarlig?
– Alltid.
– Askan, avskedet?
– Administrerat.
– Assistera?
– Avböjer.
– Alltså adjö?
– Arrivederci.

Skriven av: Ananasjuice

Tags: ,

– De e slumpen, sa Pjäta med eftertryck.
I samma ögonblick som han uttalat orden, med sin gnällande, släpande,
sjungande dialekt, visste jag att det som just hänt var allt annat än
slumpens verk. Jag visste också att den här konversationen var början
på slutet av vår vänskap. Troligtvis ett liv också. Om det skulle bli
hans eller mitt återstod att se.

Det har passerat trettiosju somrar sedan Pjäta och Carl träffades för
första gången. Då: två skrynkliga knytten, inlindade i ljusblå filtar,
liggandes i varsin modersfamn på lasarettet i Karlstad. Pjätas mamma
låg i sängen närmast dörren och Carls vid fönstret. Den förstnämnda
bebin med en illröd kalufs redan från födseln och den andra med mörkt
tjockt hår som såg ut att ha blivit friserat till att ligga i perfekta
vågor längs skalpen. Den första ständigt gnyende, missnöjt och
uppfodrande. Den andra lugn och betraktande. Besökare kom i en strid
ström, ojandes och nojsandes med de båda barnen. De utropade förtjust
att ”tänk så märkvärdigt att två kusiner föds på samma dag, på samma
sjukhus.” Med en sådan start i livet skulle de här barnen bli som
bröder, det kunde ju varenda människa begripa. Så tänkte och sa alla
besökare.

– Vi kan la inte rå för att ho inte stanna när vi sa åt ’na å görat,
sa Pjäta och stirrade uppfodrande på mig. Min blick vek undan från
hans och sökte sig vidare över kanten på branten. Jag kunde inte
längre se det som låg där nere i ravinen. Trasdockan. Först full av
liv, nu utslängd och utsläckt.
– Du är välan inte Gud heller, du kan väl inte bestämma hur det ska gå
eller ente? Det var slumpen som gjorde att hon sprang över kanten,
Calle. Det fattar du välan?

Sommaren de fyllde fem år hade de suttit nere vid ån som slingrade sig
makligt genom kohagen bakom morfars gård. Det hade redan gått en vecka
sedan Carl kom resande med tåget från Stockholm tillsammans med mamma,
på samma sätt som han gjort varje sommar sedan familjen flyttat från
barndomstrakten. Fyra veckor till skulle de dela varje vaken minut
tillsammans. I gräset mellan pojkarna stod en blå platshink och i den
simmade en liten groda som de nyss fångat. Varje gång grodan försökte
finna fotfäste mot hinkens hala väggar petade Pjäta till den med en
pinne. Pet, pet, så fick den börja om sin tröstlösa simtur. Solen stod
högt på himlen och Carl började känna sig yr i värmen. Han la sig ner
i gräset och kisade med ögonen. Kanske var det därför det tog ett par
minuter att uppfatta vad Pjäta sysslade med, men plötsligt trängde sig
ett märkligt, gurglande ljud in i Carls medvetande. Ett ljud som sedan
följdes av tystnad. När Carl reste sig upp på armbågarna och
fokuserade blicken såg han Pjäta sitta med grodan i ena handen. Ur
munnen på grodan stack en pinne ut. Som en stel tunga.
– Du Calle, sa Pjäta lugnt och sävligt. Den dog. Jag bara peta lite i
munnen på den och nu är den dö.
Carl la sig ner i gräset igen och sa inget. Det fanns inget att säga,
den var ju död.

Bilden av den spetsade grodan återkom i mina drömmar under hela min
uppväxt. Ibland blev jag rädd, ibland vaknade jag lätt upphetsad. Jag
pratade aldrig med Pjäta om vad som hänt den där gången. Frågade
aldrig varför han egentligen petade in pinnen. Kanske var det bara
slumpen som fick honom att göra så? Han hade lika gärna kunnat vända
hinken upp och ner i ån, så att grodan slapp lös istället. Jag tänkte
på det nu, där vi stod och betraktade varandra. Pjäta fortsatte att
prata om slump och att flickan de sprungit efter borde ha stannat när
de sa att hon skulle det och att det inte var deras fel att hon nu låg
död. Kanske var det så enkelt, att slumpen avgjorde om någon skulle
leva eller dö? Tanken kittlade och värmde. Med ett bubblande fnitter i
strupen tog jag sedan ett språng mot Pjäta och stötte honom kraftigt i
bröstet, så att han for rätt ut i tomma intet, ner i ravinen. Sedan
kikade jag över kanten. Det hade slumpat sig så att Pjäta hamnat
bredvid flickan. Där låg han, med sin livlösa hand i hennes.

Skriven av: Sjuttsingen

Tags: ,

Vi har nu återhämtat oss något från hypokondrichocken (varsågod att använda det ordet, Expressen!) och tänkte att vi kör en klassisk skrivuppgift denna vecka. Den är inte bara klassisk i klassisk bemärkelse, den är också klassisk på det sättet att den ibland sprider sig på Facebook som en rolig grej i statusuppdateringarna.

Så här gör du:

Gå till bokhyllan. Ta din sjunde bok från höger. Öppna den på sidan sju. Hitta den sjunde meningen – och låt den bli starten på din egen berättelse.

Frågor som kan uppstå:

Q: Min sjunde bok i bokhyllan är på ett annat språk än svenska, ska jag då skriva min berättelse på det språket?

A: Ja, om det är engelska (som de flesta av oss faktiskt förstår) så kan du skriva på ett främmande språk. Annars får du översätta meningen, eller arbeta in det främmande språket i din text.

Q: Min sjunde bok i bokhyllan är en faktabok och inte en roman, ska jag då skriva en faktatext?

A: Vill du det? Hitta på ny fakta vettja! Hela övningen går ut på att fantisera ihop något nytt! Annars kan du säkert få ihop din första faktamening med fiktionen du skriver.

Q: Jag blir inte alls inspirerad av den sjunde bokens sjunde mening på sidan sju!

A: Testa på sidan sjuttiosju då?

Uppgiften sträcker sig från onsdag 25 januari till onsdag 1 februari

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Sju

Veckans pseudonym kommer att vara olika ord som innehåller sju
Veckans tag på texterna blir sju

Tags: ,

Armarna och fötterna ser faktiskt bättre ut idag. Tabletten jag fick nere på vårdcentralen hjälpte. Känner mig fortfarande matt. Jag frågade läkaren om det skulle gå över tills helgen, det är ju löning, det är inget kul att sticka in till stan och visa upp sig när näsan sitter löst.

Läkaren sa bara, vi sätter in antibiotika så är du symtomfri på ett par dagar. Håll bara reda på kroppsdelarna, så är det ingen fara. Du har fått en släng av vinterspetälska.

Näsan verkar fastnat igen, får väl fortsätta med burken jag hämtade ut på apoteket. Tre tabletter om dagen.
Typiskt, barnsäkert lock, var fan lade jag fingrarna igår?

Skriven av: Lupus

Tags: ,

Håret smetade i flottiga stripor runt ansiktet när jag ännu en gång kastade mig över toastolen och gjorde mig av med det min kropp ansåg oönskat. Själv önskade jag att det fick stanna kvar i magen där det hör hemma.

Förvånad över mängden och ljuden jag lyckats få ur mig vilade jag armbågen på sitsen och stödde min febriga panna, strök striporna ur ögonen och andades ut. Där får man för att man avnjöt ”Dagens Paella” på en något tveksam restaurang på en av semesterortens bakgator.

På skakiga ben reste jag mig långsamt upp och tvingade min kropp framåt och slutligen ner i den studsiga hotellsängen på Sunnyside Resort. Den 40 gradiga värmen matchade min egen kroppstemperatur, ingen optimal vistelseplats för den döende precis. Lakanet var blött av svett och tårar och jag kände mig lika miserabel som jag antagligen såg ut.

Min make sov utmattad nere i en av solstolarna vid hotellets pool, glad över att ha valt ”Dagens Soppa” vid restaurangbesöket. Och även om jag själv skickat ner honom dit för att slippa kräkfestivalen var en liten del av mig förbannad för att han inte satt vid min sida och klappade mig på pannan. Beredd att lyda minsta vink om vatten eller spann. Nåväl, utan honom hade jag inte kunnat ta mig till den studsiga hotellsängen överhuvudtaget.

Fan, jag borde vetat bättre.

Skriven av: Blodförgiftningen

Tags: ,

Jag hatar att vara sjuk!
Man skulle kunna tro att vårt oerhört utvecklade samhälle skulle kunna utrota alla sjukdomar en gång för alla. Inte då! Istället framförs argument av typen att vi behöver utsättas för en del virus och bakterier för att våra imunsystem inte ska förtvina. För tusan, i den här automatiserade skräptidsåldern borde vi väl kunna fixa sånt på syntetisk väg.

Nu är jag alltså sjuk igen. Hälsoövervakningssystemet lyste rött när jag gick ut i badrumet. Jag förutsägs vara arbetsför igen om ett par dygn. Tills dess är jag instängd här. Den mat jag äter är speciellt utvald och modifierad för att kurera mig. Inga besökare tillåts på grund av smittorisken. Inkommande meddelanden blockeras och ett automatsvar går ut till den som eventuellt försöker kontakta mig. Till och med de media jag kommer åt har begränsats för att undvika ”onödig upphetsning eller stress som skulle kunna förlänga sjukdomstiden”. Så här har det varit ända sedan hälsovårdsmyndigheten gjorde någon sorts uppgörelse med försäkringsbolagen . Teknikleverantörerna var förstås inte sena att haka på. Numera går i princip alla ”frivilligt” med på det här förbannade inlåsningssystemet. Det finns inte längre några försäkringar som gäller om man inte accepterar sådana villkor och det är obligatoriskt att teckna en försäkring.

Några ljushuvuden har gjort diverse studier om vad som förkortar sjuktiden respektive minimerar smittspridningen och systemet hat succesivt finslipats vad det gäller kost, underhållning, besökare och så vidare. Besök är nu för tiden helt förbjudet om det inte handlar om vårdpersonal, men eftersom det finns robotar till allting så behövs det i princip aldrig. En studie har i och för sig visat att sex har viss positiv inverkan på tillfrisknandet i vissa fall men det bedöms inte ge mer än den smittorisk sådana kontakter skulle innebära.

Så här sitter jag och läser en bok som jag lyckats gömma undan. Att äga böcker anses som subversiv verksamhet. Det är inte straffbart att ha en bok men man förväntas lämna in dem man råkar få tag på för destruktion. Jag har bara den här så det blir lite tjatigt men det är i alla fall bättre än den urvattande hjärndöda så kallade underhållning jag förväntas titta på.

Den inbillade sjuke.
Akt 1.
Scen 1 – Argan (sitter vid ett bord, sumerar sin apotekarräkning med en kulram)

Skriven av: Elallergikern

Tags: ,

Restaurangen var utsökt inrett. Stämningsfulla tavlor på väggarna. Små koketta bord med ljus och en liten blomvas. En behaglig doft som smekte doftkörtlarna. Kliniskt rent, ingenstans fanns något störande. Helheten förberedde alla sinnen för en perfekt kväll av kulinarisk njutning. Ett paradis för matälskare.

Kvällen förlöpte som planerat. Maten bars in som om den varit guld värd, vilket även syntes i notan som presenterades. Allt smakade gott. Räkorna, majonäsen, entrecot, små grillade potatisarna, svampsåsen, salladsblad upplagt så att varje tallrik var ett mindre konstverk. Unikt. En fröjd för ögat.

Men skenet bedrog. I detta paradis fanns en orm. En mikroskopisk, för blotta ögat osynlig, orm. En orm som förpassade matälskaren djupt ner i helvetet. Inte ens Dantes helvetesbeskrivning ger en bra bild av nattens och följande dags kval. Likt en eld invaderade febern kroppen. Alla befintliga öppningar en människa har sprutade först ut den dyra maten, som förvandlats till en illaluktande massa. Därefter följde en grönaktig, illasmakande vätska. Smärtan var olidlig. Av detta dör jag, var den enda vettiga tanken som hjärnan kunde ta till sig, dimmig som den var av feber. 24 timmar av lidande. Endast långsamt, droppvis började kroppen acceptera vattenintag som förhindrade en total uttorkning. Lika långsamt sjönk febern. Till sist slocknade en utslagen matälskare utan den minsta tanke på mat eller andra aktiviteter.

I gryningen den andra dagen drömde hjärnan om en liten geigermätare för restaurangbesök. Inte en mätare av radioaktiviteten utan en som ger utslag när små osynliga ormar finns i maten.

Skriven av: Gula febern

Tags: ,

Jag kommer aldrig härifrån. Det är det som skrämmer mig mest just nu.
Smärtan kan jag lära mig att leva med, stanken lika så, det är tanken
på att jag för alltid kommer att ligga utslagen med näsan snuddande
vid den solkiga silikonlisten vid toalettens golvfäste, som gör min
situation outhärdlig. Att jag för alltid kommer att befinna mig med
krampande mage på restaurang Aubergines kaklade badrumsgolv. Det
kommer aldrig att gå över, det vet jag nu.

Mitt nuvarande tillstånd, det kom så fort. Först en känsla av att
blodet dränerades från mitt ansikte. Sedan illamåendet. Jag tror inte
att mitt middagssällskap märkte något. Jag tystnade bara, kunde inte
hänga med i det tidigare så intressanta samtalet, lät de andra
fortsätta med sina kvickheter. Jag sökte febrilt en reträttväg,
någonstans att fly. Minuterna senare hade jag låst dörren om mig och
sekunderna senare var jag tömd: på magens innehåll, på livslust, på
värdighet.

Någonstans ur djupet av mitt medvetande försöker en tanke tränga sig
upp. Något jag läst en gång, att kräksjuka drabbar snabbt och
skoningslöst, men går över inom ett par dagar. Nu vet jag med hela min
själ, hela mitt varande, att det inte är sant. Jag kommer aldrig
härifrån.

Om jag ändå bara hade varit noggrannare med handhygienen.

Skriven av: Creutzfeldt-Jakobs sjukdom

Tags: ,

Det tog inte många tag med knytnävarna innan den sköna känslan av att svara på kli impulserna övergick till en bultande smärta. Jag satte mig upp i sängen och vevade med armarna i luften. Att planlöst famla med de övre extremiteterna var det enda min kropp kunde komma på att göra innan hjärnan hade vaknat till. Efter några ytterligare förvirrade sekunder började hjärnan och kroppen synkroniseras och starta felsökningen. Det tog så lång tid att inse vad som var fel att jag hann bli generad över hur trögtänkt jag var denna ljumma midsommaraftonsmorgon. De grå hjärncellerna övertalade till slut mina fingertoppar att försiktigt treva över ögonlocken. Inget smet som klistrade igen dem kunde upptäckas. Jag spände olika muskler i hela ansiktet för att hitta dem som styrde över ögonens öppna och stäng funktion. Till slut drog jag helt sonika ner huden under ögonen och lyckades på så sätt få in en strimma ljus till ögonen. Det gick nästan att urskilja påslakanet jag låg under. Tårarna svämmade snabbt igen öppningen och det blev nästintill mörkt igen. Fingrarna sökte sig automatiskt vidare över min kropp och kliade mig frenetiskt längs smalben och runt vristerna. Tack vare den lite konspiratoriska läggningen i min personlighet, den som får mig att klarsynt sammanbinda olika företeelser i tillvaron, förstod jag att jag hade blivit myggbiten såväl på benen som på samtliga ögonlock. Symtomen var identiska på kroppspartierna. Efter en snabb sannolikhetsberäkning insåg jag att svullnaderna som insekterna orsakat inte skulle hinna lägga sig till kvällens stora fest och att detta troligen skulle bli min mest misslyckade midsommar någonsin.

”Nathalie!”
Det var en ny upplevelse för mig att inte kunna avgöra hur högt jag ropat eftersom jag inte såg något.
”Men herregud, vad har du gjort?”
Nathalies röst lät gäll och inte särskilt sympatiskt, det hade jag aldrig märkt förut under alla år vi varit bästisar. Medan jag försjönk i tankar över det dunsade Nathalie ner i sängen och tittade närgånget på mig. Jag såg inte att hon gjorde det, men jag kände en varm och lite frän andedräkt omsluta mitt ansikte.
”Du ser helt sjuk ut”, sa hon efter en stunds granskande.
”Jag tycker att man kan kräva lite mer empati av någon som fyllde trettio år förra veckan”, muttrade jag surt.

Kanske uppfattade jag också lite skadeglädje i hennes tonfall. Nathalie hade alltid varit avundsjuk på mina djupblå ögon i mitt näpna ansikte som ramades in av ljusa lockar. Hon själv såg mer manhaftig ut med en kraftigt markerad haka och kortklippt rött hår.
”Allvarlig, du måste typ åka till sjukhus, det ser jätte otäckt ut”.
Nu var jag säker på den lilla efterklangen i hennes röst, sann skadeglädje. Med några korta meningar förklarade jag att det rörde sig om enkla myggbett och att svullnaden säkert skulle lägga sig om en dag eller två.
”Ska ´ru med på festen i kväll då, jag menar det kanske inte blir så kul, du ser ju lite konstig ut faktiskt.”
Jag sträckte ut handen och grep henne i armen, riktigt hårt.
”I nöden prövas vänskap, eller hur? Nu går vi och fixar frukost.”

Det gick inte att ta miste på sucken som slank ur Nathalie. Men hon lät mig hålla i henne medan jag snubblade fram genom den lilla sommarstugan från 1800-talet, en stuga som igår hade varit både pittoresk och charmig men som idag blev min fiende. Vi tog oss inte förbi en enda tröskel utan att jag slog i tårna. Till och med mitt älskade morgonkaffe blev en besvikelse eftersom jag började med att bränna tungan och tappade känsel och smak.

När klockan närmade sig nio på kvällen och huset myllrade av gäster satt jag uppkrupen i en fönsternisch och tyckte våldsamt synd om mig själv. Jag kände att min småblommiga klänning satt illa, det hade den redan gjort i affären, men då hade jag bara skakat på lockarna och fyrat av ett leende mot spegeln som fick vilken trasa som helst att stråla tillbaka. Då hade jag varit säker på att den här midsommaren skulle jag hitta Honom.

Från köket kom stoj och skrän av halvfulla trettioplussare som försökte öppna sillburkar, värma köttbullar och dekorera ägghalvor. Inget som jag skulle få se, och inget jag skulle känna smaken av. När jag någon timme tidigare hade mumlat att jag skulle gå och lägga mig eftersom jag ändå inte kunde se något, hade en svärm av ytliga bekanta genast engagerat sig och satt mig i fönstret med en burk starköl.

Så jag stannade kvar för deras skull, så de inte skulle känna ångest över att jag låg där i sängen, ensam ful och oälskad. Nu när jag satt där som ett kolli brydde de sig inte. Inte ens Nathalie hade jag sett röken av på flera timmar. Eller snarare inte hört. Viskande röster runt mig skvallrade om Nathalie och den nye på kvällspromenad som aldrig tog slut, hon och han, läkaren, med bruna varma ögon och en kropp som en grekisk gud.

Jag hasade mig ur fönsternischen och trevade mig fram emot ytterdörren. På vägen tappade jag min öl, men jag brydde mig inte, det kunde någon av de seende röja upp.

Vågorna från skärgårdens vatten brusade när de kröp upp på stranden. Jag tog av mig mina sandaler. Från huset bakom mig ekade de första sångerna.
”Tag mig till havet, och gör mig till kung…”
Mina tår grävde sig ner, jag försökte se havet som jag sett under hela min uppväxt, drog in djupa munnar av kvällningen. Ingen visste var jag var, ingen saknade mig, jag var ingen längre. Jag kunde lika gärna försvinna, på riktigt.
”Hej, är det du som är Nathalies bästis?”
Rösten var mörk men vänlig, och kom så oväntat att jag vacklade till och sträckte ut armarna framför mig.
Stora varma händer fångade upp mig.

Skriven av: Njurstenen

Tags: ,

Fjärrisen. Ligger. Så. Långt. Borta. Det är fan inte rättvist att TV3 drar på Days of our lives precis efter att jag bytt kanal. Helvete. Jag menar, hur jävla svårt kan det vara? En sjuk mans sista önskan är att få se lite action. Vad hände med Star Trek och Matrix? Vad hände med förståndet hos människan? Speciellt killen som bossar över programtablån. Den killen ska ha stryk. Jag sörplar nudlar och drar ner det med blåbärssoppa, och jag är så snuskig att jag inte ens bryr mig om att berätta att jag brukar se den där maten en gång för mycket. I min soffa finns ett avtryck som matchar min rumpa till punkt och pricka. Allting känns grådammigt och Den. Jävla. Fjärren. Är. Så. Långt. Borta.

Skriven av: Koleran

Tags: ,

Jag blir alltid sjuk vid den här tiden på året. Jag har hört att andra
medelålders, gifta män också drabbas. Symptomen är likadana. Det
börjar med näsan. Jag fångar upp något i näsan. Och huden, hela huden
hettar. Särskilt i ansiktet. Sömnen försvinner. Sedan sätter det sig
i hjärtat. Det fortsätter med näsan. Jag går förbi henne, och fångar
upp en doft av hennes parfym. Och då kommer alla symptomen på nytt:
värk i kroppen, sömnlös och om hon tittar på mig så rodnar jag.
Om jag har tålamod går det det över. Och sen blir allt som vanligt.

Skriven av: IBS

Tags: ,

Letade febrilt efter min högervante i SL:s backar för tappade vantar. Det var varmt och sjalen kliade mot halsen och jag drog av mig baskern, knäppte upp kappan och fortsatte letandet. Den lätta yrseln och ett krypande illamående tilltog och rummets väggar kröp allt närmre. När jag var djupt nere i decembers fjärde låda var känslan av instängdhet bedövande och jag tvingades fly ut i kylan. Tänkte en enda tanke: Jag måste hem! Snabbt! Slängde tanken på Taxi i papperskorgen med resterna av en Dajm, som jag hittat i väskan. Mådde lite bättre.

Rulltrappan ner mot perrongen var oändligt lång och företaget med att lägga locket på en vulkan kändes övermäktigt, men puh. Det gick. Tåget kom och jag satte mig inte ens. Var beredd på att kasta mig ut i Gamla stan – och det var exakt vad jag gjorde.

Tittade efter tåg och sedan hann jag inte ens böja mig framåt för, styrkan i eruptionen var enorm. Hela kroppen spändes och drogs ihop och innehållet i magsäcken kom ut i ofrivilliga kaskader. Tio minuter, kanske mera stod jag där helt i vinterkräksjukans våld, för att sedan sjunka ihop som en plätt. En förare frågade om det blivit för mycket och honom bevärdigade jag inte ens med en nick utan önskade att alla kräksjukor i världen skulle ta honom i besittning.

Ringde dottern, som jobbar i Gamla stan och hon kom med sin cykel och tillsammans tog vi oss hem till mig. Vissa avbrott för fortsatta fontänkaskader och dottern som är sällsynt känslig, sympatikräktes en gång av purt äckel.

Hemma var jag utpumpad, både bildligt och bokstavligt. Dottern droppade av med ens. Rädd att kontamineras. Jag somnade och vaknade på natten av att magen knorrade, och mindes flikar av en dröm om en vante.

Skriven av: Neuroblastoma

Tags: ,

Okej, vi har sett filmen ”Contagion” (kort synopsis: dödlig influensa sprider sig snabbare än en nysning runt hela jordklotet). Och det är faktiskt hög risk för vinterkräksjukan just nu. Urk.

Det enda som är intressant (?) med att vara sjuk är hur snabbt man går från sitt normala, friska tillstånd till att tycka att en kula i huvvet skulle pigga upp. Sedan blir man frisk igen – förhoppningsvis – och lika snabbt glömmer man då bort hur vidrigt jobbigt det var att ha hög feber/snorig näsa/ömma leder/rebellisk mage. Fascinerande hur effektivt kroppsminnet förtränger en förkylning.

Därför är veckans uppgift lika enkel som den är jobbig:

Skriv en text från en sjuk persons vinkel. Sjukdomen ska vara en hyfsat snabbt övergående, säsongsbetonad sjuka, eller kanske matförgiftning, eller något slags 24h virus. Undvik bakisberättelser och förlossningar och håll gärna din text kort och kärnfull, då vi inte vill orsaka hypokondrisk kollaps hos Pennfajtsläsarna.

Tack på förhand och glöm ej tvätta händerna när du är klar.

Uppgiften sträcker sig från onsdag 18 januari till onsdag 25 januari

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med You give me fever

Veckans pseudonym kommer att vara hemska, hemska sjukdomar
Veckans tag på texterna blir feber

Tags: ,

Pyrrhusseger, det kallas visst så, man vinner mycket men förlorar mer. Men vi tar den här storyn från början.
Vi satt där för lite över ett år sedan, vi hade varit ute och skjutit av lite raketer, det var kallt och snöade den nyårsaftonen. Medan vi försökte värma oss med halvt urdruckna champagneglas runt soffbordet, dök den där ständiga frågan upp.
Efter att tre stycken i tur och ordning lovat att sluta röka, börja på gym och gå ned i vikt var det min tur.
”Jag skall skriva klart min roman och få den utgiven” svarade jag tyst.
Nej, dom skrattade inte åt mig, det blev knäpptyst. Jag hade fixat ett ”haha det går aldrig” men den här nedlåtande tystnaden. Det var som:
”Okej låt tjejen ha sina drömmar, vi andra har ju vår framgång med familj karriärer hus och annat. Hon har väl inget annat att hänga upp sitt meningslösa liv på”.
Dom märkte säkert att jag blev ledsen men på vägen hem gick det över i ilska, jag skulle visa dom, vänta bara. Redan före tio på Nyårsdagen satt jag framför datorn, det var revanschlusten som drev mig. Tre kapitel klara innan det var dags att gå och lägga sig.
Januari och Februari, skrev och korrekturläste var enda ledig minut. Jag minns att jag grät av trötthet och lycka den första Mars, när laserskrivaren dunkade ut dom över trehundra sidorna som skulle bli boken om mitt liv. Nu kom sluttestet, jag stoppade ned dom i ett stort kuvert, gick hem till henne som suttit mitt emot mig på Nyårsafton, på darrande ben och ringde på dörren.
Hon öppnade och jag tog fram kuvertet.
”Jag är klar med boken nu” började jag. ”Skulle du vilja titta på den, jag behöver en second oppinion.”
Hon såg förvånad på mig några sekunder och svarade ”visst.”
Det blev rätt sent den kvällen, kändes som jag sprungit ett maratonlopp, såg på TV. Klockan nio ringde telefonen, det var hon.
”Herregud, vad har du lyckats med” började hon och lät nästan hysterisk, ”det är bland det bästa jag läst, den är magisk, kan inte slita mig.”
”Lägg av och larva dig” snäste jag tillbaka, men innan jag slängde på luren lyckades hon övertyga mig om att hon menade allvar.
”Du fortsatte hon, hur har du lyckats beskriva vardagslivet i den här förorten så himla spännande, jag har aldrig sett det på det viset, du väcker ju en nyfikenhet som är otrolig, den måste bara bli utgiven.”
Sen gick det snabbt, första förlaget nappade, den låg i bokdiskarna i April, översvallande recentioner, årets debutant. Visst borde jag varit lycklig men det var när jag fick Augustpriset som jag insåg att jag lyckats för bra. Jag skulle ju bli författare och ingen jävla trendsetter.
Visst har mitt liv förändrats, i alla fall när det gäller min ekonomi, men eftersom jag gav ut den under pseudonym så har jag kunna ligga lågt och det är en jävla tur.
Det var den sommaren allt förändrades, vad hade jag ställt till med ? Min förort hade förstörts, det gick inte längre att chosefritt ta på sig ett par sneakers och glida ned till kebabståndet i centrum. Alla mina vänner försvann bort och ersattes. Folk blev som galna den sommaren när priserna på bostadsrätterna sprängde 70000 kronorsvallen per kvadratmeter. Alla skulle bo här, hela centrum kryllade av kändisar. Vipköerna in på Pizzerian, där stjärnorna stod på rad, DNs matpatrull som upphöjde deras fläsksnitsel till himmelsk, kebabkiosken som bara var så himla äkta förort liksom.
Allt detta för den förbannade bokens skull, det gjordes förortsvandringar i mitt pseudonamn, att bo här ute blev bara rätt, kult och status på en gång.
Jag förstörde även för andra som tant Elsa, den lätt kutryggiga damen med butiken Elsas Mode som morsan handlat i som ung. Kunde hon inte fått tyna bort i lugn och ro varefter bokstäverna i hennes gamla neonskylt gick sönder en efter en. Nej, nu trängdes modebloggarna där inne, affären blev som i ett trollslag så himla chic.
Det är inte stekarna i rosa skjortor som vaskar champagne utanför tunnelbaneuppgången som retar mig mest, utan dom där förbannade rockpoeterna i sina retroskinnjackor och skäggstubb som skriver nödrim som

” Oh Sara din blick höll mig fången”
”Dina ögon glödde mot den grå betongen”

Jag är så jävla trött på att lyssna på hyreshuspekoral om röda solnedgångar bakom punkthusen.

Sen mediatanterna som leker bohemer i sina Oddmollyblusar. Brukar se dom på balkongerna i huset bredvid, när dom kommer ut inlindade i kashmirfiltar, med ett glas vitt vin i handen och ropar till varandra.
”Gud vad det här gula fasadteglet från 50-talet känns genuint.”
När jag möter dom på trottoaren, känner jag deras onda blickar som borrar sig in i min nacke och säger.
”En sån där socialgrupp tre från innerstaden är hon här för att sälja knark kanske.” Dom skulle bara veta.
Det är därför jag har tagit mitt beslut, sälja bostaden och flytta in bland mitt gamla klientel på Birger Jarlsgatan. Då kanske lusten att skriva kommer tillbaka igen. Tänk att få gå in på Coop-Nära på Stureplan, köpa en kvällstidning och en lightläsk. Sen ut och morsa på alla burkor och snubbla över sjukpensionärernas rullatorer.
Några fler nyårslöften blir det i alla fall inte.

Skriven av: Kent

Tags: ,

Hinseberg den 30 mars 2012

Det kändes så himla bra när jag skrev ner det i terapin; Vara mera tillåtande mot mig själv och min man. Det var ju faktiskt så att jag oftast var tveksam och sa nej när han föreslog en resa eller ett restaurantbesök – eller varför inte kläder och adidasskor. Och många nej hade det blivit med åren och till sist kände jag att jag blev allt surare och snipigare och vår ekonomi blev mig så förhatlig att jag sköt på att betala räkningar eller att kolla min mans konto, för jag avskydde att se pengarna strömma ut, och hans kontoutdrag var ett hav av öl, mat och trevligheter. Trevligheter jag nekade mig själv och som jag i princip hade nekat honom också – men inte lyckats särskilt väl med, så de här orden på terapin borde betyda revolution.

Jag började så smått att bara säga ja när han föreslog att vi skulle se en film (fast klockan var elva på kvällen) och konstigt nog reagerade han inte speciellt mycket. Vi såg filmen och den var bra och han var förvånad över att jag inte hade somnat. Jag sa minst ett ja om dagen och nästa ja gällde ett par skor; ett par japanska adidas som var uppe i 4000 kr på eBay men som enligt min man var ett fynd. Ja, sa jag, köp dem. (Men här kunde jag inte låta bli att lägga till att han ju inte kunde räkna med några flera skor det här året.) Tyvärr (eller, som tur var) förlorade han kampen om dessa märkliga fotunder i en hård budgivning som slutade på nästan 7000 kr (och jag kunde andas ut). Trodde jag.

Mitt nästa ja gällde en resa till London och trots att vi hade varit där alldeles nyss fixade jag biljetter och boende; dessutom ett ovanligt dyrt sådant. Hade vi råd? Ja, då hade vi det men jag skulle snart knapra på den lilla räntebuffert jag lagt undan för att klara kommande räntehöjningar och det tog inte lång tid innan allt var slut och jag istället hade grävt ett stort hål i våra krediter. Vi for till London varannan månad och åt och drack gott och dessutom firade vi midsommar i Berlin och juli spenderade vi ett par veckor i Paris. Som kronan på verket drog vi iväg till New York över jul och nyår, och där flödade vinet och ölen och maten var helt fabulös och utan att riktigt inse det, kände jag att jag hade fått smak på det här livet.

I vårt nyrenoverade kök hade vi mängder av skåp, från golv till tak och det dröjde inte länge förrän min man frågade om han inte kunde få ett av skåpen till sina skor. Varför inte tänkte jag (samtidigt som det bildades ett tvivel i hjärnan och huvudbeståndsdelen bestod av något naturligt som reste ragg mot detta ”Varför inte” för det hörde verkligen inte till mitt ordförråd och alla andra ja hade jag ju tvingat mig att säga – även om jag måste tillstå att det hade gått bättre och bättre. ”Men bara ett skåp”, sa jag med tillkämpad lättsamhet och det måste ha skurit falskt för min man såg på mig under en halv sekund innan han glatt sa: ”Klart att jag inte behöver så mycket mera plats men idealet vore kanske att vi köper ett nytt skåp till sovrummet, men det tycker ju inte du. Någonstans måste jag ju ha mina skor.”

På kvällen satte han sin plan i verket och förpackade alla skor i sina original-askar och efter midnatt, när jag legat i sängen och svullat med Downton Abbey’s Christmas Special (som jag missat i och med New York-resan). När jag om vartannat hade lett och gråtit ikapp med Mary’s och Matthew’s turer i kärlekstunneln och till sist slutat repetera vissa scener, så hörde jag honom ropa på mig: ”Älskling, kom ut och titta hur det blev! Men bli inte sur …” Där dränktes hans väna röst av mitt VRÅÅÅL. Jag såg formligen rött och slet ut kartong efter kartong och kastade dem på golvet. Kartongerna var blå men jag lovar: För mig var de som ett rött skynke.

”Men det var bara temporärt …” hörde jag min mans lama protest när jag högg honom med förskäraren, som hade legat där så påpassligt, och jag sjönk ner bredvid honom och såg blodet välla ut över kartongerna, rött, rött, rött och jag skrek NEEEEEEEEJ!

Skriven av: Lucky Strikes

Tags: ,

« Older entries § Newer entries »