Skrivuppgift 31: text av Linsskyddet

Plask!
– Blubb, blubb, era fördömda, blubb, blubb, luspudlar, blubb. Ni ska, blubb, få, blubb, blubb.
– Ha ha ha!
– Ho ho!!
– Upp med ankaret!
– Hissa segel!
Ljuden hade totalt dominerat den idylliska viken. En stilla bris hade precis förmått att driva det stora skeppet ut på fjärden. Vattnet hade varit skimrande blått. Träden runt viken stod i skir grönska. Det var fortfarande kallt i vattnet. Solen hade ännu inte hunnit värma bort resterna av vinterkylan. Fåglarna ägnade sig åt sång och bobyggande. Längst in i viken simmade en stor gäddhona in mot vassen livligt uppvaktad av fem mindre hannar. Det var helt enkelt en fantastisk vårdag i skärgården. Det var därför extra tydligt att den plaskande och svärande figuren på väg mot bryggan inte riktigt hörde hemma här. Han la upp först en och sedan två våta och kalla händer på bryggkanten innan han mödosamt hävde sig upp. Kall och blöt satt han i solen och frustade. En fiskare i färd med att vårrusta båten kom springande för att hjälpa honom.

En stund senare satt han insvept i en filt framför fiskarens kamin med en rykande kopp väl spetsat kaffe.
– Vad var det som hände? frågade fiskaren.
Mannen samlade sig, han drog efter andan, tvekade, drack en klunk kaffe, drog efter andan igen och sa till slut:
– Pirater.
– Va, svarade fiskaren förvånat.
– De lät mig gå på plankan, sade mannen uppenbarligen i avsikt att förtydliga.
Fiskaren förstod inte ett dugg och bad mannen att ta alltihop från början.
– Jag heter Johansson och är revisor, började mannen.
Han ser inte ut som någon revisor tänkte fiskaren, men han är ju fortfarande våt.

Johansson berättade hur han hade upptäckt märkligheter i ett stort företags bokföring. Fiskaren förstod inte riktigt men Johansson talade upprört om försvunna inventarier och icke redovisade intäkter. För att övertyga sig om hur sakerna förhöll sig hade han krävt att själv få överinse upprättandet av en ny inventarieförteckning. Han hade stått i ett hamnmagasin och räknat lastpallar föregående kväll. Nästa minne han hade var att någon ruskat liv i honom på morgonen. Han hade upptäckt att han var omgiven av orakade, tatuerade män iklädda brokiga kläder och pråliga smycken. Han hade förts till en stor svartmuskig man med en guldring i ena örat som skrattande hade förklarat att han var kapten på skutan och att han kunde tänka sig att släppa Johansson om han kunde leda dem till något lämpligt byte. När Johansson förklarat att han bara var intresserad av inventarieförteckningen och eventuella verifikat på erhållna ersättningar hade kaptenen skrattat ännu hjärtligare och ljudligt deklarerat att nu var det dags att gå på plankan.

Fiskaren fann historien fullständigt osannolikt. Han hade bott på ön i närmare sextio år och aldrig hört talas om att några pirater skulle ha passerat, än mindre att någon skulle fått gå på plankan. Han funderade hur han skulle kunna hjälpa denna uppenbart sinnesförvirrade människa.

Pa pa pa pa!
För andra gången på kort tid bröts idyllen av starka främmande ljud. Den här gågnen var det en helikopter som sänkte sig ner mot fiskarens stuga. En man i svart åtsittande overall utan några kännetecken hoppade ner på marken och öppnade stugdörren.
– Revisor Johansson? frågade han.
– Jo, svarade revisorn uppgivet. Det är jag.
– Var snäll och följ med, ni behövs på annat håll, sa den svartklädde i en ton som inte inbjöd till konversation.
En minut senare stod den konfunderade fiskaren med en våt filt i handen och tittade upp mot den försvinnande helikoptern.

Skriven av: Linsskyddet

Tags: ,

  1. Den här berättelsen flyter lätt på och leker med gränserna för realism. Allting _skulle_ kunna vara sant.

    Storylinen är utmärkt. Fiskare plockar upp man som råkat illa ut för att han avslöjat någonting. Men det finns fler som är ute efter mannen och helikoptern kommer ta oss till nästa steg i händelseutvecklingen.

    Dessutom är det roligt. Luspudlar är roligt. Det är en rolig tanke, Peter Pan – tanke, att det finns _riktiga_ pirater och att de ser ut och pratar som barnsagepirater.

    Svagheterna, tycker jag är att du har blandat två sorters ”otroligheter”. Du har både otroligheten med piraterna och otroligheten med CIA (?) – helikoptern. Antingen kommer otroligheterna att fortsätta, och ni landar hos James Bond, på månen, och då fungerar det, eller så tycker jag att du ska välja bort helikoptern.

    Sen tycker jag att du behöver fundera på din personbeskrivning. Hur ser man ut när man ser ut som en revisor? Hur ser man ut när man _inte_ ser ut som en revisor? Är det de breda axlarna, är det de glasögonfria ögonen? Ge mig något att gå på. Och ”hade upptäckt märkligheter i ett stort företags bokföring” räcker inte för mig… var konkret. ”hade upptäckt att någon hade försnillat Nokias kontor i Dubai och ja – den åtta våningars skyskrapan hade inte synts till på en vecka.”
    Eller nåt.
    Men det är detaljer som är lätt att fixa. Det var en rolig fajt, tycker jag.

    Svara

  2. ”Han ser inte ut som någon revisor tänkte fiskaren, men han är ju fortfarande våt.” Mycket roligt att ur det våta kan en revisor uppenbara sig. 🙂

    Svara

  3. Är lite kluven, det finns en underbar berättarglädje i det här. Sen meningen
    ”Han ser inte ut som någon revisor tänkte fiskaren, men han är ju fortfarande våt.” som jag inte tycker skall förklaras mer. Just det att man inte får någon logisk förklaring eller ens själv kan tänka ut en gör den på något sätt rolig.
    Det blir ungefär som den där meningen i Liftarens guide till galaxen
    ”Dom svävade stilla i luften som tegelstenar inte gör” Man begriper liksom inte varför det blir så roligt.
    Jag vill inte kalla mig expert på något sätt, men jag älskar att hålla på så här själv i min egen blogg och har även gjort det här några gånger. Alltså ha parallella stories som egentligen inte har ett dugg med varandra att göra. oftast i satirform
    Man kan lägga dom helt olika i tidsepok som du gjort eller på något annat sätt.
    Det som är problemet med det här som jag ser det, är att det finns tre stories, han blir uppdragen ur vattnet, piraterna och helikoptern.
    Det som saknas är att dom binds ihop på något sätt. Antingen dom två första eller att den sista ger en förklaring.
    När jag själv sätter ihop det brukar jag börja med den mest trovärdiga, sen tar jag den andra och försöker komma på slutet. Efter det försöker jag jobba mig tillbaka till början. Man skall dessutom alltid tänka på att man är ute på hal is när man gör det, blir man för subtil minskar antalet läsare som tycker det är kul.
    Riktigt hur man tänker är ju väldigt svårt att förklara, men i det här fallet så bör kanske sammanhanget antingen växa fram successivt hos läsaren och då hade helikopterstoryn kanske fallit bort eller också hade den storyn förklarat allt och gett en aha-upplevelse.
    Hur som helst, det var en fin fajt på grund av berättarglädjen och mustigheten i språket samt den roliga meningen naturligtvis.

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *