april 2012

You are currently browsing the monthly archive for april 2012.

Efter att ha twittrat lite med en av er Pennfajtare – och sedan låtit dessa tweets marinera lite i bakhuvudet under hela onsdagen – så har vi nu kommit fram till att nästa skrivuppgift ska bestå av en miljöbeskrivning.

En snabb googling på ordet “Hemnetknarkare” ger nästan 24.000 träffar och om du inte riktigt vet vad detta missbruk innebär … så erbjuder källan till all visdom (aka Expressen) följande introduktion:

Kanske kollar du först nyhetssajterna, din mejl och uppdaterar statusen på Facebook. Men sen bara måste du kolla vilka nya bostäder som har dykt upp på bostadssajten Hemnet. Inte för att du egentligen letar nytt, men det kan vara bra att hålla koll. Och när som helst kan ju ditt drömboende dyka upp och då vill du inte missa det! Känner du igen dig? Då är du en Hemnetknarkare.

Enligt Expressen ägnar 1,4 miljoner svenskar sig åt detta varje vecka. Men 4 av 10 ska inte ens flytta.

Allvarliga grejer. Allvarligt beroende. Och allvarliga beroenden bör behandlas. Helst på ett behandlingshem, gärna med 12-stegsprogram och gruppterapi. Kanske en skrivövning också.

Därför är veckans uppgift för dig: Hur ser ett behandlingshem för Hemnetknarkare ut?

Du löser din text precis hur du vill. Fakta, fiktion, mäklarannons … bara den innehåller lustfyllda miljöbeskrivningar.

Uppgiften sträcker sig från onsdag 25 april till onsdag 2 maj

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Hemnetknarkare

Veckans pseudonym kommer att bli olika mäklare i Stockholm
Veckans tag på texterna blir hemnet

Tags: ,

Tinnar och torn
som inte längre står kvar
Grus och sandkorn
där du och jag en gång var

Skriven av: Örnbräken

Tags: ,

Efter en stunds tjatande och jag lovat att inte använda tidsmaskinen för att besöka någon gammal klädrea, hade jag fått låna den av Anna. Vill ni veta mer om maskinen, kolla här.

Jaha, då var man framme, mitt eget förortscentrum om 100 år, ser ännu mer övergivet och ruffigt ut än det gjorde på min tid. ICA har bytt namn till Wallmart, det finns i alla fall en telebutik bredvid tunnelbanan.

Sätter mig på en parkbänk, bredvid mig sitter en äldre kvinna, klädd i en syntetiskt glansig silveroverall. Hon hoppar till och stirrar på mig, jag stirrar tillbaka och det finns något bekant hos henne.

”Va är det du ,”utbrister hon.
Nu känner jag igen henne, samma uppnäsa, samma höga kindben, visserligen hundra år äldre, men det är min grannes tioåriga dotter.
Jag förklarar för henne hur jag hamnat här i tiden, hon verkar mest ointresserat teknikblase, men tycker det är kul att träffa mig.
”Vad gör du nu för tiden” frågar jag.
”Pensionär, numera går man ju i pension vid hundra jämt, men jag gick vid nittio, blev av med jobbet som flygvärdinna, ingen flyger längre” sen pekar hon mot telekombutiken.
”Vad har telekombutiken med ditt gamla jobb att göra” undrar jag.
”Det är ingen telekombutik det är en teleporteringsbutik, man teleporteras nuförtiden. Du ser ju vad det ställt till med, centrumet är ju helt övergivet, det är ju mycket roligare att shoppa i New York, London eller Paris. Det är bara dom fattigaste som bor här nere runt centrumet, som handlar på Wallmart, dom har inte råd att teleportera sig.”

”Hur är det annars då” frågar jag, ”jag minns det här stället som en smältdegel. Invandrare pensionärer, medelklass och ungdomsgäng, det var en så skön blandning i området. ”
Hon ser ledsen ut, ”kom med skall jag visa dig” suckar hon.
Vi går backen uppför min gata, bort mot mitt gamla radhus, dom gula fasaderna i 50-talstegel är sig lika men garageportarna är gröna.
”Man har tagit fram originalfärgen, lägenheterna är hopslagna tvåor och rätt exklusiva eftersom innerstan nu för tiden sträcker sig hit ut,” förklarar hon.

Det lilla torget mellan trevåningshusen i gult tegel, där dom tappra butiksförsöken aldrig överlevde på min tid har i alla fall en restaurang, det luktar exotiskt.
”Tjetejeniskt berättar hon, det är den hippaste mattrenden just nu, men restauranger från Ulan Bator kommer starkt i hela innerstan. Det här torget heter numera Mediatorget, bakom det höga järngrinden där du bodde, byter gatan namn till Finansvägen.
”Va” utbrister jag undrande, stirrar på den höga muren och grinden som delar av gatan.
”Hela din gamla smältdegel är förstörd, området är lokalsegregerat. Det började med valfriheten på din tid, man kunde välja skola dagis och annat. Folk valde efter sin egen livsstil och sysselsättning, för det kändes tryggast och bekvämast att vara bland likasinnade.
Dessutom var det bra om man kunde nätverka och knyta karriärkontakter, samtidigt som man drog på barnen bävernylonoverallerna på eftermiddagen. Sen fortsatte det av bara farten och blev så här. Längre bort ligger Vårdbacken och Konsultstigen.
Muren är för att finansfolket inte vill att media skall ha full insyn, men ibland har dom grillfest , då släpps mediamänniskorna in och äter gratis”

Jag suckar djupt och tackar för guidningen. Hon frågar om jag vill hänga med hem till henne på kaffe, hon bor på Beslutsgränd en bit härifrån och är gift med en politiker, men jag tackar nej och vi skiljs åt.
Jag fortsätter tillbaka ned mot centrum, helt säker på att hitta min smältdegel där.

I det övergivna nedslitna centrumet bor dom som inte har råd att välja.

Skriven av: Lomme

Tags: ,

Jag stirrar ut över viadukten och skakar på huvudet. Det är helt obegripligt bara.

”Vad är det?” säger Estelle.
”Jag läste en wiki om Söders historia igår och det var en massa om Bellman, sjön Fatburen och tobaksodlingar på slätterna borta på östra Söder …”
”Östra Söder, är det ditåt?” säger Estelle och pekar.
”Nja, det där är öster nu, öster innan Kometen var lite mer ditåt” säger jag och pekar.
”Ah.”

Vi börjar promenera igen. Varje dag bör man gå i minst 30 minuter, De säger att våra kroppar kommer förtvina helt annars, men det är inte så många som vare sig har tid, råd eller ork att ge sig ut och gå. Man måste ha speciella skor och utrustning. Det är dyrt med skor som man går bekvämt i och syrgastuber är inte direkt gratis heller.

”Men det knäppaste av allt med Söders historia”, fortsätter jag. ”Är att typ här där vi går just nu, här brukade det vara vatten!”
”Nä! Vatten?”
”Ja, det här området kallades Årstaviken och var värsta pittoreska stället, du skulle sett bilderna de hade på wikin. Det var små hus som låg på branten där borta och folk odlade saker.”
”Direkt i marken? Dog de inte av det?”
”Haha! Det var ju inte samma som nu ju, förut odlade man en massa saker i marken. Kan du inget om historia alls?”
”Inte mitt starkaste ämne precis.”

Vi går vidare på viadukten i tystnad.

”Vatten! Det låter helt knäppt”, säger Estelle.

Skriven av: Kvickrot

Tags: ,

Hen rätar på sig. Ryggen knakar. Det är en intressant utgrävningsplats de är på, men myndigheterna vill att det ska gå snabbare, tiden räcker inte till, motorvägsavfarten måste byggas.

De vet ganska mycket om platsen i fråga. Stenhusen som stod här byggdes under slutet av 1800-talet och början på 1900-talet, i närhistorien, inte direkt antiken. I arkiven har de hämtat den gamla stadsplanen och vet att här låg både Dalagatan, Västmannagatan, Upplandsgatan och den långsträckta Rådmansgatan, tvärsöver hela området.

De har också sonderat de digitala arkiven och sett många bilder (alla i fyrkantigt format, med ram och lätt sepiafärgade) som togs strax innan Den Stora Gröna Vågen – som följde på 1970-talets mindre Gröna Våg. Plötsligt ville ingen bo i centrala Stockholm längre, utflyttningen gick snabbt, till alla Sveriges landsändar. Först tog de kriminella över, sedan råttorna, sedan maskrosorna.

Stenstaden föll i bitar nästan omgående. Alla var förvånade. Naturens lagar skiljde inte på vare sig Stadshustorn, kyrkoväggar eller teppanyakihällar. Kulturessäisterna bloggade syrligt om att öppna planlösningar inbjuder till frodande ogräs.

Nu ska här byggas en väg som ökar framkomligheten mellan norra och södra Sverige. Den planerade avfarten ska byggas via en brorondell upp från det gamla Norra Bantorget till vad som brukade kallas Tegnérlunden. Men arkeologerna måste först undersöka, kartlägga, hitta de viktigaste lämningarna. Det går nog ganska snabbt, tycker myndigheterna. Det är ju begravningsplatserna som säger något om människorna. Inte Vasastan.

Skriven av: Åkerfräken

Tags: ,

Färdig. Det hade tagit en hel del tid, nästan hundra år. Men hon var i den priviligierade situationen att upplevelsen av tid skapade hon själv. Om det så hade tagit hundra år….. hade det inte haft någon betydelse. Upplevelsen var intensiv och självskapad. Den insikten var den verkliga befrielsen, slutet på sökandet. Redan som liten hade hon drömt om detta, men kraven från omgivningen hade lett fötterna på vägar som visserligen gav en inkomst, men tillfredsställde aldrig helt hennes inre. Någonstans fanns alltid drömmen.

Med ögon som fortfarande var nyfikna, fantasiens hjälp och studier hade hon startat projektet i garaget. Tre kala väggar och en stor dörr mot norr hade varit hennes livsrum. Bilen hade fått stå utanför och rosta sönder. Endast några delar var användbara eftersom det mesta var av plast. Alla andra nödvändiga delar hade hon köpt när hon fortfarande hade en inkomst och beslutet var taget. I början hade skratten från omgivningen varit responsen hon fått. Nu börjar det gå galet, mumlades det. Dessutom fick hon höra att resultatet av projektet var en förbjuden produkt. Men låt henne hållas då stör hon ingen. En svår tid. Men till slut var hon bortglömd, inte längre existerande för andra. Egentligen ingenting. Bara en flinga i Universum om ens det, totalt utan betydelse, hade hon läst någonstans.

Då hade hon känt att det äntligen var möjligt att arbeta och tänka utan störande moment.

Det var väl inte så dumt att promenera på stigar, känna dofter av kaprifol och annat. Men allteftersom asfalten tog över blev det så gräsligt tråkigt och ingen verkade kunna stoppa den massförstörelse av naturen som pågick. Allt skulle urbaniseras.

Dessutom var tiden mogen för projektet. När man ändå ska iväg snart kan man lika gärna göra det på ett flygande ”tefat”, drivet av solen och låta det fysiska skötas enligt jordiska regler. Om hon nu inte längre existerade var väl egentligen allt möjligt?

Drömmen som liten var inte exakt så, då rörde det sig mer om flygande mattor. Men omständigheterna varierar, tekniken förbättras, nya möjligheter skapas att förverkliga drömmar. Visserligen hade det varit och var fortfarande förbjudet att flyga omkring med egna ”tefat”. Men hon ansåg att när Eva åt av äpplet blev det verkligen fart på livet. Då lärde sig människan att ifrågasätta och hoppa över skacklarna som band henne. Ta till exempel trafikplaneringen. Något hon aldrig riktigt förstått. Istället för att skapa en kaotisk trafiksituation på jorden, förstöra naturen och förgifta djur och människor kunde planeringen ha varit en annan. Varför gavs aldrig varje liten människan en chans att vara fri som en fågel, något många drömt om under hundratals år?

Men idag är det ingen tid för spilld mjölk. Hon undrade var det ordspråket kom ifrån. Kor hade hon inte sett på länge och mjölk var ingen favorit. Istället tänkte hon på skrattar bäst som skrattar sist, kanske något elakt, men hon hade aldrig ansett sig vara ett helgon. Under alla förhållanden tänkte hon skratta och njuta av att det inte längre fanns någon strävan efter att realisera något. Bara uppleva intensivt med hela sitt jag hur det kändes att vara en fågel hurrän om vingarna var ett soldrivet ”tefat”.

Skriven av: Svinmålla

Tags: ,

Det är en fin vårdag, solen skiner och fåglarna kvittrar. Jag bestämmer mig för att gå en sväng för att rensa hjärnan lite grand. Jag stänger till och med av linserna. Ingen förstärkt verklighet, inkommande meddelanden eller riktade annonser idag. Ja, jag har betalat de extra krediterna det kostar att stänga av
flödet. Färre och färre gör det så de höjer priset lite varje år men jag vill kunna vara för mig själv ibland.

Vid det gamla radiohuset har någon stannat. Antagligen en turist; han står stilla och tittar mot huset. Jag antar att han har en guide i öronen och får arkivbilder projicerade ovanpå betongkomplexet. De som bor i bostäderna som inryms i medietemplet från 1900-talet klagar en del på den här sortens besökare har jag hört. Fast jag förstår inte varför, det är ju bara att filtrera bort turisterna.

Annars är det glest mellan flanörerna idag. Jag går backen ner förbi en byggarbetsplats. Till slut rev de det gamla TV-huset. Det räcker med att spara ett tidstypiskt betonghus var argumentet. Det blev visst en del protester bland de äldre som bor häromkring. De hade en gammal bild på en nedhuggen ek som symbol. Deras motto var: ”Inte ett hål till!”. Lite fånigt kan man tycka, både eken och TV-huset kan ju stå där när man tittar genom linserna.

Jag svänger höger in på Hjalmar Mehrs gata. Här är allt byggt i 00-talstil; släta fasader, automatstyrda ljusinsläpp, inga värmeläckage och helt självunderhållande. Det är annat det än de gamla stenhusen, med massor av fönster och balkonger och jag vet inte allt, som man hittar bara några kvarter bort. Det är verkligen påfallande hur mycket de gamla husen kräver, det är alltid åtminstone en större renovering som pågår.

Jag fortsätter mellan de nya husen på väg ner mot vattnet. Det är tyst här. Husen håller fåglarna borta för att slippa nedskräpning. De fordon som pilar förbi tillhör uppenbarligen de välbeställda. De här nya modellerna är i princip helt tysta. Jag möter en kvinna som inte har kopplat ur linserna. Hon går för egen maskin men har bara kontakt med omgivningen via sina linser. Jag försöker inte ens hälsa.

Jag kommer in i den del av staden där alla vaktbolag håller till. De hyrde tacksamt in sig i de gamla ambassadbyggnaderna när dessa spelat ut sin roll. Jag fortsätter ner till vattnet. Här hörs åter fåglarna. Det var skönt att vara frånkopplad en stund men nu måste jag slå på igen. Annars kan något system tycka att jag saknas. Det känns lite konstigt när filtren slår igång men snart är allt som vanligt igen. Det är bara något skumt pipande som stör, jag måste få lurarna justerade.

Skriven av: Penningört

Tags: ,

Jag går mot skolan, den 24 April 2112. Snart, snart är denna månad slut, och då är också min bestraffning slut; det är inte så himla kul att GÅ den dryga kilometer det är till skolan varenda dag. Men så går det väl, om man vägrar vara med på idrotten. Det är, i mina ögon, helt onödigt att motionera eller röra sig, eftersom det finns helt ofarliga piller som gör att man får en mer hälsosam kropp, om man nu vill ha det. Alltså är det väl befogat att strunta i att delta i de tramsiga idrottslektionerna? Men nej, då får man sitt straff. Att behöva gå ända till skolan, i en hel månad. Det hade ju varit ganska så mycket skönare att bara flyga, som alla andra gör.

Nåja, det regnar ju inte i alla fall, tänker jag och tittar upp mot den vita himmelen. Det gör det aldrig, i och för sig, på grund av taket som byggdes när ozonlagret fick för många hål. Taket släpper in ljus, men ingen farlig strålning, och inte heller något regn. Det finns några avancerade hål som gör att kretslopp och grejer fortfarande fungerar men ärligt talat, vem orkar lyssna på naturkunskapslektionerna? Huvudsaken är att det inte regnar eller snöar. Inte för att jag vet hur det är, men jag har hört från min mormor, och läst i gamla böcker, om hur det var förr i tiden. Jag försöker tänka mig hur det är att stå i regnet. Som en stor dusch, fast utomhus? Jag står där ett tag och försöker komma på hur det skulle kännas, men det går inte så bra. Kläderna hade ju blivit alldeles blöta! Jag skakade på huvudet. Det måste ha varit så skumt, det här konceptet ”förr i tiden”.

Fast.. det kanske inte var bara dåligt ändå. Mormor säger att ingenting går upp emot doften av sommarregn på varm asfalt. Eller nyklippt gräs, eller blommande liljekonvaljer. Hon påstår att de ämnen som utsöndras i luften nu för tiden (de naturliga dofterna försvann någon gång samtidigt som regnet, jag vet inte riktigt) är syntetiskt framställda och inte alls kan mäta sig med de äkta dofterna. Men alltså, vad vet hon? Hon börjar säkert bli förvirrad i sin gamla ålder. Eller så hade hon det bättre i sin ungdom och bara inbillar sig att allting, även dofterna, var bättre då. När jag kommer fram till skolan hinner jag tänka att jag ändå är glad att jag lever i nutiden. Allting är digitaliserat och i pillerform om man vill ha det och så enkelt och smidigt. Till och med att promenera nästan en hel kilometer känns okej. De nya Nike-skorna har faktiskt moln i sulorna, på riktigt (okej, framställda i laboratorium, men ändå, riktiga moln!), så man bara studsar fram.

Skriven av: Gråbo

Tags: ,

De har alltid legat där. Fästningen och Medelhavet. El Barrio har också alltid funnits där, så länge havet haft bruk för fiskare och båtfolk och foten av fästningen haft grottor att bebo. Man karvade ut en lagom håla i det spröda berget och fick en bostad. Man levde av fisk och skaldjur. Grottorna var svala när sommarsolen brände och varma när vintervinden ven från Afrika.

De ligger fortfarande kvar där. Fästningen och Medelhavet, men El Barrio är förändrat. Grottorna som nu ibland hyser människor och ibland vinflaskor är helt dolda. Ovanpå har man byggt fyrkantiga lådor av tegel. Man täcker fasaderna med vit plastfärg och solen fräter snabbt bort den. Man har byggt utan kunskap Det går bra ändå. Man målar bara på igen. Gamlingarna går ofta runt i nattdräkter och filttofflor, några tvättar kläder vid pumpen. Man spelar bingo under de blommande träden. ”Tres, cinco, nueve”, ljuder genom nejden. En tjock man visslar en slinga ur Carmen.

De kommer att ligga kvar där Fästningen och Medelhavet, men El Barrio kommer att ha fått nya innevånare. De dåligt byggda husen som låg vid fästningens fot och tittade mot Medelhavet och Afrika är rivna. Vem kan bo i fuktskadade hus, med elledningarna hängande som svarta lakritsremmar utmed huskropparna, med katter som rafsar i de blommande krukorna, med kackerlackor som om somrarna gärna mumsar på kökets smulor och med familjer, som breder ut sig och använder gatans trappor och prång till vardagsrum?

Människor med guld i fickorna och en fallenhet för unika lägen och charm har byggt nya villor utefter fästningsmuren. Man har rätt byggmaterial, rätt isolering, rätt ventilation. Man har terrasser med markiser som åker ut och in, luftkonditionering som slås på och av, solvärmeceller över poolen och inte en spanjor i sikte. I grottorna där en gång familjer bodde vilar vinflaskor i väntan på världsvana värdar som, ovetande om skövlingen av en unik miljö och förflyttningen av de människor som var rotade här, njuter av utsikten mot Fästningen och Medelhavet. De hör ingen fågelsång, ingen visslar en slinga ur Carmen och över nejden hörs inga spanska mödrar ropa in sina barn till middag.

En man går upp ur sin pool, drar handduken över den brunbrända kroppen och stirrar ut över Medelhavet.

– Tänk att folk en gång badade i de där skummande vågorna, säger han högt för sig själv.

Men Fästningen tiger och Medelhavets fiskar är inte mer.

Skriven av: Maskros

Tags: ,

Precis som med ägg-uppgiften häromveckan så blir denna nya skrivuppgift en ganska fri övning. Din text får bli som den blir, du bestämmer helt själv. Det enda du ska göra är att följa dessa punkter:

  • Ta en promenad i dina omgivningar
  • Se detaljer, lyssna på ljuden, tänk på dofter och hur du upplever din promenad
  • När du kommer hem så sätter du dig ner, blundar en stund och tänker på hur din promenad ser ut om du promenerar där om hundra år
  • Låt din text utspela sig i denna framtida miljö

Du väljer själv om världen finns kvar och ser ut ungefär som idag, eller om det har briserat en atombomb, eller om vi har asfalterat allt. Det är din fantasi. Fiktion, essä, limerick, the choice is yours.

Lycka till!

Uppgiften sträcker sig från onsdag 18 april till onsdag 25 april

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Apokalypso arkeologi

Veckans pseudonym kommer att bli olika typer av ogräs
Veckans tag på texterna blir arkeologi

Tags: ,

Top Model – vet ni hur många år jag har kollat på Top Model och önskat att jag var en av dem som tävlade. Säkert i tio år – och här står jag nu som en av finalisterna i Sveriges första Top Model. Shit, vad det känns bra, Shit! Shit! SHIT! Alltså, shit är verkligen ett ord jag kommit att älska här i LA. Ja, fan du hörde rätt! Vi har faktiskt varit i LA nästan hela tävlingen och det har varit så J…A SKÖNT; Helcoolt. Men vet ni vad jag känner inför morgondagens utröstning? Jo: SKIT! Skit ner er ifall jag inte vinner! Jag vet att jag är snyggast. Jag veta att jag har potential att bli den allra största svenska modellen någonsin. Släng dig i väggen Scorupco! Och Emma – om du var stor, så blir jag MEGASTOR! Bara så att ni vet.

Skriver du ner allt jag säger? Äsch … Mmmm… Jag är nervös. Klart jag är nervös. fattar du vad modellkontraktet och omslaget på Elle betyder? Att ALLA vet vem jag – Elsa Martin – är! Fan vad sjukt! Helt lepra! Ser du, jag skakar hela tiden. Jag kan fan inte sitta stilla, så taggad är jag. Jag vill kicka ASS!

Jag vet att jag borde sova nu. Skönhetssömnen du vet. Vi ska upp tidigt imorgon och göra det där jobbet för Elle – och det är den bilden som avgör om det blir jag eller Ollie. Asså Ollie, hon är ju så jäkla snygg och jag, ja menar vi tycker verkligen att vi är värdiga motståndare och vinnare båda två. Asså, en sak ska du veta att jag är säker på att hon fixat läpparna. Du ser tvivlande ut. Hur jag vet det? Jag vet inte, men när hon kom var läpparna megafeta och nu är de mera normala, så att säga. Fast det är klart det bevisar väl bara att hon duger som hon är …

Gud vad jag önskar att mamma var här! Men äh, jag är ju snart hemma hos henne och GUD vad stolt hon kommer att vara med mig på Elle och allt. Faktiskt är det morsan jag har att tacka för allt. Det var hon som skickade in en film och bilder, och anmälde mig. Morsan ville också bli modell men hon fick mig istället. Ganska bra tycker jag! Men va … Asså, en finne. Nämen va i helvete!

Skriven av: Baren

Tags: ,

Jag låter blicken svepa över det rosafärgade rummet med de utspridda
soffgrupperna i svart skinn. I taket en ljuskrona och i hörnen sitter
kamerorna. Lika bra att vänja sig antar jag, de kommer att släppa in
oss i huset vilken sekund som helst. Andas! Glöm inte att andas. Vad i
helvete har jag gett mig in i! Ok, ok, måste lugna ned mig nu. Tur att
alla andra verkar vara precis lika nervösa och stissiga som jag. Ingen
som märker att jag håller på att freaka ut.

Känner hur skjortan och byxorna klibbar mot den stora läderfåtöljen
jag sitter i. Luftkonditioneringen är minimal. Eller så är det halten
av adrenalin i rummet som gör att värmen stigit konstant sen vi kom
hit. Det här kommer att bli så stört. Känner det på mig. De har
verkligen lyckats hitta de mest stereotypa människor jag någonsin
sett. Bara någon meter bredvid mig i soffan sitter det tre
hockeykillar och brölar. Deras enstaviga meningar går knappt att
urskilja mellan deras primalskrik. Och mitt emot dem, två
platinablonda tjejer som inte kan sluta prata om… Jag förstår inte
ens vad det är för meningslöst de diskuterar. Det är alltså de här
jag ska vara inlåst med i vad, flera hundra dagar? Och de har redan
börjat gruppera sig. Hur hann de med det? Vi har ju bara varit i det
här rummet i någon halvtimme.

Har även lyckats identifiera psykot, bitchen, mesen, sköna snubben och
komikern. Och så jag då, feministen. Det kommer verkligen gå åt
pipsvängen.

Skriven av: Bonde söker fru

Tags: ,

Väggen som säkert var tio meter lång sköts åt sidan, vardagsrummet i Sunkhuset hade förvandlats till en scen. Ytan i det gamla magasinet i Stockholms Frihamn, som inte upptogs av huset, var full med publik.
Det var final i TV 4s åttaveckorssatsning Sunkhuset som visades på bästa tittartid på Lördagskvällarna. Kanalen hade återtagit dokusåpans forna glans, med tittarsiffror som till och med slog BingoLotto på Lokets tid. Biljetterna för att se finalen i verkligheten, var sen länge slutsålda.

Man hade valt ett annat grepp den här gången, mot vad man brukade göra i Idol och Lets Dance. Det blev inget ”och den som är utröstad är ……. vi kommer tillbaka efter pausen.” Förloraren som kom på andra plats, satt redan i greenroom och grät ut med Linda Lindorf , vilket visades i kanal 7.

Nu stod programledaren och den sista deltagaren på scenen, bimbon med sina enorma bröst, blonda hår och utfyllda läppar.

Från min plats inne i köket tänkte jag tillbaka. Dokussåpan Sunkhuset hade valt att vara enkel, inga tävlingar eller några andra inslag. Man hade enbart satsat på sinnesstörda egon som hade sex, bildade pakter och var osams. Jag hade själv spelat vrålpsyko under kastingen och dom hade svalt betet.

Från början lärde jag mig att hålla en låg profil, alla som sa något dumt, förnedrande eller ville ha sex med mig, fick bara ett ödmjukt leende tillbaka. Ingen av dom andra kom ihåg att rösta ut mig, jag blev liksom en inventarie i Sunkhuset, som dom övriga deltagarna inte slösade sina egon på. Inte ens programledaren försökte kladda på mig längre.

Veckorna gick fram till finalen och finalomröstningen, där den sista skulle röstas ut av tittarna. Jag hade lärt mig att undvika alla kameror, som sände från huset dygnet runt.

Det var dags nu, jag klev ut ur sunkhusets kök i exakt samma ögonblick som programledaren sa årets vinnare är ……
”Va, var det en till kvar” sa han och stirrade på mig.
”Polskan” utbrast bimbon häpet, ”vad fan gör du här ?”
Jag mindes avsnitt sex, när hon fått för sig att jag var en polsk städerska.
”Aha, TV4 har sänt in en polska som städar upp här åt oss” hade hon sagt och tittat nedlåtande på mig. Sen tillade hon, ”gör du ett bra jobb kan du få städa min Strandvägslägenhet som jag skall köpa när jag vunnit och släppt min första diskohit.”
Efter det öppnade hon en stor påse chips och hällde provokativt ut den framför mig.

Jag kokade inombords, kände hur pulsen gick upp och hur det brände i ansiktet. Var precis på väg att låta min knytnäve landa, så hennes läppar blev ännu större, men hejdade mig. God min i ont spel gällde, ödmjukt svarade jag ”sprogna”. Det övertygade henne och hon struttade iväg på sina höga klackar.

”Det skulle utses en vinnare här” sa jag till programledaren som chockad stirrade ner på min byst. ”Hon där var det 137000 som röstade ut, hur många har röstat ut mig ?”
”Bara b-kupa” fick han ur sig, så alla hörde det. Det blev knäpptyst i publiken.
”Jag skiter i om du anser att mina pattar är för små för att vinna det här urusla programmet,” svarade jag

Han bläddrade nervöst i sina papper, svetten rann ur pannan, men till slut stammade han fram det.
”Tjugotre, vi trodde det var något fel, men det är riktigt, du har vunnit en halv miljon kronor.”

Programledaren stod ensam med mig på scenen. Linda Lindorf ledde bort bimbon som bröt ihop och det hördes spridda fnissningar bland åhörarna. Han lyckades samla sig, höjde upp min arm i luften och sa:
”Sunkhuset har fått en vinnare, det blir efterfest med alla deltagare på Sturekompaniet. Sändningen fortsätter i kanal 7, det står en limousine utanför och väntar.”
”I helvete heller” svarade jag, ”jag har stått ut med alla puckon i åtta veckor, det räcker. Nu behöver jag frisk luft, går till tunnelbanan och åker hem, släng hit checken.”

Triumferande lämnade jag vardagsrumsscenen. Jag hade inte bara fått en halv mille, så jag kunde ligga hemma och pilla mig i naveln i över ett år, utan även avslöjat programledaren som ett riktigt gubbslem.

Men det bästa var att jag fullkomligt dödat en idiotisk programide.

Skriven av: Bachelor

Tags: ,

Framför Alsing i en låda i Värtan
stod en lång, stilig och smärt man
”Visst var det värt det, men
aldrig nånsin igen!”
var den enda replik de fick ur han.

Skriven av: America’s Next Top Model

Tags: ,

Här sitter hon som är sjukligt privat av sig och aldrig dricker alkohol.
Hon som aldrig pussas offentligt och som är bra på att städa.
Hon som är bra på att se gruppdynamiken men som aldrig hittar någon att prata med på sociala tillställningar.
Nu reser hon på sig och lämnar soffan där de andra ligger utslagna.
Hon går in i bikten och sätter sig framför kameraögat.
Hon säger: ”Jag är världens sämsta joker”.
275.300 TV-tittare protesterar och behåller henne en vecka till.

Skriven av: Big Brother

Tags: ,

Tre ynka korn av ris
Är allt som bjuds på denna spis

Spenderar dagarna med en sandloppa
Till kvällen under palmblad knoppa

Idag träffade jag Anders Lundin
Länge sen man var fin

Om du denna flaskpost finner
Snälla, låt mig veta vem som vinner

Skriven av: Robinson

Tags: ,

Jag riktigt känner hur benen darrar när jag barfota klättrar upp för trappan. Vaderna darrar. Låren darrar.

Förlåt, dallrar.

Jag ställer mig på vågen. Det är nu det gäller. Om jag inte har gått ner tillräckligt i vikt kommer det blå laget förlora veckans invägning och om jag gått ner minst av alla i laget kommer jag bli hemskickad av de andra. Om jag har gått ner i vikt. Tänk om jag har gått upp i vikt!

Jag börjar svettas. Mitt blå linne blir mörkblått under brösten. Jag vet inte om det är svettpärlor eller tårar i mitt ansikte. Jag vågar inte se på de andra i laget, som står där nere med förhoppningen, den som lyser i ögonen.

Det är nu det gäller. Det är nu jag ska få siffran. Alison tittar på tavlan bakom min rygg. Alla tittar på tavlan bakom min rygg. Jag tittar rakt fram.

”Du har … förlorat … ETT HALVT KILO sedan förra veckans invägning! Grattis! Du väger nu 66.5 kilo! Tack, du kan gå ner till de andra.”

Skriven av: Biggest Loser

Tags: ,

– Varför? På vilket sätt var det här en bra idé? För tre månader sedan framför datorn verkade det fullkomligt lysande. Nu känns det lite som gammal arméreklam: res till exotiska länder, möt främmande människor och döda dem. Fast här är det bli förnedrad på slutet.

Han flåsar när han klättrar upp i trädet. Han tar repet han nyss tillverkat och lyckas på tredje försöket kasta en snara runt klippan på andra sidan forsen. Han säkrar repet med ett dubbelt halvslag och halar sig över till andra sidan. Väl där kapar han repet så långt ut han kan. Han kastar en snabb blick på mobilen, som visar hans twitterflöde.

KnowItAll: Fan vad lamt. Du borde tagit repet med dig. #Looser

– Det var då ett sabla gnäll. Undrar hur de andras meddelanden ser ut. Nu måste jag dessutom förnedra mig ännu mer genom att svara på det här. Hur kunde jag gå med på dessa idiotiska villkor? Även om jag vinner tio miljoner i diamanter är det ju väldigt tveksamt om det är värt det. Fast om jag inte svarar så åker jag ut.

Competitor007: @KnowItAll Locka fienderna med små vinster som bete. #ArtOfWar

Efter att han knappat in sitt svar springer han nedströms längs floden. Efter ett par kilometer tar han en kort paus för att dricka och gräva upp några rötter som han tuggar i sig. Kameran zoomar in han ansikte när han äter. Han röjer inte med en min vilka tankar och känslor som finns inom honom. Mobilen surrar till igen.

Soffpotatis: Hallå, stenansikte, le lite så vi tycker om dig. #Ironi

Competitor007: @Soffpotatis: Den som är godhjärtad får fler problem att ta itu med. #ArtOfWar

– OK, här måste det vara. Nu gäller det bara att hålla huvudet kallt. Ingen av de andra har synts till på länge. Jag borde leda. Bara några kilometer in i skogen här och sen är jag framme, och jag har följt alla fåniga regler om tweets. Inte förivra oss nu. Diamanterna väntar och ett slut på all förnedring.

Han dricker lite till, sköljer av händerna och ansiktet, reser sig och börjar springa in i skogen. Terrängen är oländig men han studsar fram till synes obehindrat. Mobilen gör sig påmind igen.

GundeSvan: Vänd dig om! #Utröstad

– Meh…
– Ja, ja så kan det gå, tråkigt när du var så nära. Hur känns det nu då?
– Vilka andra är kvar?
– Ja det är Bella, hon håller precis på att ta sig över forsen.
– Hur?
– Hon fick tips av tittarna om ditt rep och att det var för kort så hon gjorde bara ett par meter extra.
– Det är bara hon kvar?
– Ja, de andra är utröstade.
– Och nån sitter och berättar för henne hur jag gjorde?
– Precis, hon har fått massvis med tweets om hur långt du kommit och hur du burit dig åt.
– Och vad har hon skrivit?
– Lustigt att du frågar, hennes senaste tweet var

BlondinBella: Tack för hjälpen allihop. Tag ut honom nu. #FTW

Skriven av: Project Runway

Tags: ,

Jag biter ihop käkarna och det kliar i näsan av det där jävla höet som nån TV4-scenograf inrett hela logen med. En loge. En sådan som bonniga människor dansar på. Inte en loge. En sådan som huserar teatrala människor med mycket vitpuder. Fast här går de två begreppen ihop.

Programledaren slänger bak sin rågblonda fläta och med dramatik i rösten läser hon upp mitt namn för tolfte gången. Det trettonde namnet var ett annat. Och det var skrivet med min handstil. Det var ju självaste fan att när man väl blir … mmm … övertalad att vara med en såpa så blir man den första att skickas hem.

Bara för att jag visste bäst hur man nackar en höna.

Skriven av: Farmen

Tags: ,

Å, nej. Varför berättade jag det där? Tyst min mun, så får du socker,
bara du är tyst!

”Alltså, jag har inte träffat min pappa, så att säga ansikte mot
ansikte, på tre år. Men jag är inte säker på att det för den skull är
korrekt att säga, att jag brutit med honom. Jag vill bara inte träffa
honom.”

Så, nu har jag svarat på frågan, nu är det sagt. Nu kan du lämna mig i
fred. Se ditåt istället, till vänster om mig. Där sitter någon som är
mycket mer intressant. Ta räkan till anorektiker, hon har säkert har
mycket smaskigare hemligheter att berätta om. Eller ta honom
istället, den där lilla morsgrisen, som vilken dag som helst kommer
att begå en massaker för att få utlopp för sitt undertryckta
hävdelsebehov. Fråga honom, inte mig.

Nej, visst, du måste fråga mig. Varför jag har brutit med honom? Å,
nej, jag vill inte svara på den frågan.

Men hur svarar man inte på en direkt ställd fråga? Måste man inte
svara? Och innerst inne vill jag ju svara, vill att någon ska förstå
hur jag har det. Fan, nu kommer svaret bubblande…

”För att han är en känslomässigt förkrympt människa med narcissistiska
drag och för att han stjäl allt syre om man vistas i samma rum som
honom längre än fem minuter.”

Så där ja. Nu var det sagt. Hallå? Ska ingen reagera på vad jag sagt?
Ska inte du som är terapeut i alla fall fånga upp det jag just sagt,
spegla det på något sätt, och inte bara sitta fånstirrande med sitt
skrivblock i famnen. Det är väl varken professionellt eller särskilt
bra tv?

Då så, då ska jag också vara tyst. Helt tyst. Så kan ni stoppa upp er
jävla terapisåpa i arslet, jag säger ingenting mer, skit samma att jag
håller på att sprängas av allt som jag har inom mig. Skit samma att
jävla landstinget och husläkaren och att själva fan och hans moster
inte tycker att jag är värd att få min behandling bekostad av staten,
så att jag måste hitta andra sätt att hantera min ångest. Jag säger
fan-i-mig ingenting mer. Jag skiter i att jag skrivit på ett kontrakt
och att producenten har varnat mig för vad som händer om jag inte
fullföljer de överenskomna terapitimmarna. Jag säger ingenting mer!

Fan, nu bubblar det ut igen.

”Alltså, jag vill bryta helt med honom och försöker, försöker,
försöker, men han hör ju av sig hela tiden. Han låter mig inte vara
ifred, han äter mig, han äter upp mig. Vad ska jag göra då?!!”

”Intressant. Mycket intressant, Angelica. Vi återkommer alldeles strax
till dig efter ett par korta meddelanden från våra sponsorer.”

Jaha, nu sitter programledaren och snurrar på stol, så att ryggtavlan
är vänd bort från oss. Vi som ska analyseras – av honom och av svenska
folket. Jag tänker inte tänka på honom som terapeut längre, bara
programledare.

Fan, kan de inte stänga av den där strålkastaren. Jag svettas ju som
en gris. Och finnen på hakan kliar infernaliskt, men jag ska inte klia
tillbaka. Inte. De ska inte vinna. Åtta avsnitt kvar, sedan kommer
jag att vara fri igen, både från tv och pappa. Eller rättare sagt,
vinner jag kan jag få ett års fri terapi utanför tv-studion och det
borde väl räcka för att göra mig kvitt honom, rensa ut barndomen, en
gång för alla. Det var i alla fall löftet från producenten. Frågan är
bara varför jag tror på en tv-producent?

Borde jag gå med i en pakt? Finns det ens pakter i den här såpan? Jag
har i alla fall inte blivit tillfrågad av någon. Å andra sidan är det
inte direkt handlingskraft som karaktäriserar oss miserabla människor
som samlats ihop här, som boskap på väg mot slakt.

Frivilliga deltagare. Vad är frivillighet? Är det samma sak som att
tonårsbruden mitt emot mig är frivillig i sitt karvande i armarna?
Eller den där medelålders mannen, dimper han frivilligt ner i sitt
depressionshål och skuttar sedan av egen fri vilja upp på manitåget
månaden efter?

Jag kan överleva detta, bara jag håller en lagom låg profil.
Intressant, men lagom. Fast det klarar jag aldrig. Jo, jag måste, det
här är ett misstag, jag måste hitta en annan utväg! Nu kommer
programjingeln, nu gäller det. Tyst min mun, så får du socker…

”Välkommen tillbaka till ’Här är din terapi’ – programmet som låter
dig ta klivet in i andra människors psyken. Och det är du som tittar
som bestämmer vem du vill veta mest om. Glöm inte att du kan rösta
under hela programmets gång!”

Nu kommer deras blickar igen. Nu kommer frågorna. Måste jag svara?

”Angelica, vi återvänder till dig. Nu har du chansen att öppna upp dig
och berätta för svenska folket: vad hände egentligen mellan dig och
din far?”

Skriven av: Villa Medusa

Tags: ,

Jag kommer till flygplatsen som ska ta oss till paradiset. Åtta
vaccineringar, tvättbrädan har åtta rutor, tänderna är blekta,
hårstråna på ryggen har bränts bort för alltid.
Jag skiter i pengarna, det kan jag säga direkt. Det är berömmelsen jag
är ute efter. Alla i hela Sverige ska veta vem jag är. Jag ska aldrig
behöva betala för en drink i resten av mitt liv.

Skulle vi få någon idiotisk tropisk överlevnadsuppgift är jag
förberedd på det också. Jag har pluggat insekter, växter och kan
numera göra upp en eld i ösregn, utan tändstickor.

Det finns bara en sak jag måste tänka på och det är att tittarna
gillar inte folk som pratar för mycket. Men jag kommer inte prata. Jag
kommer vara den tyste, starke, som hela tiden löser uppgifter och
vinner tävlingar. Folk tröttnar snabbt på de som hela tiden glappar
nervöst. Man måste inte babbla hela tiden. Man kan bemöta folk med en
vänlig nick. Bättre att låta folk undra om man är en idiot än att
öppna munnen och bevisa det.

Fem av de andra deltagarna står med sina väskor mellan sina fötter. En
är söt, en är längre än jag, en är fet och en ser trött ut. Den femte
böjer sig ner för att plocka upp något ur sin väska.

Jag nickar åt dem och ställer mig bredvid.
Tystnaden är kompakt.

Den som rotar i sin väska får upp en flaska, men tappar den i marken.
I samma ögonblick som ordet ”Hoppsan-sa” slank ur mig, visste jag att
jag skulle förlora.

Skriven av: Wild Kids

Tags: ,

Veckans nya uppgift kan enklast beskrivas med: ”placera dig i en miljö och skriv om hur du skulle reagera i den”.

Så här: Tänk dig att du har blivit antagen till en dokusåpa som ska sändas på TV. Oavsett vad du tycker om dokusåpor så är din medverkan ett faktum. Bestäm dig för vilken dokusåpa du är med i och sedan försöker du tänka in dig själv i den miljön.

Beskriv dokusåpan så att vi läsare förstår vad den går ut på! Vilken roll får du i gruppen? Är du med i en pakt? Klarar du av eventuella tävlingsmoment? Träffar du någon du blir kär i? Går du ner i vikt? Blir du utröstad? Vinner du? Skriv en scen ur dokusåpan!

Du kan ändra ålder och kön på dig i texten om du inte vill vara så självutlämnande, men försök verkligen tänka på hur du skulle ha reagerat i denna miljö! Hämta från dig själv och försök göra dig och dina tankar trovärdiga i texten.

Lycka till!

Uppgiften sträcker sig från onsdag 11 april till onsdag 18 april

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Reality bites

Veckans pseudonym kommer att bli olika dokusåpor
Veckans tag på texterna blir reality

Tags: ,

ägg stavas med e
och äts helst utan gula
i amerika

Skriven av: Maräng

Tags: ,

Inför påsklovet var det filmvisning och den gamla filmen om bondgårdens alla djur dammades av igen och visades först framlänges och därefter – till vår omåttliga förtjusning – baklänges. Intet ont anandes pickade de gula dunbollarna i sig frön och andra godsaker på ett ganska sällsamt sätt. Det såg snarare ut som att de planterade larver istället för att äta dem.

Helt plötsligt var de nersmetade med äggvita och små skalbitar som en efter en bildade ett helt ägg, likt ett självläggande pussel. Till sist hade alla kycklingar spärrats in och den magiska kameran inne i redet kunde redovisa hur ett av äggen bara slurrrp tog vägen in i mamma hönan igen. Som vi skrattade. Det var så bisarrt att vi bad fröken att visa den snutten igen och igen och förväntningarna på lilla gullefjun avtog aldrig. In i ägget bara!

Skriven av: Mimosaägg

Tags: ,

Vi föds alla med olika egenskaper, själv föds jag med samma egenskap varje gång.

Jag kommer alltså ihåg mina tidigare liv, inte i detalj, men lite glimtar av det. Nu är det dags igen, ligger här inne och slår guppande mot skalet.

Jaha, jag var människa förra gången, visst blev det en del festande och en massa snusk i mitt förra liv. Tydligen skall jag få skit för det nu, det verkar som jag gjort en ordentlig nedrekarnation, blir inte ens däggdjur. Det känns som jag ligger i ett ägg och skvalpar. Hoppas jag inte blir myra igen, myra går ju över fort, men inget kul liv alls.

Jag kanske blir fågel, det har jag aldrig varit, tänk att få flyga runt och se ned på allt kan ju bli rätt spännande. Eller krokodil, men då slutar man väl som handväska.

Va nu händer det något, känns som jag lyfts upp, oj, jag åker nedåt, fan vad det kittlar i gulan.
”Krasch”
Slog i något, nu sprack skalet, nej jag faller handlöst.
Jaha, vad hamnade jag nu, ser ut som snö, nej det är inte snö alldeles för torrt.
Men var är jag, ett runt rum med blanka metallväggar och inget tak.
Nej vad händer inte mer vitt !
Usch , blev nästan begravd, det smakar sött.

Nu förstår jag, jag skulle skött mig bättre som människa, fick socker över mig, vilket nedköp.
Snacka om bad karma, jag håller på att återfödas som sockerkaka.

Skriven av: Omelett

Tags: ,

Ägg. Symbolladdat men ändå tomt. Hur kan ägg annars användas till så många och så skilda saker i litteraturen?

När smurferna plötsligt kan få vilken önskan som helst uppfylld är det ett ägg de knackar på. När technosteknikerna i Moebius och Jodorowskys Inkalen ska ta över universum lägger de ett mörkerägg som hotar att förmörka solen. När Harry Potter tävlar om den flammande bägaren är en av uppgifterna att ta ett gyllene ägg ur en drakhonas bo. Ett ägg som även innehåller instruktioner för nästa tävlingsgren.

Är det måhända göken som gett denna mångtydighet? Fågelhonan ruvar ovetandes på sin egen undergång. Ut ur ägget kommer något okänt. Det är tacksamt på det sättet; ett blankt skal som kan gömma vad som helst. Lite som ett oskrivet blad. Varje författare som vill få in någon eller något i sin berättelse kan låta det komma genom ett ägg. Men fungerar det verkligen alltid? Vad är för osannolikt att komma ur ett ägg?

I Flykten från New York är presidentens flyktkapsel formad som ett ägg, i filmen Leif skall tre soldater luftlandsättas i The Fighting Egg och i Bröderna Dal och Professor Drövels hemlighet kommer professorn själv fram ur ett stort ägg. Det verkar inte finnas någon gräns för hur ägg kan användas när en historia skall berättas.

Man kan tycka att det naturens under ett ägg utgör skulle räcka. Det är något fantastiskt över alltihop, en fågel lägger ett ägg som ruvas några veckor och ut kommer en fågelunge. Det är inte konstigt att så många varianter på temat har hittats på genom historien. Många till synes nya idéer är ofta hämtade ur naturen. Evolutionen har under årmiljonerna hittat många geniala lösningar, som vi nu girigt återanvänder i en rad skilda sammanhang.

Skriven av: Äggröra

Tags: ,

Hon står på plattformen i Gamla Stan och väntar på grön linje mot Skarpnäck. Det är de första varma dagarna i maj och hon har på sig långa strumpor som går upp till knäna och en kjol som går ner över knäna.

Det är tre minuter tills tåget ska komma, vilket innebär fyra minuter, och en vindpust får kjolen att flyga upp. Hon fnittrar till. Trosorna är av bomull och hon plötsligt får hon en så stark lust att bara ta dem av sig och låta vinden värma. Låta vinden torka ut.

Hon står en bit bort från en medelålders man med portfölj och hon undrar om han sneglar mot henne när hon trycker tillbaka ett litet stön. Vårvindar, nakna lår under en kjol som fladdrar och ägglossning. Han skulle få ta henne här och nu om han ville, om han visste, om hon inte visste att hålla tillbaka.

Skriven av: Förlorade ägg

Tags: ,

Liksom en satellit som slungats ur sin omloppsbana for ägget över
bordet i en båge, dömd att kraschlanda. Nedslagsplatsen blev hans kala
hjässa.

I samma stund som den mjuka, knappt koagulerade gulan sprutade ut över
huvudet för att sedan falla ner som ett meteoritregn över den vita
linneduken, tystnade samtliga deltagare kring bordet.

Fyra ansikten vändes sedan simultant mot den person som avfyrat ägget,
för att där efter åter vända sig mot den som träffats av projektilen.
Sedan svimmade äggkastaren och påskmiddagen var definitivt avslutad
för detta år.

Majbritt Thordsson vaknade till liv igen i sin säng. Hon befann sig på
andra våningen i det hus som varit hennes hem de senaste 43 åren och
när hon såg sig omkring förundrades hon av att allt kändes så
främmande. Var det verkligen hon som hade valt rosa blommor till
tapeten? Och hur hade hon tänkt när hon möblerat med inte mindre än
tre stolar, ett spegelbord, en herrbetjänt, två sängbord och en vit
porslinssvan i naturlig storlek – allt detta utöver dubbelsängen som
hon och Gösta Thordsson hade delat under hela sitt äktenskap?

Hon lät huvudet sjunga ner tungt i kudden igen och riktade blicken upp
mot taket. Den tunna sprickan som löpte likt en ojämnt broderad söm
blev något att fästa koncentrationen på i väntan på att hon skulle
känna sig normal igen.

Tiden gick. Den tassade på tå, försiktigt, försiktigt. Den knackade
otåligt med foten, stampade med hela sulan, gjorde tjurrusningar
framåt, tröttnade på det och gick sedan vidare i vanlig takt. Men
Majbritt Thordsson blev inte som vanligt trots tidens gång. Ett ägg
hade krossats och det gick inte att sätta ihop igen.

I biblioteket satt Gösta Thordsson nedsjunken i sin slitna skinnfåtölj
och funderade. Äggresterna var för länge sedan borttorkade, både från
honom och från bordet och från mattan i matsalen. Men något hade inte
gått att tvätta bort. Känslan av att något gått förlorat.

Han var ingen våldsam man. Å andra sidan skulle ingen heller komma på
tanken att beskriva honom som fridsam. Men på det stora hela tyckte
både Gösta Thordsson och hans omgivning att han var en man som kunde
betraktas som rekorderlig och hederlig. Absolut ingen man som
förtjänade att få ett ägg kastat på sig på självaste påskafton.
Ändå gnagde och skavde en tanke på hans annars så stabila självkänsla.

”Det där ägget kanske jag borde ha fått i huvudet för många år sedan”
tänkte Gösta Thordsson i ett ögonblick av förklarande självinsikt.
Sedan sjönk han ännu djupare ner i fåtöljen och suckade tungt.

I köket stod fyra vuxna barn och låtsades upptagna med att duka undan
efter årets traditionsenliga påskmiddag. Ägghalvor med löjrom på
silverfat förpassades ner i praktiska plastlådor och märktes upp med
innehåll och datum på frystejpsremsor innan de stuvades in det rymliga
kylskåpet.

Den yngsta brodern mumlade en fråga till den äldsta systern, om det
uppskurna brödet skulle sparas eller torkas till fågelmat, och fick
ett diffust svar som gjorde att han lät brödet ligga kvar i brödkorgen
i väntan på att någon med mer handlingskraft skulle komma i dess väg.

En äldre broder lyfte en smörbytta från bordet för att flytta den till
kallare regioner, men frös sedan fast mitt i rörelsen och stod där
tankfull medan smöret långsamt smälte.

Ingen nämnde vad som tidigare hade hänt.
Alla visste att något oerhört hade hänt.
Ett litet, krossat ägg. En stor illusion krackelerad.

Nu satte sig Majbritt Thordsson upp i sängen, vek undan täcket med
blekblå påfåglar på och svängde benen över kanten så att fötterna
hamnade på den tjocka heltäckningsmattan. Så blev hon sittande.
Varför hade hon kastat ägget? Inte så att hon aldrig tidigare hade
fantiserat om att slunga ett vitt ägg med full kraft i huvudet på sin
man – o, nej, det hade hon gjort många gånger. Ibland bytte hon ut
föremålen för sin fantasi, oftast beroende på högtid. Ett glas julmust
i skalle på sin inbilske förstfödde son eller en brysselkål intryckt i
truten på sin näsvisa dotter. Eller en hel burk med sillspad över den
där bortskämda, fetlagda lilla pojken som numera var tjugoåtta år,
slank och arbetade på bank.

Men favoriten bland fantasier var nog den om att få kasta ett ägg i en perfekt båge över matsalsbordet i samma stund som Gösta Thordsson återigen berättade sin historia om hur han och hans vän Sixten brukade jaga hönor på farfars gård i barndomen.

Varför hade hon inte bara tänkt tanken denna gång, utan verkligen kastat ägget?
”Tja” tänkte hon ”varför inte? Någon gång måste väl ägget ändå kastas
och i år var det väl helt enkelt dags”.
Sedan kände hon ett väldigt sug efter kaffe och bestämde att det var
dags att sätta på kannan och duka fram efterrätten. Därefter reste sig
Majbritt Thordsson från sin bädd och gick ner för att möta sin familj.

Skriven av: Sufflé

Tags: ,

Skogen är kylig fastän några få solstrålar klämmer sig ner genom den täta skogen. Hon springer. En gren knäcks i närheten och hon duckar, gömmer sig under en fallen trädstam. Fotsteg närmar sig, snabbt. Hennes hjärtat bultar mot trumhinnan. Från gömstället skymtar hon en skugga som snabbt skyndar förbi. Hon rullar runt, reser sig och fortsätter springa.

Luften trycker i hennes lungor. Hon känner sig iakttagen. Ännu en gren knäcks, hon hör steg och rop. Fort kastar hon sig bakom en sten. Hon hör hur någon närmar sig. Hon hör stegen, närmre och närmre. Stegen stannar. Hon är rädd för att luften ska skvallra om hennes gömställe. Hon håller andan, för sig redo för flykt. Stegen tas upp och de försvinner bort från henne.

Hon tittar sig runt, ställer sig upp för att se bättre. Hon märker att det finns fler där ute. De letar, letar och letar. Hon måste hinna först. Hon måste hitta det innan de andra gör det. Igen väljer hon en ny riktning och springer. Springer allt hon kan. Något får tag om hennes fot och hon ramlar. Slår sig illa på knäet. Hon har svårt att hålla tillbaka gråten, när hon tittar för att se vad det är som har fått tag i henne. Det är en gren som hon har fastnat i. Hon försöker komma loss men kan inte. De närmar sig igen. Hon andas fortare. Försöker komma loss. I panik tittar hon upp och där, rakt framför henne ligger det!

– Jag har det! ropar hon.

Hon sträcker fram handen och lägger den på ägget. Hon drar det till sig och öppnar det, och till sin lycka är det överfullt med påskgodis, som räcker till alla som kommer för att lyckönska hennes fynd.

Skriven av: Eggs Benedict

Tags: ,

Första gången jag hörde talas om vaktelägg var när jag såg
filmatiseringen av Evelyn Waughs bok Brideshead Revisited (Jag vill
redan nu klargöra att jag pratar om filmatiseringen från 1981, inte
den hädelse till produkt som släpptes 2008). Det är i scenen när
Sebastian, som en ursäkt för att han kräkts i Charles rum kvällen
innan, bjudit in Charles på en lunchsittning i hans våning. Charles
kommer lite för tidigt, ivrig och nervös som han är, och hittar
Sebastian med en korg med vaktelägg i sin famn.  Sebastian putsar och
räknar äggen för att se hur många var och en av gästerna ska få. Han
berättar för Charles att äggen kommer från hans hem, Brideshead, och
att vaktelhönsen värper dem extra tidigt för hans mammas skull.
Sebastian räknar klart och förklarar att varje gäst får fem ägg var
och att det blivit två ägg över som han avser äta upp innan gästerna
kommer. Charles som är alldeles hänförd av Sebastians uppenbarelse
säger ingeting alls. Sebastian säger ”Låt oss dricka lite champagne”.

Jag var på Bergianska trädgården i Stockholm. Närmare bestämt i Edvars
Anderssons växthus, en vinterträdgård med medelhavsklimat. Du kanske
har hört om den jätteknölkalla som för ett år sedan blommade där. Det
var tredje gången någonsin som en sådan växt blommade i Sverige,
första gången var 1935. Den sprider en hemsk stank och blommar i två
till tre dagar. Det var inte därför jag var där. Mitt besök i
växthuset var av en helt annan karaktär. I växthuset ryms, förutom en
stor mängd medelhavsväxter och träd, ett cafe som vid denna tidpunkt
hade anställt en vän till mig. En vän som jag var hemligt förälskad i.
Därav mitt besök. Cafégästerna krävde dock hennes uppmärksamhet och
jag lämnades att ströva runt i växthuset på egen hand. Jag gick ett
varv runt Medelhavshallen och fortsatte sedan in i ”Kalifornien”. Gick
tillbaka samma väg jag kom men svängde denna gång in i ormbunksrummet.
När jag därifrån tog mig in i den tropiska avdelningen prasslade det
plötsligt till i vegetationen och ut under ett buskage kom två små
vaktelhöns fram. De stannade en kort stund och fortsatte sedan in i
buskaget på motsatt sida av gångvägen. Jag fortsatte att gå, stannade
framför ett träd och läste på informationsskylten. Jag lade min hand
mot stammen, lutade mig närmare och drog in lukten av kanel.

I stadsdelen Mitte i Berlin, på Behrenstrasse 55, ligger Cookies
Cream, en vegetarisk lyxrestaurang. För att hitta dit måste du vara
uppmärksam för restaurangen ligger en aning gömd. Det hänger en liten
nummerskylt ut från fasaden, precis där en gränd öppnar sig in mellan
huskropparna. Du följer gränden inåt till den viker av, först åt
höger, sedan åt vänster. Längst in i hörnet ser du en liten skylt och
över dörren, som är placerad bredvid skylten, sitter det sexton
glödlampor som lyser upp entrén. När du gått genom dörren är du
fortfarande inte säker på att du kommit rätt. Du måste nämligen ta dig
genom en hall och en korridor innan du når trappan som tar dig upp
till själva restaurangen. Väl där är det en lagom hög ljudnivå och det
betongklädda rummet är precis så där lagom trendigt och samtidigt
smakfullt. Jag är där med en av mina närmaste vänner. Hen bor i Berlin
nu och jag är på besök. Vi beställer en fördrink medan vi ögnar igenom
menyn. Redan innan bestämda vi oss för att ”go all in” och beställa
trerättersmiddag. Vi låter stämningen och personalen svepa med oss.
Vinet vi tar in kostar mer än maten gör tillsammans och när vi smakar
av det förstår vi varför. Så här efteråt minns jag inte allt jag åt.
Det jag minns är att det var förföriskt gott och att jag efteråt var
så mätt, inte av maten utan av alla sinnesintryck. Och att jag första
gången i mitt liv åt vaktelägg.

Skriven av: Fattiga riddare

Tags: ,

Jag är 8 år gammal. Jag är 8 år gammal och orolig. Jag är 8 år gammal och orolig och jag håller ett ägg i min hand.

Jag ska knäcka ägget. Jag ska knäcka ägget inför hela klassen. Jag ska knäcka ägget inför hela klassen och det får inte komma skal ner i bunken.

Vi ska baka en sockerkaka på mattelektionen. Vi ska baka en sockerkaka på mattelektionen för att lära oss alla måtten. Vi ska baka en sockerkaka på mattelektionen för att lära oss alla måtten och min uppgift är att knäcka ägget.

Min hand är svettig. Min hand är svettig och jag försöker få grepp om ägget. Min hand är svettig och jag försöker få grepp om ägget innan det trillar ner i bunken och krossas.

De andras ansikten är uppmärksamma. De andras ansikten är uppmärksamma och de kommer att se när det kommer skal i bunken. De andras ansikten är uppmärksamma och de kommer se när det kommer skal i bunken och varför fick jag inte istället måtta strösockret.

Jag knäcker ägget. Jag knäcker ägget och sedan är jag inte snabb nog. Jag knäcker ägget och sedan är jag inte snabb nog och får lite äggvita på bänken och på handen och sedan får jag nästan hela ägget ner i bunken.

– Då är det ett ägg till som ska knäckas, tar du det Daniel?

Daniel studsar. Daniel studsar fram till bänken och plockar upp ett ägg. Daniel studsar fram till bänken och plockar upp ett ägg som han snabbt knäcker ner i bunken så att det kommer skal i bunken och ingen skrattar och jag är fortfarande orolig.

Skriven av: Ugnspannkaka

Tags: ,

Hur kom jag hit? Idag verkar det som ingenting fungerar, jag borde ha suttit ensam någonstans och tänkt.

EU.s nyaste är att vi ska kasta färska ägg, informerar talaren. Detta bland mycket annat om Merkel, spanjorer, italienare, portugiser och bottenekonomier.

– Helt oacceptabelt dravel! Tanken som dök upp var kristallklar, nästan otäckt röstlik.

Samtidigt en inre visualisering av en action- scen i riktigt slow motion: En arm som dras bakåt, fylls med energi och indignation, börjar en elegant framåtriktad rörelse och, plash, där sitter det, helt perfekt mitt i pannan. Långsamt rinner vitan och gulan ner över ögonen, kinderna, rakt nerför halsen och tar sedan en mer difus väg över en välpressad armanikostym. En riktig rysare. Ett konstverk i tiden.

– Jag ser vad du tänker. Själv har jag tänkt något liknande men inte precis med ett ägg. Mitt vapen är betydligt mer definitivt, men endast för bruk i den virtuella världen, åtminstone på dessa breddgrader. Eller, kanske inte?

Observerar omgivningen. Ingen talar med mig. Då måste det vara fantasiprodukter av en mycket egendomlig beskaffenhet. Plötsligt rädslan. Håller jag på att bli ett kliniskt fall. Två röster talar inom mig, den ena värre än den andra.Och så scenen av en handling jag inte trodde fanns på min repertoar. En dröm? Möjligen en vaken dröm. Kanske med retorisk påverkan? Drömmar lär vara produkter av det omedvetnas verksamhet. Vilken miljö råder då i mitt omedvetna, eftersom jag står här på torget, lyssnande på inre röster, som enligt min bedömning kan klassificeras som terroriströster? Inte bra, skulle Jack Richard ha sagt. Samtidigt kan man inte komma ifrån att Jack är en mycket våldsam gestalt, blodet skvätter runt honom och detta i rättvisans namn.

Kan det ha varit något talaren sagt som startat denna egendomliga fantasisituation? Det enda jag kommer ihåg är att om vi inte går den rätta vägen går allt åt helvetet. Ren skrämseltaktik. Sen hade han lagt till något vagt om kärlek till alla människor, att inom en icke definierbar period skulle ekonomieländet vara över, alla skulle ha jobb, kunna kasta färska ägg och annat bla, bla, bla.

Det var då som det hela brutit ut. Vad jag själv inte ens kunnat ana hade tvingats på mig. Vågfloden av tankar och bilder hade sköljt över mig trots att det aldrig varit min avsikt. Eller var det något jag verkligen skulle vilja vara kapabel att göra? Kanske måste jag inse att det faktiskt var jag som talat, att min innersta natur uppenbarat sig och höga röster därinne förkunnat vad jag aldrig kommer att anförtro min tunga. Någonstans har jag läst, att det enda man kan göra i detta läge är att lyda och följa de till synes främmande impulserna. Det tänkar jag inte göra. Dessutom har jag inget ägg med mig. Det mer definitiva vapnet får jag ta som en metafor för en ursprungsreaktion som kommer upp till medvetandet när dravel, lögner och liknande invaderar luftrummet.

Lättad över att så vettiga tankar uppenbarar sig, känner jag lugnet återvända. Ännu finns en marginal för sunt förnuft. Men något borde göras. Varför inte bua lite grann? Med ord och ljud skulle jag kunna ifrågasätta draveltalaren och visa att hans skrämseltaktik inte faller i god jord. Om äggkastning och mer definitiva vapen i verkligheten kan anses vara ensidiga, olämpliga eller rent av farliga handlingar, vore kanske en ordljudtaktik en bättre lösning. Nu gäller det bara att med retorikens förtrollande kraft förföra alla andra runt omkring mig så att de ansluter sig till min våglängd. Svårt, men möjligt. Början kan vara ett sensuellt viskat..buuu…som söker sinnlig respons hos de som står närmast. Ett risktagande, det kan missförstås. Men utan tvekan spännande. Kanske blir dagen bättre än vad den verkat från början.

Skriven av: Quiche

Tags: ,

Givetvis ska Pennfajten ha en påskinspirerad skrivuppgift. Men frågan är bara vad vi ska göra? /här lägger vi pannan i djupa veck i cirka fyra sekunder/

Jo.

Vi ska göra en slags terapeutisk skrivövning och söka i oss själva. Så här gör vi. Temat denna vecka är ägg. Texten du skriver får vara precis hur som helst; lång, kort, prosa, lyrik, repliker, gör som du vill med det.

Men! Först ska du följa dessa instruktioner:

  1. Sätt dig bekvämt någonstans där du är ensam (ja, toaletten funkar).
  2. Blunda.
  3. Andas långsamt ut och in genom näsan och ta några djupa andetag.
  4. Tänk på ägg.
  5. Vad är den första bilden som kommer till dig? Alltså, den första bilden som betyder något för dig, innebär något!

Det är vad du ska skriva om.

Uppgiften sträcker sig från onsdag 4 april till onsdag 11 april

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Kackel

Veckans pseudonym kommer att bli äggiga rätter
Veckans tag på texterna blir ägg

Tags: ,

Vattnet från framhjulen slog dunkande i underredet, dom lämnade Kungsholmen, ut på St Eriksbron, pilen på hastighetsmätaren rörde sig över tavlan, 60, 70, 80, 90.

Tillsammans hade dom bestämt att klättra uppåt i Stockholms kriminella hierarki. Efter ett inköp på Toys Are Us av två leksakspistoler och ett par damstrumpor, som glidit ner i en jackficka på Åhlens, hade ett större uttag skett på Se Bankens kontor nere vid Kungsholmstorg.

Uttaget på 250000 kronor i omärkta sedlar låg nu i en sportbag i baksätet och slog mellan Volvons bakdörrar när dom sladdade runt hörnen i innerstan.

Han satt på passagerarsidan tyst och tittade på dom utslitna torkarbladen, som tappert försökte få bort slagregnet från vindrutan. Allt hade gått perfekt bankpersonalen hade varit ytterst samarbetsvillig och inte ifrågasatt äktheten i pistolerna. Valet av flyktbil kunde däremot varit bättre, men deras tekniska kompetens rådde inte över modern teknik med startspärrar. En över 20 år gammal Volvo, som man lätt knäckte rattlåset på, om man tog spjärn med ena foten mot sparklådan och ryckte hårt i ratten hade det blivit.

Han tittade tyst på sin kumpan, som försökte hålla bilen kvar på St Eriksgatan och verkade vara på ett strålande humör.
”Shit ser du vilken förare jag är,” utbrast han glatt, ”vet du förresten varför Norrmännen har P-piller i spolarvätskan ?”
Han svarade inte.
”För att dom skall slippa ha gummi på vindrutetorkarna. Fan vilket väder, vi skulle slängt i ett par piller så man ser ut.” Sen skrattade han åt sitt skämt.

Han skrattade inte tillbaka, utan ifrågasatte tyst för sig själv om någon skrattat åt norgehistorier på den här sidan om 80-talet. Skämtet ihop med Volvons dåliga stötdämpare, gjorde att den kräkvarning han fått på grund av all den flytande Novalucol han hällt i sig, åter gjorde sig påmind.

Men nu glömde han sin dåliga mage eftersom viktigare saker dykt upp, genom vattnet som rann nedför bakrutan syntes blinkande blåljus igen.

Föraren tystnade och tvärbromsade, Volvon gled som en båt genom vattenmassorna, pilen på hastighetsmätaren dök från 110 ner till 50, en tvär högersväng och dom sladdade in på Odengatan
Växellådan protesterade med ett rasslande ljud när tvåan åkte i, bakhjulen studsade mellan refugerna vid busshållplatserna och Volvon accelererade förbi några nedstänkta väntande bussresenärer.

Vid Vasaparken närmade sig mätaren 90 igen, blåljusen tog in på dom, sen small det till mellan framstolarna, hur mycket motorn än varvade sjönk mätaren tillbaka. Dom rullade in mot trottoarkanten.

”Jävla växellåda” skrek föraren, ”spring för i helvete.”

Han glömde totalt bort den förmögenhet, som låg och väntade på dom i baksätet, kastade sig ut på trottoaren och började springa i regnet så vattnet stänkte om honom. Förbi Vasaparken, över Dalagatan, i höjd med Intima teatern stannade han och vände sig om. Han såg föraren stå bredbent med händerna mot biltaket, medan ett par kraftigt byggda poliser visiterade honom. Nya sirener och blåljus satte fart på honom igen, men magen ville inte vara med längre, han påminde mest om en lufsande fällkniv.

Vek in på Upplandsgatan, ryckte i dörren till sceningången och ytterdörren med den trygga femtiotalspanelen gick upp. Här kunde han gömma sig. En smal trappa ledde honom ned till Thalias undre värld, ytterligare en dörr, en smal korridor, sen kom han in i ett rum med pentry och en grårandig soffa. Han ramlade tungt ner i den, men när han slog i ryggstödet kom en gammal transistoradio i tung bakelit, som troligtvis tillhörde någon bortappad rekvisita, från en hylla ovanför rätt ned i huvudet.

Vakna hörde han en röst, det är bara du kvar, dags att gå upp på scen. En ung tjej, i jeans och vit t-shirt ruskade honom försiktigt. Han reste sig upp, magen var i olag, huvudet sprängvärkte och han kände sig yr. Men han insåg att det bästa han kunde göra var att spela med, eftersom han inte var i något vidare skick att springa från poliser.

Han följde henne genom dom trånga källarutrymmena förbi skådespelarnas loger, genom något som liknade en hobbyverkstad.

Plötsligt stod han ute på scen och såg publiken i ögonen. Var fan har jag hamnat tänkte han, lätt förvirrad. Vände sig om och såg texten bakom sig.

Lunchstandup för nya förmågor.

”Kör igång då” ropade en något överförfriskad herre i publiken.
Han kände sig inte rolig alls, men tillslut kom det.
”Vet ni varför Norrmännen har P-piller i spolarvätskan ?”
Publiken var knäpptyst.
”För att dom skall slippa ha kondom på vindrutetorkaren”
Tystnaden i salongen var total, ingen hade skrattat åt norgevitsar på den här sidan om 80-talet, speciellt inte när den som drog dom missade poängen.

Skriven av: April Fools

Tags: ,

Lyckoslanten var fylld av roliga, harmlösa aprilskämt; som att ta en tvål och rita sprickor på spegeln i badrummet eller det klassiska plånbokstricket med plånboken fäst i fiskelina och så snart någon tror sig ha gjort ett fynd – rycks det undan. Här skulle man istället för plånbok satsa på en inslagen godisbit. Jag bestämde mig för att utföra spruckna-spegel-tricket och gick upp tidigare än till och med pappa, och trots att jag verkligen gjorde tvålkanten skarp såg det inte ut som något annat än tvål på spegeln. I alla fall om man tände badrumsbelysningen. Och det gjorde man ju alltid.

Aprillureriet föll inte i god jord, men som första april var en söndag hade jag ju hela dagen på mig att komma på en uppföljare. Lillasyster Anna fick vara med i planeringen. Ja, hon utgjorde hela förutsättningen för det nya lureriet och jag drillade henne hårt i hur hon skulle rusa till mamma, och skrika och nästan gråta och berätta den hemska sanningen, som jag hoppades skulle skapa känslor av sorg och kanske ånger och sedan lycka – när det visade sig att det bara var ett aprilskämt. I ett obevakat ögonblick tog jag ketchupblodet ur den röda flaskan, sprang in i badrummet och kletade in det i håret och lät det konstfullt slingra sig ner i smala rännilar över hela pannan. På håll skulle det absolut se verkligt ut! Jag hade lite ketchup kvar till att smeta in på elementet, där olyckan skulle ske.

Vi gjorde oss redo. Anna var alls inte lika engagerad som jag och hon var rädd att mamma skulle bli arg. Det blev hon också. Topp, tunnor rasande. Dessutom sa hon att jag inte var riktigt klok. Hon visade ingen sorg och ingen ånger och glad blev hon verkligen inte. Bara arg, alltså.

Straffet blev att gå med sopor varje dag – och det visste både mamma och pappa att jag hatade. För att komma till soprummet måste man gå i långa, mörka, prångiga källargångar. Och lukten var så stinn av förruttnelse att jag kräktes nästan varje gång. Mamma pläderade för att jag skulle ha ett kännbart straff, och att det skulle inpräntas i mig hur olämpligt mitt uppträdande var. Inget hjälpte. Inte ens att jag visade upp lyckoslanten med tipset om ketchup som blod – nej, mamma hade blivit rädd när Anna kom springande och talade om att jag var död. Jag hade bara sett arg.

Jag bad Anna att följa med ner till soprummet. Men si det ville hon inte. Hon sa att mamma hade sagt att hon inte skulle låta mig tvinga henne till något. Så jag gick. Med tunga steg och när jag började närma mig stanken vände jag mig bort, drog ett djupt andetag och höll andan – ända till jag var tillbaka på samma ställe igen. Vilken befrielse att åter få dra in någotsånär obesmittad luft!

Runt kvällsmaten satt vi med den nya transistorradion på. Den var vit och röd med en lång antenn; pappa hade köpt den i Stockholm. Nyheterna berättade om den förrymda mördaren Axel Berg, som rymt från fängelset i Falun. Han troddes ha tagit sig upp till Orsa Finnmark efter att ha rånat banken i Mora, och stora polisresurser ägnades hans tillfångatagande. Allmänheten i Orsa uppmanades till försiktighet. Man misstänkte att sagde Axel Berg var beväpnad och att han hade rånpengarna – hela 250000 kronor i en väska med ordet sport på. Mamma och pappa pratade om rånmördaren och de försökte dra sig till minnes mordet han satt inne för, och därefter spann de vidare om vad man kunde göra för 250000 kronor.

I min fantasi levde han mer eller mindre som fredlös uppe i Noppikoski men suktade efter att komma ner i bygden och mörda några flera. Jag målade upp en bild av en blek och smutsig man med grymma ögon och alldeles för långa naglar.

I två dagar hade sopbärandet gått bra men jag avskydde det ännu mera än tidigare, och såg fram emot sista gången. Tog trappen ner mot källargången i tre skutt och sprang till dra-efter-andan-stället, låste upp och hivade in påsen. Då, precis då, släcktes ljuset och jag kände den omisskännliga lukten av cigarrettrök. Nästan ingen rökte av de jag kände. Bara Agnetas morbor och doktor Nyberg, men de rökte pipa. Det här var definitivt cigarrettrök. Längre bort i gången såg jag en man närma sig; det glimmade till i grymma ögon och jag sprang. Sprang för livet och precis när jag nådde trappans krön föll jag handlöst och tog emot mig med händerna. AAAAJ! Det gjorde så ont att jag tappade andan, och värken bara vräkte på mera och mera och fyllde till sist hela huvudet. Jag kved och grät och precis då öppnades dörren bakom mig och jag visste att min sista stund var kommen. Jag gjorde som när jag mötte björnen. Spelade död. När han skulle gå ut ur huset vågade jag kisa med ena ögat och såg en clown med cigarrett i ena handen och en väska med ordet sport på i den andra. Utanför vräkte regnet ner.

Mamma och pappa trodde inte ett ord av vad jag berättade, inte ens att jag hade så ont i högerhanden att minsta beröring fick mig att skrika. Och det skulle bli värre. Dagen därpå kunde jag inte sätta på mig min kofta ens och handen och armen hade svullnat rejält.

Portvakten höll på att skura porttrappen och muttrade om att det var så svåra färgfläckar och att vi barn borde veta bättre än att måla på sten. Jag sa att det var en clown. Men det gick inte hem.

I skolan skrev jag med vänster hand och fröken Lindqvist tyckte nog att jag var väl tillgjord. Vi hade roliga timmen och Hans, som alltid skickade roliga brev till mig med morötter som sa roliga saker (han var rödhårig), skulle berätta nya skämt och som vanligt höll han sig till växtriket. Den handlade om två tomater som var ute och gick. En tomat blev påkörd och då sa den andra: Kom ketchup så går vi! Gissa om vi skrattade, men Hans stod inte kvar som han brukade för att njuta av våra skratt och applåder – nej han rusade ner och ut, rundade skolhuset och nådde killtoan – försent. Resten av lektionen var han försvunnen, men på rasten var Peter på toan och då hittade han Hans och blev ombedd att hämta rena kläder hemma hos honom.

Hemma var allt som vanligt. Mamma berättade dock att portvakten hade sagt att vi barn inte fick rita på trappen. Jag försökte återigen berätta att det var clownen, men mamma hade slutat lyssna när jag förde fram mina teorier om regnet som löst upp färgen och …

Skriven av: I’ll Remember April

Tags: ,

Han satt på ett café och väntade. En transistorradio stod på. Det var ett hopplöst program med en hel radda ståuppkomiker. Hon som just börjat var värst hittills. Det var så man kunde höra fjärilarna hon hade i magen genom radion.

– Ni förstår, jag är ganska snabb…

När ordet snabb kom ur radion for han upp och började springa som skjuten ur en kanon. Samtidigt brakade ett ösregn loss. En väldig blixt skar över himlen och åskan mullrade nära. Han tog ingen notis om detta utan sprang tvärs över gatan ackompanjerad av ett otal signalhorn och svärande bilister.

– Jag kallas till och med för Blixten, kom det ur en bilradio.

På andra sidan gatan greppade han sportbag från flaket till en liten pick-up, som rivstartade samtidigt. Han försvann in i en gränd på andra sidan gatan och hoppade upp på en motorcykel som just startat. Föraren svängde tvärt ut ur gränden och lät motorn accelerera. Två kvarter senare hoppade mannen av och sprang in genom en dörr som omedelbart stängdes bakom honom.

Han var redan inne i hissen som tog honom till takvåningen.
– …och då sa jag: ”Tjena Åskan”, malde det ut ur radion i hissen.

Väl uppe kastade han en snabb blick i bagen för att förvissa sig om att de 250.000 kronorna var där. En helikopter gled upp framför fönstret, som splittrades in oräkneliga småbitar när han utlöste en sprängladdning.

– Vadå Åskan? hördes det från takvåningens radio.

Mannen kastade sig genom luften ombord på helikoptern som genast steg och ökade farten.

– Ja du vet åskan kommer ju alltid _efter_ blixten, radion stod på här också.

Skriven av: April Stevens

Tags: ,

Det var en ”kul” ung man ifrån Hjo
Som i sin mage inte fick ro
Radion tappade ton
så han stal en miljon
Han skrattar i ösregn må du tro.

Disclaimer:
1. En miljon består faktiskt av 4*250.000. Så det är med.
2. Ni vet ju alla att det var i en sportbag, så krångla inte.
3. Det platta skämtet är två. Dels markerat med hjälp av citattecknen
kring ”kul” och dels faller ju denna dikt mycket platt till marken.
Meta-meta, no?

Skriven av: Little April Shower

Tags: ,

Det kommer alltid en dag när sidan verkar förbli blank för evigt. Kanske är fritt tankeflödande en lösning? En annan möjlighet är research. Möjligen skulle man kunna koppla samman research med tankeflöde. Visserligen finns det en risk för att texten blir kaotisk men so what. Speciellt i temat skämt har jag en oöverstiglig gräns. Redan som liten hade jag svårt att få folk att skratta. Det var lättare att få dem förbannade på grund av allt bus jag hittade på. Inte en chans att jag skulle kunna komma, ses och segra. Redan på ingång var alla i rummet förberedda på något sattyg. Dörrarna var så att säga stängda för positiva nyheter, som till exempel en rolig historia.

Tack och lov har inte ett blankt papper fördommar och min tanke är inte att försöka vara rolig bara nyfiken, ställa frågor och försöka besvara dem. Research och tankeflöde.

Vad får folk att skratta? En fundamental fråga. Egentligen verkar det som en del föds skämtare och andra blir publik. En tredje kategori skulle man kunna kalla gråsonare och till dem hör jag. Utifrån detta gråsonsperspektiv kan båda sidor betraktas på ett neutralt och objektivt sätt, vad som kallas vetenskapligt, vilket redan från början undanröjer misstanken att det är frågan om att busa. Man flaggar, så att säga, redan från början att man blivit en seriös och busfri person.

Vetenskapliga arbeten har fastslagit att publiken tilltalas av att tillhöra samma lag som sändaren. Sändaren är i detta fall en ståuppkomiker, som ar en person som roar andra med sitt eget material, är till synes sig själv, uppträder ensam på scenen under eget namn utan rollkläder, men talar om saker som berör henne/honom. En mycket utsatt position varför en nervös mage kan antas tillhöra det normala stadiet . Helt logiskt dessutom eftersom arbetet går ut på att till varje pris få publiken att skratta.

Hur får man skrattet att flöda? Enligt Vetenskapen gäller det att inte vara onåbar, att vara vem som helst, om man vill vinna publikens välvilja och förtroende. Med andra ord tillit. Det är alltså nödvändigt att visa att man är en sympatisk person det går att lita på. Om man är tvungen att skämta om en sportbag med 250.000 kr. i omärkta sedlar ser jag det som ett absolut måste att tänka på följande saker:

Att man fortfarande efter skämtet ska vara en sympatisk person

det går att lita på, att humor är logiska krockar mellan mänskliga

erfarenheter, att skämtet inte blir trovärdigt om det inte på något

sätt hör ihop med komikern.

Om man spekulerar i temat sportbag med mycket pengar kanske man skulle kunna vidareutveckla en reflexion om en krock mellan mänskliga konflikter som berör att ha och att inte ha, att vara och inte vara. Om det röra sig om en politikerpublik vana vid att hitta sportbagar med omärkta märkta sedlar, måste poängen givetvis modifieras. (Omärkta märkta sedlar går ofta hand i hand med en bygglicens eller liknande varför maximal försiktighet är av vikt, trots att temat korruption ligger komikern varmt om hjärtat. )

Vad skämtar man om? Betydelsefullt är att publiken, som varierar, förstår kopplingarna och att det stämmer med personen som står på scenen. Skämten måste beröra något vi alla känner till, känslor vi upplever i vardagen. Till exempel vrede och ilska över att det ösregnar tre veckor i sträck. Naturligtvis ska infallsvinklarna vara nya och överraskande. Om det ösregnat i tre veckor och inget slut kan skönjas måste extra kraft läggas på poängen. Det viktiga är att skapa ”vi-känsla” mellan sändaren och publiken, kanske någon form av singing in the rain. Om det är en övervägande kvinnlig publik kan kanske Babbens analogi att karlar är som blandfärs – hälften nöt och hälften svin- vara en ljuspunkt. Vill man dra en riktig rysare inför en kvinnlig publik med infiltrerade SCUM-anhängare kan man gå till Linne och blåsippans tjugo ståndare och en pistill. Enligt information från Vetenskapen ska ursprunget till beteckningen vara metaforen 20 män i samma säng som en kvinna. Eftersom man vill att SCUM- anhängarna också får sig ett gott rått skratt kan man ställa 20 kvinnor runt om en liggande man, skapa en dramatisk tystnad och ge fantasin frihet.

Vad får en ståuppkomiker inte göra? En ståuppkomiker får inte ta med sig en transistorradio. I princip är inga hjälpmedel tillåtna. Men som i allt annat finns det undantag. Ett undantag är miljonär och ansedd ett geni, se videon här.

Hon/han får heller inte be om applåder. Det är en dödssynd. Kan inte nog upprepas – inte be om applåder.

Hur ska framträdandet planeras? Ska man ståuppframträda måste allt vara planerat i minsta detalj. För detta är ett hjärnskafferi nödvändigt med varje skämt noggrant katalogiserat och utplacerade så att de finns lätt tillgängliga. Förutom detta bör kroppsspråket vara innehållsrikt och få sitt uttryck i miner och gester som attraherar publiken. Aldrig en död stund utom när tystnaden får tala. Själva upplägget bör vara en smart ingång som publiken förstår. Möjligheten att bomba finns, men det har alla ståuppkomiker varit med om. Man kan då gå vidare efter att med ljusets hastighet grabbat tag i ett mer passande skämt ur skafferiet. Om allt går som det ska, vilket innebär att publiken skrattar, kan man sedan varva ner i mitten, låta energi och tempo dala något, för att mot slutet accelerera upp i ett crescendo och avsluta på topp.

Vad händer om skämttorka uppstår? Inga problem om man älskar att studera. Helst går man då tillbaka till Aristoteles och sedan framåt. Många gamla, bortglömda och överraskande vinklingar på mänskliga konflikter finns i Historien. Det är förunderligt hur aktuella och samspelta med dagsfärska nyheter de kan vara.

Skriven av: Vinter i april

Tags: ,

Allt var precis som vanligt på Lundbergs konditori, de rutiga dukarna på de vingliga borden, kaffet som stått framme så länge att smaken nästan blivit metallisk, den trasiga transistorradion i fönstret, servitrisens sura blickar när en kund tagit både en och två påtårar men ändå inte gett sig av. Enda skillnaden från igår är regnet som öser ner utanför konditoriet. Världen utanför grumlas av vattnet och det går knappt att se ut. Inte mycket att titta på hur som helst. Vem är dum nog att ge sig ut i det här vädret. Men inne på konditoriet är allt sig likt, mer eller mindre identiskt från när det öppnade på 50-talet och jag antar att det kommer vara sig likt om femtio år till.

Jag sitter med min andra påtår och försöker verka oberörd inför servitrisens onda öga. Har ingen lust att bli genomvåt så fort jag stigit utanför dörren. I värsta fall får jag väl köpa en dammsugare om någon kvart eller så. Men även om det inte regnade, vart skulle jag ta vägen? Ingen idé att röra sig hemåt förrän framåt kvällen. Skulle bli ett jävla liv om jag dök upp mitt på dagen utan förvarning. Blir ett jävla liv hur som helst så det är lika bra att vänta.

Gräver efter pengar i byxfickan. Räknar småmynten och inser att pengarna inte räcker till både en dammsugare och en trisslott. Det är just typiskt. Tar jag dammsugaren kan jag vara säker på att lotten jag kunde köpt istället hade varit vinstlotten. Tiotusen månaden i tio år, jo jag tackar jag, hade inte varit helt fel det. Eller som den där killen jag läste om i morse, han som hade hittat 250.000 kronor i en sportbag på väg hem från jobbet. Tydligen hade sedlarna varit omärkta men idioten hade lämnat in allt till polisen. Jag hade tagit mitt pick och pack och dragit till Teneriffa samma dag. Har han tur kanske han får hittelön men ingen lär väl hämta ut det. Knarkpengar så klart.

Men vad fan, det kunde ju varit värre. Jag kunde varit en ståuppkomiker med nervös mage. Hade inte varit en lång karriär det. Verkar som om det slutat regna i alla fall. Om jag tar en tur i parken kanske jag kan hitta nog med tomburkar så jag kan köpa den där trisslotten ändå. Reser mig från den knarrande stolen och drar på mig jackan. På väg mot dörren nickar jag mot servitrisen och säger ”god natt” men hon bara stirrar tillbaka på mig uttryckslöst. Så mycket för det skämtet.

Skriven av: Dead by April

Tags: ,

Erik var lång och gänglig och hade en stor näsa och stora fötter. Hans hållning var slapp och hans markanta glasögon gled gärna ner på näsryggen. Trots sitt mindre attraktiva utseende hade det aldrig varit något fel på hans självförtroende. Han älskade att ha uppmärksamheten och den fick han, hade han upptäckt, genom att skämta och spela clown. Därför extraknäckte han som ståuppkomiker för att få lite extra utöver studiemedlet.

Han stod under taket vid studenthusets trappuppgång och stirrade stint ut i ösregnet. Armarna låg korsade över bröstet för att hålla värmen, men det var också en försvarsposition. Vid hans fötter låg en sportbag.

Kvällen innan hade hans kompis, Tommy kommit förbi oanmält. När Erik öppnade dörren hade Tommy pressat sig förbi honom i dörren med sportbagen i handen. Han var stor och vältränad, kortklippt och hade hårda ögon. Tommy hade lämnat kvar sportbagen hos Erik och sa till honom, att han skulle ställa sig med bagen utanför trappen kvällen därpå och invänta den som skulle komma och hämta den. Erik vågade inte säga emot och gjorde som han blev tillsagd.

Och nu stod han där och var jätte nervös. De körde rejält i magen och han funderade på om han skulle hinna att springa upp till lägenheten och kasta sig på toaletten, innan den där personen skulle komma, men han vågade inte. En bil kom körandes och stannade framför honom. Dörren öppnades och en röst sa:
– Hoppa in.
– Men, Tommy sa att…
– Nu! röt rösten från bilen.
Erik vågade inget annat än att lyda. Magen var i fullt uppror nu. Han slängde in bagen och satte sig sedan tveksamt in i bilen. Så fort han hade satt sig blev det svart. Något hade kastas över huvudet på honom.

Bilen körde i hög hastighet och Erik kastades fram och tillbaka i bilen. Han mådde illa. Det ända han kunde höra, förutom bilens motor, var ösregnets hård slag mot bilen och vindrutetorkarnas eviga slag, fram och tillbaka över vindrutan.

Efter en stund stannade bilen. Dörren öppnades och Erik kastade sig ut, slet av huvan och kräktes. Han fick en hård klapp på bakhuvudet och huvan slets ur handen på honom och drogs över hans huvud igen. Regnet hade redan börjat göra honom blöt och frusen. Erik tänkte att det måste vara minst två som hade kidnappat honom.

De ledde honom en bit innan han hörde en dörr öppnas och sedan smällas igen bakom dem. Han hade svårt att gå trappstegen ner med huvan över huvudet. Fotstegen ekade. De svängde höger, sedan vänster och sedan höger igen. Huvan drogs av.

Det tog en stund innan hans ögon hade vant sig vid ljuset. Det såg ut som att de befann sig i ett källarrum. I rummet fanns det ett bord med några stolar och vid bordet satt en man som såg väldigt allvarsam ut. Bakom mannen stod Tommy.
Männen som hade fört Erik till källarrummet slängde sportbagen på bordet.
– 250 000 kr i omärkta sedlar, sa en av männen.
Mannen vid bordet nickade.

I bakgrunden skorrade musik från en transistorradio.

– Vem fan är benranglet? frågade Tommy och tittade på Erik.
Erik blev förvånad. Vad menade han? Han tittade på Tommy med höjda ögonbryn och kände hur svetten rann längs ryggraden. Han förstod inta varför Tommy sa så, det var ju han som hade sagt åt Erik att överlämna bagen.
– Vi kände inte igen honom och så nämnde han Tommy, därför tog vi med honom hit, sa en av Eriks kidnappare.
– Han vet för mycket.
– Jag vet ingenting, klämde Erik ur sig. Jag… jag har inte sett något… jag… jag lovar.. jag säger inget.
– Håll käften! röt mannen vid bordet.

Mannen gjorde en gest åt Erik att öppna bagen. Någon knuffade fram Erik mot bordet och då gjorde Erik det han brukar göra i situationer som han inte kan hantera och sa:

– Vet ni vad man gör om en blondin kastar en granat mot en?

Tystnad….

– Man drar ur säkringen och kastar tillbaka den! flinade Erik

Tags: ,