Skrivuppgift 44: text av Intima teatern

Tillägnad Sigrid Hjertén med flera som drabbades av sin samtids ivrighet att stämpla kvinnor som hysteriska, när de bara var utom sig av sorg och förtvivlan.

Fåfänga – ett pyttelitet kammarspel inspirerat av Strindberg

Scenen är hemma hos Tage. Tage sitter på en stol; trött, gammal, hopsjunken. Han viftar med en bild på sin fru Dutta. Anna-Bella sitter på trappan utanför altandörren/fönstret. Hon flätar sitt hår och pratar med sig själv i spegeln (alternativt med någon vän i mobiltelefon). Hon har en ung kvittrande röst och är en Bibbityp.

Scen 1:

Anna-Bella nynnar på I’m a big big girl…

”Trots den där mullukten så var han ju ändå charmig på nå’t sätt, den gamla gubben. Inte alls

elak (som du sa).

Han tyckte om mina ögon, sa han. Ljuset! Livet! Och mina läppar…

Hela jag är fantastisk, sa han.

Men, Åhhh, varför lovade jag att gå dit igen…?! Det var ju jättedumt, för det kommer jag

aldrig och göra ju… Den där mullukten …fy.

Flätan är färdig. Hon sträcker ut armarna som i dans och nynnar: Hela jag är fantastisk.

Bra att jag öppnade fönstret i alla fall, mull, ull, lull…

Scen 2:

Tages fru och vårdare Dudda kommer in. Hon börjar ordna med en gardinkappa (eller en

hylla) högt upp. Bakom Tage. Tage viftar fortfarande med bilden av Dudda.

T: Vem där?

D: Vad är det för en fråga?! Vem där – Du vet ju att det är jag.

T: (mumlar knappt hörbart) Vem där?

D: Det är ju alltid jag. I tjugonio vintrar har det varit jag.

Vem där?!

Gissa!

(som för sig själv) Du vet ju att det är jag!

T: Men jag sitter ju med ryggen mot.

Du skulle ju kunna vara någon annan.

Jag menar

det skulle ju kunna hända.

Eller hur.

Det skulle ju kunna hända något nytt.

Något oväntat!!

D: Äsch, du pratar!

Vill du att jag stänger altandörren?

T: (mumlar, och tar fram den bild av Anna-Bella som han har suttit på tills nu, han jämför

bilderna.)

D: (Dudda har nu klivit ner och står rakt upp och ner och pysslar med gardinen i denna höjd

långsammare) Vill du att…

T. Tyst!

D: (Ser över Tages axel på långt avstånd, sjunker ihop, ser att han ser ut genom altandörren.)

D: Men det är ju alltid jag!

T: Schyy! Det har hänt något oväntat. (Han river itu bilden av Dudda)

D: Men du brukar ju…

T: Tyst! Jag är KÄR!!

D: Va!?!? Ska jag stänga altandörren?! (Hon går ner på knä, kvider)

T: Hmm… (Han väljer mellan bilderna och river sönder den av Dudda ännu en gång)

T: (mumlar hörbart) och jag tror att hon är lite förtjust i mig.

D: Det är ju alltid jag som…

T: HÄR är en magnet som drar starkare! (så kastar han iväg pappersbitarna av Duddas bild

kysser Anna-Bellas bild och vinkar ut genom altandörren.

(Dudda lägger sig i fosterställning på golvet).

Skriven av: Intima teatern

Tags: ,

  1. Det här var nog den text på träffen som kom närmast ett traditionellt kammarspel som jag tänker mig det. Den är också väldigt bra skriven. Sista scenangivelsen tycker jag däremot känns lite överdramatiserad. Tror det var den som fick mig att tolka in att han var senil och inte bara led av en uppblåst självbild.
    En jättebra fajt i alla fall.

    Svara

  2. Den här texten var väldigt intressant att prata om på teatern! Det kom fram mycket när vi analyserade, och diskussionen gav i alla fall mig en önskan om att få läsa/se HELA den här texten på scenen! Kanske någon gång i framtiden?

    /sandra

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *