Skrivuppgift 34: text av Courier New

Robert vände ryggen mot henne. Tankarna rusade så snabbt genom huvudet att det var omöjligt att få stopp på dem. Han hörde enbart sin egen andning, ut och in, ut och in genom näsan.

”Vänd dig inte om nu. Det minsta du kan göra är väl ändå att se mig i ögonen?” Frustrationen växte när han fortsatte att tala, vänd mot henne.
”Kan du inte bara.. ta det lugnt? Försök att se det från mitt perspektiv. Jag menade aldrig att du skulle bli arg eller sårad..”
”Men vad fan väntade du dig när behandlade mig såhär? Jag förstår att du skäms. För det är väl därför du inte kan titta på mig?
”Men kan du inte bara släppa det?”
”Du tittar fortfarande inte rätt på mig. Det spelar ingen roll vad du säger, jag vet att du skäms. Och det kan du fan ha. Jag litade på dig, jag trodde faktiskt att du inte var som de andra. Och nej, det spelar ingen som helst roll i min värld om du inte menade att jag skulle bli ledsen. För det var det jag blev. Du är inte dum i huvudet, du fattade väl att det här skulle hända. Hur trodde du att jag skulle reagera?”
”Jag trodde inte att du skulle få reda på det.”
”Du trodde inte att jag skulle få reda på det? På riktigt? Tänkte du bara undvika mig? Du har visat dig vara någon helt annan än jag trodde från början. Kanske är mitt eget fel att jag inte vet bättre än att utsätta mig för sådana som du.”

Robert kunde fortfarande inte vända sig om riktigt helt. Inte se in i ögonen som han tidigare bara sett utstråla glädje nu vara helt kalla mot honom. Varje ord hon spottade ur sig sved. Han kunde inte beskylla henne för att överdriva. Han skulle kunna göra det, för att fortsätta utbrottet mot honom. Låta ilskan rinna över honom, det förtjänade han. Kanske skulle hon ta i såpass mycket att han kunde intala sig att hon överdrev alltihop?

”Jag skiter i det här.” Roberts tankar avbröts av hennes röst, om möjligt ännu kyligare än innan. ”Jag skiter i dig. Jag orkar inte ens. Det är inte värt det.” Hennes ammunition hade tagit slut. Hon trodde att det skulle hjälpa att skälla, att det skulle göra allt lättare om hon slängde all skit som hade byggts upp. Men det hjälpte inte. Hon blev bara … trött. Hon reste sig tungt upp. Det var dags att lämna det här bakom sig och gå vidare.

Skriven av: Courier New

Tags: ,

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *