Skrivuppgift 37: text av Swatch

Hur var det nu, den där ramsan om trädgårdsmöblerna. Fan, fan, fan Jag kommer verkligen inte ihåg. Trots att jag sitter och ritar upp vårsolen och möblerna blir det ingen konklusion i hjärnan. Möblerna haltar och tiden med dem. Funderar vidare om sommartiden och hur den borde vara enligt mig. Okej, om vintertiden var vår förra normaltid och sommartiden borde göra att det är ljusare på kvällen när man slutar jobba. Hur gör man då om man vill ha en idealisk sommartid som just ser till att de ljusa kvällarna blir längre?

”Har du flyttat fram tiden?” Frågan hade en anklagande ton och jag svarade irriterat: ”Jag håller på!”

”Men ska det vara så svårt! Kom hit och hjälp mig natta barnen.”

”Jag kommer, jag ska bara … Klockan är ju bara åtta …”

”Alfons, skärp dig! Ungarna måste lägga sig nu. De ska upp en timme tidigare och jag ska till Amsterdam och du ska ju på den där intervjun. Har du ställt om klockorna nu?”

Här stängde jag av och fortsatte att fundera på ideal-tid, ideal-frun, ideal-jobb, ideal-vikt. Det fanns ju ingen hejd på alla ideal. Ideal-sommartiden borde ju egentligen vara åt andra hållet så att klockan ställdes bakåt. Eller? Han tog en vända till i tankarna och nu stod ramsan som i eldskrift: Ta fram utemöblerna när sommaren kommer, och ställ tillbaka dem när vintern kommer. Så om klockan är åtta ska jag alltså ställa den på nio?! Ja, så måste det vara och om klockan är sju imorgon bitti när vi ska upp, är klockan egentligen bara sex. Inget lovande perspektiv – men klart tvingande. Jag skulle på en intervju och jag kunde ju inte skicka Mållgan, hur gärna jag än ville. Leende gick jag från rum till rum och flyttade fram tiden en timme. Men kunde man flytta tid? Tid. Vad är tid? Något vi mäter i sekunder, minuter och timmar – ja, man mäter den i år decennier och till och med millennier. Ja, till och med ljusår! Men då blir ju tiden samtidigt rum.

”Alfons, hur lång tid ska det ta? Kan du hämta Åsas badlakan? Det ligger i den rena tvättkorgen.”

”Pappa, jag fryser!” Åsas röst lät sådär låtsasömkligt burrande.

Jag hittade badlakanet och gick in i badrummet där Mia och barnen precis hade skvätt ner allt från golv till speglarna. Konstigt att de inte funderade på tiden.

”Har ni tänkt på vad tid är?”

”Alfons, vi har inte tid med det nu!”

”Vadå tid, pappa? Man har tid när man vill!” Klara skrattade åt Åsa som tappade badlakanet i vattnet.

”Pappa, min handduk blev alldeles våt. Jag vill ha en ny.”

”Jag torkar Klara först, så får du hennes. Det blir väl bra …”

”Nej, jag vill ha min, inte Klaras. Min är mycket finare! Och tid är dumt!”

”Tiden är inte dum den bara finns.”

”Hur då?”

”När vi står här går tiden …” Här kände jag mig matt av ångorna i badrummet och blicken från min fru.

Jag torkade Klara torr och gav hennes badlakan till Åsa.

”Tappa det inte nu! Det har vi inte tid med!”

”Jag kan ju också gå.” Åsa gick på plats. Mycket rytmiskt och fast. ”Jag går som tiden. Tadam, tadam, tadam.”

Jag hivade upp Åsa ur badkaret och såg på min fru:

”Jag har ställt om klockorna nu, och ställt dem på sju.”

”Inte precis svårt … Lägger du dem nu, så går jag ut med Pinnen.”

Pinnen var vår alldeles för gamla strävhåriga och högst egensinniga tax. Nu för tiden krävde hennes blåsa en promenad varannan timme och på helgerna slogs vi om ynnesten att få lite egentid med Pinnen.

Jag bara nickade till svar och föste flickorna framför mig. De kastade sig i sängen för att nästan genast börja studsa upp och ner, upp och ner. Lugnt plockade jag fram deras pyjamasar, och de tog på sig jackorna på huvudet och byxorna på armarna för att studsa vidare. Barn är så härligt sorglösa, hann jag precis tänka när Åsa gav upp ett skrik som klöv mitt huvud i två delar.

”Var är min Blånutte? Han ligger inte under kudden? Ni har väl inte tvättat bort min Nutte!! Pappa ni får inte tvätta Blåutten. Han dör då.”

Blånutten var en gammal tvättlapp i frotté från IKEA och den var den älskade Blånutten sedan Åsa var knappt året. Den hade varit ljusblå men var idag alldeles ljusgrå, eller i det närmaste smutsvit, och all lugg var borta, endast nätet öglorna fästs vid fanns kvar. Tiden hade inte varit nådig mot Blånutten.

Jag sprang ut till tvättkorgen och fann älsklingen inkapslad i ett av örngotten. Lättnaden var påtaglig. Utan Blånutten – ingen sömn, det hade vi fått lära oss den hårda vägen. Åsas förvandling var omedelbar från yl till ro på två millisekunder. Klara låg redan och höll för öronen. Tur att hon inte hade en älskad Nutte, hon också. Två Nuttar på vift skulle kunna bli oss övermäktiga. Från och med nu skulle jag lägga Blånutten i en tvättpåse när den skulle tvättas. Från och med nu, men det var ju inte förrän nästa vecka. Nu, som inte är nu och åtta som blir nio. Han läste ur Sandvargen och kände sig som en god far när Åsa sa att han var som just Sandvargen. Sådär lat, sa hon och Klara fyllde i med fiffigt lat, och då skrattade de (precis som i Sandvargen) och tid och tum och allt smalt bort i ren och skär lyckolycka. Han låg kvar och lilade dem lite på ryggen och hörde snart deras trygga snusningar, Åsas distad av Blånutten och Klaras snabba, lite ryckiga.

Inne i sovrummet låg Mia och läste. Hon gäspade och tog av sig glasögonen.

”Hur tror du att det går imorgon?”

Jag hade ingen aning och brydde mig både mycket och inte alls. Var jag nervös? Ja. Ville jag ha jobbet? Jag ville ha jobb, Basta. Och tid är pengar. Nu var den där. Tiden igen. Jag har inte tid med tidstrams! Jag puttade ner Pinnen från kudden och kastade mig ner i sängen.

”Vill du veta ärligt? Jag har ingen aning. Kanske bryr jag mig inte heller. Det är ju inte Rocket Science precis och flippa hamburgare på Donken. Jag är ju ingenjör Mia! De kommer att säga som alla andra att jag är överkvalificerad.”

”Men om du inte tar jobbet du blir hänvisad, förlorar du ju a-kassan. Alfons, skärp dig. Du måste tänka på familjen.”

”Jag tänker på familjen”, sa jag, tittade på klockan och somnade.

Det var inte helt ljust ute när alla väckarklockor ringde, och alla studsade upp mer eller mindre som på en given signal. Jag dukade fram frukosten medan jag rakade mig. När Mia och ungarna kom ut från badrummet bytte vi och jag körde några varv med tandborsten och klädde mig av gammal vana i kavaj och slips.

”Men Alfons, så där kan du ju inte se ut hos McDonalds.”

”Varför inte då”, sa jag och såg en ganska proper ung man i spegeln, Lite sömnig kanske men helt okej.

Mia suckade och gick ut till Åsa och Klara. Hon skrek ett lycka till och sa att jag hade bråttom, men så var det som om hon ångrat sig. Hon kom ut och tog mig runt halsen och kysste mig sakta.

”Du fixar det här”, sa hon.

”Ha det så kul i Amsterdam. När ska du vara på Arlanda?”

”Inte förrän vid elva. Ring när det är klart”

Ute hörde jag ambulansen, eller var det brandkåren, nere på Folkungagatan. En ny dag. Ett nytt liv som hamburgerflippare på Donken kanske hägrade. Eller inte. I trapporna ner mot busshållplatsen tyckte jag ändå att det var oväntat lite folk och bilar ute. Det borde vara köer för Södertunneln var stängd, och det borde åka tvåa på tvåa i skytteltrafik eller snarare i snigelfart. Men av det fanns intet. Klockan var kvart i åtta på Sofia och precis då slog den mig: Söndagskänslan. Det var ju söndag idag! Jag lyfte mobilen och tittade på den. Den var också kvart i åtta, även om det stod 07.45 och så ringde jag Mia.

”Älskling, det är söndag!”

Hon var tyst och sedan började hon skratta på sitt nästan hysteriska vis. Hon tjöt av skratt och medan hon skrattade sa jag: ”Jag tänker inte ta något jobb på McDonald’s, bara så du vet det.”

”Kommer tid kommer råd” kluckade hon vidare.

Skriven av: Swatch

Tags: ,

  1. Underbart, Alfons Åberg som vuxit upp och fått familj! För det kan väl aldrig varit en slump med det namnet och ”jag ska bara”? 🙂 Glad blev jag i alla fall av läsningen.

    Här är en mening jag gillade: ”Åsas röst lät sådär låtsasömkligt burrande.” Den fick mig att tänka på Astrid Lindgrens sätt att sätta ihop nya ord.
    Gillar också hur han stänger av när tjat från fru pockar på uppmärksamhet.

    För skrivutveckligens skull kanske jag ska nämna något jag fastnade lite på? (Eller ska vi hålla Pennfajten mer bara i det positivas anda? Allmän fråga?…) Du skulle kunna titta på hur du växlar mellan ”jag-berättande” och en allvetande berättare. Jag tänker på stycket ”jag sprang ut till tvättkorgen” och ”han läste sandvargen”. Där blir det lite rörigt med bytena. Kanske kan du göra så att du skriver på som vanligt och sedan går tillbaka en dag senare och letar efter perspektivväxlingarna för att se om de håller hela vägen. (Ett grepp som funkar för mig i alla fall. Min käpphäst just nu är att jag måste gå tillbaka och kolla om logiken håller hela vägen, ibland vet jag saker i mitt huvud som jag glömt att berätta för läsaren…)

    Nu åter till det jag gillade: de fina beskrivningarna av vardagslivet, till exempel den där underbara formuleringen om hur man som förälder tänker att ”å, så fint det här är” och sedan får sitt huvud klyvt av ett skrik! Och du ger också en rörande bild av hur det kan vara när jobb, utbildning och ambition går helt i otakt.

    Fortsätt fajtas så här fint!

    Svara

  2. Shit pompa, tyckte att jag hittade alla han – men något slank alltså igenom. Bytte från han till jag … Så kan det gå. Dessutom missade jag ett n i en av blånuttarna och skrev tum istället för rum. Har ett vresigt tangentbord (trådlöst) som inte riktigt vill som jag vill. Det blir luckor eller underliga ord och så får jag fylla i dem efteråt.

    Mormor egentligen, och klart på upphällningen. 😉

    Svara

  3. Alfons blev vuxen tillslut, men behöll sina egenskaper. Gifte sig med Mia som hade fullt fokus på livspusslet men inte på vilken dag det var. Den blev ju lite lång, men jag lyckas också få det så ibland och det här var klart underhållande. Tycker du lyfte fram den lite kaosartade familjekänslan bra med att ungarna bröt in. Sen fick du dessutom med det allt större problemet med arbetslösheten, jättebra fajt.

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *