Skrivuppgift 50: text av Wicca

– Vad det är skönt att vara allsmäktig!
Gud sträckte på sig och la huvudet tillrätta mot en trädstam. Max tittade upp.
– Vadå ”allsmäktig” det måste väl finnas gränser?
– Nähä, jag kan göra vad jag vill.
– Men en del saker är ju bara som de är.
– För att jag betsämt det ja, sa Gud med en gäspning.
– Du är hopplös, muttrade Max.
– Du tvivlar!
Gud hoppade upp, tröttheten var som bortblåst.
– Här gör jag mig besväret att ta fysisk form och nedlåter mig till att prata med dig och du tvivlar.
Jag ska visa dig. Idag ska jag ändra på pi.
– Omöjligt!
– Vadå ”omöjligt”? Jag är allsmäktig. Jag gör en bubbla åt dig där du kan sitta med det gamla trista
tre komma nånting-vad-det-nu-var och resten av universum ska få ett nytt värde. Låt oss säga, fem.
– Alltså jag tror inte…
– Nej just det men snart så!

Gud var borta. Max såg sig omkring. Han mräkte inget särskilt. Han gick några steg framåt och slognäsan i en osynlig vägg. Han trevade runt och märkte att han var instängd i en bubbla.
– OK, han kunde göra en bubbla och…
Max ritade nervöst en cirkel. Jo, det gick bra. Han mätte omkretsen och diametern. Dividerade. Drygt tre. Max drog en suck av lättnad. Så tittade han ut ur bubblan. Det var något fel. Trädet Gud lutat sig emot drogs liksom ut samtidigt som det vrängdes ut och in. Alla former verkade lösas upp. Till och med solen verkade på något sätt gå sönder. Sedan märkte han ljudet; ett utdraget gnisslande som naglar mot en svart tavla. Hela tiden starkare. Så helt plötsligt svart och tyst.

– Ja hej igen.
Gud var tillbaka. Han lät bubblan lysa upp. Han såg lite skamsen ut.
– Vad hände?
Max var förvånad att han fortfarande kunde prata.
– Ja nu är pi lika med fem därute, men eh…
– Vadå?
– Jag får inte ihop det riktigt.
– Vad menar du?
– Ja, det kan liksom inte finnas något.
– Jag sa ju att det var omöjligt.
– Ja ja, men nu måste vi ställa tillbaka pi och jag kommer inte ihåg rikigt vad det ska vara.
– 3 komma 14!
Max svar kom från ryggraden. Gud försvann men var snart tillbaka.
– Det duger inte vi behöver fler decimaler.
Max tänkte efter.
– Vi behöver ett randigt golv och en trästicka.

Marken i bubblan blev ett parkettgolv och en stor tändsticksask uppenbarade sig i Max hand. Max började kasta och räkna. Gud skapade en tavla och Max skrev upp decimaler. Utanför började världen att komma tillbaka.

– Nu börjar det likna något, Gud lät lättad. Inte visste jag att det var så kinkigt.
– Decimalerna ska aldrig ta slut så jag måste stå här och räkna i all evighet.
Max var trött.
– Äsch, jag gör en robot som fixar det där, sa Gud bekymmerslöst.

Skriven av: Wicca

Tags: ,

  1. Svår uppgift som löstes finurligt och fantasifullt!

    Svara

  2. Min association kan hänga samman med att jag läste barnböcker strax innan jag läste din text, men jösses vad jag kom att tänka på Loranga när jag läste om din Gud. Och det ska du veta är mycket fint beröm!

    Jag gillar slängigheten, allsmäktigheten och bekymmerslösheten i Guds person. Att hen vågar göra fel utan att gräma sig för det särkilt länge. Du skapar fin kontrast till Max mer petimeterpersonlighet.

    Du har gjort bra ordval för Guds lättsamhet, tänker på ord som ”Inte visste jag att det var så kinkigt.” ”- Ja hej igen.” Att du skriver Ja, hej igen, istället för bara Hej igen, förstärker slängigheten i sättet att prata.
    Fin fajt som lämnade mig med ett leende på läpparna!

    Svara

  3. Gud som besserwisser och lite klantig, gudar med mänskliga drag är alltid roliga. Den enda anmärkning är väl att du gav Gud det sista ordet. Men sen löste han ju i alla fall problemet på ett ogudaktigt sätt.
    Fin fajt.

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *