Skrivuppgift 41: text av Svinmålla

Färdig. Det hade tagit en hel del tid, nästan hundra år. Men hon var i den priviligierade situationen att upplevelsen av tid skapade hon själv. Om det så hade tagit hundra år….. hade det inte haft någon betydelse. Upplevelsen var intensiv och självskapad. Den insikten var den verkliga befrielsen, slutet på sökandet. Redan som liten hade hon drömt om detta, men kraven från omgivningen hade lett fötterna på vägar som visserligen gav en inkomst, men tillfredsställde aldrig helt hennes inre. Någonstans fanns alltid drömmen.

Med ögon som fortfarande var nyfikna, fantasiens hjälp och studier hade hon startat projektet i garaget. Tre kala väggar och en stor dörr mot norr hade varit hennes livsrum. Bilen hade fått stå utanför och rosta sönder. Endast några delar var användbara eftersom det mesta var av plast. Alla andra nödvändiga delar hade hon köpt när hon fortfarande hade en inkomst och beslutet var taget. I början hade skratten från omgivningen varit responsen hon fått. Nu börjar det gå galet, mumlades det. Dessutom fick hon höra att resultatet av projektet var en förbjuden produkt. Men låt henne hållas då stör hon ingen. En svår tid. Men till slut var hon bortglömd, inte längre existerande för andra. Egentligen ingenting. Bara en flinga i Universum om ens det, totalt utan betydelse, hade hon läst någonstans.

Då hade hon känt att det äntligen var möjligt att arbeta och tänka utan störande moment.

Det var väl inte så dumt att promenera på stigar, känna dofter av kaprifol och annat. Men allteftersom asfalten tog över blev det så gräsligt tråkigt och ingen verkade kunna stoppa den massförstörelse av naturen som pågick. Allt skulle urbaniseras.

Dessutom var tiden mogen för projektet. När man ändå ska iväg snart kan man lika gärna göra det på ett flygande ”tefat”, drivet av solen och låta det fysiska skötas enligt jordiska regler. Om hon nu inte längre existerade var väl egentligen allt möjligt?

Drömmen som liten var inte exakt så, då rörde det sig mer om flygande mattor. Men omständigheterna varierar, tekniken förbättras, nya möjligheter skapas att förverkliga drömmar. Visserligen hade det varit och var fortfarande förbjudet att flyga omkring med egna ”tefat”. Men hon ansåg att när Eva åt av äpplet blev det verkligen fart på livet. Då lärde sig människan att ifrågasätta och hoppa över skacklarna som band henne. Ta till exempel trafikplaneringen. Något hon aldrig riktigt förstått. Istället för att skapa en kaotisk trafiksituation på jorden, förstöra naturen och förgifta djur och människor kunde planeringen ha varit en annan. Varför gavs aldrig varje liten människan en chans att vara fri som en fågel, något många drömt om under hundratals år?

Men idag är det ingen tid för spilld mjölk. Hon undrade var det ordspråket kom ifrån. Kor hade hon inte sett på länge och mjölk var ingen favorit. Istället tänkte hon på skrattar bäst som skrattar sist, kanske något elakt, men hon hade aldrig ansett sig vara ett helgon. Under alla förhållanden tänkte hon skratta och njuta av att det inte längre fanns någon strävan efter att realisera något. Bara uppleva intensivt med hela sitt jag hur det kändes att vara en fågel hurrän om vingarna var ett soldrivet ”tefat”.

Skriven av: Svinmålla

Tags: ,

  1. Kul infallsvinkel, vi andra har tagit fasta på den yttre miljön, men du har istället låtit dom hundra åren bli en resa i en människas inre.
    Visst funderar man ibland på hur det skulle vara att gå in i sina egna nörderier totalt men hundra år och enbart egna tankar låter på samma gång lite skrämmande.
    Bra fajt.

    Svara

  2. Från Eva och äpplet till trafikplanering, ett tvärt kast får man säga. Du har fått till en lite svävande stämning i texten, bra jobbat.

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *