Skrivuppgift 42: text av Lagerlings

Hon hade promerat hem efter jobbet i blåst och snödrev, ett riktigt ikeaväder. Vissa dagar ansåg hon helt odrägliga både på jobbet och ute på den trista gatan. Som tur var hade hon inget speciellt att göra efter jobbet. Inget hemmafix. Det som lockade var en lugn kväll framför datorn. Tv-n hade hon för länge sedan skippat. Bara dokussåpor, trista nyheter och debatter där deltagarna roade sig med obduktionsminimalism på andras ord och argument.Tanken på en spännande surfingtur på Hemnet gjorde livet ljusare.

Redan i hallen hade hon känt hur något som finns i det som är välkomnade henne. Det varma, vänliga ljuset , harmonin i färgskalan, till och med skohögen och sockarna i ett hörn var viktiga detaljer av vad hon uppfattade som en mysig, levande miljö. Här var det inte längre nödvändigt att försöka bemästra existensens villkor. Hon hade skrattat åt sitt försök att filosofera. Men så var det. Hon älskade att komma hem, speciellt dagar när timmarna segade sig fram och ingenting var tillfredsställande. För Veronika var hemnetsurfandet en resa ut i det virtuella Universum. Ett ögonblick då hon kände tiden stå stilla, ingen jäkt eller stress, bara nya miljöer som hon med fantasins hjälp befolkade och skapade berättelser om.

Ivrig slog hon på datorn, sprang ut i köket och tillbaka med en stor kopp kaffe. Första bilden fanns redan på skärmen. Ett mycket fräscht och ljust kök. Men där hade ingen lagat mat eller kanske var det nyrenoverat eller en reklamgrej för köksinredningar. Säkert en postmodern designer. Kallt snövitt med en citron på ett fat här och där. Möjligen skulle den miljön kunna vara basen för en Science fiktionberättelse. Snabbt hade hon tagit sig till Gotland. Där fanns levande hem, många lika hennes eget. Ordning, oordning, rationellt, irrationellt med en kärlek som ibland trotsade alla trender om harmoni. Trädgrenar så nära fönstret att de måste knacka på när vinden tog tag i dem. Kanske en deckare? Byrålådan var full av påbörjade berättelse om miljöer och människorna som bodde där som bara väntade på hennes inspiration.

Veronika, det här måste du läsa, hade hennes make skrikit när han kom in genom dörren. Du är en knarkare, en hemnetknarkare och har ett beroende som måste behandlas.

Han har läst något, hade Veronica tänkt i sitt stilla sinne. Blicken slet sig ovilligt från skärmen.

Hon hade först trott att han drev med henne, men hans allvarliga, oroliga anletsdrag fick henne att förstå att den lugna kvällen framför datorn var slut. Nu var det frågan om snabbtänkande. Det var nödvändigt att harmonisera Kalles uppfattning av hennes aktivitet och hur hon själv uppfattade sitt intresse för olika miljöer. Hon kunde nästan höra hur tankarna rasslade genom hjärnans vindlande korridorer. Tusentals lösningar kom upp som förslag till hur hon skulle lösa problemet hon ställts inför. Det stod ju i Expressen, så Kalle skulle inte bli nöjd med vad som helst. Intensivt sorterade hon bland föreslagna lösningar, förkastade de flesta som icke användbara. Stannade en stund inför ”telerehabilitering” men det lät inte trovärdigt eftersom Kalle aldrig sett henne gympa hemma.

Plötsligt, den brillanta lösningen hon visste skulle tillfredsställa båda. Han för att att hon gjorde något åt sitt presumtiva beroende. Hon för att nu skulle hon äntligen kunna besöka ett spa utan fördömande blickar som anklagade henne för slöseri. Dessutom hade hon snabbt och instintivt valt Ystad med tanke på närheten till Wallander. Här skulle hon kanske få den inspiration hon behövde för att få färdig sin deckare. Kanske var det också något litet mord på gång. I den miljön kan man aldrig veta.

För Kalles skull hade hon också i åtanke att beställa en kinesisk medicinsk massage, kallad Tuina kombinerat med akupunktur. Total terapi på alla viktiga punkter i kroppen följt av barfotapromenader efter strandkanten. Som grädde på tårtan skulle hon sedan bada i en liten pool med bubblor som smekte hennes kropp, njuta av de fyllda champagnglasen och chokladbitarna på utsökta små tallrikar,för det lekamliga, strategiskt utplacerade på kanten.

Allt sinnesupplevelser , godis för hjärna och kropp, som redan nu lockade henne från hem.net. vilket framkallade ett leende från Kalle.

Skriven av: Lagerlings

Tags: ,

  1. Det är kul att du hittar det där, som jag själv alltid förvånar mig över när jag tittar på Hemnetannonser. ( Okej, jag tittar lite i bland bara, väldigt sällan jag lovar 🙂 ). Den sterilt rena miljön, bor det några i dom här lägenheterna över huvud taget ?
    Vad som haltar lite i storyn är att hon kommer så lätt till självinsikt och även hittar saker själv för att bota sitt missbruk. Men hon kanske inte sjunkit så djupt ner i Hemnetträsket än.
    För övrigt tycker jag det är välskrivet och en fin fajt.

    Svara

  2. Hej Notar och tack för din kommentar. Vad jag framförallt tagit till mig är att jag inte tillräckligt gjort klart för min läsare att Veronica inte är en hemnetknarkare. Hon missbrukar inte. Hon använder sig av hemnet för att hitta inspirerande miljöer till möjliga och kommande berättelser, speciellt som hon inte har råd att resa runt jorden och där finna miljöer. Att några kvicka humorister, sociologer psykologer och andra experter fått för sig att vad hon gör kan betraktas som hemnetknarkande är något hon inte bryr sig om, vilket innebär att hennes hjärna snabbt finner ut en möjlighet att utnyttja en chans som bjuds henne att resa till en ny miljö. Jag hade något om detta men tyckte det blev för långt. Det finns så lite tid till ombearbetningar men texten läggs i byrålådan med din observation.

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *