Skrivuppgift 55: text av Äiti

”Marsch in på rummet med dig, och inte ett ljud från dig förrän jag kommer och hämtar dig!”   ”Men mamma, jag…”   ”Nej!”

Med putande underläpp släntrar han under tyst protest in på sitt rum och jag stänger dörren efter honom. Han vet att när jag säger till på skarpen så är det mina ord som gäller oavsett.

Ibland alltså! Det är som att han rör sig i en egen liten värld med en egen liten logik. Och när jag säger till honom ser han undantagslöst ut som ett frågetecken, som att jag plötsligt väckt honom ur en dröm och det dröjer oftast flera sekunder innan han svarar.

Han har varit väldigt tyst där inne länge nu. Han sitter antagligen och läser sina planetböcker. Han gillar rymden och stjärnor och sånt.

Egentligen tror jag inte han är så korkad som dom korkade saker han får för sig att göra. Faktiskt tvärtom. Det är mer som att hans tankar tar för många omvägar i hans krulliga tankevärld. När han blir äldre och får lite mer ordning på saker så kan han nog åstadkomma både det ena och det andra! Ett nobelpris till en tankspridd professor i fysik kanske?

Det är nog okej att låta honom komma ut nu. Jag knackar på dörren: ”Är du okej därinne?”

”Jarå, NU är jag okej!”

Jag öppnar dörren. Där längst in står den blivande nobelpristagaren på en pall och kissar ut genom fönstret.

Skriven av: Äiti

Tags: ,

  1. Sträng Mamma med höga förväntningar. Du kunde skruvat till slutet lite mer med moderns indignation. Men den är ju rolig med ett barn som lever i sin egen värld. Fin triss.

    Svara

  2. Gillart!

    Jag tycker definitivt att det är nobelpristagarkvalitet på en sådan lösning av ett trängande problem.

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *