mars 2012

You are currently browsing the monthly archive for mars 2012.

För att hedra årets mest skämtsamma dag, som infaller nu på söndag, så tänkte vi ha en ganska fri skrivuppgift – men med några punkter som alla Pennfajtare ska försöka knö in i sina texter.

Du skriver alltså din text precis hur du vill. I vilket tempus du vill. Du bestämmer var din historia utspelar sig, när, vilka som är med, allt. Men! Följande grejer måste på ett eller annat sätt vara med i din text:

  • En ståuppkomiker med nervös mage
  • En sportbag med 250.000 kronor i omärkta sedlar
  • En transistorradio
  • Ett ösregn
  • Ett skämt som faller platt

Du väljer alltså helt själv hur du väver in dessa ingredienser i texten. Lycka till!

Uppgiften sträcker sig från onsdag 28 mars till onsdag 4 april

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med April april

Veckans pseudonym kommer att bli grejer som dyker upp i Spotify när man söker på ”april”
Veckans tag på texterna blir april

Tags: ,

Hur var det nu, den där ramsan om trädgårdsmöblerna. Fan, fan, fan Jag kommer verkligen inte ihåg. Trots att jag sitter och ritar upp vårsolen och möblerna blir det ingen konklusion i hjärnan. Möblerna haltar och tiden med dem. Funderar vidare om sommartiden och hur den borde vara enligt mig. Okej, om vintertiden var vår förra normaltid och sommartiden borde göra att det är ljusare på kvällen när man slutar jobba. Hur gör man då om man vill ha en idealisk sommartid som just ser till att de ljusa kvällarna blir längre?

”Har du flyttat fram tiden?” Frågan hade en anklagande ton och jag svarade irriterat: ”Jag håller på!”

”Men ska det vara så svårt! Kom hit och hjälp mig natta barnen.”

”Jag kommer, jag ska bara … Klockan är ju bara åtta …”

”Alfons, skärp dig! Ungarna måste lägga sig nu. De ska upp en timme tidigare och jag ska till Amsterdam och du ska ju på den där intervjun. Har du ställt om klockorna nu?”

Här stängde jag av och fortsatte att fundera på ideal-tid, ideal-frun, ideal-jobb, ideal-vikt. Det fanns ju ingen hejd på alla ideal. Ideal-sommartiden borde ju egentligen vara åt andra hållet så att klockan ställdes bakåt. Eller? Han tog en vända till i tankarna och nu stod ramsan som i eldskrift: Ta fram utemöblerna när sommaren kommer, och ställ tillbaka dem när vintern kommer. Så om klockan är åtta ska jag alltså ställa den på nio?! Ja, så måste det vara och om klockan är sju imorgon bitti när vi ska upp, är klockan egentligen bara sex. Inget lovande perspektiv – men klart tvingande. Jag skulle på en intervju och jag kunde ju inte skicka Mållgan, hur gärna jag än ville. Leende gick jag från rum till rum och flyttade fram tiden en timme. Men kunde man flytta tid? Tid. Vad är tid? Något vi mäter i sekunder, minuter och timmar – ja, man mäter den i år decennier och till och med millennier. Ja, till och med ljusår! Men då blir ju tiden samtidigt rum.

”Alfons, hur lång tid ska det ta? Kan du hämta Åsas badlakan? Det ligger i den rena tvättkorgen.”

”Pappa, jag fryser!” Åsas röst lät sådär låtsasömkligt burrande.

Jag hittade badlakanet och gick in i badrummet där Mia och barnen precis hade skvätt ner allt från golv till speglarna. Konstigt att de inte funderade på tiden.

”Har ni tänkt på vad tid är?”

”Alfons, vi har inte tid med det nu!”

”Vadå tid, pappa? Man har tid när man vill!” Klara skrattade åt Åsa som tappade badlakanet i vattnet.

”Pappa, min handduk blev alldeles våt. Jag vill ha en ny.”

”Jag torkar Klara först, så får du hennes. Det blir väl bra …”

”Nej, jag vill ha min, inte Klaras. Min är mycket finare! Och tid är dumt!”

”Tiden är inte dum den bara finns.”

”Hur då?”

”När vi står här går tiden …” Här kände jag mig matt av ångorna i badrummet och blicken från min fru.

Jag torkade Klara torr och gav hennes badlakan till Åsa.

”Tappa det inte nu! Det har vi inte tid med!”

”Jag kan ju också gå.” Åsa gick på plats. Mycket rytmiskt och fast. ”Jag går som tiden. Tadam, tadam, tadam.”

Jag hivade upp Åsa ur badkaret och såg på min fru:

”Jag har ställt om klockorna nu, och ställt dem på sju.”

”Inte precis svårt … Lägger du dem nu, så går jag ut med Pinnen.”

Pinnen var vår alldeles för gamla strävhåriga och högst egensinniga tax. Nu för tiden krävde hennes blåsa en promenad varannan timme och på helgerna slogs vi om ynnesten att få lite egentid med Pinnen.

Jag bara nickade till svar och föste flickorna framför mig. De kastade sig i sängen för att nästan genast börja studsa upp och ner, upp och ner. Lugnt plockade jag fram deras pyjamasar, och de tog på sig jackorna på huvudet och byxorna på armarna för att studsa vidare. Barn är så härligt sorglösa, hann jag precis tänka när Åsa gav upp ett skrik som klöv mitt huvud i två delar.

”Var är min Blånutte? Han ligger inte under kudden? Ni har väl inte tvättat bort min Nutte!! Pappa ni får inte tvätta Blåutten. Han dör då.”

Blånutten var en gammal tvättlapp i frotté från IKEA och den var den älskade Blånutten sedan Åsa var knappt året. Den hade varit ljusblå men var idag alldeles ljusgrå, eller i det närmaste smutsvit, och all lugg var borta, endast nätet öglorna fästs vid fanns kvar. Tiden hade inte varit nådig mot Blånutten.

Jag sprang ut till tvättkorgen och fann älsklingen inkapslad i ett av örngotten. Lättnaden var påtaglig. Utan Blånutten – ingen sömn, det hade vi fått lära oss den hårda vägen. Åsas förvandling var omedelbar från yl till ro på två millisekunder. Klara låg redan och höll för öronen. Tur att hon inte hade en älskad Nutte, hon också. Två Nuttar på vift skulle kunna bli oss övermäktiga. Från och med nu skulle jag lägga Blånutten i en tvättpåse när den skulle tvättas. Från och med nu, men det var ju inte förrän nästa vecka. Nu, som inte är nu och åtta som blir nio. Han läste ur Sandvargen och kände sig som en god far när Åsa sa att han var som just Sandvargen. Sådär lat, sa hon och Klara fyllde i med fiffigt lat, och då skrattade de (precis som i Sandvargen) och tid och tum och allt smalt bort i ren och skär lyckolycka. Han låg kvar och lilade dem lite på ryggen och hörde snart deras trygga snusningar, Åsas distad av Blånutten och Klaras snabba, lite ryckiga.

Inne i sovrummet låg Mia och läste. Hon gäspade och tog av sig glasögonen.

”Hur tror du att det går imorgon?”

Jag hade ingen aning och brydde mig både mycket och inte alls. Var jag nervös? Ja. Ville jag ha jobbet? Jag ville ha jobb, Basta. Och tid är pengar. Nu var den där. Tiden igen. Jag har inte tid med tidstrams! Jag puttade ner Pinnen från kudden och kastade mig ner i sängen.

”Vill du veta ärligt? Jag har ingen aning. Kanske bryr jag mig inte heller. Det är ju inte Rocket Science precis och flippa hamburgare på Donken. Jag är ju ingenjör Mia! De kommer att säga som alla andra att jag är överkvalificerad.”

”Men om du inte tar jobbet du blir hänvisad, förlorar du ju a-kassan. Alfons, skärp dig. Du måste tänka på familjen.”

”Jag tänker på familjen”, sa jag, tittade på klockan och somnade.

Det var inte helt ljust ute när alla väckarklockor ringde, och alla studsade upp mer eller mindre som på en given signal. Jag dukade fram frukosten medan jag rakade mig. När Mia och ungarna kom ut från badrummet bytte vi och jag körde några varv med tandborsten och klädde mig av gammal vana i kavaj och slips.

”Men Alfons, så där kan du ju inte se ut hos McDonalds.”

”Varför inte då”, sa jag och såg en ganska proper ung man i spegeln, Lite sömnig kanske men helt okej.

Mia suckade och gick ut till Åsa och Klara. Hon skrek ett lycka till och sa att jag hade bråttom, men så var det som om hon ångrat sig. Hon kom ut och tog mig runt halsen och kysste mig sakta.

”Du fixar det här”, sa hon.

”Ha det så kul i Amsterdam. När ska du vara på Arlanda?”

”Inte förrän vid elva. Ring när det är klart”

Ute hörde jag ambulansen, eller var det brandkåren, nere på Folkungagatan. En ny dag. Ett nytt liv som hamburgerflippare på Donken kanske hägrade. Eller inte. I trapporna ner mot busshållplatsen tyckte jag ändå att det var oväntat lite folk och bilar ute. Det borde vara köer för Södertunneln var stängd, och det borde åka tvåa på tvåa i skytteltrafik eller snarare i snigelfart. Men av det fanns intet. Klockan var kvart i åtta på Sofia och precis då slog den mig: Söndagskänslan. Det var ju söndag idag! Jag lyfte mobilen och tittade på den. Den var också kvart i åtta, även om det stod 07.45 och så ringde jag Mia.

”Älskling, det är söndag!”

Hon var tyst och sedan började hon skratta på sitt nästan hysteriska vis. Hon tjöt av skratt och medan hon skrattade sa jag: ”Jag tänker inte ta något jobb på McDonald’s, bara så du vet det.”

”Kommer tid kommer råd” kluckade hon vidare.

Skriven av: Swatch

Tags: ,

Polishuset Polhemsgatan på Kungsholmen Måndag förmiddag.
”Du ser trött ut Martin.”
Suck ”Det har ramlat in jobb Gunvald, slå dig ner”
”Du Martin, vad är det som är på gång egentligen, det verkar ju vara kaos ?”
”Det har rasat in anmälningar under hela Söndagen, folk har haft inbrott under natten och blivit bestulna, ser ut att vara en samlad aktion från ett kriminellt nätverk.”
”Hörde om det meddetsamma jag kom in, finns det några vittnen ?”
”Nej, det verkar ha skett när folk sovit, däremot har en del blivit rånade på vägen hem från krogen, vid tvåtiden.”
”Typiskt, att folk aldrig lär sig att ta taxi, när dom skall hem på fyllan.”
”Det har skett i taxibilar också, men ingen kan komma med något vi kan gå på”
”Martin, det måste vara några med stora resurser, öststatsmaffian kanske. Klart folk inte märker om en timme försvinner, men några i den undre världen verkar ha jävligt gott om tid just nu, en sådan här stor operation borde vara svår att hålla hemlig.”
”Jag sätter ihop en spaningsgrupp, du kan väl ge dig ut på fältet och besöka några skumma adresser så länge. Det kanske kommer fram något.”
”Visst, jag kan knäa några av mina kriminella kontakter i skrevet, så har dom nog något att berätta.”
”Gunvald, du vet vad vi sagt om det där! Förresten, börjar bli hungrig fast klockan bara är elva, dags för lunch, vad tycker du ?”
”Klockan är tolv ”
”Va fan, har jag också haft besök, sen har dom varit så fräcka att dom vridit tillbaka klockan en timma, för jag inte skulle märka det. Skulle inte lämnat den på sängbordet, när jag var inne hos grannen och tog en stänkare”

Skriven av: Breitling

Tags: ,

En saga om ord

Det var en gång för mycket länge sedan som några människor i en grotta i Afrika kom på att de skulle förstå varandra bättre med ord. Sedan dess har många ord skapats. Så många att vem som helst kan bli yr i huvudet.

(bild- en grotta- och ord som flyger ut)

Dessutom på olika språk.

(bild- exempel på ord från olika språk)

Carmen och Kalle bor i var sitt land. När det är vinter hos Carmen är det sommar hos Kalle. När Carmen sover är Kalle i skolan eller spelar fotboll med kompisarna. De talar olika språk men i cyberrymden kan de träffas just när solen går ner hos Kalle och upp hos Carmen. De kan till och med sätta sig på något av de fantastiska moln som finns högt uppe ovan jorden och lyssna på alla ord som virvlar runt i luften. Med hjälp av var sin översättarmobil talar de med varandra. Spanska ord som Carmen säger omvandlas så att Kalle hör dem på svenska.

(bild- de två sittande på var sitt moln, med var sin översättarmovil och ord som virvlar runt)

En dag hörde de hur en gammal man från Peru pratade med sina barnbarn om livet:

Han sa till dem: Inom mig pågår ett kamp, det är mellan två vargar. En av vargarna är ondskan, rädslan, ilskan, avundsjukan, smärtan, bitterheten, snålheten,.högmodigheten, mindervärdigheten, lögnen, ,självdyrkan, rivaliteten, överlägsenheten och stressen. Den andre är lugnet, godheten, glädjen, freden, hoppet, tacksamheten, ödmjukheten, givmildheten, vänskapen, empatin och sanningen. Precis samma kamp pågår inom er också och inom alla människor på denna jord.

Barnen tänkte en stund och sedan frågade en av dem sin farfar:

Och vilken av de två vargarna tror du vinner?

Farfar svarade: ”Den som du matar.”

(bild – Carmen och Kalle sittande på sina moln och farfadern och barrnbarnen på jorden runt en eld. I ett moln ovanför farfadern finns de två vargarna).

– Vilken spännande historia. I går hörde jag att barn blir sjuka av onda ord, sa Kalle till Carmen. Kan de ha blivit matade med ondska, ilska, smärta, lögner och stress?

– Usch, svarade Carmen, det låter hemskt. Ska vi inte hjälpa dem med några glädjande ord. Kanske finns det också roliga ord som vi kan lägga till.

– Varför blir vi inte samlare på ord, olika ord, säger Kalle, tokiga ord, vänliga ord, magiska ord som får världen att bli grön, blå eller vilken färg man vill att den ska ha. Små ord, långa och korta ord, nyfikna ord, mjuka ord, vackra ord, magnifika ord. Tänk så många olika ord det finns. Säkert finns det fler.

(bild av Carmen och Kalle som sitter på sitt moln och pratar genom sina översättarmobil, skrattar och gestikulerar. Runt om dem alla de olika ord de kan samla på, nedanför kartan av världen.)

-Lyssna, säger Carmen och lutar sig framåt, kopplar om översättarmobilen, lyssnar intensivt samtidigt som hon tar fram reservmobilen för att kunna prata med Kalle.

– Just nu hör jag att det i Angola finns det en liten flicka som heter Ynari. Vilket vackert namn. Hon älskar ord och vet mycket om ordens makt. Hon har en liten, liten vän som heter Lilleman, och han kan alla magiska ord och vet vad man gör med dem. Henne måste vi hålla koll på, med ögon och öron.

– Fantastiskt Carmen, säger Kalle, men nu ropar mamma att det är dags att äta kvällsmat. Förresten är inte – äta- ett underbart ord när man är hungrig?. Vi ses.

(bild av afrika och angola där Ynira befinner sig tillsammans med sin lille, lille vän Lilleman.)

– Idag måste jag få prata om orden tid och stress, säger Kalle när de träffas igen. Jag kan försäkra dig att stress inte har något gott med sig precis som den gamle från Peru sa till sina barnbarn. I morse rusade Mamma omkring alldeles utom sig, med håret på ände, tog hon på sig kläderna i farten och väckte mig med ett hårt grepp i armen. Visserligen bad hon om förlåtelse och förklarade sedan att hon var stressad, att hon skulle komma för sent till jobbet och jag till skolan. Förvånad tittade jag på klockan och såg att den var sju, den vanliga uppstigartiden. Nej, sa mamma, klockan är åtta det har regeringen bestämt. Dessutom kallas det sommartid trots all den snö som finns utanför mitt hus.

Som du hör Carmen är det ingen lätt uppgift att samla på ord om man samtidigt vill förstå vad de betyder. Ta till exempel tiden som jag trodde var rätlinjig. Nu vet jag att den hoppar fram och tillbaka , är flexibel, olika beroende på var du bor, går i cirklar, står stilla för vissa människor och skapar stress hos andra. Mycket underligt.

Vilken tur att vi inte byter tid här i landet, sa Carmen, att stressa verkar inte vara bra för någon. Det bli helt fel eftersom jag har en biologisk klocka och kan se va……… Vad jag förstår har du missat en hel timme av sömn natten som gått och är trött nu. Vi kan fortsätta med vårt samlande i morgon och då skulle jag vilja hitta roliga ord.

(bild av carmen och kalle som betraktar landet som bytte tid och människors stressande.)

Fortsättning följer …

Skriven av: TAG Heuer

Tags: ,

Hon håller andan. Som om det skulle kunna stoppa tiden. Men det som
hänt är oåterkalleligt. Hon är en timme sen.
Ändå fortsätter hon att hålla andan, i hopp om att kunna stoppa tiden,
kanske till och med få den att vända tillbaka – till vintertid, då
räddningen fanns inom räckhåll.

Han hade alltid varit dramatisk. Melodramatisk, enligt vissa. Men det
var ett karaktärsdrag som hon förälskat sig i, även om det hade börjat
gå till överdrift. Det där med att han aldrig kunde låta saker passera
utan att diskutera, våldsamt. Att han saknade förmåga att släta över,
att inte övertolka. Fixeringar.
Han brann och vardagen fick färg. Svensk februarislask kunde i hans
sällskap kännas som en glödande natt i Havanna. Som han skulle ha
uttryckt det. Själv skulle hon säga att hade en unik förmåga att se
passion i allt, att fylla allt med känsla, även det som vid en första
anblick verkade obetydligt. Det innebar även att det vardagliga kunde
få oerhörda konsekvenser.

Det flimrade till bakom hennes stängda ögonlock. Hjärnan signalerade
desperat med lila- och grönfärgade blixtar att syret var på väg att ta
slut och hon satte sina bägge händer för munnen och näsan för att
hindra reflexen att andas in nytt.
Magiskt tänkande. Om hon inte andas ut, kan tiden inte fortsätta gå
framåt. Om hon stretar emot, vägrar böja sig för kroppens vilja kan
hon rubba klockans framfart. Få den att backa. Det måste gå. Det kan
gå. Annars är det för sent. (Det är redan för sent.)

I oktober hade han hade blivit fixerad vid tiden. Vid skiften. När en
tid övergick i en annan. Han kunde ligga med uppspärrade, rinnande
ögon riktade mot klockradion för att inte missa när de digitala
siffrorna slog över till jämt antal.
Vilka siffror skulle bevakas? Det kunde han inte berätta i förväg. Han
visste bara när det var dags och när det hade hänt. Nu! Ett, ett, ett,
ett. Sedan somnade han, utmattad, som ett barn.

Struphuvudet for upp och ner på henne. Vildsint, slitande, hulkande.
Kroppen försökte att ta kommando, låta kött vinna över sinne, tvinga
henne att andas mot sin vilja.
Men kroppen var svag efter febern som ridit henne i över ett dygn. Hon
hade yrat och slagit i knäet när hon släpat sig ut i badrummet för att
söka i medicinlådan efter febernedsättande. Inte hitta något. Legat i
frossa på det kalla golvet och sedan uppbådat sina sista krafter för
att kunna ta sig tillbaka i sängen igen.
Det hade börjat på lördagseftermiddagen och det var först nu som hon
orkat ta sig upp ur sängen på allvar. Klivit över klockradion som låg
på sidan på golvet, där hon måste ha vräkt ner den i feberns yrande.
Hämtat en kopp the, brett en rostsmörgås med ett tunt täcke av smör.
Gårdagens och morgonens tidningar utbredda på täcket. Hon började
kronologiskt, lördag först.
Det var då hon såg det. Artikeln som förnumstigt påminde om
minnesramsan att när utemöblerna ställs fram är det dags att ändra
klockan till sommartid. Låta den hoppa fram en timme. En timme som
blev skillnaden mellan liv och död. Hon hade puttat till den välta
klockradion med foten och sett de röda siffrorna stirra tillbaka på
henne. Anklagande. Hon var försenad och hans öde var beseglat.

I början hade hon inte tagit honom på allvar. Inte förstått varför hon
måste ta kontakt med honom på ett exakt klockslag varje dag.
Den första gången hon råkade bli sen med att ringa som hon utlovat
skar han sig. Skärsåret på armen hade varit rött, men ytligt. Men det
hade visat att han menade allvar, med tid och med löften.
Andra gången, ett par månader senare, var de tvungna att få skadan
omplåstrat på akuten.
Sedan dess hade hon aldrig missat ett samtal, alltid kontrollerat att
deras klockor var i samklang, att de alltid befann sig i samma tid
oavsett vilken plats de befann sig på. Förutom i dag.

Nu öppnade hon munnen och sög in så mycket syre som någonsin var
möjligt. Tiden rullade igång igen. Först trevande, sedan rusande. Hon
fick svindel och tvingades lägga sig ner mot den svala kudden i
sängen.
Han var borta nu, det visste hon samtidigt som hon slog hans nummer på
mobiltelefonen i ett fåfängt försök att få kontakt. Senare skulle hon
åka hem till honom, öppna dörren med den nyckel han betrott henne med.
Se honom sitta där, lutad mot telefonbordet, livlös i en cirkel av
rött. Väntande, förgäves.

En ny tid hade börjat. Utan honom. Och trots att hon knappt vågade
tänka den tanken fladdrade plötsligt ett skamfyllt hopp till i hennes
bröst. Fri? Fri. Fri att kunna gå mot ljusare tider utan honom, även
om livets färger hädanefter skulle te sig utvattnade i vårens
obarmhärtiga ljus.

Skriven av: Casio

Tags: ,

När Elsa slog upp ögonen på sin 90-års dag kände hon frid i själen. Det var en känsla som hon längtat efter hela sitt liv. Hon hade så många gånger trott att hon skulle erövra den känslan om hon bara…bara klarade studentexamen, hittades av en rik man, fick två barn, fick deltidsjobbet som sekreterare, inredde klart sommarhuset, blev befordrad till kontorschef, fick minst tre barnbarn och till sist äntligen kunde gå i pension.

Men nej, det var först idag hon hade lyckats, så nu jävlar tänkte hon aldrig släppa taget om den känslan igen.

Det rasslade till i ytterdörren. Kvickt slöt Elsa ögonen och vände sig i sängen mot väggen.
”Med en enkel tulipan, får vi gra….”
”Nej tack, kom tillbaka om en timme”, muttrade Elsa inifrån kudden.
Födelsedagståget från Fagerstas hemtjänst kom av sig.
”Men Elsa, vi kommer med tårta och..”
”Om en timme tack.”
Undersköterskan som höll i brickan med tårta och flagga suckade djupt.
”Elsa, du vet att vi har många som vi ska gå till idag och att..”
”Fagerstas värdighetsgaranti punkt fem. Adjö”, klippte Elsa av.

Kommunalrådet blinkade nervöst med ögonen medan han bläddrade i dokumentet som äldreförvaltningens chef just räckt honom.
”Nog måste det finnas ett kryphål, detta är ju löjligt!” utbrast han.
Stadsjuristen mumlade och fumlade med sin ipad. Han skakade på huvudet.
”Det är visserligen mer som en policy, än ett juridiskt bindande avtal, men sen har vi ju den här ersättningsklausulen som är svår att komma runt och…
”För att inte tala om vilka konsekvenser det här får när lokalblaskan får nys om det ”. Kommunikationsstrategen var högröd i ansiktet. ”Då kanske alla vill kunna välja mellan sommartid och vintertid!”
”Ska vi göra ett ärende till nämnden av detta…eller ska vi kanske ta upp det i kommunfullmäktige?” frågade äldrechefen och torkade bort en svettdroppe ur pannan.
Kommunalrådet drog ett djupt andetag och pressade fram orden mellan tänderna.
”Vi ska inte göra någonting. Ingen, och jag menar ingen ska skriva ett ord om det här i något dokument, eller mail eller nått som kan tänkas hamna i allmänhetens händer. Och allt som har sagts idag stannar i det här rummet.”
”Men, men vad ska jag säga till personalen då?” stammade äldrechefen.
Kommunalrådet sträckte på sig och kände för en sekund strykan från den gamla goda tiden strömma genom musklerna.
”Du ska bara säga business as usual. Låt henne få som hon vill, men det råder fullständig sekretess i ärendet. Och jag menar fullständig.”
Stadsjuristen lyste upp. ”Det här med sekretess är faktiskt mitt specialområde och….”
”Tack, jag tror att alla förstår”, avbröt kommunalrådet. Han vände sig till kommunikationsstrategen.” Det här är prio ett. Du är ansvarig för att ingen, och jag menar igen får nys om detta. Hela den kommunala budgeten står på spel och med den allas våra jobb. Capice?”

Den lilla gruppen undersköterskor tittade storögt på sin långe ståtlige äldrechef. Han hade aldrig tidigare varit i deras grupplokal och det kändes som om de var med om någonting stort.
”Har ni alla förstått?”
Undersköterskan som också var gruppledare reste sig upp.
”Jag talar för alla, vi kommer se till att tanten får som hon vill, men att det råder absolut total jättemycket sekretess runt detta ärende.”
Äldrechefen nickade lättat. Hon var söt den där undersköterskan tänkte han, kanske kunde man hitta ett jobb centralt på förvaltningen, det skulle pigga upp kontoret lite med en sån….

Elsa satt nöjd redo för lunch vid sitt favoritbord i den tomma matsalen. Nu var det höst och bara ett par dagar kvar av hennes tid, hennes alldeles egna tid, som skiljde sig en timma från alla andra vårdtagares i Fagersta kommun.

Skriven av: Rolex

Tags: ,

Först något som inte alls har med den nya skrivuppgiften att göra – vi Pennfajtsadminnar har haft mycket att göra de senaste veckorna, och då blir Pennfajtandet lite haltande. Hoppas att ni har förståelse för detta! Vi gör så gott vi kan med att komma på nya uppgifter, lägga ut texter och kommentarer. Allt i mån av tid!

Den senaste veckan har det varit extra roligt att se de medverkande pennfajtarna kommentera varandras texter så bra. Jippie! Fortsätt med det!

Och just för att vi är så sena med den nya skrivuppgiften, så låter vi den sträcka sig till nästa vecka. Dessutom ska vi inspireras av att vara sen. Eller för tidig. För nu är det dags för byte till sommartid. Vi vet! Shit, har det redan gått ett halvår sen vi bytte till vintertid?

Veckans nya skrivuppgift är som följer: Skriv en berättelse om vad som händer första måndagen efter byte till sommartid. Din karaktär (vem det är bestämmer du själv) har glömt att ändra klockorna. Vad får detta för följder? Hur märker din karaktär misstaget? Hur har han/hon/den missat att ställa om klockan?

Skriv i vilket tempus du vill. Vilken person du vill. Hitta på vad som helst – men! Satsa på handling och driv i din berättelse. Försök grip tag i din läsare och håll dennes intresse uppe.

Uppgiften sträcker sig från onsdag 14 mars till onsdag 28 mars

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Sommartid

Veckans pseudonym kommer vara olika klockmärken
Veckans tag på texterna blir sommartid

Tags: ,

Berlin den 1 december 1940

Kära Paul,

Allt är så storslaget, och att du nu strider för vårt land inger mig stort hopp. Hopp om att vi än en gång ska kunna gå rakryggade med stolt blick, och en förvissning om den erkänsla vårt land förtjänar när kriget är vunnet.

Varje natt marscherar unga män med mod i blick mot fronten, och då tänker jag på dig, min kära Paul, och din vilja att göra Führerns sak till din. Aldrig har jag sett dig så uppeldad och säker på din sak och det var så härligt att få uppleva denna din nya styrka med krigsbasunerna manande inifrån. Den kraft du famnade mig med den kvällen har jag aldrig tillförne mött hos dig och min längtan efter dig är så stark. Att vi försakar vårt äktenskap för saken gör inte hoppet eller vetskapen mindre. Tvärtom! Jag vet att vi kommer att segra och jag vet att alla ska bli varse vårt älskade Tysklands nya storhet.

Jag vet att Gud i sin himmel ser vad vi offrar för vår älskade Führer och vårt Fädernesland, och att han strider med oss på vår sida. Glöm aldrig det Paul. Han är med dig när du springer helt oförväget i täten av ditt förband, och han ger dig kraft och mod att kasta dig ut i närstrider. Ta honom i handen och låt honom bära ditt vapen och stöta det än hårdare i fienden.

Har du ännu inte fått besked om julen? Jag ber varje dag om att Herren ska villfara oss den glädjen. Det har ju gått mer än ett halvår sedan sist vi sågs. Värmde vantarna jag skickade? Upptäckte du orden jag broderat på ovansidan: Blut und Boden! Det är nog de vackraste ord jag vet och de orden ska du ha med dig från mig min älskade Paul.

Din Marianne

PS: Jag väntar ivrigt på svar om julen. DS.

Skriven av: Silmä

Tags: ,

Nattens storm med ett svart ursinnigt hav hade övergått i gryning, blåa rytande havsväggar med vitt skum syntes nerifrån vågdalarna. Fartyget kämpade sig framåt och sjön nådde rutorna på kommandobryggan när fören gick in i vattenväggen, lyftes av havet och klöv vågkammen på toppen. (0-1.06)

En fårad panna, ett par blåa ögen med bestämd blick, en krokig näsa och en vit skepparkrans. Ett ansikte präglat av hårt väder och decennier av nattvakter på kommandobryggan. Men också av ansvar, för fartygen, lasten men framför allt för besättning och passagerare. Under kriget hade han gått genom minfälten i Nordsjön, där dom dödsbringande järnkloten inte brydde sig om man gick under neutralitetsflagg.

Han var känd bland sjöfolket på den här rutten som ”Den gamle”, en hårding. Full maskin röt han till förstestyrman för att parera en vågdal. Förstestyrman var lite över 40 och skulle ta över efter Den Gamle om ett par veckor när han gick i pension.

Den Gamle hade tillslut insett, att det var dags för honom att gå iland. Visserligen skulle det bli svårt, efter ett långt yrkesliv till sjöss, men han det fanns något han inte gillade. Han hade varit uppe på rederiet och sett modeller av dom nya fartygen. ”Ser ut som plåtlådor” hade han fnyst.

”Var håller den nya tredjestyrman hus” frågade han sin förstestyrman.
”Var inte så hård mot honom”, blev svaret, ”det är hans första resa.”
Dörren slogs upp, en ung spinkig tredjestyrman som var likblek i ansiktet dök upp.
”Hur har natten varit” röt den gamle.
”Mår illa.”
”Ja ja, men fartyget?”
”Rätt stökigt, mest på grund av stormen, annars mest mindre skärskador, men ett benbrott.”
”Hörde det” muttrade Den Gamle tillbaka.

Ynglingen öppnade dörren och hävde sig ut, fick en kaskad vatten över sig och var snabbt inne igen.
”Ha ha skrockade den gamle, ”det blir nog sjöfolk av dig också, du har ju lärt dig grunderna, spy i medvind”
”Land i sikte” ropade förstestyrman och man kunde se bränningar bakom nästa vågkam.

Den Gamle tittade barskt på sin tredjestyrman och sa:
”Kontakta land så det finns transport för den där fyllskallen som ramlade i trappan vid baren till sjukhus. Stäng taxfreen och ta ett snack med pursern om indenturen. Det fanns bara Smirnof att köpa där nere all Finlandia (0-8.40) var slut.
Med van hand tog Den Gamle över rodret och styrde mot kajen i Mariehamn.
Bland besättningarna på Ålandsfärjorna, var han känd som en hårding.

Skriven av: Puhelin

Tags: ,

– Vi måste ha en nationalsång.
– Varför det?
– Alla länder har det. Om vi ska bli tagna på allvar behöver vi en. Det är som flaggan och valutan. Det visar att vi är på riktigt.
– OK, OK, vi får väl hitta på en då.
– Det ska vara något pampigt och dramatiskt.
– Borde det inte snarare vara något traditionellt. Något vårt folk känner igen och kan identifiera sig med.
– Vadå, trummor och stampdans? Vill du att världen ska skratta åt oss?
– Men en nationalsång ska väl ändå vara något som alla kan ställa sig bakom och som visar upp vårt land som det är?
– Nej, vi behöver något som inger respekt. Vi måste visa européerna att vi är något att räkna med, en jämlike. Då duger inte några gamla stamsånger. Det ska låta klassiskt.
– Fast hur ska vi göra då? Det är inte direkt gott om klassiska kompositörer härikring.
– Du har rätt och dessutom behöver vi en sång nu. Vi kan inte betsälla en. Tag hit en musikvetare!

En stund senare leder två soldater in en lätt förvirrad man.
– Men jag förstår inte. Vad vill ni? Jag är bara en stackars musiklärare.
– Ja, ja det är bra, släpp honom. Ursäkta om våra män var lite bryska men saken är den att vi behöver en nationalsång.
– Åh, jag är hedrad men jag vet inte…
– Nej, nej ni ska inte skriva den. vi vill att ni föreslår något befintligt.
– Borde vi inte snarare…
– Hör här nu, vi har redan bestämt oss. Allt ni ska göra är att föreslå något klassiskt, dramatiskt och imponerande.
– Jaha, det är inte så lätt att bara sådär…
– Hör på nu min herre, vår unga stat behöver er hjälp!
– Hm, OK då, vad sägs om något av Sibelius, hans musik spelade en stor roll när Finland blev självständigt.
– Utmärkt den tar vi!
– Men texten får vi väl i alla fall lov att skriva själva.
– Ja, ja se till att få det fixat!

Skriven av: Seitsemän

Tags: ,

Hon hade bestämt sig med en gång. Eller bestämt sig var helt fel, hon själv hade inte gjort något val. Fullständigt uppslukad hade hon fallit handlöst inför musiken, människorna och magin. I mörkret under tältduken fanns en helt ny värld hon aldrig ville lämna.

När cirkusfolket några dagar senare packade ihop för att färdas vidare hade hon själv packat ihop det lilla hon ägde och gömt sig i en garderob i en av de sista vagnarna som lämnade den lilla stadens allmänning.

Nu står hon själv varje kväll högt upp i mörkret, med glittrande paljetter och allas ögon på sig. Hon kastar sig skickligt ut mot trapetsen, voltar tyngdlöst genom luften. Om och om igen faller hon lika handlöst och fångas lika säkert som den allra första kvällen för så länge sedan.

Skriven av: Hyvä

Tags: ,

Den mörka tunga dramatiken som i toner strömmade från grammofonen smög sig i hennes kropp och fick henne att sätta sig ner i gräset. Skissartade bilder från katastrofen, kaoset för 11 år sedan, dök upp ur hennes inre. Ögonen tårades när hon såg stora kraftledningsstolpar falla ner med ett dån, eldslågor och människor som sökte skydd i panik. Hon rös, allt var så närvarande, så verkligt.

Det osannolika hade hänt, blivit verklighet. Den stora solstormen hade nått jorden. Naturen hade visat sin kraft. Det teknologiska samhällets elkraftverk, atomkraftverk, satelliter hade blivit ruiner och dragit med sig allt som behövde den konstgjorda energin för att fungera. Solens energi hade visat sig ha en intensitet som ingen energi skapad av människan kunde stå emot. Kaoset hade varit totalt. Utan internet, mobil, telefon, kranvatten, bilar , industrier och banker kunde ingen kontrollera varken tiden eller rummet, det yttre och det inre. Många, som byggt upp hela sin existens underställda teknologin, begick självmord eller vandrade omkring som zombies totalt tomma på innehåll. När ingen facebook eller twitter gav dem mänsklig virtuell kontakt fanns bara tomhet och ensamhet . Det kan bara inte ha hänt, hördes många repetera om och om igen, likt en mantra.

Bland ruinerna av teknikens makt, alla komplexa strukturer och strategier som skapats för att kunna dominera världen, hade det stått klart för de överlevande, som fortfarande kunde tänka på en framtid, att ingen aldrig mer skulle bli identisk med vad de en gång varit. Vi hade alla varit tvungna att tänka oss en annan värld, mindre sårbar och mer naturnära.

Som ett gåtfullt skeende framträdde nya bilder, osynliga men ändå synliga. Musiken hade ändrat ton och rytm, blivit mindre dramatisk och påminde henne om den inneboende energi och kraft som varje människa har och hur denna kapacitet varit avgörande för att kunna överleva katastrofen. Vilken vidunderlig förmåga vi har att kunna göra det frånvarande närvarande, tänkte hon, när hon såg grupper av människor finna oaser i naturen där de kunde få skydd, föda och vatten. Bara skissartat såg hon hur de byggde små vindmöllor och mycket annat för att förenkla slitet. De absurda höghusen var inte användbara. Ingen idyll, men de hade överlevt. Några blev tokiga av det primitiva livet utan de tekniska hjälpmedel de varit vana vid. Andra jobbade dag och natt för att återställa världen till vad den varit och dukade under. Kroppen orkade inte. De flesta tänkte och planerade, tog en dag i sänder. De hade förstått att det skulle ta tid att skapa ett fungerande samhället så att livet blev drägligare. Mycken aktivitet men utan stress. Inte utan konflikter och svårigheter.Men också kärlek och solidaritet.

När hon hörde de sista tonerna kände hon hur de lade sig som bomull runt hjärtat. Det fanns en framtid trots att nya solstormar var på väg. Kanske hade den gamle greken Pindaros rätt när han tänkte sig att människan inte är något annat än en endagsvarelse. Kanske är framtiden den tid som förflyter mellan morgon och kväll. Hon och alla med henne var förberedda.

Skriven av: Koira

Tags: ,

Vi adminnar bakom Pennfajten gillar ju ljud (vi kan radio ganska bra) – och musik. Våra öron är allätare som tuggar i sig det mesta och eftersom det dessutom var ett tag sedan vi hade en mer musikalisk skrivuppgift, så tänkte vi att denna vecka tar vi en fri associationsövning.

Här är Finlandia av Sibelius. Ett dramatiskt stycke klassisk musik. Lyssna på det. Tänk fritt. Fantisera vilt.

 

 

Reglerna är följande:

  • Texten får inte utspela sig i nutid
  • Texten får däremot utspela sig var du vill, med vilka du vill, i vilket tempus du vill
  • Din text får ej vara längre än 3000 tecken
  • Om du har blivit inspirerad av något särskilt stycke i musiken, skriv då inom parentes (minut & sekund) i början på din text var i YouTube-klippet vi andra kan höra på just detta

 

Uppgiften sträcker sig från onsdag 7 mars till onsdag 14 mars

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Finlandia

Veckans pseudonym kommer givetvis att vara finska ord
Veckans tag på texterna blir finlandia

Tags: ,

Nu hörde jag den igen, koltrasten. Jag är helt säker på att det var en koltrast. Tror den att det är vår i mars? Herregud, den kommer att frysa ihjäl när vintern kastar sitt isiga täcke över oss igen. Dumma, dumma fåglar; änderna i Göteborg har ju redan fått ungar. Världen är helt galen, upp och ner.

Men vad var det där? Och där … Ostyrigt uppspelta kastar sig två trinda talgoxar ut i vilda krumbukter. Solfraset som andas värme, och då hör jag koltrastens flöjtande förvissning, och jag visslar till svar.

Skriven av: Fluga

Tags: ,

Längre dagar, sol
Doft av rosor och jasmin
Känslor och minnen

Minnen av snödropp
Islossning, barmark, ljuset
Nygröna björkar

Vemodiga drag
nostalgiska bakåtseenden
ny vår, årens gång

Ingenting svartvitt
Glädjen och sorgen möts
Aprilväderstorm

Skriven av: Nässelfjäril

Tags: ,

Det var en solig vårdag. De gick tillsammans genom skogen. Resterna av en gammal väg väckte deras intresse. Den ledde till en glänta där några gamla förfallna byggnader stod.

Han fylldes av glädje när han såg hur naturen höll på att ta tillbaka platsen. Murgröna täckte en stor del av tegelfasaden. Mitt för det som en gång måste ha varit lastkajen sköt ett träd upp mot den blå himlen. En fågel höll på att bygga bo i den sedan länge obrukbara skorstenen. Solstrålarna lekte bland vackert rostbrunt järn och enstaka glasbitar. Han fantiserade om hur platsen skulle se ut om hundra år. Då borde så gott som alla spår av fabriken vara borta. Naturen vinner alltid, tänkte han, fylld av vårkänslor. Till tonerna från fåglarnas sång skuttade han in bland husen på jakt efter fler tecken på återerövringen.

Hon såg nedstämd på resterna av alla goda föresatser och ambitioner. Här jobbade säkert hundratals människor, tänkte hon. Vart tog de vägen sedan? Framtidstron flög väl ut genom ett av de trasiga fönstren. Hon såg några sönderrostade maskindelar ligga där i solen. Tanken på den förspillda ingenjörskonsten och det bortrostande hantverket gjorde henne nedstämd. Hon såg för sitt inre hur en lastbil hade backat upp mot lastkajen, hur röken hade stigit upp ur skorstenen och hur lysande röd fasaden en gång varit. Nu fanns där bara förfall och misär. Vad var det som blev fel, frågade hon sig, fylld av vårdepression. Hon suckade och följde honom långsamt. Någonstans hörde hon ett bankande. Hon ville gärna tro att det var någon som byggde nåt och att platsen skulle myllra av aktivitet igen en dag.

– Vilket ställe, tänk hur det kan se ut här om några år.
– Ja vi får hoppas på det bästa.

Skriven av: Motorcykel

Tags: ,

Får vårsolen rätt i ögonen, fan att jag satte mig på mina nya stora svarta solglasögon.

Sitter ensam på uteserveringen, lyckliga människor passerar ute på gatan, klädda i det allra senaste vårmodet, som sitter perfekt på kroppen. Dom blänger nedlåtande på min sunkiga outfit.

En blå himmel och en Aprilsol lyser över Biblioteksgatan, dom små gjutjärnsborden och gasolvärmarna har ställts ut utanför restaurangerna. Olivfärgade filtar ligger prydligt hopvikta på rottingstolarna, oavsett vad Stockholms Stads tillståndsmyndighet angående uteserveringar tycker. Vårsolen skickar sina reflexer i alla svindyra boutiquers skyltfönster. Bara magar på alla skyltdockor med äggskalsfärgade ärmlösa toppar. Bara magar på alla Paris Hiltonwannabees som springer in och ut ur affärerna iklädda solglasögon som täcker hela ansiktet. Nej, jag skall inte in där och shoppa. Inte som jag ser ut idag, släpandes på ett stort paraply och det är långt till löning.

Var håller alla snygga hunkar i t-shirt och slitna Levis hus idag ?

Men vad spelar det för roll och varför skulle dom märka mig i den här orättvisa världen. Det är ju inte mitt fel att det snöslaskregnhaglade på tvären, när jag skulle till jobbet klockan halv sex i morse och det var två grader varmt. I eftermiddags fick jag sådana där vårvibbar, tog ledigt efter lunch och stack direkt in till stan, utan att åka hem och byta om.

Nu sitter jag här i en brun oljerock ned till fotknölarna och skrapar med mina svarta Hunterstövlar i det torra gruset. Ser väl ut som en jävla countrynörd som skall ut och fiska. Jag tar nog upp min svarta fula mössa ur rockfickan och drar den över ansiktet så ingen känner igen mig. Kunde ju i alla fall lämnat paraplyet kvar på jobbet, men jag kanske får nytta av det i alla fall.

Man skulle ju kunna sätta krokben med det, på dom där vitvinspimplande bratskidsen vid bordet bredvid och deras fisförnäma olivfärgsinlindade blondiner med hästsvans. Nu tittar dom på mig, viskar och fnittrar
med sina perfekt rödmålade läppar..
”Visst skratta åt mig bara, smaka lite asfalt istället snorungar.”

Jag skulle ju kunna dra av mig rocken och kavla upp ärmarna på den allt för varma, vita, kabelstickade polotröjan morsan gav mig i julklapp. Ställa mig på bordet och skrika nu är det vår. Då får alla se den stora kaffefläcken mitt på magen som jag fick i morse, när jag hoppade till av dånet från snösjoket, som gled ner från taket.

Här skulle jag suttit nygaddad med en drake på ena armen, iklätt ett svart linne med en bar mage, brett nitskärp i midjan på ett par svarta jeans, så där lagom rockchick. När det kom in en hunk på uteserveringen, skulle jag dragit ned solglasögonen på nästippen och med en sexig blick studerat honom, så han märkte mig. Sen skulle jag pekat på den lediga stolen mitt emot, där han skulle sätta sig. Han skulle tänkt: Oj vilken attityd, vilken cool outfit och vilken sexig kropp. Jag skulle lagt huvudet på sned och tagit hans händer i mina så han bara rös.

Sen i Oktober har jag kört stenhårda gympass med min mage, tre eller var det två, eller blev det gång i veckan eller … ? Skit samma jag fick träningsvärk, men den där förbannade valken sitter kvar. När jag lutar mig framåt så glider den över linningen på jeansen. Sen bokade jag tid på East Street Tatto, men då kom elräkningen. Sen kom våren alldeles för tidigt, jag hinner ju för fan inte med.

Okej, jag är en kvinna i kroppsligt förfall, men det skall bli jävligt kul att se hur dom där Hiltonkopiorna fixar det om tio år, med alla lattar dom häver i sig.

Usch, det börjar bli kyligt också,vart tog solen vägen ? Nu föll en tung droppe rätt ned i ölglaset, holy shit vilka mörka moln, fattades bara det. Vilken helvetes jävla skitdag, det räcker inte med att man släpat runt på oväderskittet i solen hela eftermiddagen. Nu skall man tydligen bli plaskvåt in på bara kroppen och få lunginflammation också.

HUR FAN TÄNKTE JAG NU? MÅSTE SLUTA VÅRDEPPA JAG ÄR JU PATETISK.
*
Det brakar loss, får ett hagelkorn i ögat, vilket tur att jag kan fälla upp ett stort svart paraply.

Sitter kvar vid bordet, stänger igen oljerocken och fäller upp kragen. Huttrande människor trängs under allt som kan skydda dom och sticker ut över gatan. Det senaste vårmodet hänger plaskvått ända in på bara kroppen. Dom blänger avundsjukt på min klockrena ovädersoutfit. Aprilvädret ändrar sig snabbt, love it.

Den blåsvarta himmelen över Biblioteksgatan är hänsynslös. Haglet studsar smattrande över gjutjärnsborden, gasolvärmarna fräser när det iskalla snöblandade slagregnet träffar dom. Vindbyarna slänger ut rottingstolarna på gatan, oavsett vad Stockholms Stads tillståndsmyndighet angående uteserveringar tycker. Vattenfallen över alla svindyra boutiquers skyltfönster, döljer skyltdockornas bara magar. Alla Paris Hiltonwannabees flyr in där i igenimmade solglasögon och dränkta frisyrer som täcker hela ansiktet.

Går nog in där sen jag också. Skall stänka ned alla skyltdockornas äggskalsfärgade ärmlösa toppar när jag fäller ihop paraplyet, titta runt lite rycka på axlarna och konstatera:
”Äsch, det verkar inte bli vår än på ett tag, jag återkommer till lönen.”

Tycker hela världen känns rättvis idag, bara för min skull vräker den kolsvarta himlen ner snöblandat iskallt vatten så det dånar i markisen och dränker hela Stockholms City

Vilken tur att jag inte lämnade paraplyet på jobbet och stack hem och bytte om innan. Riktigt mysigt att sitta under paraplysmattret, dra upp hakan ur den stora kragen på den varma mjuka kabelstickade vita tröjan och smutta lite på ölen. Studera snöslasket som rinner nedför knät på den vadlånga bruna oljerocken, ut på Hunterstövlarna för att blandas med det blöta gruset. Nu ser jag så där oberört skitcool ut i min sköna svarta mössa med Bandit Rockloggan som jag dragit ned över öronen. Känns som i morse men nu njuter jag av ovädret.

Jag fick nytta av paraplyet, var snabbt framme och höll det över brickan, med dom stackars Östermalmskidsens vinglas, när dom flydde från bordet in under markisen. Sen gick jag elegant utan att spä ut vinet genom markisvattenfallet och serverade den till dom. Fick ett tack och ett varmt leende, från några blåfrusna läppar tillbaka. Den ena olivgröna wettexduken med slokande hästsvans som stod och huttrade, sa lite avundsjukt att hon fick crawings, när hon såg min grymt urläckra ”vill ha” rock. Hon ville också ha en till sina Hunterstövlar. Jag berättade var jag köpt den och sa åt dom att gå in i baren och värma sig. Sen satte jag mig ned igen så det plaskade om rottingstolen.

Miss Rockchick bangar inte för lite bad weather och håller ölglaset högt. Dyker det upp någon hunk, så skall jag spana in honom under mösskanten och dra ut mitt långa röda hår ur den uppfällda kragen på rocken. Sen går jag fram till honom och sjunger på den där Rihannalåten.

You can stay under my umbrellla ella ella e e e

Eftersom jag stängt igen rocken syns inte min magvalk. Han kommer att tänka:
Oj vilken omtänksam attityd. Vilken urläcker ovädersoutfit, finns en sexig Miss Matrix under kanske.

Sen flyr vi in på något fik och kurar ihop oss. Han kan inte slita sig från i mina ögon och ser inte kaffefläcken. Jag lägger huvudet på sned och värmer hans frusna händer i mina, så han bara ryser.

Dom närmaste tre veckorna skall jag leva på Nutrilett och köra stenhårt på gymmet. Mage fem dagar i veckan, fuck träningsvärken. I kväll lånar jag 3000 av morsan till gaddningen. Om tre veckor är det vår och då skall alla tjugoåriga Hiltonmagar få se vem det är som äger.

Jag är en mogen erfaren kvinna, som vet hur man sköter sin kropp och väntar ut mina byten. Hiltonkopiorna får väl latta runt i tio år till, innan dom lär sig.

”Du där borta, kan jag få beställa en öl till” ….. ”Javisst, självklart skall jag ha den här ute, skjut in den under paraplyet så den inte blir utspädd”. ….. ”Okej, stå kvar under markisen, så hämtar jag den. Ja jag är också skyddsombud på jobbet, klart vi måste tänka på arbetsmiljön.”

Vad fan är det med folk egentligen, hajar dom ingenting, nej nu ställer jag mig på bordet, kaffefläcken syns ju inte under rocken.

HALLÅ HÖR NI MIG ALLIHOPA ? NU ÄR DET VÅR!

Skriven av: Trandans

Tags: ,

Dagsmöjan varade bara ett par timmar mitt på dagen innan allt åter frös till stel hårdhet och iskylan trängde genom märg,  ben och alldeles för tunna vårjackor. Det kändes som om det aldrig skulle bli varmt igen.

Dagsmöjan varade ett par timmar mitt på dagen. Den fick människorna att glädjas en stund i sina tunna vårjackorna innan kylan återtog landskapet och  påminde om att det ännu återstod ett par veckor tills värmen kommit för att stanna.

Skriven av: Tussilago

Tags: ,