Skrivuppgift 31: text av Slutaren

Vilken idiot, där hade han, eller var det en hon, stått och stirrat på mina händer. Oskar hade hört stegen, sedan kameraklicken och snabba steg bort utan att ens fråga om han behövde hjälp. Han hade då känt hur alla ord från den Stora fula ordboken rasslade genom hans hjärna och hade fastnat för ”fan i helvetet” eftersom det var dit han skulle ha skickat den som tagit fotot. Om han kunnat. Men så hade han hejdat sig och kommit att tänka på en japansk filosof med teorin om att vattnet påverkas av våra tankar. Inte bra tänka på helvetet om japanen till äventyrs skulle ha rätt, var den snabba reflexion han gjort.

Kvar fanns även minnet av värkande armar. Repet hade hjälpt honom upp till bryggans träplank, men sen vart det stopp. Måste lyfta mer skrot, hade han tänkt. Sedan handflatan där blodet bultade i ett försök att kasta ut några stickor som trängt sig in. Och rädslan, den jävla skäcken, som paralyserat honom så att han inte ens vågat släppa taget och söka en bättre väg upp på land. Förlamad hade han hängt och känt hur kraften sakta lämnade hans kropp. Det enda han kunnat se var en cementmur och hotande svart vatten under.

Dagen hade börjat bra. En fiskeutflykt till hamnen var planerad redan dagen innan och strålade morgonsol mötte när han vaknade. Lätt bris, vilket innebär kanonväder för en fiskare. Frukosten var snabbt avklarad. Halvspringande med kastspö, lådan med drag och matsäcken, hade han sig ner till bryggan. Den bästa platsen längst ut var ledig. Idag är Dagen, hade han tänkt. Ryktet hade gått om att det fanns en stor fisk i farvattnet. Efter några timmar, fyra, fem kunde det ha varit, utan ett enda napp, var tålamodet på upphällning. Då hade det hänt.

Först en enorm virvel runt draget, hjärtat hade rusat upp emot 180 slag. Han hade kunnat höra och känna slagen. Sedan spändes linan med en snärt. Spöet hade bugat sig ner mot bryggan. Något verkligen stort fanns därute. Han hade stått som ett fån medan linan drogs ut hundra, kanske tvåhundra meter. Fiskryggen hade varit minst en meter , kanske mer. En adrenalinkick hade fått honom att reagera, hålla emot med alla sina krafter men snavat på en järnring och fallit. Det enda han mindes var ett magplask som tagit andan ur honom och hur kastspöet försvunnit ut på sjön. Då hade han tänkt sjunka. Livets stora ögonblick var över.

Kanske var det överlevnadsinstinkten som trots allt elände tog honom till bryggan. Sladdrig som en urvriden trasa hade han inte orkat dra upp kroppen utan blivit hängande, hört kameraklicken och bortspringande steg. Sedan låtit sig sakta glida ner i vattnet. Det sista han hört var ambulanssirener och kort därefter hade någon vänlig själ tagit hand om honom. Hon hade ringt.

Skriven av: Slutaren

Tags: ,

  1. Jag gillar hur du låter historien nystas upp efter hand. Blir förtjust i meningar som ”Inte bra tänka på helvetet om japanen till äventyrs skulle ha rätt” och ”Livets stora ögonblick var över.” Är lite kluven till slutet, jag gillade verkligen att hon tagit ett kort och sedan försvunnit, så som folk verkar göra i dessa mobilkameratider. Å andra sidan är det elegant återknutet till början. Och det sägs ju ofta något i stil med att man aldrig ska ”hänga upp ett salongsgevär i början av pjäsen om det inte fyras av i slutet”.
    Bra jobbat!

    Svara

  2. Jag tycker verkligen om hur du låter personens egna tankar och reflektioner kring det som händer få plats i texten. Det gör att berättelsen blir mer levande genuin.

    Jag tycker även om hur du knöt ihop historien. Kombination av början, mitten och slutet var mycket bra.

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *