Skrivuppgift 44: text av Indras dotter

[En våning upp, charleston i grammofonen, flämtande skratt och klackar som slår i golvet. Ett skrik. En duns. En ensam kvinna sitter på golvet. Hon talar med hes röst.]

Jag föll så illa. Ni hör, min röst sprack. Han puttade bort mig i dansen. Tryckte ut mig så att jag föll, störtade ned hit. Han tog tag i henne istället, den ni hör. Hon som skrattar där uppe. Han måste blivit vimsig av dansen. Stött bort mig av misstag.

Jag är här nere min kära. Kom!

De skrattar och hör mig inte. Snart förstår han. Vi ska fortsätta tillsammans, som vi planerat. Dansa igenom ålderdomen och möta döden, hand i hand. Det är ingen idé att ropa mer, han kommer.

Visst är han stilig? Perfekt. Struken. Skjortan och håret. Välrakad, alltid välrakad. Väldoftande. Vårlik på ålderns höst. Jag tycker om att vila min panna mot hans axel när han för mig fram i dansen.

Hämtar du mig snart? Vännen, min kära… Du har väl inte glömt? Han skrattar åt något hon sa. Hör inte mig. Inte än.

Ni ser mitt hår? Varken permanent eller papiljotter. Naturliga lockar och naturlig färg. Lik höstlöv. Som en gloria och munnen som en rosenknopp. Så sa han. Och så jag kan svänga på höfterna sen! Klänningen är mer nött nu, håret lite grått, men ändå.

Hon skrattar, den där. Men det slutar hon snart med. Att dansa så där överdrivet intensivt är inte bra för fötterna. Hon kommer få skoskav och skratta sig hes. Då slänger han bort henne. Och tar tillbaka mig. Om hon förstod bättre skulle hon inte skratta. Han torkar bara sina svettiga händer på hennes höfter ett tag, sen hämtar han mig.

[En våning upp blir dansen allt vildare. Grammofonen välter, någon faller i mörkret. Ett skrik. En duns.]

Du? Du, kom ner till mig, för att äntligen hämta mig?

Nej, hon kastade bort mig.

Din skjorta blev skrynklig när du föll och håret rufsigt. Du ser trött och sliten ut. Hon ville inte ha dig längre och nu när jag ser dig så här nära, här nere, så vill inte jag heller ha dig. Nej, jag går ifrån dig nu, nu när jag har dig. Nu är det jag som går. Förstår du. Jag råkar inte gå, jag går inte av misstag. Jag lämnar dig här i mörkret, ensam. Hör du musiken där uppe? Hon har satt igång grammofonen igen. Jag ska ta mig upp. Jag ska visa henne hur man dansar. Stanna här nere du, för ingen vill ha dig där uppe. Ingen vill ha dig.

Skriven av: Indras dotter

Tags: ,

  1. ”Att dansa så där överdrivet intensivt är inte bra för fötterna. Hon kommer få skoskav och skratta sig hes.” Det låter som något en mamma kunde säga för sisådär 50 år sedan. De hade alltid något straff som väntade på allt som var lite väl uppsluppet – enligt tidens småskurna smak. Kan riktigt höra gnälltonen gnida. Skumma relationer.

    Svara

  2. Min tolkning är att hennes längtan efter honom förbyttes i stolthet, när det visade sig att han inte kom ner för hennes skull utan blev dumpad själv. Tycker språket här är väldigt vackert, en fin fajt.

    Svara

  3. Vi gick igenom denna text på Intima Teatern – och jag vill bara framföra att vi ALLA verkligen gillade meningen:

    Han torkar bara sina svettiga händer på hennes höfter ett tag, sen hämtar han mig.

    /sandra

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *