Skrivuppgift 42: text av HusmanHagberg

Värmen ligger som ett täcke över torget, det är helt vindstilla och
luften vibrerar av hettan. Svetten rinner längs ryggraden som en bäck
på våren och jag får svårt att koncentrera mig på det jag är där för
att göra. En bukett blommor. Hela torgståndet är fullt av dem, det är
bara att välja. Inget att ha beslutsångest för. Jag pekar på en hink
med blommor till höger om kassan. ”En sån tack.” Försäljaren ger de
vanliga råden om snittytor, temperatur på vatten och frekvensen på
vattenbyte. Jag lyssnar som vanligt inte. Det är ju inte jag som ska
ha dem.

Sätter mig på tvärbanan mot Solna och värmen är om möjligt än mer
tryckande i vagnen. Trots känslan av att befinna sig i en ångbastu i
Österbotten ger den korta resan till Trekantens station mig tid att
mentalt förbereda mig på det som ligger framför mig. Det hela är så
sorgligt. Han hade hela livet framför sig, Jens. Lovande karriär som
arkitekt, familj och ett rikt socialt liv. Det började så himla
oskyldigt. Visst, jag antar att tecknen fanns där om vi hade varit
uppmärksamma på dem. Men det är ju ingen som höjer ögonbrynen om man
dricker ett glas vin eller två till maten nuförtiden, även om det är
en vardag, så varför skulle vi reagerat på att han ofta pratade om
alla visningar han varit på och alla hus han sett på Hemnet och andra
sidor på nätet. Alla pratar ju bostäder, speciellt i Stockholm. Först
vädret sen bostadsläget. Snarare så att man verkar lite lätt konstig
om man inte har koll på bostadsräntan oavsett om man har hyresrätt
eller villa.

Men det räckte inte för Jens, det fanns något i honom, något som slog
fel. Utöver den, nuförtiden normala, renoveringshetsen och
bostadskarriären med ständiga byten och flyttar började han stanna
uppe allt senare och senare på natten, fast framför skärmen. I början
märktes det inte, förutom att hans humör började svänga mer än
vanligt. Pia, hans fru, hade till en början överseende. Att det hela
bara var en fas, att det skulle gå över. Men sedan började det gå ut
över jobbet med missade deadlines och missnöjda kunder. Även en stor
del av hans arbetstid gick åt att titta på alla nyinkomna annonser.
Han fick flera varningar men till slut blev det för mycket. När han
konfronterades av sin chef fick han någon slags psykos och blev
våldsam. De var till och med tvungna att ringa polisen. Nu sitter han
på Trekantens beroendecenter, ett ombyggt servicehus. Ett liv i
spillror.

Det här är mitt första besök sedan han blev intagen. Tvärbanan stannar
precis vid den nyrenoverade entrén och jag blir lite lätt förvirrad
när jag står i foajén. Vart ligger Jens rum, vilket håll ska jag åt?
På en skylt ser jag att akutmottagningen ligger rakt fram och
långtidsboendet är in i korridoren till höger. Inser att jag ska till
vänster, in till avdelningen för nyintagna. Följer korridoren bort och
slås av att alla väggarna är målade i Stockholmsvitt och att de är
smakfullt ljussatta av diskret infogade spotlights. På en fönsterbänk
står en skål i målad bambu fylld med till synes orörda frukter,
vanliga Ingrid Marie blandat med lichifrukter, persika, sharon och ett
par physallis. Lite längre fram, i en liten alkov, står ett par
Jetsonfåtöljer av Bruno Mathsson. Jag möter en sjuksköterska som ser
min undrande blick och förklarar att avdelningen är inredd så att de
nyintagna ska känna sig som hemma. Att chocken inte ska bli för stor.

I den spegelklädda hissen kommer det behaglig muzak på svag volym ur
ett par dolda högtalare, subbasen är där och diskantåtergivningen är
anmärkningsvärt klar. Jag kan inte placera vilken låt det är en cover
på men jag finner mig själv nynna med när refrängen börjar. Precis när
jag stiger ur hissen inser jag att blommorna jag valde på torget är
anemoner. Det måste varit något undermedvetet, Jens brukade alltid
ställa fram anemoner på sina visningar. Med en suck pressar jag ner
buketten i närmaste soptunna. Tur att jag kom på det innan jag
knackade på. Hade just varit snyggt att ge honom ett återfall det
första jag gör.

Skriven av: HusmanHagberg

Tags: ,

  1. Tycker du skapar en närvarokänsla i din miljöbeskrivning och Jens upplevs som trovärdig.
    Även om veckans uppgift var helt bisarr 🙂
    Om jag skall hänga upp mig på en detalj är det möjligtvis att berättaren verkar stå Jens väldigt nära, men man får inte återkopplingen till vilken typ av relation dom har. Arbetskompis, nej det var det inte, det står ju sin chef, inte vår. Familjemedlem ? Kanske, men det känns inte så heller. .
    Det här är ju inget som påverkar själva berättelsen, som är jättebra. Blev bara lite nyfiken på om du själv kanske tänkt dig in i deras relation sen missat att få med den. Lyckas själv ofta med att missa sådana här fundamentala saker, dom finns ofta i huvudet, sen glömmer man att man skriver för andra. Försöka läsa sina egna texter ur andras perspektiv är jättesvårt, i det här fallet har det naturligtvis ingen betydelse och jag vet ju inte om du tänkt på det viset alls.
    En fin fajt i alla fall.

    Svara

  2. Tycker att du fått fram verkligt bra hur nervösa vi kan bli inför ett möte med en människa som hamnat i ”träsket” vad det nu än är och att vi behöver ”tid att mentalt förbereda mig på det som ligger framför mig”, rädsla att göra fel eller säga fel saker, blombuketten i papperskorgen. Med tanke på den detaljerade observation ”jag” gör av sin omgivning har jag börjat undra om inte ”jag” också ligger i farozonen. En fin fajt, det flyter verkligen och verkar vara ett fullt möjligt livsöde.

    Svara

  3. Tack för kommentarerna!

    Notar, du har helt klart en poäng! Jag tänkte faktiskt inte på det. Som du säger är de helt klart nära vänner men jag missade, både i huvud och text, att tänka ut vilken typ av vän. Nu så här i efterhand så misstänker jag att jag hade en omedveten känsla om att de var kanske skolkamrater, inte växt upp tillsammans men ändå delat en del av barndomen ihop. Bra synpunkt!

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *