Skrivuppgift 34: text av Helvetica

Robert vände ryggen mot henne. Tankarna rusade så snabbt genom huvudet att det var omöjligt att få stopp på dem. Han hörde enbart sin egen inandning ut och in, ut och in genom näsan.

Med en kraftansträngning, som fick adrenalinet att gå mot strömmen och fungera som broms, lyckades han få stopp på tankarna, ordna anletsdragen och lugna ner sin andningsrytm. Någorlunda samlad vände han sig och stirrade på henne. Menar hon verkligen vad hon sagt, tänkte han, eller driver hon med mig. Ingenting i hennes ansikte gav några ledtrådar. Möjligen fanns det ett allvar han inte sett förut.

Hon bara satt där som om ingenting hade hänt, utan att förstå hur hennes ord hade rört om i hans planer. Utan planering var han förlorad, utan fotfäste. Och ingenting sa människan. Återigen lurade paniken i bakhuvudet. Men aldrig skulle han erkänna hur utsatt han kände sig.

Han såg ut genom fönstret. För ett ögonblick fick han fast mark under fötterna. Lugn utan störande element. Möjligen måste gräsmattan klippas. Han älskade vad han såg. En harmonisk helhet. Allt tillfredsställde honom.

Skulle han lämna detta? Bara tanken fick honom att rysa. Eller hade han missförstått henne. Tänkte hon lämna honom?

Han hade trott att de var helt överens. Att hans planer också var hennes. Hon hade varit en del i det han hade planerat. Ett ögonblick, några få ord och allt hade fallit sönder. Något var totalt fel, men vad? Man kan väl inte komma så där utan avisering och meddela att man vill flytta. Hade han varit blind? Dessutom utan en logisk planering. Bara vaga tankar om Karibien, Söderhavet och annat han inte ville komma ihåg. Hon längtade efter värme, äventyr och något nytt. Han förstod ingenting. Var inte hans kärlek värme nog? Var inte hans planeringar berömvärda? Ekonomin fungerade. De kunde faktiskt kosta på sig ett litet äventyr nån gång då och då. Vad hade gått åt henne?

– Nu får du väl ändå ta reson, sa han. Kände hur ilskan steg, vilken jävla otacksam varelse. Han började gå hit och dit i rummet. Såg in i sitt inre, allt var kaos. Mellan verkligheten och kaoset fanns bara ett blanksteg. Snubblade, stötte omkull en vas och föll.

Helvetes, skrek han.

Hon reste sig tungt upp. Det var dags att lämna det bakom sig och gå vidare.

Skriven av: Helvetica

Tags: ,

  1. Tycker du fångar ett problem, som troligen är rätt vanligt med din text. Lever man ihop på grund av kärlek, eller är det saker som trygghet slentrian och att man inte orkar ta tag i sin situation.

    ”Han såg ut genom fönstret. För ett ögonblick fick han fast mark under fötterna. Lugn utan störande element. Möjligen måste gräsmattan klippas. Han älskade vad han såg. En harmonisk helhet. Allt tillfredsställde honom.”

    Du får med hans passion för rutinerna bra, samtidigt som hon vill se världen.
    En sak om jag skall vara lite kritisk, är att meningarna blir lite korthuggna ibland. Jag vet inte om du jobbar på samma sätt som jag gör, men jag går ofta in i en flowkänsla när jag skriver. Sen sitter jag med meningar på fem rader som man skulle dö av syrebrist om man försökte läsa högt. Då skall alla komman punkter och stora bokstäver in och plötsligt sitter jag med en text utan flyt och melodi.
    Jag har släppt en del sånt på den här sidan under det senaste halvåret, ofta på grund av slarv eller tidsbrist. Även om jag inte tycker att det är så farligt hos dig, så finns det något av det i texten.
    Ibland så brukar folk här komma med råd om omskrivningar, som oftast är bra. Men jag brukar uppmana folk att högläsa, ungefär som en duktig berättare läser en ljudbok. Då är det lättare att hitta sin rytm och stil. Dessutom är det en bra träning att sitta och plita med.
    Själv är jag urusel på meningsbyggnadsregler och då får man gå på gehör.
    Testa att läsa den, kasta om lite ord, dra ifrån några punkter, lägg på lite kommatecken och kanske tvärt om ibland.
    Det här skriver jag inte för att jag tycker din text är dålig utanför att jag tycker den är värd det jobbet. För det var en fin fajt.

    Svara

  2. Massor med tack för dina kommentarer. Jag jobbar med vad du föreslår och antagligen har jag gått lite för långt i mina försök att korta ner meningarna, det beror på att jag under en tid hade för långa meningar. Kanske hittar man till slut rytmen och sin stil. Vad vet jag? Men roligt är det.

    Svara

  3. Fråga till Helvetica: Hur upplever du skillnaden mellan att skriva långa meningar och korta meningar? Och kommer du att BLANDA härnäst? Vad har du för plan?

    /sandra

    Svara

    1. Ärligt talat går jag på känn. När jag läser meningen högt är den för lång om jag ”glömmer” bort början och måste läsa den igen. Då försöker jag rekonstruera så att det blir bättre flyt. Min tanke är att blanda eftersom vissa korta meningar vill jag till slut finna en öppning för läsaren och kanske framförallt för att inte förklara allt. Just nu har jag två favoriter som behärskar den stilen -Lee Child och Hans Östlund. Det är roligt att lyssna på dom.

      Svara

    2. Ja, jag brukar alltid rekommendera att läsa texten högt! Då känner man in tempot i meningarna på bästa sätt – tycker jag.

      /sandra

      Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *