Skrivuppgift 41: text av Gråbo

Jag går mot skolan, den 24 April 2112. Snart, snart är denna månad slut, och då är också min bestraffning slut; det är inte så himla kul att GÅ den dryga kilometer det är till skolan varenda dag. Men så går det väl, om man vägrar vara med på idrotten. Det är, i mina ögon, helt onödigt att motionera eller röra sig, eftersom det finns helt ofarliga piller som gör att man får en mer hälsosam kropp, om man nu vill ha det. Alltså är det väl befogat att strunta i att delta i de tramsiga idrottslektionerna? Men nej, då får man sitt straff. Att behöva gå ända till skolan, i en hel månad. Det hade ju varit ganska så mycket skönare att bara flyga, som alla andra gör.

Nåja, det regnar ju inte i alla fall, tänker jag och tittar upp mot den vita himmelen. Det gör det aldrig, i och för sig, på grund av taket som byggdes när ozonlagret fick för många hål. Taket släpper in ljus, men ingen farlig strålning, och inte heller något regn. Det finns några avancerade hål som gör att kretslopp och grejer fortfarande fungerar men ärligt talat, vem orkar lyssna på naturkunskapslektionerna? Huvudsaken är att det inte regnar eller snöar. Inte för att jag vet hur det är, men jag har hört från min mormor, och läst i gamla böcker, om hur det var förr i tiden. Jag försöker tänka mig hur det är att stå i regnet. Som en stor dusch, fast utomhus? Jag står där ett tag och försöker komma på hur det skulle kännas, men det går inte så bra. Kläderna hade ju blivit alldeles blöta! Jag skakade på huvudet. Det måste ha varit så skumt, det här konceptet ”förr i tiden”.

Fast.. det kanske inte var bara dåligt ändå. Mormor säger att ingenting går upp emot doften av sommarregn på varm asfalt. Eller nyklippt gräs, eller blommande liljekonvaljer. Hon påstår att de ämnen som utsöndras i luften nu för tiden (de naturliga dofterna försvann någon gång samtidigt som regnet, jag vet inte riktigt) är syntetiskt framställda och inte alls kan mäta sig med de äkta dofterna. Men alltså, vad vet hon? Hon börjar säkert bli förvirrad i sin gamla ålder. Eller så hade hon det bättre i sin ungdom och bara inbillar sig att allting, även dofterna, var bättre då. När jag kommer fram till skolan hinner jag tänka att jag ändå är glad att jag lever i nutiden. Allting är digitaliserat och i pillerform om man vill ha det och så enkelt och smidigt. Till och med att promenera nästan en hel kilometer känns okej. De nya Nike-skorna har faktiskt moln i sulorna, på riktigt (okej, framställda i laboratorium, men ändå, riktiga moln!), så man bara studsar fram.

Skriven av: Gråbo

Tags: ,

  1. Tack, jag vill nog inte uppleva framtiden. Men den attityden finns nog redan tyvärr Det finns många som skulle få panikångest av att gå en kilometer.
    Kul att du vände sinnesnärvaron från det vanliga, till bristen på intryck och enbart funderingar kring hur dom skulle upplevts.
    Fin fajt.

    Svara

  2. Det är en härlig text som jag tror stämmer med en människa som bejakar livet i framtiden, ”jag är ändå glad att jag lever i nutiden”, Gå, när man kan flyga till skolan, vem vill det? Inte jag iallafall. En fin balans mellan vad som fanns och lösningarna på problemen, som skulle kunna stämma. Mycket står mellan raderna.
    Fin fajt.

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *