Skrivuppgift 47: text av Sorbonne

Käraste studenter,
Dagen då jag mina klasskamrater tog studenten låg jag intagen på
psykakuten, magpumpad och fastspänd. De andra hade ägnat veckan åt att
åka lastbilsflak, hälla sprutöl på varandra och dricka hembränt till
frukost.

Jag var på psykakuten för att jag, återigen, hade proppat mig full med
torra små, vita tabletter som lämnade sträva spår längs strupen och
saktade ner pulsen till noll.

Under elva år fick jag varje dag höra att om min läppar inte kunde
frambringa bokstäver på det sätt som läraren bestämt, om min tunga
inte kunde rabbla siffror på det sätt som skolöverstyrelsen bestämt,
om mina fingrar inte kunde kryssa i de rutor som skolministern
bestämt, var det fel på mig. Och när jag kom hem upprepade min mamma
samma sak.

Med tanke på att jag levde i den världen från det att jag var sex år
till att jag var sjutton, är det inte konstigt att jag trodde att
livet skulle vara så. Det var inte konstigt att jag ville avsluta mitt
liv.

Nu vet jag att lärare och SYO-konsulenter ofta är rädda för omvärlden,
flera av dem hade aldrig haft ett annat jobb. Jag vet att det bästa
sättet att få ett jobb är att vara intresserad av något, inte att ha
höga betyg. Det jag framför allt har lärt mig att frihet är det
viktigaste vi har och det är den ni fått leva utan under alla dessa
år.

Jag vet att somliga av er redan känner er gamla, att somliga tänker
att livet redan är slut, men jag vill att ni ska veta att ni har
många, många år på er. Och att ni, när ni ser tillbaka, kommer förstå
att när väl skolan är slut, kan ni uppfinna er själva på nytt, varje
dag.

Några av er kommer att förbli exakt likadana som idag. Ni är redan
tillsammans med den ni tänker gifta er med, ni bor redan i stadsdelen,
eller kanske till och med lägenheten, som ni kommer bo i resten av
livet, och kanske är det så att ni redan kommit in på lärarhögskolan,
så att ni, när ni studerat klart, kan börja arbeta här, på er gamla
skola. Det är inte till er jag riktar mig idag. Idag talar jag till
alla er som vill upptäcka världen utanför.

Älskade människor: meningen med livet är att det ska levas. Gå ut,
kära studenter, och gör livet rättvisa.

Skriven av: Sorbonne

Tags: ,

  1. Åh jag blir helt lipig av den här texten. Om det här talet hade hållts i fredags när jag stod där med vit mössa hade jag garanterat applåderat och gråtit en massa! Så fin och ledsam text samtidigt som den är hoppfull.

    Svara

  2. ja, jag håller med Miranda – även om jag tog studenten för många år sedan! vårt studental hölls av en civilingenjör som uppmanade oss att läsa teknik och fysik … vår skola hade samhällskunskap och språk på schemat. då gör man fingret upp och går ut i världen och uppfinner sig själv varje dag på nytt.

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *