maj 2012

You are currently browsing the monthly archive for maj 2012.

På grund av knasiga, busy veckor för Pennfajts-administratörerna kör vi nu en skrivuppgift som sträcker sig över två veckor. Detta innebär inte att du behöver skriva en jättelång text eller bygga upp prestationsångesten extra mycket, det innebär bara att det blir bäst så här när vi ska adminna!

Uppgiften är som följer:

  • Du har blivit inbjuden till din gamla skola för att hålla ett tal till de studenter som nu går ut.
  • Skriv ner ditt tal.

Om du vill bli inspirerad kan du titta på diverse kända engelsktalande personer hålla tal (sk commencement speakers) – har själv sett Steve Jobs, Aaron Sorkin och JK Rowling … och är nu pepp på Meryl Streep och Neil Gaiman.

Du kan också inspireras av denna gamla goding:

Uppgiften sträcker sig från onsdag 30 maj till onsdag 13 juni

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Tal till en student

Veckans pseudonym kommer att bli kända skolor
Veckans tag på texterna blir studenten

Tags: ,

Mikael skriver
Hej! Det har varit lite fullt bara. Var i Göteborg en vända i helgen.
Hur är det? Går det bra på nya jobbet?
22:14, 23 maj

Sandra skriver
Är visserligen bara timanställd men det går bra, är roligt. Lite
stressigt att lära sig en massa nya saker bara. Men! Jag har fått ett
stipendium!
22:17, 23 maj

Mikael skriver
Oj! Wow, grattis! Vad är det för stipendium?
22:18, 23 maj

Sandra skriver
Ett jazzstipendium! 30000kr! Får det vid ngn utdelningsceremoni i juni.
22:20, 23 maj

Mikael skriver
Detta måste firas!!
22:22, 23 maj

Sandra skriver
JA! Bjud mig på frukost och hemmagjord latte! 😉
22:23, 23 maj

Mikael skriver
Champagnefrukost kanske?! I sängen? 🙂 Vet du om du jobbar i nästa
helg? Eller när du jobbar i så fall?
22:24, 23 maj

Sandra skriver
Haha, gärna!
Nej, har inte fått schema än. Kan kolla på fredag. Men ska jag komma
på morgonen i nattlinne då eller, haha.
22:25, 23 maj

Mikael skriver
Hmm, knepigt. Tror du helt enkelt får komma i nattlinnet kvällen
innan. 😉 Ja, kolla hur/om du jobbar. Fredag kväll/lördag morgon
skulle nog funka bäst.
22:27, 23 maj

Sandra skriver
Jag kollar! Ser verkligen fram emot frukosten i din säng.
22:25, 23 maj

Mikael skriver
Hej! Min helg börjar bli lite uppbokad. Vet du när du ska jobba?
15:58, 28 maj

Sandra skriver
Jaha. Så jag är inte lila viktig?
16:07, 28 maj

Sandra skriver
*lika
16:07, 28 maj

Mikael skriver
Oj, vad menar du?
16:08, 28 maj

Mikael skriver
Vad var det som hände egentligen?
16:46, 28 maj

Mikael skriver
Hallå?
18:17, 28 maj

Skriven av: Schizofren

Tags: ,

Vilken underbar röd färg, måste lukta, mmm himmelskt. Smaken då, låter vinet sugas upp av gommen, underbart, perfekt tempererat 16 grader. Snurrar lite på glaset, så den genomskinliga röda gardinen sakta rör sig efter kanten ner mot botten, mmm, oj … nej …

”HELVETE OCKSÅ !!!”

Jävlar, vilken röd fläck, testar aceton, fy fan vad det stinker. Nej jag låter vinet sugas upp av potatismjöl. Fan vad klantigt, undrar om jeansen klarar 60 grader ? Snurrar lite med handen och gnuggar, så potatismjölet når ner igenom hela fläcken.

Att jag aldrig lär mig. Det skall vara rött vin till svarta jeans och vitt vin till vita.
Det blir aldrig någon vinkännare av mig.

Skriven av: Bipolär

Tags: ,

Bollen på straffpunkten. Solen i ryggen. Nu gäller det. Ansats. Trippande steg. Tempoväxling. Snabbt fram. Han går åt vänster. Upp i högra krysset med den. Den kommer att sitta. Vi kan ta det här. Det viktigaste målet i karriären. Vilka rubriker. Jaktplanseskort hem. Mottagning på Sergels torg. Äntligen framgång. Fullständig eufori.

Nej! Bollen tar i ribban. Den studsar ner. Utanför. Det kan inte vara sant. Matchen är slut. Vi förlorade. Vi åkte ut. Finns inget mer att göra. Mitt fel. Hur kunde jag. Tomhet. Ofattbar tomhet.

Skriven av: ADHD

Tags: ,

Enkel övning denna vecka. Eller, kanske inte enkel, men enkelt beskriven!

Du ska ta din läsare från ett känslotillstånd till ett annat. Vilka två känslor som helst. Din text får handla om vad som helst och om vem som helst. Utspela sig i vilken tid som helst. Men du ska verkligen försöka försätta läsaren av din text i en känsla – och sedan lyckas få läsaren att känna känsloövergången.

Snabbt skissat exempel:

”Åh, vilken gullig kattunge!” utbrister hon och tar upp den tre veckor gamla krabaten, som piper, lägger huvudet på sned och biter lite i hennes hand. Hon fnittrar och gosar nos mot nos.

”ATJOO!”

”Här!” Hon räcker bryskt tillbaka kattungen till mig. Den piper förskräckt och burrar in huvudet i min tröja. ”Katter hårar så förskräckligt”, säger hon.

Uppgiften sträcker sig från onsdag 23 maj till onsdag 30 maj

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Change of mood

Veckans pseudonym kommer att bli diagnoser
Veckans tag på texterna blir mood

Tags: ,

Bästa dikten fars begravning.

Tipsextra skvalar i soffan är det tyst
Idag har ingen resultaten belyst

Förra Lördagen gick Chelsea fram starkt
Det slutade med en total hjärtinfarkt

Tre burkar starköl inlevelse och smärta
Tillslut så orkade inte hans hjärta.

Bingolotto regerade under 90-talet .
Sen blev Robinson det självklara valet

Magen den putade allt längre fram.
Resultatet av alla matlagningsprogram

Morsan hon gav små sarkastiska doser.
Du borde nog söka till Biggest Loser.

Men han sa, det är bäst att sitta här breve.
Se andra som rör sig kan man göra på TV

Nu han ej längre på jorden får vandra.
Hans futtiga liv handlade bara om andra.

Nu kommer han dit upp där chipsen är gratis
Min älskade far och soffpotatis

Skriven av: vasa lopet

Tags: ,

det får ens adrenalin att pumpa och man brinner inombords

Jag läser morgontidningen. Jag läser ledarsidan. Jag håller inte med.

Jag åker tunnelbana. Jag går av vid Centralen. Jag kommer knappt av tåget för att de som ska gå på försöker gå in först.

Jag går på gatan och det är kväll. Jag blir livrädd för en mörk skugga som visar sig vara en dam med hund. Jag tänker att det är då självaste fan att man ska vara så rädd bara av att gå på stan.

Jag pratar med min mamma i telefon. Jag lyssnar med ett halvt öra. Jag är hungrig och vill sluta prata så att jag kan få äta upp min middag.

Jag hör några ungdomar prata inne på mataffärn. Jag ser deras kalsonger och att de köper Red Bull. Jag tänker att den svenska skolan verkligen har gått ner sig och att uppfostran är en raritet i dagens samhälle och hade jag haft egna barn hade de pratat ordentligt och vetat att Red Bull är dåligt för hjärtat och … och … och … ett … två … tre … fyra … fem … sex … sju … åtta … nio … tio.

Skriven av: blåcket

Tags: ,

vi hade trekant och jag blev gravid

hur vet man gravid? ejentligen

dagen efter piler + apotek

dejtingsajt gratis nya killar

Skriven av: facebok

Tags: ,

Matjesillens historia

Hade det inte varit för att den där holländaren råkat få upp så mycket småsill hade jag inte behövt göra det här. Han fattade att det behövs några månader extra i lagen och därav dessa hopplösa konsevburkar. En rationell fiskare hade bara slängt tillbaka all småfisk, men inte han inte. Han var säkert en gniden jäkel som skulle tjäna pengar på allt. Antagligen var maskorna i hans garn för små bara för att fånga småfisk som de andra lät stå på tillväxt. Om de hade kommit på honom kanske all sill hade kommit i glasburkar istället.

Undrar just vad hans fru sa om att ha en massa tunnor med småfisk stående. Det måste ju ha inneburit ett visst kapital. Salt var inte fullt så billigt på den tiden. De måste ju ha tagit plats också. Fast han hade dem kanske inte hemma. Inga konsevburkar hade de väl heller så hon  slapp det här kladdiga pillet. Uppenbarligen satte hon inte stopp för verksamheten i alla fall. Han kanske inte var gift förresten. Nej, han gifte sig nog rikt när produkten väl slagit igenom. Med en grosshandlardotter kan man tänka sig. Gissa vad de åt på bröllopsfesten. Då måste han ha varit upp i smöret. Det kanske skrevs om det i tidningarna till och med: ”Sillkungen äktar grosshandlarprinsessa” Med en stor bild på alla som mumsar matjessill.

Sådärja det var den sista. Nu kan vi äta. Svenskare än så här blir det inte, trots allt.

Skriven av: skrivuppfift

Tags: ,

Bästa dikten fars begravning

Han slet ont mä krôppen,
dä gäck änte å stôppen

Kepsen bar´n på kal skalle,
dä va för varmen, dä vässte alle

Dä va sôm ho va fastgjuten,
pipa han bar rônt på i truten

Markvardi nej, gla var han satt
Dä’ va´n när´n supen tatt

Allti mån om de sinne,
stanner länge i våre minne

Änga tonge börder han mer bär,
nu jaggu tror ja han ä där

Där allt ä ljust å lätt,
å allti kan han ätesä mätt

Å få sä en sup tä maten

Skriven av: brintny spears

Tags: ,

är min yngre arberskollega intresserad av mig, han står så nöra mig när han pratar, vi har kul ihop oxh är rätt lika förutom åldern

Jag stirrar på sökresultatet. ”Välkommen till Peter Englund” står högst upp. Vem är det? Kan Peter Englund hjälpa mig med det här? Vad har Peter Englund för erfarenheter av kontorsflört?

Det står på hans sajt att han är född 1957. Då är han väl gammal nog att ha gått på en del törnar i kärlekslivet. Antar jag. Han verkar gilla, vad heter han, den där gamla kungen. Nån som krigade mycket. Allt är ju tillåtet i krig och kärlek förstås. Kanske Peter Englund är rätt man att svara på min fråga?

Undrar hur Peter Englund ser ut?

Ah, där är en bild.

Ganska söt. Om man kisar. Eller, nu ska jag ju inte vara sån, jag är inte särskilt fager själv. Vi har nog ganska bra äktenskapstycke. Typ samma på skalan. Undrar vad Peter Englund skulle säga om äktenskapstycke? Vi skulle kunna äta en middag han och jag, dricka lite rödtjut och lägga ut en vit duk. Jag kan berätta om vad jag har för teori om äktenskapstycke.

Det här är min teori om äktenskapstycke: om man rejtar en mans utseende på en skala från 1 till 10 och blir en sexa (typ som statsministern), så ska han hitta en kvinna som liksom är en femma, sexa eller kanske en sjua. Tar man statsministern som exempel så var han en sexa som hade hittat en nia att gifta sig med. Klart att det inte höll. Sånt håller inte ens om man är statsminister. Uppenbarligen.

Jag tror att Peter Englund skulle hålla med mig om det här.

Och sen skulle jag ta fram en flaska rött till. Vi skulle dela på den. Fortsätta prata om flört, kärlek, relationer och lösa en massa av de där problemen som brukar vara olösliga. Fast lösliga efter två flaskor vin. Sen skulle jag fråga Peter Englund om han vill ha mer att dricka, och varför inte säger han då, men jag har bara en bib hemma, hade bara köpt två flaskor finare dricka. Spelar ingen roll, säger Peter Englund då, för vi har så trevligt.

Har han någon mailadress på sin sajt? Jag måste kolla.

Skriven av: alex skolman

Tags: ,

Vi har gjort ett sök – för att ta reda på vad folk googlar på, för att sedan bli rekommenderade Pennfajten. Givetvis fann vi att många försökte fuska sig till läxhjälpen (aja baja) och många söker också roliga skrivuppgifter (det hittar de ju här).

Vi hoppas att personen som sökte svar på ”vad arbetar ett troll med” hittade sitt svar någonstans här bland Pennfajtarnas texter och vi vill gärna tro att den som undrade ”hur man dödar en människa med en penna” mer var ute efter vass retorik och inte huruvida 0.5 stift gör mer fysisk skada än 0.7 stift. Vi är också väldigt nyfikna på hur många som kan relatera till ”vi som tycker hon på åhlens är snygg!” och vi lider lite med personen som desperat har googlat ”jag är rädd för att förlora oskulden, hjälp mig”.

Så vad är då veckans uppgift?

Jo, du ska skriva en berättelse inspirerad av någon av följande åtta (vi vet, det är många, men vi kunde inte välja!) google-sökningar. Du får skriva din text precis hur du vill. Men du ska låta sökningen vara titel på din berättelse. Okej?

Here we go:

  1. en dag i 9b skriv uppgift
  2. är min yngre arberskollega intresserad av mig, han står så nöra mig när han pratar, vi har kul ihop oxh är rätt lika förutom åldern
  3. bästa dikten far begravning
  4. det får ens adrenalin att pumpa och man brinner inombords
  5. har ingenstans att bo vem hjälper mig
  6. vi hade trekant och jag blev gravid
  7. söt kille svart skinnjacka öresundståg onsdag 29 februari
  8. matjesillens historia

Uppgiften sträcker sig från onsdag 16 maj till onsdag 23 maj

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Skröna

Veckans pseudonym kommer att bli felstavade google-sökningar
Veckans tag på texterna blir googling

Tags: ,

Så var det dags för Dag Två på Pennfajten Live – och Pennfajtarna dök upp på Strindbergs Intima Teater med sina författade verk. Sexton sidor text, folks!

Eftersom det i skrivuppgiften var bestämt att våra dramer skulle innehålla tre roller, så läste Tuvalisa (skådespelare), Augustin (pennfajtskritiker) och Sandra (pennfajtsadministrör och även fotograf idag) upp texternas repliker – med neutralt tonläge, eftersom att allt automatiskt lät himla välskrivet när Tuvalisa sedan framförde några av replikerna som värsta Strindbergspjäsen!

Sedan följde vi Pennfajtens patenterade sätt att kommentera: efter uppläsning fick författaren av texten säga tre saker som stod ut som extra bra (varför är det så svårt att säga vad man tycker är bra med sin egen text?), sedan en sak som var dåligt. Efter detta var det öppet för alla att kommentera!

Det tog oss lite över två timmar att diskutera texter, skrivande … och dricka lite kaffe. Mycket trevligt! Roligt! Givande! Och (som vanligt) var den största frågan: Hur tydlig ska man vara med sin text? Vad kan man lämna ur texten? Vad måste vara med? Den fina balansgången mellan att vara övertydlig och att vara otydlig.

Vi tackar för ert engagemang under de här två dagarna! Och vi tackar Strindbergs Intima Teater för inbjudan att komma och pennfajtas live. Det har varit skitkul, rent ut sagt, och vi har redan pratat om vi på något sätt kan göra Pennfajten Live framöver också. Gärna då i samarbete med Strindbergs arv … den litterära teatern!

Tags: , , ,

Blondinen: Kolla. Han är ju helt galen. Han slutar typ aldrig vara galen.

Brunetten: Va?

Blondinen: Läs!

Brunetten: Men alltså, har du hans telefon?

Blondinen: Lånat bara.

Brunetten: Vadå lånat? Du har ju snott den. Han kommer bli skitarg. Du vet ju hur han blir!

Blondinen: Som om han märker något, han är ju fullt upptagen med att stå på dansgolvet och limma på den där bruden. Såg du inte det där inne? Hon ba – åååååh, kolla när jag åmar mig till Beyoncé. Han ba – känn på min bula, bruden.

Telefonen: Pip-pip pip-pip

Brunetten: Vad gör du?

Blondinen: Läser.

Brunetten: Har han inte lås på den eller nåt?

Blondinen: Finns inget jag inte kan dyrka upp.

Brunetten: Jag fattar inte att vi sitter några meter från honom och checkar hans sms, det är väl olagligt.

Telefonen: Pip-pip pip-pip

Brunetten: Men vadå, svarar du nu?

Blondinen: Mmm …

Brunetten: Definitivt olagligt.

Blondinen: Kanske. Kanske inte.

Brunetten: Vad skriver du då?

Blondinen: Om jag säger det blir du ju medbrottsling.

Telefonen: Pip-pip pip-pip

Blondinen: Fattar du väl.

Telefonen: Pip-pip pip-pip

Brunetten: Nu får du fan sluta.

Blondinen: Hej, moralkakan … jag lovar att om du läste dom här smsen som han får, skulle du också skriva tillbaka.

Brunetten: Nej, aldrig.

Blondinen: Jo.

Telefonen: Pip-pip pip-pip

Brunetten: Nej.

Blondinen: Jo.

Telefonen: Pip-pip pip-pip

Brunetten: Men ge hit då så får jag läsa.

Blondinen: Visste ju det.

Skriven av: Röda rummet

Tags: ,

[Angela Merkel och Anders Borg står i en hiss, dörrarna håller på att
stängas, i sista stund klämmer Karolos Papoulias sig
in]

Papoulias: På väg upp?

Merkel: Hrm.

Borg: Ehm, jo.

[Pinsam tystnad, Merkel och Borg försöker låtsas att Papoulias inte är
där.]
[Hissen stannar med ett ryck.]

Papoulias: Oj då, tänk att fastna i en hiss med er två, Frau Merkel och
Herr Borg.

Merkel: Hrm, ja, hur går det för er Herr Papoulias?

Papoulias: Nja inget vidare, vi har blivit tvungna att utlysa nyval.

Borg: Och hur blir det med åtstramningspaketet?

Papoulias: Nja, vi har inte lyckats komma överrens rikigt.

Borg [till Merkel]: Men då är det väl bara att sparka ut dem.

Papoulias: Vadå, ni kan inte sparka ut oss, demokratins vagga.

Borg: Demokrati, ja visst, men ni lyckas ju inte välja.

Merkel: Och så har ni ju inte följt reglerna, då går det så här.

Papoulias [gestikulerar]: Inte följt reglerna!?! Det är ju ingen som
följer de där budgetreglerna!

Borg: Kanske inte, men ni kan ju inte betala era lån så den logiska
konsekvensen är att ni helt enkelt lämnar
eurosamarbetet.

Merkel: Ja, det är nog bäst för alla inblandade.

Papoulias: Men vad skulle vi ha gjort? Pengarna måste ju fram och
skatteintäkterna räcker inte.

Borg: Om man bara har ordning på de offentliga finanserna så går det bra.

Papoulias: Ordning på… Hur lätt tror du det är när ens inkomstkällor är
olivolja och snåla tyska turister?

Merkel: Det där skulle ni tänkt på innan ni införde euron.

Papoulias: Så vad ska vi göra nu då tycker ni?

Borg: Nästa rimliga åtgärd är att ni återinför drachmer som
betalningsmedel.

Papoulias [sliter sitt hår]: Återinföra drachmer! Det vore ju som att
devalvera! Folks besparingar blir värdelösa!

Borg: Det behöver inte vara en nackdel att stå utanför euron.

Papoulias: Jo pyttsan!

Borg: Se på oss i Sverige vi har klarat oss utmärkt tack vare starka
offentliga finanser och en ansvarsfull budgetpolitik.

Merkel: Du ska se att det inte blir så hemskt som ni tror.

Papoulias [i upplösningstillstånd]: Ni fattar inte! Vi kommer ha en nation
av hysteriska dumpade greker med en dumpad
valuta!

Merkel: Nejdå, ni behöver bara…

[Hissen startar med ett nytt ryck. De åker upp under tystnad. Papoulias
försöker ordna till slipsen och håret, det går
dåligt.
Ridå]

Skriven av: Alkemi

Tags: ,

Det är midsommaraftons morgon i köket.

Julie: (lite kokett, med ny klänning; snurrar runt) Jean! Kristin! Visst är den underbar! Vill ni inte dansa med mig! (Hon kråmar sig och råkar snudda vid Jeans arm).

Kristin: (ser uppskattande ut och går fram och stryker på tyget) Den är perfekt!

Jean: (tittar upp, stryker sig irriterat på armen och vänder sig mot Julie, samtidigt som han tar tag i Kristins arm) Aah, alltså jag fattar inte vad du pratar om! Vadå underbar? Vad har Kristin med dig att göra. Allvarligt talat vill jag inte att du tar hennes namn i din mun igen.

Julie: (lätt beslöjat) Dadadada … Jag vill inte att du ta hennes namn i din mun igen! Vet du att jag tro att du missuppfattat allt! Är det någon som får använda Kristins namn så är det jag! Hon är min köksa – inte din! Kristin, jag är törstig!

Kristin: (ser rådvill på först Jean, sedan Julie. Vrider sig ur Jeans grepp och tappar upp ett glas med vatten.) Här har fröken.

Jean: Låter du henne styra och ställa på de här sättet?

Kristin: Det vet du väl. Jag är köksa här och inget annat.

Julie: (håller fram en cigarett mot Jean som han tänder) Och är det så att du tror att du är immun mot sakernas ordning, så se på vad du gjorde nyss! (Konstpaus) Du tände min cigarett … Men så är jag ju din … ägarinna.

Jean: (trycker händerna mot ansiktet) Du är tamejfan den…

Julie: (ser förföriskt på Kristin) Kom hit min egen, älskade slavinna. Kyss mig!

Kristin går fram mot Julie. Hon ser inte på Jean, som följer henne med blicken. Han spottar ut en snusloska. Hon kysser Julie. Varmt och innerligt fortsätter kyssen. Julie drar efter andan och kysser strax vidare.

Kristin: (hämtar sig efter den långa kyssen): Julie, jag vill mycket hellre resa iväg med dig och starta ett pensionat. Du och jag Julie, vi är av samma slag – även om vi är av olika klass. Vi vill frihet – inte fängsel och tvång av något slag. Vi vet vad vi vill ha och vad vi inte vill ha. Julie, jag vill ha en kyss.

Julie överhöljer Kristin med kyssar men så stannar hon upp och ser på Jean med triumf i ögonen.

Julie: Du har fel kön, fel klass. Fel, fel., fel. Du är fel helt enkelt och vi har genomskådat dig! En ring på fingret och vi blir din slav. Nej tack! Kom Kristin – vi drar mot nya äventyr! Midsommarafton kan du och pappa ha för er själva!

Kristin: Jag har redan packat! Låt oss resa! (Julie och Kristin lämnar scenen i springande iver.)

Jean: Helvetes kvinnor, vad gör ni med mig! (Han kryper ihop, skakar, krymper … reser sig och stapplar ut.)

Skriven av: Blå Tornet

Tags: ,

[En våning upp, charleston i grammofonen, flämtande skratt och klackar som slår i golvet. Ett skrik. En duns. En ensam kvinna sitter på golvet. Hon talar med hes röst.]

Jag föll så illa. Ni hör, min röst sprack. Han puttade bort mig i dansen. Tryckte ut mig så att jag föll, störtade ned hit. Han tog tag i henne istället, den ni hör. Hon som skrattar där uppe. Han måste blivit vimsig av dansen. Stött bort mig av misstag.

Jag är här nere min kära. Kom!

De skrattar och hör mig inte. Snart förstår han. Vi ska fortsätta tillsammans, som vi planerat. Dansa igenom ålderdomen och möta döden, hand i hand. Det är ingen idé att ropa mer, han kommer.

Visst är han stilig? Perfekt. Struken. Skjortan och håret. Välrakad, alltid välrakad. Väldoftande. Vårlik på ålderns höst. Jag tycker om att vila min panna mot hans axel när han för mig fram i dansen.

Hämtar du mig snart? Vännen, min kära… Du har väl inte glömt? Han skrattar åt något hon sa. Hör inte mig. Inte än.

Ni ser mitt hår? Varken permanent eller papiljotter. Naturliga lockar och naturlig färg. Lik höstlöv. Som en gloria och munnen som en rosenknopp. Så sa han. Och så jag kan svänga på höfterna sen! Klänningen är mer nött nu, håret lite grått, men ändå.

Hon skrattar, den där. Men det slutar hon snart med. Att dansa så där överdrivet intensivt är inte bra för fötterna. Hon kommer få skoskav och skratta sig hes. Då slänger han bort henne. Och tar tillbaka mig. Om hon förstod bättre skulle hon inte skratta. Han torkar bara sina svettiga händer på hennes höfter ett tag, sen hämtar han mig.

[En våning upp blir dansen allt vildare. Grammofonen välter, någon faller i mörkret. Ett skrik. En duns.]

Du? Du, kom ner till mig, för att äntligen hämta mig?

Nej, hon kastade bort mig.

Din skjorta blev skrynklig när du föll och håret rufsigt. Du ser trött och sliten ut. Hon ville inte ha dig längre och nu när jag ser dig så här nära, här nere, så vill inte jag heller ha dig. Nej, jag går ifrån dig nu, nu när jag har dig. Nu är det jag som går. Förstår du. Jag råkar inte gå, jag går inte av misstag. Jag lämnar dig här i mörkret, ensam. Hör du musiken där uppe? Hon har satt igång grammofonen igen. Jag ska ta mig upp. Jag ska visa henne hur man dansar. Stanna här nere du, för ingen vill ha dig där uppe. Ingen vill ha dig.

Skriven av: Indras dotter

Tags: ,

”Nej men godmorgon Fru Röd, att man skulle träffa på er så här långt ut, slutstationen för tunnelbanan.”

”Fru Blå, ute i samma ärende misstänker jag.”

”Just det, knacka dörr inför valet till EU parlamentet,” svarade Fru Blå. ”Visst är det ett underbart väder, hoppas väljarna håller sig hemma, fast det är Lördag,”.

”Kanske vi skall göra sällskap en bit, jag tycker det där köpcentrumet ser bra ut.”

Fru Blå greppade henne i armen och svarade ”tycker det ser hemskt ut, grått övergivet och sterilt”

”Men jag menar att det ser bra ut att börja i, fast det verkar ju övergivet, affärerna har nog inte öppnat än.”

Dom stora glasdörrarna gled upp och dom bägge damerna gick in. Köpcentrumet var egentligen en korridor, med affärslokaler på bägge sidor, där många fönster gapade tomma. Efter Bingohallen Spelkammaren, satt en man på en bänk. Fru Röd tog upp ett rött häfte, med EU-logga på och Fru Blå tog upp ett blått häfte med samma EU-logga. Dom ökade takten för att hinna fram först. Bägge stack samtidigt sina häften in under näsan på mannen, som satt framåtlutad.

”Kanske fruntimmerna vill tala politik med mig” började mannen. ”Jag kan tala i allting! Vet fruntimmerna att det var ett möte den 18 April 1951 då Tyskland och Frankrike intogs i den Europeiska Kol och Stålunionen.”

”Nej, det visste vi inte, men ta ett häfte och läs snälla.”

”Jag är inte snäll. Jag blir hysterisk när någon dumpar mig. Jasså fruntimren känner inte till Shumandeklarationen från 1951. Hur kan man då gå och vilja lära andra, när man ingenting vet själv. ”

”Dumpad ?” Fru Röd såg undrande på honom.

”Behagar inte fruarna sitta,” fortsatte mannen. ”Man pratar bättre då man sitter, men jag har inga fler bänkar att erbjuda och det gör ingenting. Vi har ingen vårdcentral heller pro primo, den försvann i något avknoppningsprojekt. Vi har ingen Försäkringskassa pro sekundo, för ni makthavare tyckte vi skulle prata med en skärm istället för med riktiga människor. Vi har knappt några affärer heller pro tertio, det skulle vara köplador långt borta, så era söner kunde handla billiga märkesjeans. Vi har blivit dumpade här ute av er makthavare.”

”Kom det här börjar bli olidligt” jämrade sig Fru Blå och drog Fru Röd i armen

”Jag försäkrar er mina damer att det är redan olidligt,” röt mannen. ”Och det kommer en dag, när det blir värre, men då, då kommer vi ner från Söderhöjden, från Hallonbergen från Brandbergen och vi skall komma med ett stort dån, som ett vattenfall och begära igen våra vårdcentraler. Begära ? Nej ta. Och ni skall snörvlande, hostande, haltande, få skumpa tunnelbana hit ut, för att få hjälp med era åkommor och krämpor.”

Fru Röd gjorde ett sista försök att lämna över häftet, men ryggade tillbaka. Hon nuddade mannens hand som var kall som is, den kändes inte levande. Fru Blå drog henne åter i armen och dom skyndade ut genom glasdörren.

”Konstig människa sa Fru Blå, ingen A-lagare som jag trodde, mustaschen och pipskägget var ju välansat. ”

”Sen gå runt i en hög hatt och en svart överrock mitt i sommaren, kändes nästan som ett spöke,” tillade Fru Röd.

Fru Blå tittade in genom glasdörrarna, bänken var tom och mannen var som uppslukad av jorden. Sen vände hon blicken uppåt mot den trasiga skylten ovanför och skrattade. ”Röda Gången, jasså satt ni i majoritet när det här byggdes på 60-talet.”

Skriven av: Hemsöborna

Tags: ,

Personer

Fröken Julie 25 år, levande teatergestalt.
Strindberg, död sen 100 år.
Andersson, representant för publiken.

SCENERI

Till vänster, något snett in mot mitten från publikens perspektiv, en stor välvd utgång med två glasdörrar. Fondväggen upptas av en bild av en vitmålad loge med rött tegeltak. Framför logen en liten kulle där Strindberg står. Något snett från mitten av scenen står en fontän med porlande vatten (livgivande) med en amorin, syrenbuskar i blom och uppstickande pyramidpopplar. Delar av scenen har fått konstgjort grönt gräs och delar har grusgångar. Till höger på en gräsmatta, nära publiken står Andersson klädd som dagens teaterpublik

(Julie kommer ut genom en av glasdörrarna med en rakkniv i handen).

Andersson Vart går du?

Strindberg Hon kan inte svara. Det är slut.

Andersson Än har hon inte tagit livet av sig.

Strindberg Men jag vet. Jag är skaparen denna stora kvinnoroll och en mångfald av motiv som arv från modern, degenererad hjärna, månadssjuka, den rådande moralen och mycket annat gör att det bara finns ett slut. Jag har tänkt på allt och glöm inte att det stämmer med verkligheten, Viktoria skar av sig halsen. Du kan inget göra. Människorna vill dessutom se en lyckligt lottad individ gå under. Visst känner några medlidande som du och vill lägga till ett annat slut. Men det går inte.

Andersson Där har du fel. Du säger själv att detta stycke bara är ett försök och om det misslyckats, så är tid nog att göra om försöket. Du är definitivt slut sen 100 år och nu är det vi som kan göra om försöket. Det är helt absurt att en människa som är trött ingenting förmår, inte ångra sig, inte fly, inte stanna, inte leva och framförallt inte dö skulle kunna vara kapabel att skära halsen av sig. Dessutom är Jean ännu veligare, rädd och feg. Inte en chans att den typen skulle kunna influera så att hon går ut till logen och skär halsen av sig.

Strindberg Nu får du förklara dig bättre.

Andersson Du har själv skrivit att Julie inte ska tänka. Men när hon väl kommit ut och lämnat fegisen Jean bakom sig har hon tid, lugn och ro att tänka. Men nu får du vara tyst. Detta är inte ditt bord. Vi kommer att skaka om henner och få henne – att tänka.

Julia Jag är rädd.

Andersson För vad då? Slaven Jean är kvar där inne serverande din far. Inget att vara rädd för. Du är starkare än du tror. Och ta livet av sig bara för att du legat med en karl är väl ändå att ta i. Du säger själv att du vill varken leva eller dö. Då spelar det väl ingen roll om du väljer livet istället för döden.

(Tystnad. Julie börjar tänka)

(Andersson vänder sig mot publiken. Julia ser uppmärksamt på honom.)

Andersson Nu är det bråttom. Kanske kommer jag att behöva era åsikter och därför vill jag att ni tänker på övertygande argument till livets förmån. Inte ska hon dö på basis av allt skitsnack ni hört. Författaren har själv sagt att han finner livsglädje i livets starka, grymma strider. Här har ni en streber som är beredd att gå över lik för att komma sig upp och detta har Julie varit utsatt för. En grym strid och omtumlande erfarenhet. Striden är över och nu tänker Julia. Om ni lyssnat noga vet ni att hon råge i sig och det är den vi måste ge föda.

(Sakta rättar Julie på sig, ser på publiken och släpper kniven. Möjliga argument från publiken skulle vara ett spännande inslag.)

.

Julie: Jag är rädd

Pub. : Du är starkare än du tror just nu.

Skriven av: Härved Ulf

Tags: ,

Tillägnad Sigrid Hjertén med flera som drabbades av sin samtids ivrighet att stämpla kvinnor som hysteriska, när de bara var utom sig av sorg och förtvivlan.

Fåfänga – ett pyttelitet kammarspel inspirerat av Strindberg

Scenen är hemma hos Tage. Tage sitter på en stol; trött, gammal, hopsjunken. Han viftar med en bild på sin fru Dutta. Anna-Bella sitter på trappan utanför altandörren/fönstret. Hon flätar sitt hår och pratar med sig själv i spegeln (alternativt med någon vän i mobiltelefon). Hon har en ung kvittrande röst och är en Bibbityp.

Scen 1:

Anna-Bella nynnar på I’m a big big girl…

”Trots den där mullukten så var han ju ändå charmig på nå’t sätt, den gamla gubben. Inte alls

elak (som du sa).

Han tyckte om mina ögon, sa han. Ljuset! Livet! Och mina läppar…

Hela jag är fantastisk, sa han.

Men, Åhhh, varför lovade jag att gå dit igen…?! Det var ju jättedumt, för det kommer jag

aldrig och göra ju… Den där mullukten …fy.

Flätan är färdig. Hon sträcker ut armarna som i dans och nynnar: Hela jag är fantastisk.

Bra att jag öppnade fönstret i alla fall, mull, ull, lull…

Scen 2:

Tages fru och vårdare Dudda kommer in. Hon börjar ordna med en gardinkappa (eller en

hylla) högt upp. Bakom Tage. Tage viftar fortfarande med bilden av Dudda.

T: Vem där?

D: Vad är det för en fråga?! Vem där – Du vet ju att det är jag.

T: (mumlar knappt hörbart) Vem där?

D: Det är ju alltid jag. I tjugonio vintrar har det varit jag.

Vem där?!

Gissa!

(som för sig själv) Du vet ju att det är jag!

T: Men jag sitter ju med ryggen mot.

Du skulle ju kunna vara någon annan.

Jag menar

det skulle ju kunna hända.

Eller hur.

Det skulle ju kunna hända något nytt.

Något oväntat!!

D: Äsch, du pratar!

Vill du att jag stänger altandörren?

T: (mumlar, och tar fram den bild av Anna-Bella som han har suttit på tills nu, han jämför

bilderna.)

D: (Dudda har nu klivit ner och står rakt upp och ner och pysslar med gardinen i denna höjd

långsammare) Vill du att…

T. Tyst!

D: (Ser över Tages axel på långt avstånd, sjunker ihop, ser att han ser ut genom altandörren.)

D: Men det är ju alltid jag!

T: Schyy! Det har hänt något oväntat. (Han river itu bilden av Dudda)

D: Men du brukar ju…

T: Tyst! Jag är KÄR!!

D: Va!?!? Ska jag stänga altandörren?! (Hon går ner på knä, kvider)

T: Hmm… (Han väljer mellan bilderna och river sönder den av Dudda ännu en gång)

T: (mumlar hörbart) och jag tror att hon är lite förtjust i mig.

D: Det är ju alltid jag som…

T: HÄR är en magnet som drar starkare! (så kastar han iväg pappersbitarna av Duddas bild

kysser Anna-Bellas bild och vinkar ut genom altandörren.

(Dudda lägger sig i fosterställning på golvet).

Skriven av: Intima teatern

Tags: ,

Här kommer en liten bildrapport från den första dagen på Pennfajten Live.

August hälsade oss välkomna i foajén till Strindbergs Intima Teater. När den modiga skaran Pennfajtare bänkat sig i salongen (modiga därför vi ju annars är helt anonyma på sajten, dock svårare att vara i verkligheten) hälsade teaterproducenten Katharina välkommen, Sandra berättade om Pennfajtens bakgrund och sedan var det dags för lite Fröken Julie.

Skådespelarna Tuvalisa Rangström och Ulf Drakenberg spelade upp första och sista scenen i Fröken Julie – vi diskuterade, inspirerades och klurade på Strindbergs intentioner.

Strindbergs uppstoppade (ja, hans alldeles egna) Örninnna vakade över scenen.

Pennfajtare in action.

Pennfajtare som fikar.

Efter två timmars prat, inspiration och genomgång av uppgift åkte alla Pennfajtare hem till sitt för att författa sitt eget kammarspel. Imorgon samma tid, samma plats, under samma Örninna, ses vi och går igenom texterna!

Tags: , , , , , , ,

Sorry, sorry! Vi är lite sena med att lägga upp den nya skrivuppgiften, men ibland krockar jobbet med administrationen. Hoppas att du hinner skriva till på onsdag ändå!

Som du säkert sett så samarbetar Pennfajten med Strindbergs Festivalen på Strindbergs Intima Teater den 15-16 maj, och vi kommer göra en skrivuppgift live tillsammans med de personer som vill vara med och är på plats (anmäl dig gärna om du kan och vill komma!)

Skrivuppgiften ger vi på tisdagen till de som är med på teatern, och sedan går vi igenom vad som skrivits på onsdagen. Du som Pennfajtar via webben får samma skrivuppgift (här nedan) – och alla texter som skrivs (både live och där hemma) läggs upp på onsdag! Solklart?

Precis som Strindberg ska vi skriva egna små kammarspel. Du behöver inte skriva det som en liten pjäs om du inte vill, det går att skriva det som en liten berättelse också. Detta är veckans regler att förhålla sig till:

  • Din text ska inte ta mer än fem (5) minuter att läsa upp högt. Provläs och tajma!
  • Din text ska innehålla tre roller/karaktärer/personer. Alla tre behöver inte ha repliker, det går bra med en stum karaktär också, eller kanske en berättarröst.
  • Texten ska utspela sig i ett rum (du definierar själv hur det rummet ser ut) och under högst ett dygn.

Det var det hele.

Eller … det var det ju inte! Du ska även ha ett tema för din text. Det är samma tema för alla som skriver, men du får tolka det precis hur du vill. Temat är givetvis mycket Strindbergskt:

Jag blir hysterisk när någon dumpar mig

Uppgiften sträcker sig från onsdag 9 maj till onsdag 16 maj

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Strindberg rocks!

Veckans pseudonym kommer att bli Strindbergsinpirerat
Veckans tag på texterna blir Strindberg

Tags: , ,

Nu hör jag hur det knäpper, snart brister den. Men först skall den spricka. Jag kan vänta. Jag har ju trots allt väntat i månader nu. Men det skulle vara skönt att få känna solen, stråla mot min kropp. Jag vet att det låter knäppt. Jag vill finna ro. Jag inbillar mig att den kommer när isen går och allt flyter upp till ytan.

Jag är inte ens arg att jag fastnat här, eller hur det hände. Jag känner bara mig tom. Snart åker jag på vågorna.

Skriven av: Nylle

Tags: ,

Minns min barndom. Skinande, förväntansfull, till brädden fylld med vin. Stod på hyllan jämte mina generationskamrater. En efter en valdes vi ut. Vinkade adjö när det var min tur. Ingen av dem såg det.

Bars iväg i plastkasse. Vad visste jag egentligen om mina framtidsutsikter. Första dejten? Få möta andra i samma situation? Eller skulle jag berika en Bœuf Bourguignon?

Plastkassen bytte händer i ett gathörn. Anade inte oråd förrän en stund senare då jag lades ner i gräset bredvid ett par Converse. Flickan hade sparkat dem av sig. Vårens första varma dag. Fräscht, vitt, oskuldsfullt. Både skymningen och tyget på skorna.

Nu är det är sent på kvällen och livet passerar revy. Jag ser ljuset i slutet av tunneln. Och flickan hon kräks.

Skriven av: Nykterist

Tags: ,

Okey jag är ett vitt ark, ett alldeles nytt vitt ark. Alldeles särskilt vitt i detta ögonblick, inte ens ett komma.. Otäckt vitt, om jag får tyda dina anletsdrag. Skynda dig att skriva ner ett ord. Jag är ett nytt ark som får ett alldeles speciellt liv av vad du skriver. Tänk på att för att skriva är det inte nödvändigt att vara författare. Om du vill skriva gör det. Skriv bara ner dina tankar om våren, det nya som växer fram, utåt, inåt, åt alla håll. Tänk inte på hur utan på vad du skriver och att det är dina tankar. Glöm att någon ska läsa det. Just nu måste, bör, vore det bra om du skriver ner ord om och om igen. Tid finns att korrigera. Tänk på att då klär du mig, dessutom med något nytt. Vad du tänker just när pennan når mig. Selma skrev ner på en släkting till mig att ”livets ande bor ännu i döda ting”. Jag älskar den frasen. Dels för att livets ande är ett så oändligt skönt sätt att ge uttryck för att i allt finns liv. Dels för att med dina ord får jag en alldeles speciell mening.

Jag förstår att du tycker det är svårt att skriva om våren här. Ingen snö, inget tö. Sol för det mesta. Dessutom inte den snälla sol som Strindberg skrev en dikt om. Möjligen kan du nämna att dagarna blir längre, ljusare, färgrikare och varmare. Att du nämner värme är viktigt, för där kan du även fantisera om mänsklig värme och i förlängningen kärlek. Mycket vanligt i vårtider. Men jag antar att du nu tänker att med värmen kan det vara lite si och så. Idag 30 grader, igår 20 och i förrgår 12 med stark kall nordanvind. Mycket osäkert om det är sommar, vår eller vinter. Då kan jag bara rekommendera att fantisera och tänka på att våren är lynnig.

Glöm våren för tillfället. Skriv bara ner de ord du känner kommer från mig så kanske det händer något. Om du inte skriver förblir orden fängslade med risk för att du blir frustrerad. Inte bra alls. Eftersom du sitter här framför mig dag ut och dag in, antar jag att du trots dina kval vill skriva. Då ska du veta att alla mina släktingar vittnar om att det finns mycket av hårt arbete bakom en enda sida. Ingen vill ju kopiera, får man anta. De flesta vill skapa nya former och nya möjligheter för tanken. Inte lätt. Ta det inte så allvarligt. Låt bara tankar flöda om vad som händer just nu inom dig, utom dig, hos andra. Och att du gett mig liv. Alltid något.

Skriven av: Nystagmus

Tags: ,

Jag släpper taget om hänget och förbereder mig för mitt öde.

Jag singlar genom luften och silas genom solstrålarna.

Jag hittar in i din näsa och där klibbar jag mig fast.

Skriven av: Nymf

Tags: ,

Jag tror hon har en dejt på gång i kväll, det bara känns så. Först öppnade hon garderoben, nyduschad inlindad i en badhandduk, tittade runt lite och bläddrade bland galgarna vi hänger på.
Sen kom hon tillbaka, hennes röda hår var mer i ordning än vanligt, sidbena, målade läppar, en kraftig make runt ögonen, hennes händer med dom mörklila naglarna hämtade först ut den lilla svarta korta klänningen, sen den stroppiga kritstrecksrandiga kavajen.

Jag har aldrig gillat dom där två plaggen, kavajen har en fisförnäm attityd, ”jaha, då var det dags för fest nu skall jag ut och ha kul” liksom. Sen den där lilla svarta, som alltid skall vara vulgär och anspela på sex.

Egentligen gillar jag inte några kläder alls här inne i garderoben, ta den där blåa bittra fleecetröjan jag aldrig kommit överens med. Men jag vet varför, den är avundsjuk på mig, för att jag var så varm i vintras, att den fick hänga här inne nästan hela tiden. Den behövdes inte. Nu hänger den och slokar, medan den hoppas på att få komma ut någon kall vårkväll.

Sen har vi den där ryggsäcken, som alla kläder här inne ser upp till, fast den inte gör något väsen av sig alls, står bara nere på golvet och ler ödmjukt med blixtlåset. Visst är den berest och upplevt olika kulturer, men den har ju aldrig satt sig i respekt och tyvärr är dess storhetstid slut.
Det är min tur nu, att inte dom andra trasorna här inne kan inse det, det är jag som är stjärnan i garderoben. Jag menar är man en Helly Hansen Hydro Power Riggingcoat så äger man. Jag andas kvalitet, design och funktionalitet.

Jag minns i somras, när jag träffade min ägare på XXL i Bromma, för första gången. Butikssäljaren skröt över mig. Perfekta åretruntjackan, extra lång och går ner över låren så man slipper frysa, stor huva med skärm, värmefickor för händerna och det bästa av allt, det går att knäppa ur innerjackan så den fungerar som allvädersjacka även på sommaren. Hon föll pladask för mig, priset var nedsatt med en tusenlapp eftersom det var högsommar. Sen hamnade jag i en kasse längst inne i garderoben.

Jag fick komma ut när den första snön kom, hela vintern hängde jag på hedersplats i hallen med utsikt genom fönstret. När jag kom in här igen, kunde jag skryta om att jag upplevt det gnistrande vita täcket, spännande snöstormsäventyr och dråpligt slaskväder. Det roliga är att det inte är slut, fast det är vår. Jag har åkt några varv i tvättmaskin, innerjackan är urknäppt och upphängd. Känner mig lätt, fräsch och pånyttfödd, i väntan på att få uppleva vårsolen. Raggsockorna surar över tristessen på hyllan ovanför och alla t-shirts i Ikeabacken under, har vaknat ur vinterdvalan och skrynklar sig av förväntningar. Men jag är den som får vara med året om. Vänta förresten, nu är hon på gång utanför garderobsdörren, pratar visst i mobilen.

”Jaha, skall ni se Lets Dance ikväll, nej morsan, jag skall ut” … ”Nej inte med kompisar, det är en dejt jag hittat på nätet.” … ”Nej, jag skall inte sova över hos honom, det blir nattbussen hem.” … ”Ja (suck ) jag vet nattbussar är jättefarliga, tar en Taxi” … ”Jasså, men det är ju blå himmel och solen lyser ju ute ser ut bli en underbar kväll” … ”Jasså inte.” … ”Nej, jag har inte kollat vädret på datorn.” …. ”Nej, det är ingen fara, tar vinterjackan, utifall att.”

Vad var det jag sa, hej då alla trista paltor, nu blir det party party. Oj, nu öppnar hon dörren för att hämta ut mig, vad snygg hon gjort sig, spännande. Hon böjer sig fram först och tar ut dom högklackade stövlarna, underbart vårsolen genom fönstret lyser på mig.

”Nej morsan, den är inte för varm, tagit ur fodret, väger ingenting och tar ingen plats i ryggan ”

Nej, inte i ryggan !

”Nej oroa dig inte nu, jättesnällt att du ringde och berättade om vädret, lade precis ner den i ryggan. Den är vattentät och går ner över klänningen också, slipper bli blöt och frysa när jag väntar på nattbus… letar efter en Taxi menar jag.” … ”Nej, det blir bara ett glas vin till maten du vet ju att jag inte dricker så mycket. Men tack för att du ringde och tipsade, hade ingen aning, hälsa farsan.” …. (Klick). ”Morsor, är ju för fan vuxen, sover hos vem jag vill och åker hur mycket nattbuss jag vill så det så.”

Jaha, ”utifall att,” är det så det låter nu, annat var det i vintras, då passade det minsann. Känner riktigt hur ryggan hånflinar med blixtlåset Det är ju beckmörkt här inne, ingen vårsol alls. I bästa fall får jag uppleva en mörk regnig busshållplats, med fyllskallar i natt. Annars blir jag väl liggande här, hoptryckt under en fuktstinkande badhandduk tills sommarens första åskväder, ingen respekt alls.
Kunde lika bra hängt kvar i garderoben, vad är det för mening att försöka imponera på en sminkväska, en nyckelknippa och en halvflaska Gato Negro ?

Skriven av: Nylon

Tags: ,

Tjuck skrasch swish
Tjuck skrasch swish
Tjuck skrasch swish
Donk
Donk donk donk
– Nej det går inte. Vi får ta spettet.
Womp gneek
Schlach
Womp skrsch
Skruz skruz skruz
– Pust, vilken bjässe! Vad ska vi göra med den?
– Vi dumpar den i träsket.
– OK
– Åhej
Gnui gnui gnui
Splash
– Bra, snart har vi fyllt ut den här dypölen.

Skriven av: Nydanande

Tags: ,

Tjoho! Sköna maj välkommen, säger vi på Pennfajten och vill tipsa er om att ni i mitten av maj kan komma till Strindbergs Intima Teater i Stockholm och prova på att pennfajtas live om ni vill.

  • TISDAG 15/5

10.00-till ca lunch ”PENNFAJTEN GÄSTAR STRINDBERGS INTIMA TEATERS FÖRFATTARSKOLA” En dag för oss som tycker att pennan trumfar svärdet.
Dag 1. Skrivövningar och samtal om dramatik med Sandra Löv från Pennfajten. Ulf Drakenberg och Tuvalisa Rangström medverkar med scener ur Fröken Julie.
Biljettpris: Fri entré. Bokas via teatern mejla info @ strindbergsintimateater se

  • ONSDAG 16/5

10.00-till ca lunch ”PENNFAJTEN GÄSTAR STRINDBERGS INTIMA TEATERS FÖRFATTARSKOLA”
En dag för oss som tycker att pennan trumfar svärdet.
Dag 2. Redovisning av skrivövningar och konstruktiv kritik med Sandra Löv och Augustin Erba från Pennfajten.
Biljettpris: Fri entré. Bokas via teatern mejla info @ strindbergsintimateater se

Alla Pennfajtare som kan och vill vara med på teatern – anmäl er på adressen ovan!

Nästa vecka lägger vi ut den skrivövning som vi kommer göra på teatern, och det blir alltså den veckans skrivuppgift. Så även om ni inte är med på plats, kör vi på som vanligt! Vi kommer också lägga upp alla de texter som skrivs under Pennfajten Live.

Tags: , , ,

Vi har en skrivuppgift (och en vecka kvar) innan vi tar tag i Strindberg och Pennfajten LIVE! Och vi känner oss just nu väldigt inspirerade av det fina vårvädret vi har haft under Valborgshelgen (vi ignorerar den kommande veckans lite svalare prognos).

Denna vecka ska du skriva en berättelse ur ett annat perspektiv än ditt eget. Inte ur en annan persons perspektiv, utan ur något som hör våren till, någon slags vårnyhet, någonting som föds på nytt, något som upplever våren för allra första gången.

Förslag:

  • Se över din garderob. Finns det något nytt där?
  • Något som gror, frodas och växer i din närhet?
  • Har din granne skaffat en liten hundvalp? Kattunge? Igelkott?
  • Har affärerna några vårnyheter? Regeringen? Stadsbilden?
  • Vad leker barnen med på gården? Nya saker du själv unnat dig?

Helt enkelt – detta är en skrivuppgift där du ska skildra något ur perspektivet för en sak/växt/fenomen som har gömts i snö, men nu kommer upp i tö.

Och detta är den enda regeln för veckans text!

 

Uppgiften sträcker sig från onsdag 2 maj till onsdag 9 maj

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Spirande

Veckans pseudonym kommer att bli ord som innehåller ”ny”
Veckans tag på texterna blir spirande

Tags: ,

– Hej, jag heter Irene.
– Hej Irene.

Hon gör vad hon kan för att titta stadigt på de andra. Inte på de grå
plattorna med fuktfläcken i taket. Inte på tegelväggarna. Rakt på de
två andra medelåders kvinnorna. Snegla vänligt på mannen i den där
kavajen som mest ser ut som en gammal fåtölj från Myrorna. Inte på
skorna. Marmorgolv, var säkert snyggt en gång i tiden. Var det en
spricka hon såg vid dörren? Det är något här som känns ”skola”. Det är
svårt att andas. Är det för att hon är rädd att det ska lukta snus och
mögel?

– Det började för två år sedan när vår granne skulle flytta. Hon hade
alltid varit lite hemlig och jag hade faktiskt aldrig varit inne hos
henne. Vi bor i radhus så hon hade precis samma planlösning som jag
men jag visste alltså inte hur hon möblerat och dessutom hade jag hört
att hon gjort om badrummet. Så när annonsen låg ute gick jag in och
kollade. Det var väldigt spännande. Två veckor senare sade en väninna
att hennes grannar skulle flytta och då gick vi in och kollade på
annonsen tillsammans. Sedan … blev det liksom mer och mer.
Hon sväljer och ser på de andra. De säger inget men nickar
igenkännande. De känner alltför väl igen det från sina egna
berättelser.

– Jag borde nog anat något när jag började titta på kontor också. Jag
arbetar på en myndighet och trivs bra där men nu ville jag också läsa
allt om nya häftiga kontorsmiljöer. Jag läste beskrivningar, såg foton
och tänkte att där skulle jag så gärna gå omkring och bära på en pärm.
Ett nytt andetag. Sista kraftstöten. Försök att inte fingra i sprickan
i stolslädret.

– Så för en månad sedan sade min man att han tycker att vi borde
fjällvandra i sommar. Det brukade vi göra innan barnen kom och det var
underbart, men nu kände jag bara att nej. Jag vill inte. Det kändes
bara obehagligt. Samtidigt så älskar jag ju fortfarande min man och
naturen. Jag förstod inte vad det var förrän jag gick in en stund
senare och kom att tänka på att i fjällen måste man spara på
batteriladdningen till telefonen. Jag skulle inte kunna hålla koll på
annonserna om vi for till fjällen. Då insåg jag att det hade blivit
ett missbruk. Jag är hemnetmissbrukare. Jag har försökt sluta men det
går inte. Jag behöver hjälp.

De andra i cirkeln nickade. Det kändes lite lättare att andas nu.
Mannen i fåtöljkostymen tog till orda:
– Ni har en lång väg att gå mina vänner, men ni har tagit ett viktigt
första steg idag. Många vänder i dörren. Antingen har de inte kommit
till insikt eller också har deras missbruk gått så långt att de inte
orkar vistas i mindre charmanta lokaler. Så långt kommet är livet ofta
på gränsen till outhärdligt. Alla andras gräsmattor förefaller
grönare.

Han vände sig om och tände powerpointkanonen. Det var ett gammalt
tröskverk som tog god tid på sig. Medan den surrade igång gick han in
i rummet bredvid och hämtade duken – en stor plåtrulle av
diabildsmodell.

– Jag har analyserat era fall och tagit fram behandlingsprofiler. Vi
förstår alla att ni inte kan fortsätta som förut. Än så länge har ni
kanske lyckats hålla fasaden uppe på jobbet men det är just fasaden.
Jag har alltså sjukskrivit er i tre veckor till att börja med. Ni ska
dra er undan en tid. Bo i avskildhet. Jag har valt varsin lämplig
bostad till er.

Han tryckte fram första bilden:
– Mariette: du får lägenheten. Takvåning i ett nybyggt område
bostadsrätter i utkanten av stan. Utsikt i alla riktningar – både över
sjön och över friluftsområdet i närheten. Terrassaltan på tre sidor.

Nästa bild.
– Christine: Du får stugan, charmigt skärgårsläge, Fisknät på tork
utanför. Stort lantkök.

Ytterligare en bild:
– Irene: du får villan uppe på höjden. Sutteräng, matkällare,
walk-in-klädkammare, Ljust och fräscht och avskalat. Kök i borstat
stål.

Kvinnorna satt andlösa. Det var uppenbart att detta väckte något i
dem. Ett begär som de kände att de inte borde visa offentligt men som
var för starkt för att ignorera.

Mannen i Myrornakavajen stängde av projektorn.
– Ni kommer att bo där i tre veckor och roa er med vad som finns att
göra där. Där finns böcker och ett visst tv-utbud men inget Internet
och mobilerna får jag be er lämna här innan ni går. Jag kommer att
ringa och prata med er en timme per dag. Ni ska hålla er hemma i
stillhet, alla dagar utom på lördagen då ni ska träffas och umgås, en
gång hos er vardera.

Han drog efter andan och antydde att mötet gick mot sitt slut.
– Klarar ni detta utan att gå husesyn och utan att jämföra
planlösningar är ni redo för behandlingens tredje steg. Det kommer att
visa om ni kan återgå till ett normalt liv i samhället.

Skriven av: Skeppsholmen Sothebys International Realty

Tags: ,

Behandlingshemmet för hemnetmissbrukare låg i en gammal herrgård, några mil söder om Stockholm. Den hade två våningar, gul träfasad med vita rundade fönsterbågar. Föreståndaren hade tagit med sig socialsekreteraren och en behandlingsassistent in i den gamla pigkammaren bakom köket, som nu fungerade som kontor.

Hon satt nu  bakom skrivbordet med en kulspetspenna som balanserade på mitten mellan långfingret och pekfingret, den slog i bordsskivan med spetsen och baksidan var annan gång. Sen tog hon den fundersamt i handen och skrev några stödord i det linjerade blocket framför sig.

”Ett svårt men inte ovanligt fall, började hon medan hon såg på socialsekreteraren. Ensamstående kvinna, 35 år. En svår uppväxt, med föräldrar som lusläste i bankernas fönster, klippte annonser ur tidningar och sprang på visningar varje helg. Problemen fanns redan på den tiden, men var inte lika synliga när inte internet existerade. Du körde hit henne akut sa du, vad hände ?”

Socialsekreteraren, en kvinna i 60 årsåldern, började berätta.
”Det var en mäklare som ringde, hon dök upp på en visning i Bromma, en större villa i behov av renovering. Först tog hon upp orientaliskt mönstrade kuddar ur en kasse och började fluffa till dom  i soffan. Sen tog hon fram en massa platta stenar, som hon påstod blivit slipade av havet i tiotusentals år och placerade dom i fönstret. Mäklaren sa att han upplevt liknande fall med hemnetnarkomani tidigare. Han ringde mig och hon följde med hit utan polisingripande.”

”Blandmissbruk alltså” svarade föreståndaren, ”både Lulu Carter-beroende och Ernstsyndrom, rätt vanligt idag, heminredningen sköljer ju över oss i media. Sitter hon inlåst i bilen nu ?”
”Nej, hon verkar inte rymningsbenägen, hon stannade utanför”
Behandlingsassistenten tittade ut genom fönstret.
”Hon verkar inte vara som många andra vi haft här, som vuxit fast framför datorn och slutat sköta sig hygien, ser fräsch ut. Hon står lutad mot husväggen och kisar mot solen. Snygga kläder, vita Hunterstövlar, en vit spetsklänning, grovstickad grå kofta, pepitarutig keps …. men vänta varför har hon släpat fram den där zinkvattenkannan och den gamla krattan med träskaft och ställt bredvid sig ?”

”Shit ! Ta in henne genast” ropade föreståndaren ”hon går igång på tidningen Lantliv också, livsstilsmagasinsberoende, vi får låsa in henne på avtändning.”
”Skall jag ta rum nummer fem” frågade assistenten, ”enbart vita väggar, en svart säng och en svart byrå, inget som stör och skapar några ideer.”
”Nej, det här är ett svårt fall,” suckade föreståndaren, ”rum nummer fem är bra för avtändning av intryck, men hennes beroende verkar komplicerat. Innan du började här hade vi en patient som led av less is moore. När vi hittade henne satt hon på sängen, hon hade placerat ett dricksglas på byrån som hon målat med nagellack. Sen satt hon okontaktbar och svamlade om att det var designat Ulrika Hydman i en vecka Jag tar inga risker, vi får ta rum nummer elva.”
”Pensionärssommarstugan” utbrast assistenten, ”herregud.”

Föreståndaren vände sig gravallvarlig till socialsekreteraren och förklarade.
”Det här kan låta grymt, men hon får både en lugnande spruta och spännbälte över natten. Rum nummer elva eller pensionärssommarstugan som vi kallar det, har mossgröna medaljongtapeter från 70-talet, cognacsfärgad nålfiltsmatta och omaka sprucket porslin, vi använder det bara i svåra fall.”
”Ni har bra referenser och resultat av era behandlingar” konstaterade socialsekreteraren, ”jag litar på er.”

Patienten lurades in med ny uppdatering  på Hemnet, en östermalmsfyra med äkta takstuckatur för sex miljoner . Socialsekreteraren satte sig i bilen och åkte därifrån.

Dom ångestladdade skriken från rum nummer elva, slutade först vid femtiden morgonen därpå.

Skriven av: Notar

Tags: ,

Värmen ligger som ett täcke över torget, det är helt vindstilla och
luften vibrerar av hettan. Svetten rinner längs ryggraden som en bäck
på våren och jag får svårt att koncentrera mig på det jag är där för
att göra. En bukett blommor. Hela torgståndet är fullt av dem, det är
bara att välja. Inget att ha beslutsångest för. Jag pekar på en hink
med blommor till höger om kassan. ”En sån tack.” Försäljaren ger de
vanliga råden om snittytor, temperatur på vatten och frekvensen på
vattenbyte. Jag lyssnar som vanligt inte. Det är ju inte jag som ska
ha dem.

Sätter mig på tvärbanan mot Solna och värmen är om möjligt än mer
tryckande i vagnen. Trots känslan av att befinna sig i en ångbastu i
Österbotten ger den korta resan till Trekantens station mig tid att
mentalt förbereda mig på det som ligger framför mig. Det hela är så
sorgligt. Han hade hela livet framför sig, Jens. Lovande karriär som
arkitekt, familj och ett rikt socialt liv. Det började så himla
oskyldigt. Visst, jag antar att tecknen fanns där om vi hade varit
uppmärksamma på dem. Men det är ju ingen som höjer ögonbrynen om man
dricker ett glas vin eller två till maten nuförtiden, även om det är
en vardag, så varför skulle vi reagerat på att han ofta pratade om
alla visningar han varit på och alla hus han sett på Hemnet och andra
sidor på nätet. Alla pratar ju bostäder, speciellt i Stockholm. Först
vädret sen bostadsläget. Snarare så att man verkar lite lätt konstig
om man inte har koll på bostadsräntan oavsett om man har hyresrätt
eller villa.

Men det räckte inte för Jens, det fanns något i honom, något som slog
fel. Utöver den, nuförtiden normala, renoveringshetsen och
bostadskarriären med ständiga byten och flyttar började han stanna
uppe allt senare och senare på natten, fast framför skärmen. I början
märktes det inte, förutom att hans humör började svänga mer än
vanligt. Pia, hans fru, hade till en början överseende. Att det hela
bara var en fas, att det skulle gå över. Men sedan började det gå ut
över jobbet med missade deadlines och missnöjda kunder. Även en stor
del av hans arbetstid gick åt att titta på alla nyinkomna annonser.
Han fick flera varningar men till slut blev det för mycket. När han
konfronterades av sin chef fick han någon slags psykos och blev
våldsam. De var till och med tvungna att ringa polisen. Nu sitter han
på Trekantens beroendecenter, ett ombyggt servicehus. Ett liv i
spillror.

Det här är mitt första besök sedan han blev intagen. Tvärbanan stannar
precis vid den nyrenoverade entrén och jag blir lite lätt förvirrad
när jag står i foajén. Vart ligger Jens rum, vilket håll ska jag åt?
På en skylt ser jag att akutmottagningen ligger rakt fram och
långtidsboendet är in i korridoren till höger. Inser att jag ska till
vänster, in till avdelningen för nyintagna. Följer korridoren bort och
slås av att alla väggarna är målade i Stockholmsvitt och att de är
smakfullt ljussatta av diskret infogade spotlights. På en fönsterbänk
står en skål i målad bambu fylld med till synes orörda frukter,
vanliga Ingrid Marie blandat med lichifrukter, persika, sharon och ett
par physallis. Lite längre fram, i en liten alkov, står ett par
Jetsonfåtöljer av Bruno Mathsson. Jag möter en sjuksköterska som ser
min undrande blick och förklarar att avdelningen är inredd så att de
nyintagna ska känna sig som hemma. Att chocken inte ska bli för stor.

I den spegelklädda hissen kommer det behaglig muzak på svag volym ur
ett par dolda högtalare, subbasen är där och diskantåtergivningen är
anmärkningsvärt klar. Jag kan inte placera vilken låt det är en cover
på men jag finner mig själv nynna med när refrängen börjar. Precis när
jag stiger ur hissen inser jag att blommorna jag valde på torget är
anemoner. Det måste varit något undermedvetet, Jens brukade alltid
ställa fram anemoner på sina visningar. Med en suck pressar jag ner
buketten i närmaste soptunna. Tur att jag kom på det innan jag
knackade på. Hade just varit snyggt att ge honom ett återfall det
första jag gör.

Skriven av: HusmanHagberg

Tags: ,

Carina slår sig ner på stolen och hon ryser. Hon ryser från tårna till skalpen, från ryggmärgen till allra yttersta hudlagret. Hon sitter där på stolen och darrar. Hon skyller på stolen. Dess konstruktion gör Carina darrig; lackad furu, fyrkantig sits, rakryggad institutionsstol. Såna vi hade i skolan, tänker Carina, i förorten, i början av 80-talet, jag borde kommit längre än så här.

Det står flera likadana stolar i rummet. I en ring. Om det ändå hade varit enhetligt. Men där står en stålstol med vinröd sits och en högst ordinär vit köksstol. En sådan Carina köpte när hon flyttade hemifrån i mitten på 90-talet.

Carina darrar ännu mer nu. Hon tar ett djupt andetag. Ett till. Ett till. Hon andas snabbare och snabbare. Hon sätter sig på sina svettiga händer och det flimrar för ögonen. Det kan också vara lysrören som flimrar, tänker hon. Lysrören är bara till hälften tända. Bara halva rummet är upplyst. Men det räcker för att Carina ska se, se väggarnas ljusgrå färg, fondväggen i orange, det ljusgula linoleumgolvet som är slitet här och var, eller om det bara är skitigt. Bara skitigt? SKITIGT!

Hon blundar. Andas. Håller kvar händerna under sina lår.

”Jag tror att det räcker för idag”, säger Lars-Åke.

Han har en så blid röst, tänker Carina. Men den räcker inte, det räcker inte med en blid först för att göra henne lugn.

”Ta mig härifrån”, viskar hon.
”Kom här, ta min hand”, säger Lars-Åke.

Hon sträcker handen mot honom och blundar fortfarande. När hon känner hans varma, torra handflata omsluta hennes reser hon sig upp och vågar kisa lite.

”Det gjorde du bra”, säger Lars-Åke och låter som om han menar det.
”Okej”, säger Carina och låter inte helt övertygad.

De går ut i den stilla korridoren som leder bort till matsalen och sovrummen. Här är det vita väggar, golv i marockanskt kakel (fast diskret) och det doftar rent. Mild Fêtes-des-Fleurs.

”I morgon får du prova att gå in här i rummet själv”, säger Lars-Åke. ”Vi tar det här i din takt. Du behöver inte kasta dig in i gruppterapin innan du är beredd.”
”Vad bra”, säger Carina.

Skriven av: Svensk Fastighetsförmedling

Tags: ,

Hon hade promerat hem efter jobbet i blåst och snödrev, ett riktigt ikeaväder. Vissa dagar ansåg hon helt odrägliga både på jobbet och ute på den trista gatan. Som tur var hade hon inget speciellt att göra efter jobbet. Inget hemmafix. Det som lockade var en lugn kväll framför datorn. Tv-n hade hon för länge sedan skippat. Bara dokussåpor, trista nyheter och debatter där deltagarna roade sig med obduktionsminimalism på andras ord och argument.Tanken på en spännande surfingtur på Hemnet gjorde livet ljusare.

Redan i hallen hade hon känt hur något som finns i det som är välkomnade henne. Det varma, vänliga ljuset , harmonin i färgskalan, till och med skohögen och sockarna i ett hörn var viktiga detaljer av vad hon uppfattade som en mysig, levande miljö. Här var det inte längre nödvändigt att försöka bemästra existensens villkor. Hon hade skrattat åt sitt försök att filosofera. Men så var det. Hon älskade att komma hem, speciellt dagar när timmarna segade sig fram och ingenting var tillfredsställande. För Veronika var hemnetsurfandet en resa ut i det virtuella Universum. Ett ögonblick då hon kände tiden stå stilla, ingen jäkt eller stress, bara nya miljöer som hon med fantasins hjälp befolkade och skapade berättelser om.

Ivrig slog hon på datorn, sprang ut i köket och tillbaka med en stor kopp kaffe. Första bilden fanns redan på skärmen. Ett mycket fräscht och ljust kök. Men där hade ingen lagat mat eller kanske var det nyrenoverat eller en reklamgrej för köksinredningar. Säkert en postmodern designer. Kallt snövitt med en citron på ett fat här och där. Möjligen skulle den miljön kunna vara basen för en Science fiktionberättelse. Snabbt hade hon tagit sig till Gotland. Där fanns levande hem, många lika hennes eget. Ordning, oordning, rationellt, irrationellt med en kärlek som ibland trotsade alla trender om harmoni. Trädgrenar så nära fönstret att de måste knacka på när vinden tog tag i dem. Kanske en deckare? Byrålådan var full av påbörjade berättelse om miljöer och människorna som bodde där som bara väntade på hennes inspiration.

Veronika, det här måste du läsa, hade hennes make skrikit när han kom in genom dörren. Du är en knarkare, en hemnetknarkare och har ett beroende som måste behandlas.

Han har läst något, hade Veronica tänkt i sitt stilla sinne. Blicken slet sig ovilligt från skärmen.

Hon hade först trott att han drev med henne, men hans allvarliga, oroliga anletsdrag fick henne att förstå att den lugna kvällen framför datorn var slut. Nu var det frågan om snabbtänkande. Det var nödvändigt att harmonisera Kalles uppfattning av hennes aktivitet och hur hon själv uppfattade sitt intresse för olika miljöer. Hon kunde nästan höra hur tankarna rasslade genom hjärnans vindlande korridorer. Tusentals lösningar kom upp som förslag till hur hon skulle lösa problemet hon ställts inför. Det stod ju i Expressen, så Kalle skulle inte bli nöjd med vad som helst. Intensivt sorterade hon bland föreslagna lösningar, förkastade de flesta som icke användbara. Stannade en stund inför ”telerehabilitering” men det lät inte trovärdigt eftersom Kalle aldrig sett henne gympa hemma.

Plötsligt, den brillanta lösningen hon visste skulle tillfredsställa båda. Han för att att hon gjorde något åt sitt presumtiva beroende. Hon för att nu skulle hon äntligen kunna besöka ett spa utan fördömande blickar som anklagade henne för slöseri. Dessutom hade hon snabbt och instintivt valt Ystad med tanke på närheten till Wallander. Här skulle hon kanske få den inspiration hon behövde för att få färdig sin deckare. Kanske var det också något litet mord på gång. I den miljön kan man aldrig veta.

För Kalles skull hade hon också i åtanke att beställa en kinesisk medicinsk massage, kallad Tuina kombinerat med akupunktur. Total terapi på alla viktiga punkter i kroppen följt av barfotapromenader efter strandkanten. Som grädde på tårtan skulle hon sedan bada i en liten pool med bubblor som smekte hennes kropp, njuta av de fyllda champagnglasen och chokladbitarna på utsökta små tallrikar,för det lekamliga, strategiskt utplacerade på kanten.

Allt sinnesupplevelser , godis för hjärna och kropp, som redan nu lockade henne från hem.net. vilket framkallade ett leende från Kalle.

Skriven av: Lagerlings

Tags: ,