februari 2012

You are currently browsing the monthly archive for februari 2012.

Vi saxar från Wikipedia (finns det något som inte finns beskrivet där?)

Vårkänslor är ett begrepp som används för flera uppsättningar av fysiska och psykiska symptom i samband med vårens ankomst.

Enligt Wikipedia så blir man spralligt glad när våren dyker upp – om man inte börjar må tvärtom då, för att man lider av vårdepression. Tänk att det alltid måste vara något smolk i bägaren. Här är man beredd att dricka av livets nektar och vara lite småkåt på alla snygga personer som kommer fram ur sina vinterjackor, men ack, innan man vet ordet av blir man depp.

Så här är veckans nya uppgift:

  • Du ska skriva en miljöbeskrivning. Stad, skog, vilken plats som helst.
  • Skriv denna miljöbeskrivning i två varianter: den ena som om du är spralligt vårglad och den andra om du är ruskigt vårdepp.
  • Bestäm själv om du vill ha någon slags plot i dina miljöbeskrivningar, det behöver inte vara det om du känner att du inte får ihop det.

Du ska alltså få dina läsare att känna sig vårglada respektive vårdeppiga när de läser din text.

Lycka till!

Uppgiften sträcker sig från onsdag 29 februari till onsdag 7 mars

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Vårkänslor

Veckans pseudonym kommer att vara vårtecken
Veckans tag på texterna blir springfever

Tags: ,

Robert vände ryggen mot henne. Tankarna rusade så snabbt genom huvudet att det var omöjligt att få stopp på dem. Han hörde enbart sin egen andning, ut och in, ut och in genom näsan.

”Vänd dig inte om nu. Det minsta du kan göra är väl ändå att se mig i ögonen?” Frustrationen växte när han fortsatte att tala, vänd mot henne.
”Kan du inte bara.. ta det lugnt? Försök att se det från mitt perspektiv. Jag menade aldrig att du skulle bli arg eller sårad..”
”Men vad fan väntade du dig när behandlade mig såhär? Jag förstår att du skäms. För det är väl därför du inte kan titta på mig?
”Men kan du inte bara släppa det?”
”Du tittar fortfarande inte rätt på mig. Det spelar ingen roll vad du säger, jag vet att du skäms. Och det kan du fan ha. Jag litade på dig, jag trodde faktiskt att du inte var som de andra. Och nej, det spelar ingen som helst roll i min värld om du inte menade att jag skulle bli ledsen. För det var det jag blev. Du är inte dum i huvudet, du fattade väl att det här skulle hända. Hur trodde du att jag skulle reagera?”
”Jag trodde inte att du skulle få reda på det.”
”Du trodde inte att jag skulle få reda på det? På riktigt? Tänkte du bara undvika mig? Du har visat dig vara någon helt annan än jag trodde från början. Kanske är mitt eget fel att jag inte vet bättre än att utsätta mig för sådana som du.”

Robert kunde fortfarande inte vända sig om riktigt helt. Inte se in i ögonen som han tidigare bara sett utstråla glädje nu vara helt kalla mot honom. Varje ord hon spottade ur sig sved. Han kunde inte beskylla henne för att överdriva. Han skulle kunna göra det, för att fortsätta utbrottet mot honom. Låta ilskan rinna över honom, det förtjänade han. Kanske skulle hon ta i såpass mycket att han kunde intala sig att hon överdrev alltihop?

”Jag skiter i det här.” Roberts tankar avbröts av hennes röst, om möjligt ännu kyligare än innan. ”Jag skiter i dig. Jag orkar inte ens. Det är inte värt det.” Hennes ammunition hade tagit slut. Hon trodde att det skulle hjälpa att skälla, att det skulle göra allt lättare om hon slängde all skit som hade byggts upp. Men det hjälpte inte. Hon blev bara … trött. Hon reste sig tungt upp. Det var dags att lämna det här bakom sig och gå vidare.

Skriven av: Courier New

Tags: ,

Robert vände ryggen mot henne. Tankarna rusade så snabbt genom huvudet att det var omöjligt att få stopp på dem. Han hörde enbart sin egen andning, ut och in, ut och in genom näsan.Hans tankar avbröts av en flämtande röst bakom honom ”nice tribal” tatueringen på hans vänstra skuldra fick en kyss.

Vem var hon, en liten tjej med långt rött hår, han stött på på Oliver Twist inne på Söder två timmar tidigare. Var sin stor stark senare hade dom suttit på tunnelbanan mitt emot varandra. Spänningen mellan dom låg tät i vagnen, men det blev knappast någon konversation. Själv hade han erbjudit sig att betala en Taxi, men hon var bestämd hon ville åka tunnelbana. Man längtar så bra i den hade hon sagt.

Han studerade henne uppifrån och ned, kraftigt sminkad svart dunjacka svart tröja och stretchjeans, allt kändes bara konstigt han försökte få igång en konversation.
”Hur är det med dig” frågade han.
”Jag fokuserar” svarade hon lite frånvarande.
”På vad då?”
”Dig naturligtvis”
”Oj är jag så intressant ?”
”Har du badkar i lägenheten”
”Javisst varför undrar du det?”
”Jag fokuserar och längtar”

Dom passerade Svedmyra.
Stureby: Hennes andning ökade.
Bandhagen: Hon reste sig upp och satte sig bredvid honom, ”är vi inte framme snart, orkar inte längta längre”
Högdalen: Dom satt fast i varandra, deras läppar kämpade om vem som skulle bli uppäten först.
Rågsved: Hon gnydde, hans puls gick upp, deras händer letade sig allt djupare in under kläderna.
Hagsätra: Dom hade förenats till ett i kropp och känslor. För att komma hem lyfte han tillslut upp henne i sina armar och bar henne genom spärren.

Nu stod dom tillsammans i badrummet i det slitna repiga badkaret i hans än icke stambytta hyrestvåa. Vattnet ångade, det var hett där inne. Det kondenserades mot dom vita kakelplattorna och letade sig genom dom smutsgulgråa foglabyrinterna ned mot golvet.

Hon hade utsatt honom för en sensuell helkroppstvätt förutom på ett ställe, han undrade vad händer nu.
Han hoppade till, en löddrig hand med långa sylvassa svarta naglar letade sig ned mellan hans ben.
”Lugn ingen fara” viskade hon, ”vill bara du skall lukta lite gott.”

Medan den mjuka handen försiktigt tvättade, märkte han hur det stelnade till där nere. Fem nya svarta naglar dök upp på hans mage, lekte lite försiktigt i hans navel och gled uppför hans bröstkorg, nöp honom sen lite retfullt i ena bröstvårtan.

”Min tur nu viskade hon, jag vill inte ha några lösa skott här inne.” Hon tog tag i honom, vände på honom och gav honom duschslangen, jag är redan intvålad, men måste sköljas av.
Hon lade sin hand över hans och förde den strilande duschslangen ned mellan sina ben.
”Visar bara”, flämtade hon, ”du fixar själv sen.”

Hon verkade nöjd med hur han höll den, hennes fötter plaskade runt i badkaret medan huvudet kastades fram och tillbaka. Sen slog hon armarna runt honom, han tappade slangen som landade på botten i badkaret upp och ned . Hennes schamposmakande läppar mötte hans i en kaskad av vatten heta tungor blandades med kallsupar.

”Kom” sa hon, ”det är dags.”
”Sängen ?”
”Nej nej, för långt borta jorden kanske hinner gå under innan vi hinner dit. Här här.”
Hennes blick var förväntansfull, när dom stod inlindade i ett badlakan tätt tillsammans. Han fick en djup kyss, sen vandrade hennes läppar nedför hans nakna fuktiga kropp. Hon gjorde halt vid hans ena bröstvårta, dom små vattendropparna runt den blev uppslickade och hon nafsade lite.

”Nu du” fnittrade hon medan hennes läppar fortsatte nedför hans mage. Han såg en röd kalufs mellan sina ben, sen kom den pirrande känslan när hennes läppar omfamnade och andningen fick hans hår att vaja. Vägen tillbaka fick honom att skaka av vällust, hon drog sakta med spända läppar.
”Färdig” flämtade hon, han tittade ned på sin gummibeklädnad och en tanke slog honom, var hade hon haft den gömd?

Sen hoppade hon upp, satte sig på tvättmaskinen och med en dimmig blick visade hon att det var dags.
Han trädde in i henne, kände hennes handflator ta ett fast tag om hans skinkor, höftrörelserna var mjuka, långsamma, han höll henne bakom ryggen i ett fast grepp.

Fortare gnydde hon, dom ökade takten, tvättmaskinen slog mot väggen, grannen började dunka tillbaka.
Svetten rann nedför hennes panna ”skit i det, låt dom banka snabbare hårdare”. Hennes huvud började åter slänga fram och tillbaka, händerna vandrade uppför hans rygg.

Så kände han den rakbladsvassa känslan, när hans lavaström vällde in i henne. Hon kom sekunden efter, skrek rätt ut och dom långa svarta långa naglarna borrade sig in i hans skulderblad.
Hon satt kvar och han var inne i henne fortfarande.
”Fan vad skönt” snyftade hon, ”stå kvar jag vill känna hur den sjunker ihop.”

Deras hjärtslag som stångades genom deras tätt hoppressade kroppar gick långsamt ned i takt, tillslut slog hon benen runt hans midja och hängde i hans famn.
”Det var bara så himla underbart, sängen nästa tack.”

Han vaknade av att någon ruskade på honom, såg att väckarklockan stod på sex. Hon log mot honom och sa
”Robert jag måste iväg och jobba, tack för en underbar natt”
”Öh jasså, tack själv svarade han sömndrucket, men vad heter du egentligen”
”Du kan väl ringa försäkringsbolaget och fråga”, fnissade hon, ”jag är känd där efter alla vattenskador.”

Sen strök hon honom ömt genom hans hår, med dom långa svarta naglarna och gav honom en sista kyss.
Hon reste sig tungt upp. Det var dags att lämna det här bakom sig och gå vidare.

Skriven av: Palatino

Tags: ,

Robert vände ryggen mot henne. Tankarna rusade så snabbt genom huvudet att det var omöjligt att få stopp på dem. Han hörde enbart sin egen andning, ut och in, ut och in genom näsan. Det hade ju verkat som en så bra idé det här; en mixad boxningsmatch. Massvis av uppmärksamhet och en enkel seger efter ett par ronder. Nu höll det i stället på att urarta till hans värsta fight någonsin. En tjej hade golvat honom i femte ronden. Det var ett rent under att han kommit upp på nio och nu kunde vackla bort mot sin ringhörna.

– Vad pysslar du med? Nita henne för tusan!
Hans tränare var både upprörd och orolig.
– Det går inte, jag kommer inte åt henne, flämtade Robert.
– Du boxas för rent, du måste ta till något trick. Tänk på att domaren är skyldig dig en del sen tidigare.

I den andra ringhörnan var tongångarna lite mer positiva.
– Det är bra, fortsätt så här så har du honom.
Helenas tränare var exalterad. Hon hade varit emot idén från början men nu var hon närmast euforisk. Helena själv kände att hon hade segern inom räckhåll. Hon var förvånad att Robert kunnat resa sig i tid. Ett par sådana träffar till och så skulle det vara klart.

Publiken tjöt av entusiasm när klockan ringde och de båda boxarna närmade sig varandra. Sjätte ronden började lite avvaktande, båda två studsade runt och sökte en öppning. Helena tyckte sig se en blotta och drog till med vänstern. Robert flyttade vikten till högerfoten, sänkte huvudet och kastade sig fram. Effekten var den önskade hans panna träffade hennes haka och huvudet kastades bakåt så han kunde slå ett hårt slag mot hennes struphuvud. Hon backade och sänkte garden säker på att domaren skulle varna Robert för skallningen. Men det kom ingen avblåsning istället kom en svärm av slag emot henne. Han slog kroppslag från nära håll. Hon försökte få upp garden men kände plötsligt ett knä i mellangärdet. Hon vek sig och mötte en stenhård upper cut. Hon gick ner. Domarens räknande överröstades av publikens buande och visslingar. När Roberts hand sträcktes mot taket möttes han av förolämpningar och kastade ölglas.

Låt dem skrika, tänkte Robert, jag slapp i alla fall få stryk av en tjej.

Samtidigt kvickande Helena till. Hon reste sig tungt upp. Det var dags att lämna det här bakom sig och gå vidare.

Skriven av: Times New Roman

Tags: ,

Robert vände ryggen mot henne. Tankarna rusade så snabbt genom huvudet
att det var omöjligt att få stopp på dem. Han hörde enbart sin egen
andning, ut och in, ut och in genom näsan.
”Jag håller på göra slut”, sa hon. ”Måste du yoga-andas till och med då?”
Han andades in ännu långsammare, hennes röst lät avlägsen. Utandningen
levererade han så perfekt att den inte hördes. Fast hon var någon
meter bakom hans rygg kände han inte längre hennes närvaro. Allt som
behövdes nu var två veckors fasta, tre nässköljningar och en
tarmsköljning och han skulle vara säker på att ha fått henne ur
kroppen.
Hon reste sig tungt upp. Det var dags att lämna det här bakom sig och gå vidare.

Skriven av: Comic Sans

Tags: ,

Robert vände ryggen mot henne. Tankarna rusade så snabbt genom huvudet att det var omöjligt att få stopp på dem. Han hörde enbart sin egen inandning ut och in, ut och in genom näsan.

Med en kraftansträngning, som fick adrenalinet att gå mot strömmen och fungera som broms, lyckades han få stopp på tankarna, ordna anletsdragen och lugna ner sin andningsrytm. Någorlunda samlad vände han sig och stirrade på henne. Menar hon verkligen vad hon sagt, tänkte han, eller driver hon med mig. Ingenting i hennes ansikte gav några ledtrådar. Möjligen fanns det ett allvar han inte sett förut.

Hon bara satt där som om ingenting hade hänt, utan att förstå hur hennes ord hade rört om i hans planer. Utan planering var han förlorad, utan fotfäste. Och ingenting sa människan. Återigen lurade paniken i bakhuvudet. Men aldrig skulle han erkänna hur utsatt han kände sig.

Han såg ut genom fönstret. För ett ögonblick fick han fast mark under fötterna. Lugn utan störande element. Möjligen måste gräsmattan klippas. Han älskade vad han såg. En harmonisk helhet. Allt tillfredsställde honom.

Skulle han lämna detta? Bara tanken fick honom att rysa. Eller hade han missförstått henne. Tänkte hon lämna honom?

Han hade trott att de var helt överens. Att hans planer också var hennes. Hon hade varit en del i det han hade planerat. Ett ögonblick, några få ord och allt hade fallit sönder. Något var totalt fel, men vad? Man kan väl inte komma så där utan avisering och meddela att man vill flytta. Hade han varit blind? Dessutom utan en logisk planering. Bara vaga tankar om Karibien, Söderhavet och annat han inte ville komma ihåg. Hon längtade efter värme, äventyr och något nytt. Han förstod ingenting. Var inte hans kärlek värme nog? Var inte hans planeringar berömvärda? Ekonomin fungerade. De kunde faktiskt kosta på sig ett litet äventyr nån gång då och då. Vad hade gått åt henne?

– Nu får du väl ändå ta reson, sa han. Kände hur ilskan steg, vilken jävla otacksam varelse. Han började gå hit och dit i rummet. Såg in i sitt inre, allt var kaos. Mellan verkligheten och kaoset fanns bara ett blanksteg. Snubblade, stötte omkull en vas och föll.

Helvetes, skrek han.

Hon reste sig tungt upp. Det var dags att lämna det bakom sig och gå vidare.

Skriven av: Helvetica

Tags: ,

Nu har vi haft två skrivuppgifter som kanske varit bra för att trigga författarhjärnan – mer än läsarhjärnan. Till synes enkla, men svåra att klara av. Vilket genast märks i ett mindre antal texter från Pennfajtarna! Vi hoppas att den här nya övningen gör att fler vågar kasta sig ut i ett tomt word-dokument och skriva ihop något.

Vi gör det enkelt för oss.

Här har du en start och ett slut. Både starten och slutet ska vara med i den färdiga texten och din uppgift är att fylla i tomrummet däremellan.

 

Robert vände ryggen mot henne. Tankarna rusade så snabbt genom huvudet att det var omöjligt att få stopp på dem. Han hörde enbart sin egen andning, ut och in, ut och in genom näsan.

 

 

(här kommer din text)

 

 

Hon reste sig tungt upp. Det var dags att lämna det här bakom sig och gå vidare.

 

Uppgiften sträcker sig från onsdag 22 februari till onsdag 29 februari

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Blanksteg

Veckans pseudonym kommer att vara saker som har med typografi att göra
Veckans tag på texterna blir blanksteg

Tags: ,

Kalle: Vilken jävla kris. Utan jobb. Vi går mot #harmagedon

Anna: Påverkad av pressen. De sprider #harmagedon-ande

Sven: Sommaren lär ska bli varm. Kan det vara ett #harmagedon-omen

Estelle: Kom just från Paradiset. Kan för tillfället inte se nåt #harmagedon-slut

Hugo: Man skämtar inte om #Harmagedon. Se hur det gått för grekerna.

Skriven av: Google

Tags: ,

Myiu: Fick min första nära- döden-upplevelse igår på tåget. Läkaren sa att det bara var en #panikattack

Sofietornea: @Myiu Oh stackare… Fick du en #panikattack på tåget? ping @mimiii-3 fick ju det förut på bussen

mimiii-3: @Myiu @Sofietornea Jo, fast min psykolog sa att det var vanligt att man även får #panikattack på flyg. Har inte haft det förut, men ska flyga imorgon.

Myiu: @mimiii-3 Du får väl känna efter helt enkelt.

Sofietornea: @mimiii-3 Tänk bara på det som du brukar att tänka på när du får en #panikattack. Så får du se om psykologen hade rätt.

Skriven av: Facebook

Tags: ,

Zarathustra: Jag blir så trött! Varför kan inte lärarna begripa skillnaden mellan en kvadrat och en fyrkant? #HurSvårtKanDetVa

MajorBjörklund: Det behövs mer disciplin, även på lärarhögskolan. Det vet ju alla att en kvadrat bara har tre kanter. #HurSvårtKanDetVa

Lågstadieläraren: Det är bäst att vänta med alla såna där abstrakta begrepp till de högre årskurserna. Hos mig har barnen fullt upp med att stryka under ordet potatis och diskutera med en kamrat. #HurSvårtKanDetVa

Skriven av: Flickr

Tags: ,

Björn Ranelid: Schlagern känner inga gränser, inga nationer. Nu fångar jag schlagertexten i min hand och melodin i den andra. I finalen i Baku släpper jag dom med ljusets hastighet, det blir fred på jorden. #hybrispekoral

Prettolover: Presidentvalet i USA är långt ifrån avgjort än, ville bra berätta det. #hybrispekoral

Björn Ranelid: Jag en människa på denna jord, dessutom det största universalgeniet sen Leonardo Da Vinci. Varför nöja mig med att vara som Zlatan när jag kan vara som Obama ? Ställer upp. #hybrispekoral

Skriven av: Yahoo

Tags: ,

JuliaSomsåghonomsist: Nej vi är inte ihop vi träffades på tåget från Ollantaytambo #JohanLövinBortaiMachuPicchu

RasmusÄldsteman: Förresten är det nån som har min tröja, den med gula ränder jag tror jag lånade ut den till nån av er? #JohanLövinBortaiMachuPicchu

SofiaMedskoskav: Hans mamma har ringt typ interpol och är skitförbannad så jag vill bara säga att det inte var mitt fel för jag ville inte ens gå dit #JohanLövinBortaiMachuPicchu

Skriven av: Geocities

Tags: ,

@Kaostjejen Okej, jag tar studenten om två veckor och har inget jobb, ingen skola, INGEN FRAMTID. Vem vill gå i ettan nu, jag? ! #Studentångest

@Estetslacker_93 Ska bli så GÖTT att slippa skolhelvetet. Vad jag gör efter detta skiter jag i, nu: bara njuta av friheten! Har ingen #studentångest alls.

@Ambitiousbitch Det är ingen big deal att ta studenten, plugget har ju bara börjat – nu väntar fem år på högskolan. DÅ kan vi snacka om #studentångest!

Skriven av: MySpace

Tags: ,

Vet du vad hashtag betyder? Hashtaggarna är mest förekommande på Twitter, och de är som ett slags samlingsnamn/rubriker/tags för folks tweets inom ett och samma ämne. Här kan du läsa Johanna Ögrens mer utförliga förklaring om hashtags!

Den kanske mest kända svenska hashtaggen är #prataomdet – som har belönats med journalistpris, gett upphov till en bok och rönt stort internationellt intresse. Ja, utöver att den också fick folk att #prataomdet.

Veckans skrivuppgift går ut på att du ska hitta på din egen hashtag-diskussion och sedan skriva tre texter/inlägg/tweets från tre olika vinklar, som om de är skrivna av tre olika personer. Du kan skriva dem på tweet-längd (140 tecken) om du vill eller så skriver du längre texter!

Om du vill kan du använda dig av en befintlig hashtag – till exempel har Melodifestivalen sin egen #mel2012. Eller så hittar du på något eget, det går bra med precis vad som helst! För den som vill ha hjälp på traven: #jaghatarvinter #whitneyhouston #livetivilla

Så här vill vi sedan att din text ser ut (ja, fast kanske lite bättre och med viktigare innehåll – ja, du fattar):

AugustinKingOfTwitter: Nej, jag känner att nu får det vara nog! Jag orkar inte vänta längre på den kungliga bebisen – sätt igång födseln. Gör något! Jag vill höra kanonerna skjuta salut över Stockholms vatten, jag vill följa vartenda joller, jag vill se look-a-like jämförelser mellan bebben och Reinfelt. Ge mig #royalbaby NU!

SandraTrötthatt: Alltså, allt detta tjat om #royalbaby – orka.

KungligaHovet: En mycket söt kattunge född 2012-02-17, vikt 300 gr, längd 15 cm. Allt har gått bra och alla mår toppen! #royalbaby

 

Uppgiften sträcker sig från onsdag 15 februari till onsdag 22 februari

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Hashtaggen

Veckans pseudonym kommer att vara mycket stora webbsajter
Veckans tag på texterna blir hashtag

Tags: ,

”Älskar du din man fortfarande?”

”Älskar och älskar vet jag inte, men vi har ju barn ihop och …”

”Har ni sex?”

”Vad menar du?”

”SEX!”

”Mona, jag är inte säker på att jag vill prata med dig om det.”

”Sex! Har ni sex fast ni är skilda? Varför är det så pinsamt?”

”Mamma, har du och pappa sex?

”Förlåt, jag visste inte att du var hemma. Eva, jag tror att din dotter också är intresserad av att få veta.”

”Mamma, verkligen. Herregud du är ju 63! Och med pappa!”

”Jag har inte med en enda stavelse tillstått att jag har sex med din far! Hur ofta har du sex själv, Mona?”

”Olika. Vi är lite periodare men nu är det nog över en månad sen. Men det var ju jag som frågade dig, och egentligen frågade jag om du fortfarande älskar din man. Gör du det?”

”Mamma, svara nu! Jag har rätt att veta! Ni är ju skilda. Då ska man väl inte älska varandra … ”

”Varför tycker ni att det är så himla intressant? Ja, jag kan nog säga att jag älskar Ove. Mer behöver ni inte veta!”

”Älskar han dig…”

”Mamma, ni har varit skilda i sju år!! Fan, man kan inte lita på nån! Kan du inte fatta det? Åååååå…”

”Kom igen nu Eva. Är det enbart platoniskt eller …? Har ni rentav sex?”

”Du, om vi knullar hejvilt varje gång vi ses – eller bara pratar och kramas det har du fan inget med att göra. Fattar du! Ta inte upp det här någe mera, Hör du vad jag säger?!”

”Okej, okej jag fattar …”

”Pappa säger att ni har sex men att det knappast är kärlek.”

Skriven av: Gelehjärtat

Tags: ,

– ”Du är hela min värld, utan dig skulle jag dö”
– Menar du allvar? Är det vad du skulle vilja höra från en kille?
– Ja, då vet jag att det är på riktigt.
– Alltså vadå? Äre vad ni tjejer vill höra?
– Ja, vem skulle inte vilja höra det?
– Jag skulle inte vilja höra det. Jag vill inte höra någon kärleksförklaring. Jag behöver bara känna det.
– Haha, yeah right! Ni vill bara ha smöriga ord och fina presenter.
Han lade upp fötterna på sätet framför sig. Den andra tjejen satt kvar med höjda ögonbryn.
– Jag vet varför du säger så… Du har aldrig varit kär.
– Och du har aldrig älskat. Kärlek i sig är ett beroende. Jag skulle inte vilja att min pojkvän skulle yttra en kärleksförklaring som inte låter vår kärlek få andas.
– Allvar?
– Hon driver bara, tjejen leker smart.
– Vart går gränsen mellan kärlek och beroende?
– Kolla henne!
– Haha
– idioter. Jag behöver inte dela er åsikt om kärlek. Jag älskar, det räcker för mig. Gå och visa världen vad kärlek är men kom inte sen och säg att det känns tomt, när din kille eller din tjej inte längre kan fylla ditt ego. Jävla puckon.

Skriven av: Skumbadet

Tags: ,

– Typiskt, sent igen, har någon av er en aning om vad som händer med tågen. Stress på jobbet och i morgon Alla hjärtans dag, svårt att ta till sig.

– Nej, fy fan för såna dagar. Bara kommersiella intressen, precis som med tågen, aldrig har det varit så urbota eländigt.

– Helt överens.

– Det är bara det att frugan väntar sig nåt speciellt och det skulle faktiskt vara kul att överraska nån gång.

– Ingen aning vad min tänker. Och en enda röd ros som kostade 10 kronor kostar nu 30. Roffare det är vad dom är.

– Instämmer.

– Varför inte bara stanna kvar i sängen och ha roligt, ge varandra en dag tillsammans.

– Egentligen ingen dum ide. Dock helt övertygad om att min skulle tro att jag blivit galen och tänka på vad hennes chef skulle säga. Möjligen kan det bli en tur till Hallongrottan där temat är Who¨s fucking Valentine, alltid nåt.

– Min chef skulle gå i taket, säljardag och nu är vi bara två kvar.

– Om man skapar en dag för alla hjärtan är det väl på hjärtats välbefinnande man ska tänka. Definitivt skulle det vara en adekvat upplevelse att stanna kvar i sängen, ingen stress, bra musik och så där allmänt gosa utan ungar. Bra för hjärtat.

– Snackar du i mössan nu eller är du mer än lovligt naiv. Dessutom är jag helt säker på att min skulle slå bakut om hon får förslaget att stanna i sängen. Köttsliga begär är hon inte mycket för. Jag kan tänka mig laga en gemytlig middag rätten blir i så fall Döden i grytan.

– Hmm, men var fan är tåget.

– Det är deprimerande att lyssna på er. Tänk er att älska en hel dag.

– Okey, det kan jag tänka mig men inte med min fruga.

– Inte jag heller. Vilken kyla. Man skulle vara i Thailand.

– Där kommer mitt tåg. Om ni inte ser mig i morgon vet ni var jag finns och jag hoppas att också ni får en bra dag.

Skriven av: Solnedgången

Tags: ,

”Känner mig orolig, titta ut på himlen, jag tror det blir regn.”
”Men regn i brudkronan ger ju lycka säger dom.”
”Men jag tror jag glömde köra upp rutorna på bilen.”
”Lugna ned dig nu älskling, dom öppnar dörren när som helst,  kul att se dig uppklädd, väst och nystruken skjorta.”
”Strykjärnet !”
”Nej, jag slog av det, nu öppnar dom.”
”Nej Edvin sitter ju här, säg inte att vi bjudit in hela den Facebookgruppen, har vi mat så det räcker ?. ”
”Lugn, Edvin är med i gruppen släkt och vänner sen var det ju du som fick honom att gå med i den där fåniga det skall vara hallonsylt på pannkakagruppen. Dom är inte inbjudna. Nu går vi i takt med musiken fram till altaret.”
”Men jag har glömt något, jag är säker på det.”
”Koncentrera dig,trampa inte på släpet, jag snubblade nästan.”
”Inför Guds ansikte är vi samlade till vigsel mellan er två ……………”
”Ser inte din faster, är du säker på att vi skickade inbjudningskortet ?”
”Hon sitter snett bakom farbror Torsten, koncentrera dig nu. ”
”Inför Gud och i denna församlings  närvaro frågar jag dig, Thomas Nilsson: Vill du ta Anna  Jonsson till din hustru och älska henne/honom i nöd och lust?”
”Ringen”
”Jävlar, ringen vi har glömt ringen!”
”Höger västficka jag lade den där åt dig.”
”Men det är något jag glömt.”
”O Gud, du som är alltings skapare och Herre,välsigna Thomas Nilsson  och Anna Jonsson i deras äktenskap. Låt denna ring för dem vara tecknet på deras löften om ömsesidig kärlek och trohet. Genom Jesus Kristus, din Son vår Herre.”
”Tyst vi tar det sen, nu välsignar han ringen, sen när han vänder sig om då säger du efter honom.”
”Jag kom på det, det var bilen.”
”Shhh”
”Låt nu denna församling  höra era löften. Jag Thomas Nilsson …………”
”Javisst det är okej, men kan du bryta ett par  minuter, jag skall bara ut och dra fram P-skivan.”

Skriven av: Chokladasken

Tags: ,

– Puh, puh, puh. Kom igen nu pojkar! Tempo!
– Pfui, coola ner dig schassen.
– Vi springer så fort vi kan sergeant.
– Skydd!
– Det var värst vad det smäller.
– Ja idag brötar de på ordentligt.
– Håll tyst ni två! Jag ska kolla. Nej, ingen bra idé. Vi får avvakta här. Passa på att pusta!
– Vilket skitkrig! Om det inte lugnar ner sig lite kommer jag missa permisen imorgon oh minst två lokala skönheter kommer
känna sig blåsta.
– Har du råkat stämma träff med två flickor samma kväll? Efter vad jag hört så brukar sådant inte uppskattas.
– Äh det är lugnt. Jag ska träffa Marie vid sju och Yvette vid nio. I bästa fall kan de bli en tekant.
– Trekant?
– Nu räcker det med skryt!
– Va då schassen, är du avis?
– Knappast!
– Ska serganten också träffa någon imorgon?
– Jag? Nej frugan skulle flå mig levande!
– Åh på det viset. Har serganten barn också?
– Två!
– Du då? Du är väl knappast så oskyldig som du verkar?
– Nja, jag har aldrig riktigt lyckats träffa någon som…
– Som vadå?
– Som har uppvisat några ömma känslor för mig.
– Vadå, har du aldrig
– Det är uppehåll i elden. Vi måste vidare! Framåt!
– Schassen jag tror inte det här är någon bra idé.
– Foka nu! Vi tar skydd i diket där framme!
– Sergant, med tanke på eldgivningens intensitet borde vi kanske överväga att retirera.
– Snacka inte! Ner i diket!
– Allvarligt schassen, det här diket ger inte mycket till skydd. Du har familj och tänka på, jag har en hoper med brudar
som väntar på mig och snubben här har aldrig fått till det. Vi borde schappa.
– Sergant, vårt läge är väldigt utsatt och som vår kamrat just påpekade så är kärlek trots allt viktigare än krig.
– OK då ni har övertygat mig! Jag vill hellre se mina barn igen än dö i ett dike. Tillbaka!
– Se upp inkommande!

Skriven av: Hålla handen

Tags: ,

– Nu sitter vi här på våra pinnstolar.
– Ja.
– Och tittar ut mot intet.

– På en mörk scen där ni, kära publik, ser Arnolds profil och min. Kära Sophie vill bara visa er ryggen.
– Vill och vill. Jag blev placerad här.
– Framsida eller baksida, det spelar ingen roll. Det här är en inre resa.

– Jag skulle kalla det ett möte eller ett experiment. Vi reser inte utan sitter helt stilla.
– Jag vill inte!
– Sätt dig igen Sophie, sätt dig! Förstör inte stämningen. Det andliga är skört.

– Sätt dig omedelbart! Vi skulle sitta helt stilla.
– Åh, jag ville inte. Jag sätter mig väl igen, men jag fattar inte hur ni kunde gå med på det här. Varför skrev ni på ett så idiotiskt avtal. Att lova regissören något så omöjligt. Att sitta här och stirra, natt efter natt. Framför alla de där!
– Nu måste vi få stillhet igen. Stillhet Sophie. Då ser du sanningen.

– Ursäkta kära publik. Det där var inte alls meningen. Försök bortse från detta kaos. Jag beklagar.
– Beklagar, beklagar, beklagar, beklagar, beklagar.
– Manuset Sophie, tillbaka till manus. Det gudomliga finns där.

– Nu kommer vi vara stumma i femton minuter kära publik. Det är ett experiment.
– EXPERIMENT.
– Ni kan vara fullkomligt lugna. När vi nu tillsammans, i tystnad, blottlägger vår ångest upphör den och blir.. och blir kärlek.

– Tyst Arnold.
En evig tystnad.
– Hallå, de kanske har gått. Ser ni något. Om de har gått kan vi också sticka.
– Det är oviktigt om de gått eller ej. Konsten ÄR utan sin publik.

– Vår uppgift är att sitta kvar och det gör vi. Och Sophie, du skulle bara våga rubba den ordningen!
– Det är sant. Jag har inte modet. Jag vågar inte lämna denna plats.
– Vi har inte modet, alltså sitter vi kvar. Och tittar på intet.

Skriven av: Levande ljus

Tags: ,

Vi har gjort några dialogövningar tidigare, och nu är det väl ändå dags för en ny? Vi tänkte ta avstamp i Alla hjärtans dag och kärlek, och denna vecka ska vi skriva replikskiften som utspelar sig mellan tre personer.

Regler för övningen:

  • Du ska använda minimalt med information runt din dialog. Det vill säga, så lite miljöbeskrivning som möjligt, ingen karaktärsbeskrivning. Vi som läser ska förstå det mesta av handlingen i din berättelse bara genom att läsa replikerna.
  • Du ska ha med tre personer som pratar. Om de pratar med eller förbi varandra är upp till dig.
  • Replikerna ska på något sätt handla om kärlek. T ex tre herrar diskuterar en icke närvarande dam, en mamma överraskar ett ungt par på rummet, Vickan och Daniel pratar med sin nyfödda, gurglande bebis … ja, uppgiften går att lösa på många olika sätt!

Tips!

  • Tänk på att det ska vara tydligt vem det är som säger vad!
  • Tänk på att olika personer uttrycker sig olika. Någon har högtravande språk, någon säger ”liksom” ofta, en del hummar mest.
  • Även de manusförfattare som är riktigt bra på att skriva roliga och vassa replikskiften gör ofta detta ovan nämnda ”fel”; kolla på filmen ”Juno” till exempel, där alla levererar replikerna som om de vore manusförfattarinnan Diablo Codys kloner (och hon fick ändå en Oscar för det jobbet!)
  • Tänk på att ett replikskifte blir roligare att läsa om du tänker på att det ska handla om något; driv ett skeende med dina repliker!

Uppgiften sträcker sig från onsdag 8 februari till onsdag 15 februari (texterna kommer kanske upp lite senare än vanligt pga seminariedag)

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Alla hjärtans dag

Veckans pseudonym kommer att vara romantiska saker
Veckans tag på texterna blir valentin

Tags: ,

Blådjupt vatten som slingrande och kvillrande bjöd motstånd när hon dök i. Det sög ner henne och bedövade hela kroppen med sin kyla så till den grad att hon helt glömde att hon inte längre hade gälar. En kallsup fick henne att gå upp i ytläge och den frätte och ilade i näsan och halsen. Hon huttrade fortfarande och spottade men ville inte gå upp ännu. Runt om henne pulserade liv, vibrerade och bar. Långt i fjärran en oljetanker och några segelbåtar vars segel vinden slet i. Under ytan var allt stilla men abborrarna som lekte tafatt och gäddan som inväntade tillfället, var alla delar av samma universum.

Varje gång hon daskade till ytan hoppade vattnet glatt undan likt yra hundvalpar. Benen sprattlade grodlikt i upprätt tillstånd och virvlarna kom vattnet att bubbla. En nyckelpiga kämpade febrilt med ytspänningen och vädjade om hjälp. Hon fick upp den på handloven och blåste helt lätt, men den var för våt för att kunna lyfta. Försiktigt, försiktigt la hon upp – först handen med nyckelpigan och sedan den andra på bryggan. Hon såg på vattendropparna som flockades för att i gemensam tropp rinna nerför armen och sedan åter bli hav. Strax flög den lilla pigan, och hon kastade sig ut i nya kaskader.

Skriven av: Gyllene snittet

Tags: ,

Han mindes sina barndoms sommarminnen, som om det hänt nyligen. Det räckte med ett fotografi, eller ett ord för att händelsen skulle spelas upp i hans inre, som en gammal film med för starka färger. Alltid dessa färger, klarblå himmel, solsken och skratt. De hade växt upp vid havet, han och Hannes. Trotts att livet inte alltid bestått av dessa solskenshistorier, så var det dom som hade etsat sig fast. Hans och Hannes sin red på gårdens hästar. Hans och Hannes vid bryggan där nere vid sjön, precis runt husknutten. Hans och Hannes springande längst den där lilla gräsplätten som var var ingenmansland omringat av skog. Flyende från det hyss de nyss utsatt den stackars pigan för. Skrattande och knappt kapabla att stå upp, hade de klättrade de över staketet, och flytt undan i hopp om all det skulle falla i glömska.

Men starkast var minnet av den där sista varma sommardagen. De hade som vanligt slutfört sin runda på gården som för övrigt inte var vidare stor. Den hade skapats av deras föräldrar, två barndomsvänner 20 år tidigare. Med sina egna händer hade de hjälpts åt att bygga två timmerstugor, som de sen målat röda. Det var vad alla andra gjorde, därför ville de inte vara sämre. Snart följde ett gemensamt stall fyllt med kor, Ett hus till hönsen och bryggan. Bryggan hade snabbt blivit en central roll i familjernas liv. Här hölls festerna, och det var här de hade lärt sig simma. När de väl lärt sig det, så vart det här de spenderade all sin lediga tid. På den där bryggan som sträckte sig 20 meter ut i vattnet, men som alltid gav stickor i fingrarna så fort man försökte ta sig upp via vattenvägen. Bryggan var grovhuggen precis som allt annat på de 10 hektar mark de ägde tillsammans. Stugorna var stadiga med inte de mest vackra att beskåda. Bjälkarna var många gånger buckliga, och lite varstans såg man försök till att täppa igen de glipor som fanns mellan de enorma träbjälkarna. Mossan höll den värsta kylan ute,men fortfarande under riktigt blåsiga dagar, kunde man känna vinden dra igenom huset som om de suttit mitt ute i det fri. Hönshuset 10 meter bort var likadant byggt den, bortsett från det faktum att här hade man inte lagt ner någon tid på att isolera. Hönsen fick klara sig så gott de kunde, trotts att det vintertid både drog kallt och snö ibland blåste in. Men hönsen gnällde inte, och inte heller någon annan. Hönsen fick tak över huvudet och familjerna fick färska ägg till frukost. Det var en bra kompromiss. Eller så visste hönsen att att de faktiskt hade det lika bra i sitt lila skjul till hus, som familjerna i de andra husen. Om inte bättre. Stallet stod en bit bort från alla andra byggnader, eller om det ens kunde kallas för stall. Det var en mer utav ett förvaringsutrymme med fyra ojämnt byggda väggar. Invändigt blev det inte bättre, då det inte var något annat än just ett förvaringsutrymme där korna kunde ströva runt fritt.

Den dagen hade de stigit upp tidigt för att mjölka korna, innan resten av hushållet hade vaknat. Medan gården fortfarande låg öde och dimman låg som ett täcke över det gran täckta landskapet, smög de ner mot sjön i endast badbyxor. Det var det sista badet för året, och därför extra högtidligt. Dagen efter började skolan och ett steg närmare vuxenlivet, och det innebar att lekandet var slut. Det var nästan som om Hannes kände av allvaret och när solen sakta steg mot grantopparna vände han sig mot Hans. Ögonen som annars alltid lös som ett småbarns, ivriga att utforska och upptäcka, var nu allvarliga. Det var som om ridån gått ner och han vaknat upp och såg världen för vad den var.
”Hans, tror du man någonsin växer upp?”
Hans tittade länge på Hannes, där de simmade sida vid sida. Med ett försiktigt grepp om bryggans slarvigt hyvlade brädor. En flisa hade redan genomborrat huden på Hans och han visste att det inte skulle vara den sista. Han reagerade inte längre, hela sommaren hade de inte gjort annat än dragit ut stickor ur fingrarna vid kvällens slut.
”Klart man måste bli vuxen. Man kan inte sluta växa och åldras.Varför frågar du?”
”Peter Pan växte aldrig upp”.
”Peter Pan är en sagofigur. Skulle Peter Pan finnas, skulle det finnas pirater med.”
”Kanske det.” svarade Hannes drömmande. Han sa inget mer, och slet blicken från Hans och stirrade in i brädans årsringar.
Hans visste inte om Hannes hade slut på ord, eller om han börjat räkna brådans många små årsringar. Det hände ibland att han försvann i sina tankar. Hans hade vant sig vid tystnade som ibland uppstod, det gav han tillfälle att ibland reflektera över det Hannes sa. Tankar som oftast var för djupa för en pojke på 15. Men Hannes var Hannes, och utan dessa oftast annorlunda frågor skulle han inte vara han.

De flöt tyst där sida vid sida tills solens första strålar vidrörde vattenytan. Det var också det som väckte Hannes ur hans tankar.
”Vi dyker under vattnet. Den som först kommer upp, är en rutten sill och får mocka stallet en hel vecka.” flinade han stort.
”Kör till.”
Det var det magiska ordet, bägge dök under vattenytan som hade en nästan brunaktig färg. Det var knappt så att man såg handen framför sig. Men solens strålar gjorde ändå sitt bästa för att försöka tränga igenom vattenytan, och nå botten på den lilla insjön.
Hans hade aldrig vunnit tidigare, men det här gången tänkte han vinna. Även om det innebar att han fick vara under vattnet tills lungorna skrek av smärta. Men Hans vann inte denna tävling heller. När han flämtande nådde vattenytan och drog in luft i lungorna märkte han på en gång att Hannes ännu inte var uppe. Hannes kom aldrig upp igen. Han vann. Han blev den Peter Pan, han drömmande pratat om minuterna innan han försvann. Han blev den sista vinnaren.

Skriven av: Vitbalansen

Tags: ,

CORPORATE BULLSHIT BY THE SEA: Fokus tänkte han, måste hålla fokus.
Hans fokus var nu koncentrerad till till den övre delen av hans fingrar, som allt mer domnade klamrade sig fast i kajkanten vid Strömkajen.

Fokus var det han inte haft, när han stressad kom springande förbi Grand och försökt kliva på en landgång, som redan var indragen. Efter att han hasat ned med ryggen mot kajkanten, hade han blivit hängande på armbågarna, sen hade han blixtsnabbt vänt sig om, fått ett grepp med ena handens fingertoppar och blivit hängande.

Han vände på huvudet, försökte se den vita skärgårdsbåten med den svarta skorstenen, som skulle tagit ut honom till Waxholms hotell. Där skulle han ha en eftermiddagsworkshop med ledningsgruppen för Scandor Finans. Den hade rundat Skeppsholmen och försvunnit bakom dom gamla 1800-talshusen.
Med den blåa himlen och det svarta Katarinaberget som fond kunde han se Djurgårdsfärjan som stångade sig in mot kaj, genom en flock fritidsbåtar, nyss utsläppta från den betonggråa Slussen på sin väg mot våtbete ute i skärgården.

Stockholm är vackert på sommaren, men utsikten in i en betongkaj var inte inspirerande för ”trouble shooting”. Som delägare i Ankarsten Management Coaching borde han ju se den uppkomna situationen som en utmaning.

Visualisera, tänkte han. Måste gå utanför mig själv och se problemet. Det gäller att visualisera.
Han såg sig själv hängande i sina beiga chinos, den blåa Gantsskjortan, den v-ringande Tommy Hillfingertröjan, som fortfarande hängde nonchalant över axlarna och hans solbrända underarmar, som han fått under en tvåveckors semester på Fidjiöarna. På fötterna satt hans nyinköpta seglarskor av märket Henry Lloyd som han visualiserade delvis under vattenytan, eftersom hans Paul Smithstrumpor började bli våta.

Han var noga med sitt utseende, ville utstråla en vinnande attityd när han träffade sina kunder och en solbränna mot en lagom dyr cashualklädsel fulländade det under sommarmånaderna.
Tyvärr hjälpte det inte, kajkanten skapade inte den miljö som gav honom utlopp för sin kreativitet och kompetens.

Men han fortsatte sin påbörjade ThinkTank. Under dom senaste två åren hade han varje kväll skrivit upp tre bra saker om sig själv och läst dom högt, innan han gick till sängs. Kompetens, flexibilitet och resultatinriktad, men tyvärr fanns inte armstyrka med på listan, då hade i och för sig problemet nog varit löst nu.

Vad var det han brukade säga, när han stod där inför bolagsledningarna med Power Pointen.
”Ibland måste man få medarbetarna att lyfta sig i håret för att uppnå målen.”
Nej, han var nyklippt.
”Man kan inte alltid stanna i det gamla, man måste våga släppa taget.”

Tanken slog honom, släppa taget och bara hel kaxigt simma iland någonstans Tyvärr hade han inget ombyte med sig, eftersom han tänkte ta kvällsbåten tillbaka för att avnjuta en skaldjursplatå på Sturehov. Dessutom låg hans nya iphone i bröstfickan på Gantskjortan, den stod i och för sig på firman och hans höga timtariff gjorde att det knappast var ett ekonomiskt problem. Men i den hade han lagrat alla halvdåliga vitsar, han tänkt smyga in i föredraget, ifall någon i Scandor Finans ledningsgrupp såg ut att vara på väg att somna.

Men samtidigt kände han en viss stolthet över sig själv. Han hade inte släppt det ursprungliga målet att hinna ut och genomföra sin workshop. Han blev helt enkelt tvungen att situationsanpassa och dela upp målet i flera delmål. Det första blev att behålla greppet över situationen.
Delmål två blev att ropa på hjälp.

Skriven av: Oskärpan

Tags: ,

Staden avnjöt sina sista sommarnätter där människorna festade fram
till morgonljuset. Det skulle snart vara över. Gatorna skulle fyllas
med brandröda löv, och människorna skulle sluta sig. Tystnaden som
skulle fylla dessa gator skulle inte vänta på sig. Allting låg stilla
i staden när paret närmade sig centralen. Hon drog jackan tätare om
sig, som om hon hade känt av de svala brisarna. ”Låg sminket rätt?”,
tänkte hon för sig själv när solens första strålar flyktigt smekte
hennes ansikte. Hon hade dansat hela natten, och hon log. Han följde
henne uppför rulltrappan. Främlingar. Det här var det enda ögonblicket
som de hade, och hon visste om det. Ett par minuter som de kunde dela
med varandra. Snart skulle hon ligga i en säng, där en varm kropp
redan låg och väntade på henne.

Klockan var fem på morgonen.
Med ljuset på gatorna började livet att långsamt återvända till det
normala. Nattbussarna och taxibilarna höll på att lämna staden.

Hon sneglade på honom där han gick bredvid henne. Det var bortom all
attraktion, bortom artighetskonversationer, och flört. Det var som att
han var en del av henne. Hon hade glömt allt annat, och de kunde inte
sluta att prata.

Han vände sig mot henne och log mitt i en mening. Deras blickar
möttes, och hennes ögon sken upp. ”Kom med mig snälla, vi kan prata
hela natten. Var min”. Han ville ta hennes hand, och låtsas som att
det inte fanns någon som väntade på henne därhemma. ”Var min”.

Hon log mot honom som om hon hade läst hans tankar, och tittade sedan
ned i marken.
De hade bara nu.

”Och sen då?”
Han ryggade tillbaka.
Vad kunde han säga? Efter bara en natt. Ett par timmar.
De hade inte ens rört vid varandra.

Vem gör något sådant?

Hon tänkte tillbaka på honom många gånger efter det. Hon önskade att
hon hade gjort det. Hon hade alltid varit hans, hon hade bara inte
vetat om det förrän den natten.
Hon hade knappt lagt märke till honom under kvällen, och nu kunde hon
inte sluta att tänka på honom.

De borde ha gjort det.
Vågat chansa på att det kanske var det enda rätta.
Att finna ett sätt att vara tillsammans.

Hon åt sin smörgås under tystnad.
”Vad tänker du på?”
Hon tittade upp på den varma kropp som legat och väntat på henne i
sängen den natten. Han svarade hennes blick med ett leende.
”Kärlek”, svarade hon och vek bort blicken.

Hon såg ut över vattnet från där de satt, och iakttog djurgårdsfärjan
som tömdes på glada människor och stora chokladboxar. Hon slöt sina
ögon för ett ögonblick och lät dem värmas av sommarsolen.

”Kärlek. Jag önskar att jag inte hade vetat bättre”.

Skriven av: Brännvidden

Tags: ,

Hon stod på bryggan, med sin handduk runt kroppen, och såg på de andra barnen. Den varma sommardagen hade bara börjat och hon visste att det skulle bli samma jobbiga procedur som igår. Hon visste att det skulle bli samma procedur i morgon. I övermorgon. Kanske hela veckan om hon hade otur med det vackra vädret.

Mattias simmade fram till bryggan.
”Varför står du där!” sa han medan han trampade vatten.
”Äh, jag …”
”Kom igen nurå, Matte!” ropade Robin från simbryggan som låg flera meter bort, ute i vattnet. Säkert femton meter bort. Alla de andra simmade runt den, klättrade upp på den via stegen, för att sedan med ett skrik göra bomben ner i vattnet igen.

Mattias tittade upp på henne och tappade koncentration för ett kort ögonblick, och så försvann han under ytan. Hon blev skräckslagen. Nu måste hon hoppa i. Nu måste hon rädda Mattias. Nu måste hon göra mun-mot-mun-metoden. Nu måste hon visa de andra att hon inte kunde simma. Hon började darra. Solen skulle snart stå som högst på himlen. Det var sommarens första riktiga högtryck och ingen hade ännu fått benen fulla av myggbett och bränna som fjällade.

Så la Mattias upp ena handen på bryggan, sedan den andra. Hennes fötter stod nära, men inte för nära kanten. Han skrattade och spottade lite vatten.

”Ska du läsa en bok idag med?” sa Mattias och hon nickade, tacksam över att inte behöva säga något högt. ”Du får va lite försiktig med dom där böckerna, man kan bli närsynt om man läser för mycket, det säger farsan.”
Hon log mot honom, och hon kanske inbillade sig, men hon trodde att han log tillbaka innan han simmade sin väg.

Skriven av: Motljuset

Tags: ,

Plask!
– Blubb, blubb, era fördömda, blubb, blubb, luspudlar, blubb. Ni ska, blubb, få, blubb, blubb.
– Ha ha ha!
– Ho ho!!
– Upp med ankaret!
– Hissa segel!
Ljuden hade totalt dominerat den idylliska viken. En stilla bris hade precis förmått att driva det stora skeppet ut på fjärden. Vattnet hade varit skimrande blått. Träden runt viken stod i skir grönska. Det var fortfarande kallt i vattnet. Solen hade ännu inte hunnit värma bort resterna av vinterkylan. Fåglarna ägnade sig åt sång och bobyggande. Längst in i viken simmade en stor gäddhona in mot vassen livligt uppvaktad av fem mindre hannar. Det var helt enkelt en fantastisk vårdag i skärgården. Det var därför extra tydligt att den plaskande och svärande figuren på väg mot bryggan inte riktigt hörde hemma här. Han la upp först en och sedan två våta och kalla händer på bryggkanten innan han mödosamt hävde sig upp. Kall och blöt satt han i solen och frustade. En fiskare i färd med att vårrusta båten kom springande för att hjälpa honom.

En stund senare satt han insvept i en filt framför fiskarens kamin med en rykande kopp väl spetsat kaffe.
– Vad var det som hände? frågade fiskaren.
Mannen samlade sig, han drog efter andan, tvekade, drack en klunk kaffe, drog efter andan igen och sa till slut:
– Pirater.
– Va, svarade fiskaren förvånat.
– De lät mig gå på plankan, sade mannen uppenbarligen i avsikt att förtydliga.
Fiskaren förstod inte ett dugg och bad mannen att ta alltihop från början.
– Jag heter Johansson och är revisor, började mannen.
Han ser inte ut som någon revisor tänkte fiskaren, men han är ju fortfarande våt.

Johansson berättade hur han hade upptäckt märkligheter i ett stort företags bokföring. Fiskaren förstod inte riktigt men Johansson talade upprört om försvunna inventarier och icke redovisade intäkter. För att övertyga sig om hur sakerna förhöll sig hade han krävt att själv få överinse upprättandet av en ny inventarieförteckning. Han hade stått i ett hamnmagasin och räknat lastpallar föregående kväll. Nästa minne han hade var att någon ruskat liv i honom på morgonen. Han hade upptäckt att han var omgiven av orakade, tatuerade män iklädda brokiga kläder och pråliga smycken. Han hade förts till en stor svartmuskig man med en guldring i ena örat som skrattande hade förklarat att han var kapten på skutan och att han kunde tänka sig att släppa Johansson om han kunde leda dem till något lämpligt byte. När Johansson förklarat att han bara var intresserad av inventarieförteckningen och eventuella verifikat på erhållna ersättningar hade kaptenen skrattat ännu hjärtligare och ljudligt deklarerat att nu var det dags att gå på plankan.

Fiskaren fann historien fullständigt osannolikt. Han hade bott på ön i närmare sextio år och aldrig hört talas om att några pirater skulle ha passerat, än mindre att någon skulle fått gå på plankan. Han funderade hur han skulle kunna hjälpa denna uppenbart sinnesförvirrade människa.

Pa pa pa pa!
För andra gången på kort tid bröts idyllen av starka främmande ljud. Den här gågnen var det en helikopter som sänkte sig ner mot fiskarens stuga. En man i svart åtsittande overall utan några kännetecken hoppade ner på marken och öppnade stugdörren.
– Revisor Johansson? frågade han.
– Jo, svarade revisorn uppgivet. Det är jag.
– Var snäll och följ med, ni behövs på annat håll, sa den svartklädde i en ton som inte inbjöd till konversation.
En minut senare stod den konfunderade fiskaren med en våt filt i handen och tittade upp mot den försvinnande helikoptern.

Skriven av: Linsskyddet

Tags: ,

Vilken idiot, där hade han, eller var det en hon, stått och stirrat på mina händer. Oskar hade hört stegen, sedan kameraklicken och snabba steg bort utan att ens fråga om han behövde hjälp. Han hade då känt hur alla ord från den Stora fula ordboken rasslade genom hans hjärna och hade fastnat för ”fan i helvetet” eftersom det var dit han skulle ha skickat den som tagit fotot. Om han kunnat. Men så hade han hejdat sig och kommit att tänka på en japansk filosof med teorin om att vattnet påverkas av våra tankar. Inte bra tänka på helvetet om japanen till äventyrs skulle ha rätt, var den snabba reflexion han gjort.

Kvar fanns även minnet av värkande armar. Repet hade hjälpt honom upp till bryggans träplank, men sen vart det stopp. Måste lyfta mer skrot, hade han tänkt. Sedan handflatan där blodet bultade i ett försök att kasta ut några stickor som trängt sig in. Och rädslan, den jävla skäcken, som paralyserat honom så att han inte ens vågat släppa taget och söka en bättre väg upp på land. Förlamad hade han hängt och känt hur kraften sakta lämnade hans kropp. Det enda han kunnat se var en cementmur och hotande svart vatten under.

Dagen hade börjat bra. En fiskeutflykt till hamnen var planerad redan dagen innan och strålade morgonsol mötte när han vaknade. Lätt bris, vilket innebär kanonväder för en fiskare. Frukosten var snabbt avklarad. Halvspringande med kastspö, lådan med drag och matsäcken, hade han sig ner till bryggan. Den bästa platsen längst ut var ledig. Idag är Dagen, hade han tänkt. Ryktet hade gått om att det fanns en stor fisk i farvattnet. Efter några timmar, fyra, fem kunde det ha varit, utan ett enda napp, var tålamodet på upphällning. Då hade det hänt.

Först en enorm virvel runt draget, hjärtat hade rusat upp emot 180 slag. Han hade kunnat höra och känna slagen. Sedan spändes linan med en snärt. Spöet hade bugat sig ner mot bryggan. Något verkligen stort fanns därute. Han hade stått som ett fån medan linan drogs ut hundra, kanske tvåhundra meter. Fiskryggen hade varit minst en meter , kanske mer. En adrenalinkick hade fått honom att reagera, hålla emot med alla sina krafter men snavat på en järnring och fallit. Det enda han mindes var ett magplask som tagit andan ur honom och hur kastspöet försvunnit ut på sjön. Då hade han tänkt sjunka. Livets stora ögonblick var över.

Kanske var det överlevnadsinstinkten som trots allt elände tog honom till bryggan. Sladdrig som en urvriden trasa hade han inte orkat dra upp kroppen utan blivit hängande, hört kameraklicken och bortspringande steg. Sedan låtit sig sakta glida ner i vattnet. Det sista han hört var ambulanssirener och kort därefter hade någon vänlig själ tagit hand om honom. Hon hade ringt.

Skriven av: Slutaren

Tags: ,

”Egon! Sluta genast med det där. Nu är det du som simmar ut och hämtar
tillbaka din systers huvud.”
”Det var inte jag.”
”Annars får du inte spela TV-spel på en vecka.”

Skriven av: Bländaren

Tags: ,

Det var ett tag sedan vi körde en bilduppgift! Sandra letade i sina arkiv och hittade denna bild, som väcker tankar och idéer.

Reglerna för uppgiften är:

  • Du ska skriva den i tredje person
  • Du ska skriva den i imperfekt
  • Den ska innehålla en miljöbeskrivning

I övrigt kan du freestajla.

Uppgiften sträcker sig från onsdag 1 februari till onsdag 8 februari

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Bryggan

Veckans pseudonym kommer att vara ord som har med fotografering att göra
Veckans tag på texterna blir bryggan

Tags: ,

Gina föddes på Whittingbournes allmänna sjukhus och växte upp i ett smalt radhus utan utsikt och utan trädgård, med egen nyckel till ytterdörren. Egen nyckel har hon nu också. Hit är det bara Gina som har nyckel. Av någon anledning har hon inte lämnat en nyckel till någon annan. Hon brukar göra det, men inte denna gång.

Hon sätter nyckeln i låset medan hon funderar på om det skulle vara bra att ge en nyckel till någon ändå. Även nu. De enda hon kan komma på är sina föräldrar. Hon stelnar till, axlarna åker uppåt. Inte föräldrarna. Hon stänger dörren bakom sig, låser, tar i handtaget och rycker i dörren. Finns det någon annan hon skulle lita på? Gina står vid köksfönstret och betraktar innergården, överfyllda soptunnor, brädor, plasthinkar, och en klätterväxt som slingrar sig upp på motsatt husfasad med förvånansvärt tjock stam och gröna blad. Hon betraktar marken där klängväxten har fäste och undrar förstrött hur den till synes sandiga torra jorden kan räcka ge tillräcklig näring. Hyresvärden har väl nyckel? Hon bestämmer sig för att nöja sig där och inte fundera vidare på att det innebär att hyresvärden kan komma in. När som helst.

Diska är alltid ett bra sätt att skingra tankarna. Hon skruvar på kranarna. Vattnet är brunt, en sådan dag idag. Med långsamma steg går hon in i sovrummet och sjunker ner på sängen. Lägger sig på rygg och betraktar ljusspelet som bildas på väggen av bilarnas lyktor utanför, efter ett tag bryter det av och blinkar blått, hon hör sirenerna avlägset och rullar ihop sig intill väggen och drar täcket över sig. Försöker somna.

Om hon kunde somna och vakna upp senare och känna en gnutta inspiration, glädje, förväntan. Vilken känsla som helst skulle vara att föredra framför detta vakum. Hon somnar inte och det grå sprider sig som rastlöshet i kroppen. Det finns ingen tydlig orsak, inget att haka fast tankarna i. Hon kliver upp och går in i badrummet, att ta ett bad brukar hjälpa åtminstone för stunden. Så minns hon det bruna vattnet, men lutar sig ändå över badkaret och sätter på kranen. Och vattnet är i och för sig inte genomskinligt, men det har en betydligt ljusare nyans och hon låter det rinna. Hon betraktar vattnet och ser hur det långsamt klarnar. När det är i stort sätt klart sätter hon i proppen och väntar på att badkaret ska fyllas. Hon står där hela tiden, iakttar hur vattnet höjs millimeter för millimeter. Inte förrän badkaret är helt fullt kommer hon på att hon ska ta av sig kläderna också.

Hon kliver i och känner hur värmen sprider sig i kroppen och det grå antar en något ljusare nyans. Rastlösheten släpper. Hon ligger där ett bra tag och betraktar kaklet. Försöker muntra upp sig själv med att hon är i London nu, att hon har lyckats få tag i en lägenhet. Det är i och för sig ett tredjehandskontrakt och inte i de bästa kvarteren, men detta är något helt annat än Whittingbourne och det var hit hon ville. Hon ville inte till de finare kvarteren, hon ville känna på storstadens puls. Hon hör ännu en siren utanför och ler lite för sig själv. Åt hur något sådant som en polis, ambulans, eller brandbil kan ge känslan av puls. Liv. Och åt att hon är så långt ifrån levande hon har varit hittills i sitt liv.

Skriven av: Sjutillhållarlås

Tags: ,

Därmed hejdade han sin hand på fästet av silver lydande maningen Pallas gett, och det väldiga svärdet stack han i skidan; men hon var redan på väg hem till Olympen, hem till aigisbärarens hus där gudarna vistas.
Jag började bli irriterad, så jag röt åt honom.
”För det första, jag är inte Pallas, jag kommer från Sverige och är här på chartersemester. För det andra, sluta och prata så där stilistiskt och människor som talar om sig i andra eller tredje person är jävligt jobbiga. För det tredje, ligg still för i helvete, så jag kan peta ut glasbiten ur hälen. Försöka peta ur den med svärdet, hur jävla korkad får man vara egentligen ?”

”Athena skall du förlåta mig, ty jag befinner mig i en stor förvirring. Vann vi kriget ? Var är jag? Har gudarna sänt mig hit ?”
”Kalla mig inte Athena. Du är på en strand i Grekland och hela landet har gått åt helvete, det är övertaget av internationella valutafonden. Precis som du Akilles, befinner jag mig här litterärt, då kan det bli förvirrat. Stå still nu. Jag har fått tag i den.
”Du känner mitt namn?”
”Jag har känner till Iliaden och har sett Troja med Brad Pitt, så jag så jag förstod att det var du som satt på stranden och grät. Du har trampat på en glasflaska, där fick jag ut den”
”Jag står dig i skuld för detta, jag svär att bygga en trähäst.”
”Varför det”
”I spetsen för hären, vi återtar Hellas”
”Okej, du menar Grekland, tyvärr funkar inte det längre, några tusen år försent liksom. Följ med upp på hotellrummet, så gör vi rent ordentligt. Jag har plåster och så drar vi en strumpa över eftersom du envisas med att gå klädd i sandaler.”
”Glädjas skall vi nu, mot Olympen aigisbärarna och gudarna.”
”Nej, hotellet heter Olympic Inn, några aigisbärare har jag inte sett till, men Dionyssos hade nog trivts bra på balkongen, under kvällarna den här veckan.”

Vi gick efter stranden bort mot hotellet, egentligen var han inte lik Brad Pitt, men shit vilken hunk, det var packat av deffade muskler på den kroppen. Visserligen stirrade dom andra turisterna på oss, eftersom han hans klädsel skramlade rätt mycket. Men efter att jag fått ner honom i sängen, och plåstrat om hälen skulle kläderna av, hade jag bestämt. Bara jag fick honom att hålla käft så hade jag en underbar natt framför mig.
”Kvinna vem är du” frågade han.
”Helena” ljög jag.
Han bara suckade och lade sin kraftiga arm om mig så jag rös.

Skriven av: Sjubbskinnspäls

Tags: ,

Du ditt svin spelade ångerköpt och förrådde oss, barrikaderad i en villa som vaktas av hundar. Utan ett uns av ryggrad har du tagit heder och ära av dina forna vänner genom att framställa dig själv i en dager av nödtvång. Har du då helt tappat ditt förstånd och din övertygelse eller är det bara av usel feghet?

Oavsett vad, ska du inte tro att du någonsin mera går säker. Varje gång du närmar dig ett fönster i din förmenta bunker, ska jag se till att du ser mig stående på motsatta trottoaren, rökandes en cigarrill. Till synes oberörd ska jag stå och planera slutet. Ditt slut. Jag ska ta mig in i dina drömmar och måla dem med ditt skamliga blod och du ska drömma om din egen utdragna död till dess du finner för gott att sluta sova. Ögongloberna kommer till sist att vara så förtorkade att de trillar ur sina hålor och hamnar med fiskrenset i soporna.

Varje gång du får en leverans med mat ska du känna så stark oro över matens beskaffenhet att du inte vågar äta den med mindre än att någon annan smakar på den först. Till sist ska oron ta över och du kommer att äta allt mindre.

Varje gång det är vaktavlösning ska du känna dig osäker på de nya vakternas lojalitet. Du kommer aldrig att veta när vi lyckats ta oss in i ditt privata skyddsrum. Det enda du vet – om du skärskådar din rädsla – är att dina dagar är räknade likt sidorna i en bok. Sista kapitlet är påbörjat men det snöpliga slutet är ännu inte avfattat.

Som ett svin ska du dö. Jag ska hänga upp dig i en köttkrok och se på när dina inälvor kvidande av smärta vältrar sig ut ur hålet som jag tillfogat dig. Du försöker febrilt stoppa tillbaka dem men de slinker emellan din fingrar, allför villiga att förenas med blodet på golvet. Fem liter, påstås en människa härbärgera, och pölen är stor. Du ser lite blek ut och jag stryker en råttfärgad hårtest från ditt tryne, spottar och hör dig grymta ”Gör slut på mig …” Då ska jag skratta högt och utan glädje. Ett skratt med döden i hand.

Skriven av: Sjudundrande

Tags: ,

”Är man i negativ stämning får man automatiskt liknande vibrationer från kosmos”, läser hon för mig och smäller sedan igen astrologiboken.

Hon är så vacker. Jag kan inte sluta titta på hennes ansikte, rörelser, det korta, fjuniga håret i nacken när hon har hästsvans. Hon vänder sig mot mig och rynkar pannan.

”Nu lyssnar du inte igen!”
”Jo, det gör jag visst.”
”Du blir alltid så där frånvarande när jag pratar om saker som är viktiga för mig.”
”Blir jag ju inte. Men du vet vad jag tycker om det där med stjärntecken och sånt.”

”Jo, men den här gången var det faktiskt relevant! Allt är inte knäppt liksom. Allt med stjärnorna handlar inte om att rätta lottoraden och vad Heikki Vesa tror i Expressen.”
”Om du säger det.”
”Meh!”
”Vad?”
”Nu gör du ju precis det som jag läste för dig.”

”Okej. Säg det igen.”
”Om man är neggo så är det som om allt annat neggo dras till en.”
”Så om den här astrologiska teorin är rätt … om jag ler mot dig nu så ler du tillbaka?”
”Kanske.”

Hon kan inte hålla tillbaka det. Leendet.

Skriven av: Sjunkbomb

Tags: ,

Hon var barnkär men mycket naiv. Det hade verkat som en så bra idé det där att skaffa barn på egen hand. Inget bekymmer med att få tag på en lämplig partner, inget kladdigt sex och (framförallt) ingen annans vilja att ta hänsyn till. Det hade framstått som ett modernare sätt att få barn helt enkelt.
”Äntligen börjar mänsklgheten utveckla något bättre anpassat efter tiotusentals år”, hade hon tänkt. I samband med inseminationen hade det känts så där lagom modernt. Utvecklingen av gynekologstolen har bara ett par hundra på nacken och det finns en hel del kvar att göra. Instrumenten som används skulle också behöva konkurens av något från det här årtusendet.

Så långt gick det trots allt bra. Ett befruktat ägg hade fastnat inuti hennes livmoder och växt sig allt större. På ultraljudsbilderna kunde sköterskan se både det ena och det andra. Själv hade hon svårt att urskilja några detaljer. Hon tröstades lite av tanken på att ultraljusdiagnostiken åtminstone var uppfunnen på 1900-talet.

Ju närmare förlossningen hon kom desto tydligare blev det för henne att en graviditet egentligen inte förändrats speciellt mycket under historiens gång. Hon kräktes under ett antal veckor och fick reda på att ingen vet vad det beror på, att det inte finns någon hjälp att få, att det alltid varit så och att intresset för att göra något åt det är högst begränsat. Det var ingen som sa ”tig och lid” åt henne men hon hade inte blivit förvånad om någon gjort det.

När det beräknade datumet började närma sig fick hon gå en kurs för att förbereda sig inför förlossnigen. Hon gladdes av att få höra om monitorering av barnets tillstånd, smärtlindring och individuellt färgsatta förlossningsrum. Däremot blev hon lite tveksam av andningsövningarna. Var det verkligen det bästa utvecklingen kommit fram med; att flåsa? Pratet om amning var hon också skeptisk till.
”Här har det ju uppenbarligen inte skett någon utveckling alls sen stenåldern”, skrev hon i sitt anteckningsblock och strök under.

Så en morgon är det plötsligt dags. Det är ingen tvekan vattnet går och det är tio minuter mellan värkarna. Än en gång förstår hon att vissa saker inte ändras hur mycket utveckling som än görs. Mellan värkarna följer hon med skräckblandad förtjusning CTG-kurvans förändringar. När barnmorskan erbjuder Epidural tackar hon genast ja. Smärtan och ansträngningnen är obeskrivlig. Hon undrar vad hon egentligen tänkte på när hon gav sig in i det här. Så plötsligt är alltihop över och barnet ligger vid hennes bröst. Hon känner sig tom och utmattad men lycklig.
– Nu är det du och jag och det ska bli bra, viskar hon till den nyfödda flickan.

Skriven av: Avundsjuk

Tags: ,

”Hon täcker den för frosten, och så en kyss- Emilie!”
Jag låter pekfingret vila på den gulnande boksidan medan min blick
vandrar ut genom fönstret. Aldrig har budskapet varit så tydligt,
aldrig tidigare har jag fått ett namn. På något sätt är jag ändå inte
överraskad, det här är den sjunde gången och det kommer troligen att
bli den sista. Sedan är jag fri. Fast jag vet att jag har räknat rätt
böjer jag mig fram och kontrollräknar böckerna på den sjunde hyllan.
Tveklöst håller jag i bok nummer sju, och läser den sjunde raden på
sidan sjuttiosju.

”Emelie.”

Jag smakar på namnet. Hur ser hon ut, brunt hår eller kanske blont?
Hon låter rätt ung, det känns bra. Den förre hade bara varit ett par
år yngre än mig men hade fler vita hårstrån, särskilt vid tinningarna.
Om vi hade gått sida vid sida på stan hade folk kunnat ta oss för två
medelålders bröder. Vi hade till och med haft liknande tunna stålgrå
glasögon. Det hade varit ganska svårt med någon som var så lik mig
själv, Emelie- det känns mycket bättre. Lättare att hantera, fast det
är klart, det vet man ju inte i förväg.

Jag ställer tillbaka boken och går ner i källaren för att förbereda
mig. Det är säkrast att ta ett par rejäla handskar som går upp en bit
över handleden, man vet aldrig om de kommer att bitas. Att blanda
färger är också viktigt, svarta handskar och brun kort rock som är
lätt att röra sig i. Om jag klär mig för enfärgat finns det en risk
att jag sticker ut i folkmassan, blir upptäckt och inte hinner fram
tillräckligt snabbt.

En kall kåre rusar från nacken mot svanskotan, och jag tar några djupa
andetag för att behålla lugnet. Precis som alla gånger tidigare
fullbordar jag mina förberedelser med att sätta på vhs spelaren i den
gamla tjock-tvn som står på golvet. Bilden flimrar, men det går
tydligt att urskilja mig själv på scenen. Som sjuåring var jag kort,
och fiolen jag håller upp ser nästan löjligt stor ut. Tonerna från
”Ashokan farewell” strömmar ur tvn, och jag överväldigas som vanligt
av känslor och blir tvungen att sätta mig. När andra reprisen tar sin
början ser jag tydligt hur jag hackar till med stråken, men landar
snabbt och säkert på nästa ton. Det går inte att se vad pojken på
scenen ser, det är omöjligt att gissa vad han tänker, men jag vet. Jag
vet att han spelar för att vinna sin första musiktävling, att hans
föräldrar sitter på helspänn i salen och ber till Gud att deras son
inte ska svika dem, och jag vet, att den tjocke mannen som smugit fram
till godis skålen längst bak i salen har satt en karamell i halsen och
kommer att vara död när jag drar stråken för den sista tonen.
Än idag förvånar det mig att ingen frågade om jag såg något, att ingen
tänkte på att jag kunde ha avbrutit uppträdandet och ropat på hjälp.
Mitt minne sviker mig när jag tänker på mannen, kanske såg han att jag
såg, kanske var det mig han försökte ropa till medan ansiktet blev
blåare, kanske var den obarmhärtige sjuåringen hans sista tanke, den
han slungade sin förbannelse mot. Jag har inte rört fiolen sen dess.
Förstås. Men det hindrade givietvis inte förbannelsen från att träda
ikraft, och det är dags igen. Jag ruskar på huvudet för att återvända
till nuet och ger mig ut på gatan.

Det duggregnar och människorna omkring mig hukar under paraplyer och
luvor. Min hatt utgör ett blygsamt skydd, men det bryr jag mig inte
om. Med van blick söker jag efter fler tecken, vart jag ska vika av,
vilket håll jag ska gå åt. Efter några kvarter tar jag trapporna ner
till pendeltågen och åker två stationer tills jag kommer utanför
tullarna. Det är nästan mörkt när jag kliver av och det finns ovanligt
gott om tecken så jag förstår att jag har bråttom, mycket bråttom.
Till slut finner jag mig småspringande på gruset längs banvallen, jag
nästan snubblar fram mot ett stort buskage invid spåren. Min kropp
uppfattar dunkandet och skorrandet i rälsen som förebådar ett tåg. Jag
ser bara konturerna av henne i motljuset från tågets strålkastare
medan vi båda kastar oss framåt, men jag är sekunden snabbare och drar
henne med mig i fallet.

Hon doftar vanilj, men är alldeles kall. Benen sparkar vilt och hennes
skrik dränks i dånet från det framrusande tåget, bara några decimeter
från våra kroppar.

Till sist slutar hon röra sig och mina armar lättar lite runt hennes
tunna kropp.
”Var inte rädd Emilie”, säger jag och försöker hålla min röst så
stadig jag kan, fast mjölksyran i min gammelmans kropp hugger
överallt.
”Vem är du?” svarar hon hulkande.
”Din skyddsängel. Du behöver inte vara rädd längre, du ska inte dö idag.”

Skriven av: Försjunken

Tags: ,

Jag funderar på det där med avstånd. Förr, innan allt det där onda, var avstånd mig inget annat än fysiska omständigheter. Något som en enkel bussbiljett bort kunde åtgärda.

Jag läste om kyla en gång, en tråkig text i gymnasiekemi. Om hur allt går långsammare ju kallare det blir. Att allt står alldeles stilla när det är som kallast. Numera tänker jag ofta på den där texten och hur passande det är; all den kyla som kom över mig den där gången, som trängde sig genom lager av kläder, hud och vävnad. Som lade sig till ro och kapslade in mina nervändar, mitt själs hjärta, och gjorde dem pinsamt overksamma. Som om mitt hjärtas buss fått motorstopp mitt ute i ingenstans och envist vägrar att färdas mot sin destination. Det blir så tydligt när du väver in dig själv i mig, viskar sötma i mitt öra, omedveten om den ocean av strandsatta bussar, infrysta atomer, som vilar mellan oss.

Skriven av: Domstolsjurist

Tags: ,

En trottoar på Seventh Avenue … mycket folk som ska hit och dit. Siri och Leonard möts.

– Vilket sammanträffande. Länge sen sist. Bor du kvar i stan?

– Jag bor kvar i den våning du rusade ut ur, sa Leonard. Men vart tog du vägen? Du är fortfarande dig lik, det är bara jag som varit en idiot. Skönt att äntligen få tillfälle att säga det.

– Så mycket har hänt att jag tvivlar på att jag är mig lik. Att du var en idiot tyckte jag då idag är det egalt om du varit eller är det.

– Jag är inte det längre. Jag är annorlunda. Har haft tid att tänka.

– Oj då mycket intressant och ovanligt. Du är annorlunda.

– Kan vi inte ta en drink nånstans och snacka med varandra som vi gjorde för länge sedan? Det verkar vara möjligt nu.

– Om du tror att saker och ting kan bli som förr då är du fortfarande en idiot.

– Siri give me a chance. Jag lovar att lyssna på vad du säger.

– För sju år sedan var det en dröm jag hade. Nu är tystnaden mellan dig och mig det bästa som hänt mig. Förlåt men jag har bråttom ha det så bra vi kanske ses igen vem vet.

Medan han såg henne försvinna i folkvimlet hörde han sången om och om igen,

Tell me again when I¨m clean
and I¨m sober
Tell me again when I see
through the whore
Tell me again, tell me over and over
tell me that you want me then.

– Inte bra hon såg det, tänkte han, och försvann suckande in på den sjunde baren.

Skriven av: Sjumilastövel

Tags: ,

Textsida 7, mening 7 ur ”Moderna tider” av Paul Johnson i min fackbokshylla:

”Onekligen företer det 20 århundradets historia så många inslag av
påträngande dårhusmässighet, eller snarare av en hel värld vorden ett
mordiskt dårhus, att det är begripligt om historikerna för att få
behålla åtminstone något av sin sinnesfrid hemfaller åt tolkningar,
som ger det blodiga eländet något slag av framåtblickande
rationalitet.”

”Nu är det nog”, sa jag och svepte undan flaskor, glas och
cigarettfimpar från vaxduken på köksbordet.
Paul sjönk ihop på stolen med sänkt huvud. Jag blötte en wettexduk och
torkade upp pölarna av vin, whisky och vatten.
Några minuter senare puttrade kaffekokaren, och diskmaskinen brummade.

Paul lyfte ett rödgråtet ansikte mot mig.
”Du var inte med när förra seklet började. Du har inte sett drömmarna
om en bättre värld gå i kras.”
”Vi har penicillin. Vi har FN. Vi har demokrati i de flesta länder i
världen. Livslängden ökar för varje dag. Sociala medier och internet
gör det omöjligt att tysta revolutioner.”
”Det hjälper inte att det kallas demokrati när oliktänkande mördas varje dag.”

Jag hällde upp kaffe åt honom. En sockerbit. Ingen mjölk. Han drack
långsamt, som om varje klunk brände.

Skriven av: Sjuttiotalist

Tags: ,

Arvtagare

– Lider inte, ändå?
– Avsevärt.
– Avskyvärt.
– Acceptera.
– Avlider?
– Antagligen.
– Alternativmedicin?
– Använt.
– Annat?
– Allt.
– Abnormt!
– Avdramatisera.
– As!
– Ahh! Avres.
– Allesandria, allaredan…
– Ack, ja!
– Allvarlig?
– Alltid.
– Askan, avskedet?
– Administrerat.
– Assistera?
– Avböjer.
– Alltså adjö?
– Arrivederci.

Skriven av: Ananasjuice

Tags: ,

– De e slumpen, sa Pjäta med eftertryck.
I samma ögonblick som han uttalat orden, med sin gnällande, släpande,
sjungande dialekt, visste jag att det som just hänt var allt annat än
slumpens verk. Jag visste också att den här konversationen var början
på slutet av vår vänskap. Troligtvis ett liv också. Om det skulle bli
hans eller mitt återstod att se.

Det har passerat trettiosju somrar sedan Pjäta och Carl träffades för
första gången. Då: två skrynkliga knytten, inlindade i ljusblå filtar,
liggandes i varsin modersfamn på lasarettet i Karlstad. Pjätas mamma
låg i sängen närmast dörren och Carls vid fönstret. Den förstnämnda
bebin med en illröd kalufs redan från födseln och den andra med mörkt
tjockt hår som såg ut att ha blivit friserat till att ligga i perfekta
vågor längs skalpen. Den första ständigt gnyende, missnöjt och
uppfodrande. Den andra lugn och betraktande. Besökare kom i en strid
ström, ojandes och nojsandes med de båda barnen. De utropade förtjust
att ”tänk så märkvärdigt att två kusiner föds på samma dag, på samma
sjukhus.” Med en sådan start i livet skulle de här barnen bli som
bröder, det kunde ju varenda människa begripa. Så tänkte och sa alla
besökare.

– Vi kan la inte rå för att ho inte stanna när vi sa åt ’na å görat,
sa Pjäta och stirrade uppfodrande på mig. Min blick vek undan från
hans och sökte sig vidare över kanten på branten. Jag kunde inte
längre se det som låg där nere i ravinen. Trasdockan. Först full av
liv, nu utslängd och utsläckt.
– Du är välan inte Gud heller, du kan väl inte bestämma hur det ska gå
eller ente? Det var slumpen som gjorde att hon sprang över kanten,
Calle. Det fattar du välan?

Sommaren de fyllde fem år hade de suttit nere vid ån som slingrade sig
makligt genom kohagen bakom morfars gård. Det hade redan gått en vecka
sedan Carl kom resande med tåget från Stockholm tillsammans med mamma,
på samma sätt som han gjort varje sommar sedan familjen flyttat från
barndomstrakten. Fyra veckor till skulle de dela varje vaken minut
tillsammans. I gräset mellan pojkarna stod en blå platshink och i den
simmade en liten groda som de nyss fångat. Varje gång grodan försökte
finna fotfäste mot hinkens hala väggar petade Pjäta till den med en
pinne. Pet, pet, så fick den börja om sin tröstlösa simtur. Solen stod
högt på himlen och Carl började känna sig yr i värmen. Han la sig ner
i gräset och kisade med ögonen. Kanske var det därför det tog ett par
minuter att uppfatta vad Pjäta sysslade med, men plötsligt trängde sig
ett märkligt, gurglande ljud in i Carls medvetande. Ett ljud som sedan
följdes av tystnad. När Carl reste sig upp på armbågarna och
fokuserade blicken såg han Pjäta sitta med grodan i ena handen. Ur
munnen på grodan stack en pinne ut. Som en stel tunga.
– Du Calle, sa Pjäta lugnt och sävligt. Den dog. Jag bara peta lite i
munnen på den och nu är den dö.
Carl la sig ner i gräset igen och sa inget. Det fanns inget att säga,
den var ju död.

Bilden av den spetsade grodan återkom i mina drömmar under hela min
uppväxt. Ibland blev jag rädd, ibland vaknade jag lätt upphetsad. Jag
pratade aldrig med Pjäta om vad som hänt den där gången. Frågade
aldrig varför han egentligen petade in pinnen. Kanske var det bara
slumpen som fick honom att göra så? Han hade lika gärna kunnat vända
hinken upp och ner i ån, så att grodan slapp lös istället. Jag tänkte
på det nu, där vi stod och betraktade varandra. Pjäta fortsatte att
prata om slump och att flickan de sprungit efter borde ha stannat när
de sa att hon skulle det och att det inte var deras fel att hon nu låg
död. Kanske var det så enkelt, att slumpen avgjorde om någon skulle
leva eller dö? Tanken kittlade och värmde. Med ett bubblande fnitter i
strupen tog jag sedan ett språng mot Pjäta och stötte honom kraftigt i
bröstet, så att han for rätt ut i tomma intet, ner i ravinen. Sedan
kikade jag över kanten. Det hade slumpat sig så att Pjäta hamnat
bredvid flickan. Där låg han, med sin livlösa hand i hennes.

Skriven av: Sjuttsingen

Tags: ,