Skrivuppgift 31: text av Brännvidden

Staden avnjöt sina sista sommarnätter där människorna festade fram
till morgonljuset. Det skulle snart vara över. Gatorna skulle fyllas
med brandröda löv, och människorna skulle sluta sig. Tystnaden som
skulle fylla dessa gator skulle inte vänta på sig. Allting låg stilla
i staden när paret närmade sig centralen. Hon drog jackan tätare om
sig, som om hon hade känt av de svala brisarna. ”Låg sminket rätt?”,
tänkte hon för sig själv när solens första strålar flyktigt smekte
hennes ansikte. Hon hade dansat hela natten, och hon log. Han följde
henne uppför rulltrappan. Främlingar. Det här var det enda ögonblicket
som de hade, och hon visste om det. Ett par minuter som de kunde dela
med varandra. Snart skulle hon ligga i en säng, där en varm kropp
redan låg och väntade på henne.

Klockan var fem på morgonen.
Med ljuset på gatorna började livet att långsamt återvända till det
normala. Nattbussarna och taxibilarna höll på att lämna staden.

Hon sneglade på honom där han gick bredvid henne. Det var bortom all
attraktion, bortom artighetskonversationer, och flört. Det var som att
han var en del av henne. Hon hade glömt allt annat, och de kunde inte
sluta att prata.

Han vände sig mot henne och log mitt i en mening. Deras blickar
möttes, och hennes ögon sken upp. ”Kom med mig snälla, vi kan prata
hela natten. Var min”. Han ville ta hennes hand, och låtsas som att
det inte fanns någon som väntade på henne därhemma. ”Var min”.

Hon log mot honom som om hon hade läst hans tankar, och tittade sedan
ned i marken.
De hade bara nu.

”Och sen då?”
Han ryggade tillbaka.
Vad kunde han säga? Efter bara en natt. Ett par timmar.
De hade inte ens rört vid varandra.

Vem gör något sådant?

Hon tänkte tillbaka på honom många gånger efter det. Hon önskade att
hon hade gjort det. Hon hade alltid varit hans, hon hade bara inte
vetat om det förrän den natten.
Hon hade knappt lagt märke till honom under kvällen, och nu kunde hon
inte sluta att tänka på honom.

De borde ha gjort det.
Vågat chansa på att det kanske var det enda rätta.
Att finna ett sätt att vara tillsammans.

Hon åt sin smörgås under tystnad.
”Vad tänker du på?”
Hon tittade upp på den varma kropp som legat och väntat på henne i
sängen den natten. Han svarade hennes blick med ett leende.
”Kärlek”, svarade hon och vek bort blicken.

Hon såg ut över vattnet från där de satt, och iakttog djurgårdsfärjan
som tömdes på glada människor och stora chokladboxar. Hon slöt sina
ögon för ett ögonblick och lät dem värmas av sommarsolen.

”Kärlek. Jag önskar att jag inte hade vetat bättre”.

Skriven av: Brännvidden

Tags: ,

  1. Åh! Nostalgin, vemodet, den kärlek som aldrig fick förlösning.
    Den förbjudna romantiken; det är ingen slump att Romeo och Julia, Törnfåglarna och Titanic fungerar.

    Fina detaljer; stora chokladboxar, brandröda löv, varm kropp i en säng.

    Slutrepliken är magnifik: en roman som slutar med den meningen behöver inte skämmas för sig. Och det som gör meningen så bra är förstås att den bryter mot det invanda mönstret: ”Jag borde ha vetat bättre”, med att istället peka på hur att veta bättre kan hindra en människa från att leva, ta risker och pröva något nytt.

    Favoritfajt!

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *