Skrivuppgift 39: text av Quiche

Hur kom jag hit? Idag verkar det som ingenting fungerar, jag borde ha suttit ensam någonstans och tänkt.

EU.s nyaste är att vi ska kasta färska ägg, informerar talaren. Detta bland mycket annat om Merkel, spanjorer, italienare, portugiser och bottenekonomier.

– Helt oacceptabelt dravel! Tanken som dök upp var kristallklar, nästan otäckt röstlik.

Samtidigt en inre visualisering av en action- scen i riktigt slow motion: En arm som dras bakåt, fylls med energi och indignation, börjar en elegant framåtriktad rörelse och, plash, där sitter det, helt perfekt mitt i pannan. Långsamt rinner vitan och gulan ner över ögonen, kinderna, rakt nerför halsen och tar sedan en mer difus väg över en välpressad armanikostym. En riktig rysare. Ett konstverk i tiden.

– Jag ser vad du tänker. Själv har jag tänkt något liknande men inte precis med ett ägg. Mitt vapen är betydligt mer definitivt, men endast för bruk i den virtuella världen, åtminstone på dessa breddgrader. Eller, kanske inte?

Observerar omgivningen. Ingen talar med mig. Då måste det vara fantasiprodukter av en mycket egendomlig beskaffenhet. Plötsligt rädslan. Håller jag på att bli ett kliniskt fall. Två röster talar inom mig, den ena värre än den andra.Och så scenen av en handling jag inte trodde fanns på min repertoar. En dröm? Möjligen en vaken dröm. Kanske med retorisk påverkan? Drömmar lär vara produkter av det omedvetnas verksamhet. Vilken miljö råder då i mitt omedvetna, eftersom jag står här på torget, lyssnande på inre röster, som enligt min bedömning kan klassificeras som terroriströster? Inte bra, skulle Jack Richard ha sagt. Samtidigt kan man inte komma ifrån att Jack är en mycket våldsam gestalt, blodet skvätter runt honom och detta i rättvisans namn.

Kan det ha varit något talaren sagt som startat denna egendomliga fantasisituation? Det enda jag kommer ihåg är att om vi inte går den rätta vägen går allt åt helvetet. Ren skrämseltaktik. Sen hade han lagt till något vagt om kärlek till alla människor, att inom en icke definierbar period skulle ekonomieländet vara över, alla skulle ha jobb, kunna kasta färska ägg och annat bla, bla, bla.

Det var då som det hela brutit ut. Vad jag själv inte ens kunnat ana hade tvingats på mig. Vågfloden av tankar och bilder hade sköljt över mig trots att det aldrig varit min avsikt. Eller var det något jag verkligen skulle vilja vara kapabel att göra? Kanske måste jag inse att det faktiskt var jag som talat, att min innersta natur uppenbarat sig och höga röster därinne förkunnat vad jag aldrig kommer att anförtro min tunga. Någonstans har jag läst, att det enda man kan göra i detta läge är att lyda och följa de till synes främmande impulserna. Det tänkar jag inte göra. Dessutom har jag inget ägg med mig. Det mer definitiva vapnet får jag ta som en metafor för en ursprungsreaktion som kommer upp till medvetandet när dravel, lögner och liknande invaderar luftrummet.

Lättad över att så vettiga tankar uppenbarar sig, känner jag lugnet återvända. Ännu finns en marginal för sunt förnuft. Men något borde göras. Varför inte bua lite grann? Med ord och ljud skulle jag kunna ifrågasätta draveltalaren och visa att hans skrämseltaktik inte faller i god jord. Om äggkastning och mer definitiva vapen i verkligheten kan anses vara ensidiga, olämpliga eller rent av farliga handlingar, vore kanske en ordljudtaktik en bättre lösning. Nu gäller det bara att med retorikens förtrollande kraft förföra alla andra runt omkring mig så att de ansluter sig till min våglängd. Svårt, men möjligt. Början kan vara ett sensuellt viskat..buuu…som söker sinnlig respons hos de som står närmast. Ett risktagande, det kan missförstås. Men utan tvekan spännande. Kanske blir dagen bättre än vad den verkat från början.

Skriven av: Quiche

Tags: ,

  1. Det här är en text som minsann kräver en hel del av sin läsare. Först blev jag inte klok på den alls, jag snubblade och fick inte rätsida på vem som sa och tänkte vad. Men jag ville förstå! Vilket väl måste sägas vara ett gott betyg 🙂

    Nästa genomläsning gjorde det mer begripligt och gav en intressant inblick i – som jag uppfattar det – tankarna hos en människa på väg in i en psykos.

    Finns det något man kan göra för att underlätta läsningen? Jag har inget svar att ge, utan nöjer mig med att säga att det var både krävande och underhållande. Fint fajtat!

    Svara

  2. Det jag tycker texten verkligen lyckas med är att beskriva hur ens tankar kan vandra så långt, så snabbt och så konstigt. Nu har jag kanske en rätt så livlig fantasi och jag dagdrömmer en hel del men jag kände igen mig i de vindlande tankegångarna. Jag kan verkligen kastas mellan olika tankar bara för att helt plötsligt komma på mig att undra var jag är och vart jag är på väg.

    Det är dock väldigt svårt att beskriva detta i text och även om författaren kommer en bra bit på vägen så är det lätt hänt att gå vilse i texten och man får ta ett steg tillbaka och läsa om. Det är dock inte alltid något negativt, ibland behöver man det som läsare.

    Svara

  3. Pennan överträffar svärdet, ordet överträffar ägget. Som Suffle skriver så behöver man läsa den några gånger, skulle ju varit kul om man fått reda på varifrån EU hade fått ideerna. Men jag tycker i och för sig att debatterna där liknar äggkastning ibland, så steget kanske inte är så långt.
    En filosofisk fajt som kräver sin läsare, men kul var den.

    Svara

  4. Jag tycker att det märks att skribenten vågat släppa taget och associera fritt, vilket ju var meningen med uppgiften. En idé som blir en tydligare tanke allteftersom texten flödar. Och ut kommer en massa sköna idéer. EU säger att vi ska göra oss av med ägg som inte håller måttet, men när det blir att EU säger att vi ska ”kasta ägg” så öppnas den dubbla betydelsen och bär framåt.
    Det finns flera saker att bygga vidare på i detta: hur en ”normal” människa plötsligt börjar höra röster, hur en byråkrat plötsligt får nog eller något annat.
    Fin fajt.

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *