Skrivuppgift 30: text av Sjuttsingen

– De e slumpen, sa Pjäta med eftertryck.
I samma ögonblick som han uttalat orden, med sin gnällande, släpande,
sjungande dialekt, visste jag att det som just hänt var allt annat än
slumpens verk. Jag visste också att den här konversationen var början
på slutet av vår vänskap. Troligtvis ett liv också. Om det skulle bli
hans eller mitt återstod att se.

Det har passerat trettiosju somrar sedan Pjäta och Carl träffades för
första gången. Då: två skrynkliga knytten, inlindade i ljusblå filtar,
liggandes i varsin modersfamn på lasarettet i Karlstad. Pjätas mamma
låg i sängen närmast dörren och Carls vid fönstret. Den förstnämnda
bebin med en illröd kalufs redan från födseln och den andra med mörkt
tjockt hår som såg ut att ha blivit friserat till att ligga i perfekta
vågor längs skalpen. Den första ständigt gnyende, missnöjt och
uppfodrande. Den andra lugn och betraktande. Besökare kom i en strid
ström, ojandes och nojsandes med de båda barnen. De utropade förtjust
att ”tänk så märkvärdigt att två kusiner föds på samma dag, på samma
sjukhus.” Med en sådan start i livet skulle de här barnen bli som
bröder, det kunde ju varenda människa begripa. Så tänkte och sa alla
besökare.

– Vi kan la inte rå för att ho inte stanna när vi sa åt ’na å görat,
sa Pjäta och stirrade uppfodrande på mig. Min blick vek undan från
hans och sökte sig vidare över kanten på branten. Jag kunde inte
längre se det som låg där nere i ravinen. Trasdockan. Först full av
liv, nu utslängd och utsläckt.
– Du är välan inte Gud heller, du kan väl inte bestämma hur det ska gå
eller ente? Det var slumpen som gjorde att hon sprang över kanten,
Calle. Det fattar du välan?

Sommaren de fyllde fem år hade de suttit nere vid ån som slingrade sig
makligt genom kohagen bakom morfars gård. Det hade redan gått en vecka
sedan Carl kom resande med tåget från Stockholm tillsammans med mamma,
på samma sätt som han gjort varje sommar sedan familjen flyttat från
barndomstrakten. Fyra veckor till skulle de dela varje vaken minut
tillsammans. I gräset mellan pojkarna stod en blå platshink och i den
simmade en liten groda som de nyss fångat. Varje gång grodan försökte
finna fotfäste mot hinkens hala väggar petade Pjäta till den med en
pinne. Pet, pet, så fick den börja om sin tröstlösa simtur. Solen stod
högt på himlen och Carl började känna sig yr i värmen. Han la sig ner
i gräset och kisade med ögonen. Kanske var det därför det tog ett par
minuter att uppfatta vad Pjäta sysslade med, men plötsligt trängde sig
ett märkligt, gurglande ljud in i Carls medvetande. Ett ljud som sedan
följdes av tystnad. När Carl reste sig upp på armbågarna och
fokuserade blicken såg han Pjäta sitta med grodan i ena handen. Ur
munnen på grodan stack en pinne ut. Som en stel tunga.
– Du Calle, sa Pjäta lugnt och sävligt. Den dog. Jag bara peta lite i
munnen på den och nu är den dö.
Carl la sig ner i gräset igen och sa inget. Det fanns inget att säga,
den var ju död.

Bilden av den spetsade grodan återkom i mina drömmar under hela min
uppväxt. Ibland blev jag rädd, ibland vaknade jag lätt upphetsad. Jag
pratade aldrig med Pjäta om vad som hänt den där gången. Frågade
aldrig varför han egentligen petade in pinnen. Kanske var det bara
slumpen som fick honom att göra så? Han hade lika gärna kunnat vända
hinken upp och ner i ån, så att grodan slapp lös istället. Jag tänkte
på det nu, där vi stod och betraktade varandra. Pjäta fortsatte att
prata om slump och att flickan de sprungit efter borde ha stannat när
de sa att hon skulle det och att det inte var deras fel att hon nu låg
död. Kanske var det så enkelt, att slumpen avgjorde om någon skulle
leva eller dö? Tanken kittlade och värmde. Med ett bubblande fnitter i
strupen tog jag sedan ett språng mot Pjäta och stötte honom kraftigt i
bröstet, så att han for rätt ut i tomma intet, ner i ravinen. Sedan
kikade jag över kanten. Det hade slumpat sig så att Pjäta hamnat
bredvid flickan. Där låg han, med sin livlösa hand i hennes.

Skriven av: Sjuttsingen

Tags: ,

  1. Konstiga pojkar, vissa kanske tycker normala men för mig: otäcka rent av.

    Idyllen på bb bryts mot idyll på äng, som slutar i grodplågeri.

    Därefter byts fokus till jag … Vet inte varför men det var som ett ödesdrama i Värmland dom bara blev som det blev. Läskig.

    Svara

  2. Det finns en determinism från födseln – rödhårig, gnyende, missnöjt och uppfodrande- följd av grodans död och till sist flickans död- som är otäck, något du verkligen fått fram i texten. När sedan Carl som i en dröm var rädd och i en annan upphetsad och slutar med att knuffa Pjäta ner i ravinen då fick jag en känsla av att det bästa är att inte tro på någon och ondska föder ondska. Detta utifrån mina känslor när jag läste texten. Om nu detta är vad du velat att läsaren ska känna när hon/han eller hen läser den är vi överens och för mig har du lyckats. Om inte åberopar jag min frihet som läsare.

    Svara

  3. Jag tycker den här texten har en fin ambition. Den vill något mer än att bara vara en kort text, känns det som. Bilden från lasarettet är bra – en snabb etablering av de två livsödena. Du slår an en magisk, olycksbådande ton med ”märkligt att …”
    Den delen fungerar. Scenen med grodan är väldigt lyckad. Obehaglig. Det jag tycker lyfter scenen är att du är så konkret i djurplågeriet. Först måste den simma fram och tillbaka. Sedan är det en fin bild : ” Ur munnen på grodan stack en pinne ut. Som en stel tunga.” Det är ”som en stel tunga” som verkligen gör en vidrig bild i mitt huvud. Så det var många saker som fungerade.

    Några saker störde min läsning:

    * Du byter berättarperspektiv två gånger i texten och då tappar jag bort mig. Man kan naturligtvis byta berättarperspektiv hur många gånger som helst, men det kräver mycket av skribenten. Jag tycker att du kan bestämma dig för om du ska använda ett ”jag”-perspektiv eller ett tredje-personsperspektiv ”Carl föddes… etc.

    * Jag förstår inte varför Pjäta pratar dialekt, men den andre inte gör det. Dialekten fungerar, den känns trovärdig, men den saktar ner min läsning.

    * Jag förstod inte vem flickan var. Carls flickvän? Pjätas flickvän? Deras mamma? Deras kollega? En bärplockare som kom förbi? Jag behöver något, tror jag.

    * Att Pjäta ramlade intill flickvännen köper jag, men jag köper inte att någon ramlar och sedan, fastän död, får in handen i en annans hand. Du skulle kunna ändra det lätt med ett ”på hennes hand” istället för ”i hennes hand.”

    Det var många synpunkter, men jag tyckte att det var en engagerande fajt. Du skulle kanske skriva den längre. Kanske som novell eller ännu längre.
    Fin fajt
    /Augustin

    Svara

  4. Å, vad det är roligt att få era synpunkter, uppmuntringar och kloka invändningar på texten! Väldigt nyttigt att läsa och mycket som jag kan ta till mig både till andra texter och om jag någon gång skulle ta denna historia vidare till en novell. Till exempel en sådan enkel sak som att gå igenom texten och fundera över vilken bakgrundshistoria som bara finns i mitt huvud, som jag inte berättat för läsaren och som därmed väcker en massa frågor som stoppar upp läsningen. Och så har vi det här med att leka med berättarperspektiv – att det riskerar att bli grötigt istället för spännande 🙂

    När jag slog upp sjunde sidan och läste sjunde raden i ”Kioskvridning 140 grader” ville jag egentligen mest lägga ner projektet – för hur tar man den egensinniga boken vidare? – men sedan triggade fantasin igång och jag hade väldigt roligt när jag skrev detta. Heja Pennfajten!

    Den här veckan har jag inte hunnit formulera vettig kritik till de många andra spännande texterna, men det kommer mer från min sida framöver. Det är så utvecklande att få synpunkter från andra. Tack!

    Svara

  5. Och jag säger det igen, för att påminna oss alla: Även om man inte hinner skriva en lång kommentar, så är det nog så trevligt med en kort också!

    /Sandra

    Svara

Reply to Augustin Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *