Skrivuppgift 42: text av Skeppsholmen Sothebys International Realty

– Hej, jag heter Irene.
– Hej Irene.

Hon gör vad hon kan för att titta stadigt på de andra. Inte på de grå
plattorna med fuktfläcken i taket. Inte på tegelväggarna. Rakt på de
två andra medelåders kvinnorna. Snegla vänligt på mannen i den där
kavajen som mest ser ut som en gammal fåtölj från Myrorna. Inte på
skorna. Marmorgolv, var säkert snyggt en gång i tiden. Var det en
spricka hon såg vid dörren? Det är något här som känns ”skola”. Det är
svårt att andas. Är det för att hon är rädd att det ska lukta snus och
mögel?

– Det började för två år sedan när vår granne skulle flytta. Hon hade
alltid varit lite hemlig och jag hade faktiskt aldrig varit inne hos
henne. Vi bor i radhus så hon hade precis samma planlösning som jag
men jag visste alltså inte hur hon möblerat och dessutom hade jag hört
att hon gjort om badrummet. Så när annonsen låg ute gick jag in och
kollade. Det var väldigt spännande. Två veckor senare sade en väninna
att hennes grannar skulle flytta och då gick vi in och kollade på
annonsen tillsammans. Sedan … blev det liksom mer och mer.
Hon sväljer och ser på de andra. De säger inget men nickar
igenkännande. De känner alltför väl igen det från sina egna
berättelser.

– Jag borde nog anat något när jag började titta på kontor också. Jag
arbetar på en myndighet och trivs bra där men nu ville jag också läsa
allt om nya häftiga kontorsmiljöer. Jag läste beskrivningar, såg foton
och tänkte att där skulle jag så gärna gå omkring och bära på en pärm.
Ett nytt andetag. Sista kraftstöten. Försök att inte fingra i sprickan
i stolslädret.

– Så för en månad sedan sade min man att han tycker att vi borde
fjällvandra i sommar. Det brukade vi göra innan barnen kom och det var
underbart, men nu kände jag bara att nej. Jag vill inte. Det kändes
bara obehagligt. Samtidigt så älskar jag ju fortfarande min man och
naturen. Jag förstod inte vad det var förrän jag gick in en stund
senare och kom att tänka på att i fjällen måste man spara på
batteriladdningen till telefonen. Jag skulle inte kunna hålla koll på
annonserna om vi for till fjällen. Då insåg jag att det hade blivit
ett missbruk. Jag är hemnetmissbrukare. Jag har försökt sluta men det
går inte. Jag behöver hjälp.

De andra i cirkeln nickade. Det kändes lite lättare att andas nu.
Mannen i fåtöljkostymen tog till orda:
– Ni har en lång väg att gå mina vänner, men ni har tagit ett viktigt
första steg idag. Många vänder i dörren. Antingen har de inte kommit
till insikt eller också har deras missbruk gått så långt att de inte
orkar vistas i mindre charmanta lokaler. Så långt kommet är livet ofta
på gränsen till outhärdligt. Alla andras gräsmattor förefaller
grönare.

Han vände sig om och tände powerpointkanonen. Det var ett gammalt
tröskverk som tog god tid på sig. Medan den surrade igång gick han in
i rummet bredvid och hämtade duken – en stor plåtrulle av
diabildsmodell.

– Jag har analyserat era fall och tagit fram behandlingsprofiler. Vi
förstår alla att ni inte kan fortsätta som förut. Än så länge har ni
kanske lyckats hålla fasaden uppe på jobbet men det är just fasaden.
Jag har alltså sjukskrivit er i tre veckor till att börja med. Ni ska
dra er undan en tid. Bo i avskildhet. Jag har valt varsin lämplig
bostad till er.

Han tryckte fram första bilden:
– Mariette: du får lägenheten. Takvåning i ett nybyggt område
bostadsrätter i utkanten av stan. Utsikt i alla riktningar – både över
sjön och över friluftsområdet i närheten. Terrassaltan på tre sidor.

Nästa bild.
– Christine: Du får stugan, charmigt skärgårsläge, Fisknät på tork
utanför. Stort lantkök.

Ytterligare en bild:
– Irene: du får villan uppe på höjden. Sutteräng, matkällare,
walk-in-klädkammare, Ljust och fräscht och avskalat. Kök i borstat
stål.

Kvinnorna satt andlösa. Det var uppenbart att detta väckte något i
dem. Ett begär som de kände att de inte borde visa offentligt men som
var för starkt för att ignorera.

Mannen i Myrornakavajen stängde av projektorn.
– Ni kommer att bo där i tre veckor och roa er med vad som finns att
göra där. Där finns böcker och ett visst tv-utbud men inget Internet
och mobilerna får jag be er lämna här innan ni går. Jag kommer att
ringa och prata med er en timme per dag. Ni ska hålla er hemma i
stillhet, alla dagar utom på lördagen då ni ska träffas och umgås, en
gång hos er vardera.

Han drog efter andan och antydde att mötet gick mot sitt slut.
– Klarar ni detta utan att gå husesyn och utan att jämföra
planlösningar är ni redo för behandlingens tredje steg. Det kommer att
visa om ni kan återgå till ett normalt liv i samhället.

Skriven av: Skeppsholmen Sothebys International Realty

Tags: ,

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *