Skrivuppgift 30: text av Försjunken

”Hon täcker den för frosten, och så en kyss- Emilie!”
Jag låter pekfingret vila på den gulnande boksidan medan min blick
vandrar ut genom fönstret. Aldrig har budskapet varit så tydligt,
aldrig tidigare har jag fått ett namn. På något sätt är jag ändå inte
överraskad, det här är den sjunde gången och det kommer troligen att
bli den sista. Sedan är jag fri. Fast jag vet att jag har räknat rätt
böjer jag mig fram och kontrollräknar böckerna på den sjunde hyllan.
Tveklöst håller jag i bok nummer sju, och läser den sjunde raden på
sidan sjuttiosju.

”Emelie.”

Jag smakar på namnet. Hur ser hon ut, brunt hår eller kanske blont?
Hon låter rätt ung, det känns bra. Den förre hade bara varit ett par
år yngre än mig men hade fler vita hårstrån, särskilt vid tinningarna.
Om vi hade gått sida vid sida på stan hade folk kunnat ta oss för två
medelålders bröder. Vi hade till och med haft liknande tunna stålgrå
glasögon. Det hade varit ganska svårt med någon som var så lik mig
själv, Emelie- det känns mycket bättre. Lättare att hantera, fast det
är klart, det vet man ju inte i förväg.

Jag ställer tillbaka boken och går ner i källaren för att förbereda
mig. Det är säkrast att ta ett par rejäla handskar som går upp en bit
över handleden, man vet aldrig om de kommer att bitas. Att blanda
färger är också viktigt, svarta handskar och brun kort rock som är
lätt att röra sig i. Om jag klär mig för enfärgat finns det en risk
att jag sticker ut i folkmassan, blir upptäckt och inte hinner fram
tillräckligt snabbt.

En kall kåre rusar från nacken mot svanskotan, och jag tar några djupa
andetag för att behålla lugnet. Precis som alla gånger tidigare
fullbordar jag mina förberedelser med att sätta på vhs spelaren i den
gamla tjock-tvn som står på golvet. Bilden flimrar, men det går
tydligt att urskilja mig själv på scenen. Som sjuåring var jag kort,
och fiolen jag håller upp ser nästan löjligt stor ut. Tonerna från
”Ashokan farewell” strömmar ur tvn, och jag överväldigas som vanligt
av känslor och blir tvungen att sätta mig. När andra reprisen tar sin
början ser jag tydligt hur jag hackar till med stråken, men landar
snabbt och säkert på nästa ton. Det går inte att se vad pojken på
scenen ser, det är omöjligt att gissa vad han tänker, men jag vet. Jag
vet att han spelar för att vinna sin första musiktävling, att hans
föräldrar sitter på helspänn i salen och ber till Gud att deras son
inte ska svika dem, och jag vet, att den tjocke mannen som smugit fram
till godis skålen längst bak i salen har satt en karamell i halsen och
kommer att vara död när jag drar stråken för den sista tonen.
Än idag förvånar det mig att ingen frågade om jag såg något, att ingen
tänkte på att jag kunde ha avbrutit uppträdandet och ropat på hjälp.
Mitt minne sviker mig när jag tänker på mannen, kanske såg han att jag
såg, kanske var det mig han försökte ropa till medan ansiktet blev
blåare, kanske var den obarmhärtige sjuåringen hans sista tanke, den
han slungade sin förbannelse mot. Jag har inte rört fiolen sen dess.
Förstås. Men det hindrade givietvis inte förbannelsen från att träda
ikraft, och det är dags igen. Jag ruskar på huvudet för att återvända
till nuet och ger mig ut på gatan.

Det duggregnar och människorna omkring mig hukar under paraplyer och
luvor. Min hatt utgör ett blygsamt skydd, men det bryr jag mig inte
om. Med van blick söker jag efter fler tecken, vart jag ska vika av,
vilket håll jag ska gå åt. Efter några kvarter tar jag trapporna ner
till pendeltågen och åker två stationer tills jag kommer utanför
tullarna. Det är nästan mörkt när jag kliver av och det finns ovanligt
gott om tecken så jag förstår att jag har bråttom, mycket bråttom.
Till slut finner jag mig småspringande på gruset längs banvallen, jag
nästan snubblar fram mot ett stort buskage invid spåren. Min kropp
uppfattar dunkandet och skorrandet i rälsen som förebådar ett tåg. Jag
ser bara konturerna av henne i motljuset från tågets strålkastare
medan vi båda kastar oss framåt, men jag är sekunden snabbare och drar
henne med mig i fallet.

Hon doftar vanilj, men är alldeles kall. Benen sparkar vilt och hennes
skrik dränks i dånet från det framrusande tåget, bara några decimeter
från våra kroppar.

Till sist slutar hon röra sig och mina armar lättar lite runt hennes
tunna kropp.
”Var inte rädd Emilie”, säger jag och försöker hålla min röst så
stadig jag kan, fast mjölksyran i min gammelmans kropp hugger
överallt.
”Vem är du?” svarar hon hulkande.
”Din skyddsängel. Du behöver inte vara rädd längre, du ska inte dö idag.”

Skriven av: Försjunken

Tags: ,

  1. Tycker den här texten växer ju längre man kommer in i den. Ofta när man skall kommentera här så är det mellan två andra aktiviteter och då flyter det ihop så man missar detaljerna, idag hade jag lite tid så jag kunde fokusera mer. Kul att du fick in siffran sju på fler ställen. En talmagi som passar mot uppgiften. Kan egentligen inte plocka ur någon kritik ur det här.
    En suggestiv och bra fajt.

    Svara

  2. En mycket fin text om skuldkänslor. Vad vi kunde ha gjort men inte gjorde och sedan försöker kompensera. Vad som jag fastnat för är hur bra du använder språket och det djup din berättelse har.

    Svara

Reply to Sjubbskinnspäls Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *