Skrivuppgift 42: text av Notar

Behandlingshemmet för hemnetmissbrukare låg i en gammal herrgård, några mil söder om Stockholm. Den hade två våningar, gul träfasad med vita rundade fönsterbågar. Föreståndaren hade tagit med sig socialsekreteraren och en behandlingsassistent in i den gamla pigkammaren bakom köket, som nu fungerade som kontor.

Hon satt nu  bakom skrivbordet med en kulspetspenna som balanserade på mitten mellan långfingret och pekfingret, den slog i bordsskivan med spetsen och baksidan var annan gång. Sen tog hon den fundersamt i handen och skrev några stödord i det linjerade blocket framför sig.

”Ett svårt men inte ovanligt fall, började hon medan hon såg på socialsekreteraren. Ensamstående kvinna, 35 år. En svår uppväxt, med föräldrar som lusläste i bankernas fönster, klippte annonser ur tidningar och sprang på visningar varje helg. Problemen fanns redan på den tiden, men var inte lika synliga när inte internet existerade. Du körde hit henne akut sa du, vad hände ?”

Socialsekreteraren, en kvinna i 60 årsåldern, började berätta.
”Det var en mäklare som ringde, hon dök upp på en visning i Bromma, en större villa i behov av renovering. Först tog hon upp orientaliskt mönstrade kuddar ur en kasse och började fluffa till dom  i soffan. Sen tog hon fram en massa platta stenar, som hon påstod blivit slipade av havet i tiotusentals år och placerade dom i fönstret. Mäklaren sa att han upplevt liknande fall med hemnetnarkomani tidigare. Han ringde mig och hon följde med hit utan polisingripande.”

”Blandmissbruk alltså” svarade föreståndaren, ”både Lulu Carter-beroende och Ernstsyndrom, rätt vanligt idag, heminredningen sköljer ju över oss i media. Sitter hon inlåst i bilen nu ?”
”Nej, hon verkar inte rymningsbenägen, hon stannade utanför”
Behandlingsassistenten tittade ut genom fönstret.
”Hon verkar inte vara som många andra vi haft här, som vuxit fast framför datorn och slutat sköta sig hygien, ser fräsch ut. Hon står lutad mot husväggen och kisar mot solen. Snygga kläder, vita Hunterstövlar, en vit spetsklänning, grovstickad grå kofta, pepitarutig keps …. men vänta varför har hon släpat fram den där zinkvattenkannan och den gamla krattan med träskaft och ställt bredvid sig ?”

”Shit ! Ta in henne genast” ropade föreståndaren ”hon går igång på tidningen Lantliv också, livsstilsmagasinsberoende, vi får låsa in henne på avtändning.”
”Skall jag ta rum nummer fem” frågade assistenten, ”enbart vita väggar, en svart säng och en svart byrå, inget som stör och skapar några ideer.”
”Nej, det här är ett svårt fall,” suckade föreståndaren, ”rum nummer fem är bra för avtändning av intryck, men hennes beroende verkar komplicerat. Innan du började här hade vi en patient som led av less is moore. När vi hittade henne satt hon på sängen, hon hade placerat ett dricksglas på byrån som hon målat med nagellack. Sen satt hon okontaktbar och svamlade om att det var designat Ulrika Hydman i en vecka Jag tar inga risker, vi får ta rum nummer elva.”
”Pensionärssommarstugan” utbrast assistenten, ”herregud.”

Föreståndaren vände sig gravallvarlig till socialsekreteraren och förklarade.
”Det här kan låta grymt, men hon får både en lugnande spruta och spännbälte över natten. Rum nummer elva eller pensionärssommarstugan som vi kallar det, har mossgröna medaljongtapeter från 70-talet, cognacsfärgad nålfiltsmatta och omaka sprucket porslin, vi använder det bara i svåra fall.”
”Ni har bra referenser och resultat av era behandlingar” konstaterade socialsekreteraren, ”jag litar på er.”

Patienten lurades in med ny uppdatering  på Hemnet, en östermalmsfyra med äkta takstuckatur för sex miljoner . Socialsekreteraren satte sig i bilen och åkte därifrån.

Dom ångestladdade skriken från rum nummer elva, slutade först vid femtiden morgonen därpå.

Skriven av: Notar

Tags: ,

  1. Jättekul tyckte jag, med ”facktermer” typ blandmissbruk och rymningsbenägen, skrattade hela historien igenom!

    Svara

  2. Berättelsen har en ironi och humor som gör läsningen medryckande. Bara det att du fått med föräldrarnas beroende och hur det antagligen var likadant förr är ett grepp jag gillar. Dialogen bär berättelsen framåt . Jag kunde inte låta bli att skratta åt bilden med zinkvattenkannan och den gamla krattan med träskaft och den stackars sjuka bredvid. Överlag finns det fina bilder att betrakta. Till exempel ”less is more”. En jättefin fajt.

    Svara

  3. Jag kan inte annat än att hålla med föregående kommentarer. Just ”blandmissbruk” var klockrent tycker jag. Speciellt när det även blev klart att det inte bara var Ernstsyndrom och Lulu Carter-beroende utan även livstilsmagasinberoende.

    Jag hade dock lite svårt att hänga med i dialogen ibland. En stor del av det får jag nog, självmedvetet, lägga på mig själv då jag är en snabb (och ibland lite slarvig) läsare. Men jag tänker att dialogen hade kanske kunnat prytts med lite mer beskrivning av och känslouttryck för de tre personerna i rummet, för att få till en större dynamik mellan dem. Vi vet ju inte så mycket om dem, bara ålder på den ena och kön på två av dem. Kanske vi kunde fått en beskrivning av socialsekreterarens kläder eller utseende eller en liten beskrivning av föreståndarens humör? Kanske något om assistenten som verkar vara rätt så ny i yrket? Jag tänker att de tre i rummet är berättelsen huvudpersoner och då skulle jag gärna lära känna dem lite mer.

    Svara

  4. Bra text, jag kom att tänka på Gökboet när jag läste.

    Svara

  5. Gökboet innehöll ju en del brutala metoder där ändamålet helgade medlen. Kul att fler än jag reagerat över den där stereotypa bilderna med zinkvattenkannor i tidningsställen.
    Husman Hagberg: Håller med dig om att personerna i berättelsen skulle kunnat beskrivas mer. Jag brukar ju själv ta upp den här frågan i kommentarsfältet ibland när det gäller personer och miljö. Man kan ju även komprimera beskrivningarna ifall man är rädd för att det blir för långt. Personerna skulle ju kunnat bli lika stereotypa som hon med zinkvattenkannan. Typ den sextioåriga socialsekreteraren satt med sitt gråa uppsatta hår och sin etniskt färgade Gudrun Sjödenklänning mitt emot ..o.s.v.
    Problemet var nog att när jag såg hela paletten framför mig med vansinniga livsstilsideal och heminredningsnoja så insåg jag hur mycket det fanns att driva med. Det här föll liksom bort. Flowkänsla i skrivandet är en underbar upplevelse, men bör nog granskas med kritiska ögon efteråt.
    Tack för alla fina kommentarer.

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *