Skrivuppgift 38: text av I’ll Remember April

Lyckoslanten var fylld av roliga, harmlösa aprilskämt; som att ta en tvål och rita sprickor på spegeln i badrummet eller det klassiska plånbokstricket med plånboken fäst i fiskelina och så snart någon tror sig ha gjort ett fynd – rycks det undan. Här skulle man istället för plånbok satsa på en inslagen godisbit. Jag bestämde mig för att utföra spruckna-spegel-tricket och gick upp tidigare än till och med pappa, och trots att jag verkligen gjorde tvålkanten skarp såg det inte ut som något annat än tvål på spegeln. I alla fall om man tände badrumsbelysningen. Och det gjorde man ju alltid.

Aprillureriet föll inte i god jord, men som första april var en söndag hade jag ju hela dagen på mig att komma på en uppföljare. Lillasyster Anna fick vara med i planeringen. Ja, hon utgjorde hela förutsättningen för det nya lureriet och jag drillade henne hårt i hur hon skulle rusa till mamma, och skrika och nästan gråta och berätta den hemska sanningen, som jag hoppades skulle skapa känslor av sorg och kanske ånger och sedan lycka – när det visade sig att det bara var ett aprilskämt. I ett obevakat ögonblick tog jag ketchupblodet ur den röda flaskan, sprang in i badrummet och kletade in det i håret och lät det konstfullt slingra sig ner i smala rännilar över hela pannan. På håll skulle det absolut se verkligt ut! Jag hade lite ketchup kvar till att smeta in på elementet, där olyckan skulle ske.

Vi gjorde oss redo. Anna var alls inte lika engagerad som jag och hon var rädd att mamma skulle bli arg. Det blev hon också. Topp, tunnor rasande. Dessutom sa hon att jag inte var riktigt klok. Hon visade ingen sorg och ingen ånger och glad blev hon verkligen inte. Bara arg, alltså.

Straffet blev att gå med sopor varje dag – och det visste både mamma och pappa att jag hatade. För att komma till soprummet måste man gå i långa, mörka, prångiga källargångar. Och lukten var så stinn av förruttnelse att jag kräktes nästan varje gång. Mamma pläderade för att jag skulle ha ett kännbart straff, och att det skulle inpräntas i mig hur olämpligt mitt uppträdande var. Inget hjälpte. Inte ens att jag visade upp lyckoslanten med tipset om ketchup som blod – nej, mamma hade blivit rädd när Anna kom springande och talade om att jag var död. Jag hade bara sett arg.

Jag bad Anna att följa med ner till soprummet. Men si det ville hon inte. Hon sa att mamma hade sagt att hon inte skulle låta mig tvinga henne till något. Så jag gick. Med tunga steg och när jag började närma mig stanken vände jag mig bort, drog ett djupt andetag och höll andan – ända till jag var tillbaka på samma ställe igen. Vilken befrielse att åter få dra in någotsånär obesmittad luft!

Runt kvällsmaten satt vi med den nya transistorradion på. Den var vit och röd med en lång antenn; pappa hade köpt den i Stockholm. Nyheterna berättade om den förrymda mördaren Axel Berg, som rymt från fängelset i Falun. Han troddes ha tagit sig upp till Orsa Finnmark efter att ha rånat banken i Mora, och stora polisresurser ägnades hans tillfångatagande. Allmänheten i Orsa uppmanades till försiktighet. Man misstänkte att sagde Axel Berg var beväpnad och att han hade rånpengarna – hela 250000 kronor i en väska med ordet sport på. Mamma och pappa pratade om rånmördaren och de försökte dra sig till minnes mordet han satt inne för, och därefter spann de vidare om vad man kunde göra för 250000 kronor.

I min fantasi levde han mer eller mindre som fredlös uppe i Noppikoski men suktade efter att komma ner i bygden och mörda några flera. Jag målade upp en bild av en blek och smutsig man med grymma ögon och alldeles för långa naglar.

I två dagar hade sopbärandet gått bra men jag avskydde det ännu mera än tidigare, och såg fram emot sista gången. Tog trappen ner mot källargången i tre skutt och sprang till dra-efter-andan-stället, låste upp och hivade in påsen. Då, precis då, släcktes ljuset och jag kände den omisskännliga lukten av cigarrettrök. Nästan ingen rökte av de jag kände. Bara Agnetas morbor och doktor Nyberg, men de rökte pipa. Det här var definitivt cigarrettrök. Längre bort i gången såg jag en man närma sig; det glimmade till i grymma ögon och jag sprang. Sprang för livet och precis när jag nådde trappans krön föll jag handlöst och tog emot mig med händerna. AAAAJ! Det gjorde så ont att jag tappade andan, och värken bara vräkte på mera och mera och fyllde till sist hela huvudet. Jag kved och grät och precis då öppnades dörren bakom mig och jag visste att min sista stund var kommen. Jag gjorde som när jag mötte björnen. Spelade död. När han skulle gå ut ur huset vågade jag kisa med ena ögat och såg en clown med cigarrett i ena handen och en väska med ordet sport på i den andra. Utanför vräkte regnet ner.

Mamma och pappa trodde inte ett ord av vad jag berättade, inte ens att jag hade så ont i högerhanden att minsta beröring fick mig att skrika. Och det skulle bli värre. Dagen därpå kunde jag inte sätta på mig min kofta ens och handen och armen hade svullnat rejält.

Portvakten höll på att skura porttrappen och muttrade om att det var så svåra färgfläckar och att vi barn borde veta bättre än att måla på sten. Jag sa att det var en clown. Men det gick inte hem.

I skolan skrev jag med vänster hand och fröken Lindqvist tyckte nog att jag var väl tillgjord. Vi hade roliga timmen och Hans, som alltid skickade roliga brev till mig med morötter som sa roliga saker (han var rödhårig), skulle berätta nya skämt och som vanligt höll han sig till växtriket. Den handlade om två tomater som var ute och gick. En tomat blev påkörd och då sa den andra: Kom ketchup så går vi! Gissa om vi skrattade, men Hans stod inte kvar som han brukade för att njuta av våra skratt och applåder – nej han rusade ner och ut, rundade skolhuset och nådde killtoan – försent. Resten av lektionen var han försvunnen, men på rasten var Peter på toan och då hittade han Hans och blev ombedd att hämta rena kläder hemma hos honom.

Hemma var allt som vanligt. Mamma berättade dock att portvakten hade sagt att vi barn inte fick rita på trappen. Jag försökte återigen berätta att det var clownen, men mamma hade slutat lyssna när jag förde fram mina teorier om regnet som löst upp färgen och …

Skriven av: I’ll Remember April

Tags: ,

  1. Fin fajt, du lyckas förmedla att storyn utspelar sig för länge sen. Lyckoslanten och synen på barns uppfostran bland annat. Sen balanserar du det bra, mellan verklighet och ett barns fantasi, läsaren vet inte riktigt vad som är vad och det är väl det som är meningen, som en krydda till hela storyn.
    Några synpunkter, jag tycker du kanske skulle snålat in lite på några ställen med text och lagt några meningar till på miljöbeskrivningen av det mörka stinkande soprummet och korridoren för att få mer otäck stämning.
    En kul fajt i alla fall.

    Svara

  2. Menar du skolscenen eller någon annan? Håller med och blev väl lite fången i minnena. 1960 i Orsa. Bröt armen på 13 ställen men Fick gå med den till dess en läkare på Mora lasaretts öronavdelning förstod orsaken till att jag inte kunde ta i hand. Gipsas i tre månader efteråt.

    Jag var fruktansvärt mörkrädd men glömde nog gestalta det.

    Tur man inte blev likadan själv! 🙂

    Svara

  3. Skolscenen kanske, men jag menar inte att du skall förstöra något i själva berättelsen. Vad som hade passat bra in är mer miljöbeskrivning av gången och soprummet, typ ”skuggor från den bleka glödlampsbelysningen” eller liknande. Det hade höjt obehaget mer. Satt själv och jobbade så här med ett inlägg hit som blev lite långt för några veckor sedan, testade att ta bort lite här och var, alltså mest skriva om meningarna, utan att storyn skulle försvinna. Men du kan ju välja att ha kvar berättelsen också, för den är ju bra skriven och så lång är den inte.
    Vad jag funderade över var om du kanske resonerade som jag gjorde när du skrev och själv satt och kortade ner.
    Sen det du berättar i kommentaren, visar ju att verkligheten är ofta värre än dikten. Vilken hemsk upplevelse du varit med om som barn.

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *