Skrivuppgift 41: text av Penningört

Det är en fin vårdag, solen skiner och fåglarna kvittrar. Jag bestämmer mig för att gå en sväng för att rensa hjärnan lite grand. Jag stänger till och med av linserna. Ingen förstärkt verklighet, inkommande meddelanden eller riktade annonser idag. Ja, jag har betalat de extra krediterna det kostar att stänga av
flödet. Färre och färre gör det så de höjer priset lite varje år men jag vill kunna vara för mig själv ibland.

Vid det gamla radiohuset har någon stannat. Antagligen en turist; han står stilla och tittar mot huset. Jag antar att han har en guide i öronen och får arkivbilder projicerade ovanpå betongkomplexet. De som bor i bostäderna som inryms i medietemplet från 1900-talet klagar en del på den här sortens besökare har jag hört. Fast jag förstår inte varför, det är ju bara att filtrera bort turisterna.

Annars är det glest mellan flanörerna idag. Jag går backen ner förbi en byggarbetsplats. Till slut rev de det gamla TV-huset. Det räcker med att spara ett tidstypiskt betonghus var argumentet. Det blev visst en del protester bland de äldre som bor häromkring. De hade en gammal bild på en nedhuggen ek som symbol. Deras motto var: ”Inte ett hål till!”. Lite fånigt kan man tycka, både eken och TV-huset kan ju stå där när man tittar genom linserna.

Jag svänger höger in på Hjalmar Mehrs gata. Här är allt byggt i 00-talstil; släta fasader, automatstyrda ljusinsläpp, inga värmeläckage och helt självunderhållande. Det är annat det än de gamla stenhusen, med massor av fönster och balkonger och jag vet inte allt, som man hittar bara några kvarter bort. Det är verkligen påfallande hur mycket de gamla husen kräver, det är alltid åtminstone en större renovering som pågår.

Jag fortsätter mellan de nya husen på väg ner mot vattnet. Det är tyst här. Husen håller fåglarna borta för att slippa nedskräpning. De fordon som pilar förbi tillhör uppenbarligen de välbeställda. De här nya modellerna är i princip helt tysta. Jag möter en kvinna som inte har kopplat ur linserna. Hon går för egen maskin men har bara kontakt med omgivningen via sina linser. Jag försöker inte ens hälsa.

Jag kommer in i den del av staden där alla vaktbolag håller till. De hyrde tacksamt in sig i de gamla ambassadbyggnaderna när dessa spelat ut sin roll. Jag fortsätter ner till vattnet. Här hörs åter fåglarna. Det var skönt att vara frånkopplad en stund men nu måste jag slå på igen. Annars kan något system tycka att jag saknas. Det känns lite konstigt när filtren slår igång men snart är allt som vanligt igen. Det är bara något skumt pipande som stör, jag måste få lurarna justerade.

Skriven av: Penningört

Tags: ,

  1. Förstärkt verklighetsuppfattning genom linser och inkommande reklam som man måste betala för att slippa. Känns tyvärr som närmare än hundra år.
    Problemet med ett av styckena är, att det blir lite lokalsatiriskt, vet inte om folk ute i landet känner till ekstriden utanför radiohuset med pensionärer hängande i grenarna. Lägger in en länk.
    http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13952801.ab
    En kul fajt i alla fall, känner igen mig som Stockholmare.

    Svara

  2. Tumme upp! Bra fajtat!

    Det enda jag liksom blir lite FÖR nyfiken på är det här med vaktbolagen – där rycks jag ur berättelsen och tänker två saker (som stör ut läsningen):

    1) VAD är det som har hänt mellan nu och denna framtid? Vaktbolag istället för polisstat? Rädsla? Fahrenheit 9/11-tes?

    2) Varför inga ambassader längre? För att vi inte har länder? För att man inte kan/behöver/får resa utanför sin fysiska sfär?

    Som du ser är ju mina tankar ett tecken på att jag vill veta mer och läsa mer, så om detta hade varit upptakten på en längre text hade du haft mig i ditt författargrepp. Men som det är nu stannar min läsning och mitt flow upp för att jag måste börja tänka. Haha!

    Jag har inget förslag på någon mening att lägga till eller så, detta är mest en iakttagelse!

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *