Skrivuppgift 30: text av Sjutillhållarlås

Gina föddes på Whittingbournes allmänna sjukhus och växte upp i ett smalt radhus utan utsikt och utan trädgård, med egen nyckel till ytterdörren. Egen nyckel har hon nu också. Hit är det bara Gina som har nyckel. Av någon anledning har hon inte lämnat en nyckel till någon annan. Hon brukar göra det, men inte denna gång.

Hon sätter nyckeln i låset medan hon funderar på om det skulle vara bra att ge en nyckel till någon ändå. Även nu. De enda hon kan komma på är sina föräldrar. Hon stelnar till, axlarna åker uppåt. Inte föräldrarna. Hon stänger dörren bakom sig, låser, tar i handtaget och rycker i dörren. Finns det någon annan hon skulle lita på? Gina står vid köksfönstret och betraktar innergården, överfyllda soptunnor, brädor, plasthinkar, och en klätterväxt som slingrar sig upp på motsatt husfasad med förvånansvärt tjock stam och gröna blad. Hon betraktar marken där klängväxten har fäste och undrar förstrött hur den till synes sandiga torra jorden kan räcka ge tillräcklig näring. Hyresvärden har väl nyckel? Hon bestämmer sig för att nöja sig där och inte fundera vidare på att det innebär att hyresvärden kan komma in. När som helst.

Diska är alltid ett bra sätt att skingra tankarna. Hon skruvar på kranarna. Vattnet är brunt, en sådan dag idag. Med långsamma steg går hon in i sovrummet och sjunker ner på sängen. Lägger sig på rygg och betraktar ljusspelet som bildas på väggen av bilarnas lyktor utanför, efter ett tag bryter det av och blinkar blått, hon hör sirenerna avlägset och rullar ihop sig intill väggen och drar täcket över sig. Försöker somna.

Om hon kunde somna och vakna upp senare och känna en gnutta inspiration, glädje, förväntan. Vilken känsla som helst skulle vara att föredra framför detta vakum. Hon somnar inte och det grå sprider sig som rastlöshet i kroppen. Det finns ingen tydlig orsak, inget att haka fast tankarna i. Hon kliver upp och går in i badrummet, att ta ett bad brukar hjälpa åtminstone för stunden. Så minns hon det bruna vattnet, men lutar sig ändå över badkaret och sätter på kranen. Och vattnet är i och för sig inte genomskinligt, men det har en betydligt ljusare nyans och hon låter det rinna. Hon betraktar vattnet och ser hur det långsamt klarnar. När det är i stort sätt klart sätter hon i proppen och väntar på att badkaret ska fyllas. Hon står där hela tiden, iakttar hur vattnet höjs millimeter för millimeter. Inte förrän badkaret är helt fullt kommer hon på att hon ska ta av sig kläderna också.

Hon kliver i och känner hur värmen sprider sig i kroppen och det grå antar en något ljusare nyans. Rastlösheten släpper. Hon ligger där ett bra tag och betraktar kaklet. Försöker muntra upp sig själv med att hon är i London nu, att hon har lyckats få tag i en lägenhet. Det är i och för sig ett tredjehandskontrakt och inte i de bästa kvarteren, men detta är något helt annat än Whittingbourne och det var hit hon ville. Hon ville inte till de finare kvarteren, hon ville känna på storstadens puls. Hon hör ännu en siren utanför och ler lite för sig själv. Åt hur något sådant som en polis, ambulans, eller brandbil kan ge känslan av puls. Liv. Och åt att hon är så långt ifrån levande hon har varit hittills i sitt liv.

Skriven av: Sjutillhållarlås

Tags: ,

  1. En sån där roman som folk skulle läsa, och jag med. Texten flyter på, lättläst och med tydliga bilder. Jag blir nyfiken på vad Gina ska ta för sig eller drabbas av. Att det är tid för förändring är helt klart. Texten skulle kunna börja med ”Hit är det bara Gina som har nyckel.” om det inte var en skrivuppgift.

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *