januari 2012

You are currently browsing the monthly archive for januari 2012.

Vi har nu återhämtat oss något från hypokondrichocken (varsågod att använda det ordet, Expressen!) och tänkte att vi kör en klassisk skrivuppgift denna vecka. Den är inte bara klassisk i klassisk bemärkelse, den är också klassisk på det sättet att den ibland sprider sig på Facebook som en rolig grej i statusuppdateringarna.

Så här gör du:

Gå till bokhyllan. Ta din sjunde bok från höger. Öppna den på sidan sju. Hitta den sjunde meningen – och låt den bli starten på din egen berättelse.

Frågor som kan uppstå:

Q: Min sjunde bok i bokhyllan är på ett annat språk än svenska, ska jag då skriva min berättelse på det språket?

A: Ja, om det är engelska (som de flesta av oss faktiskt förstår) så kan du skriva på ett främmande språk. Annars får du översätta meningen, eller arbeta in det främmande språket i din text.

Q: Min sjunde bok i bokhyllan är en faktabok och inte en roman, ska jag då skriva en faktatext?

A: Vill du det? Hitta på ny fakta vettja! Hela övningen går ut på att fantisera ihop något nytt! Annars kan du säkert få ihop din första faktamening med fiktionen du skriver.

Q: Jag blir inte alls inspirerad av den sjunde bokens sjunde mening på sidan sju!

A: Testa på sidan sjuttiosju då?

Uppgiften sträcker sig från onsdag 25 januari till onsdag 1 februari

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Sju

Veckans pseudonym kommer att vara olika ord som innehåller sju
Veckans tag på texterna blir sju

Tags: ,

Armarna och fötterna ser faktiskt bättre ut idag. Tabletten jag fick nere på vårdcentralen hjälpte. Känner mig fortfarande matt. Jag frågade läkaren om det skulle gå över tills helgen, det är ju löning, det är inget kul att sticka in till stan och visa upp sig när näsan sitter löst.

Läkaren sa bara, vi sätter in antibiotika så är du symtomfri på ett par dagar. Håll bara reda på kroppsdelarna, så är det ingen fara. Du har fått en släng av vinterspetälska.

Näsan verkar fastnat igen, får väl fortsätta med burken jag hämtade ut på apoteket. Tre tabletter om dagen.
Typiskt, barnsäkert lock, var fan lade jag fingrarna igår?

Skriven av: Lupus

Tags: ,

Håret smetade i flottiga stripor runt ansiktet när jag ännu en gång kastade mig över toastolen och gjorde mig av med det min kropp ansåg oönskat. Själv önskade jag att det fick stanna kvar i magen där det hör hemma.

Förvånad över mängden och ljuden jag lyckats få ur mig vilade jag armbågen på sitsen och stödde min febriga panna, strök striporna ur ögonen och andades ut. Där får man för att man avnjöt ”Dagens Paella” på en något tveksam restaurang på en av semesterortens bakgator.

På skakiga ben reste jag mig långsamt upp och tvingade min kropp framåt och slutligen ner i den studsiga hotellsängen på Sunnyside Resort. Den 40 gradiga värmen matchade min egen kroppstemperatur, ingen optimal vistelseplats för den döende precis. Lakanet var blött av svett och tårar och jag kände mig lika miserabel som jag antagligen såg ut.

Min make sov utmattad nere i en av solstolarna vid hotellets pool, glad över att ha valt ”Dagens Soppa” vid restaurangbesöket. Och även om jag själv skickat ner honom dit för att slippa kräkfestivalen var en liten del av mig förbannad för att han inte satt vid min sida och klappade mig på pannan. Beredd att lyda minsta vink om vatten eller spann. Nåväl, utan honom hade jag inte kunnat ta mig till den studsiga hotellsängen överhuvudtaget.

Fan, jag borde vetat bättre.

Skriven av: Blodförgiftningen

Tags: ,

Jag hatar att vara sjuk!
Man skulle kunna tro att vårt oerhört utvecklade samhälle skulle kunna utrota alla sjukdomar en gång för alla. Inte då! Istället framförs argument av typen att vi behöver utsättas för en del virus och bakterier för att våra imunsystem inte ska förtvina. För tusan, i den här automatiserade skräptidsåldern borde vi väl kunna fixa sånt på syntetisk väg.

Nu är jag alltså sjuk igen. Hälsoövervakningssystemet lyste rött när jag gick ut i badrumet. Jag förutsägs vara arbetsför igen om ett par dygn. Tills dess är jag instängd här. Den mat jag äter är speciellt utvald och modifierad för att kurera mig. Inga besökare tillåts på grund av smittorisken. Inkommande meddelanden blockeras och ett automatsvar går ut till den som eventuellt försöker kontakta mig. Till och med de media jag kommer åt har begränsats för att undvika ”onödig upphetsning eller stress som skulle kunna förlänga sjukdomstiden”. Så här har det varit ända sedan hälsovårdsmyndigheten gjorde någon sorts uppgörelse med försäkringsbolagen . Teknikleverantörerna var förstås inte sena att haka på. Numera går i princip alla ”frivilligt” med på det här förbannade inlåsningssystemet. Det finns inte längre några försäkringar som gäller om man inte accepterar sådana villkor och det är obligatoriskt att teckna en försäkring.

Några ljushuvuden har gjort diverse studier om vad som förkortar sjuktiden respektive minimerar smittspridningen och systemet hat succesivt finslipats vad det gäller kost, underhållning, besökare och så vidare. Besök är nu för tiden helt förbjudet om det inte handlar om vårdpersonal, men eftersom det finns robotar till allting så behövs det i princip aldrig. En studie har i och för sig visat att sex har viss positiv inverkan på tillfrisknandet i vissa fall men det bedöms inte ge mer än den smittorisk sådana kontakter skulle innebära.

Så här sitter jag och läser en bok som jag lyckats gömma undan. Att äga böcker anses som subversiv verksamhet. Det är inte straffbart att ha en bok men man förväntas lämna in dem man råkar få tag på för destruktion. Jag har bara den här så det blir lite tjatigt men det är i alla fall bättre än den urvattande hjärndöda så kallade underhållning jag förväntas titta på.

Den inbillade sjuke.
Akt 1.
Scen 1 – Argan (sitter vid ett bord, sumerar sin apotekarräkning med en kulram)

Skriven av: Elallergikern

Tags: ,

Restaurangen var utsökt inrett. Stämningsfulla tavlor på väggarna. Små koketta bord med ljus och en liten blomvas. En behaglig doft som smekte doftkörtlarna. Kliniskt rent, ingenstans fanns något störande. Helheten förberedde alla sinnen för en perfekt kväll av kulinarisk njutning. Ett paradis för matälskare.

Kvällen förlöpte som planerat. Maten bars in som om den varit guld värd, vilket även syntes i notan som presenterades. Allt smakade gott. Räkorna, majonäsen, entrecot, små grillade potatisarna, svampsåsen, salladsblad upplagt så att varje tallrik var ett mindre konstverk. Unikt. En fröjd för ögat.

Men skenet bedrog. I detta paradis fanns en orm. En mikroskopisk, för blotta ögat osynlig, orm. En orm som förpassade matälskaren djupt ner i helvetet. Inte ens Dantes helvetesbeskrivning ger en bra bild av nattens och följande dags kval. Likt en eld invaderade febern kroppen. Alla befintliga öppningar en människa har sprutade först ut den dyra maten, som förvandlats till en illaluktande massa. Därefter följde en grönaktig, illasmakande vätska. Smärtan var olidlig. Av detta dör jag, var den enda vettiga tanken som hjärnan kunde ta till sig, dimmig som den var av feber. 24 timmar av lidande. Endast långsamt, droppvis började kroppen acceptera vattenintag som förhindrade en total uttorkning. Lika långsamt sjönk febern. Till sist slocknade en utslagen matälskare utan den minsta tanke på mat eller andra aktiviteter.

I gryningen den andra dagen drömde hjärnan om en liten geigermätare för restaurangbesök. Inte en mätare av radioaktiviteten utan en som ger utslag när små osynliga ormar finns i maten.

Skriven av: Gula febern

Tags: ,

Jag kommer aldrig härifrån. Det är det som skrämmer mig mest just nu.
Smärtan kan jag lära mig att leva med, stanken lika så, det är tanken
på att jag för alltid kommer att ligga utslagen med näsan snuddande
vid den solkiga silikonlisten vid toalettens golvfäste, som gör min
situation outhärdlig. Att jag för alltid kommer att befinna mig med
krampande mage på restaurang Aubergines kaklade badrumsgolv. Det
kommer aldrig att gå över, det vet jag nu.

Mitt nuvarande tillstånd, det kom så fort. Först en känsla av att
blodet dränerades från mitt ansikte. Sedan illamåendet. Jag tror inte
att mitt middagssällskap märkte något. Jag tystnade bara, kunde inte
hänga med i det tidigare så intressanta samtalet, lät de andra
fortsätta med sina kvickheter. Jag sökte febrilt en reträttväg,
någonstans att fly. Minuterna senare hade jag låst dörren om mig och
sekunderna senare var jag tömd: på magens innehåll, på livslust, på
värdighet.

Någonstans ur djupet av mitt medvetande försöker en tanke tränga sig
upp. Något jag läst en gång, att kräksjuka drabbar snabbt och
skoningslöst, men går över inom ett par dagar. Nu vet jag med hela min
själ, hela mitt varande, att det inte är sant. Jag kommer aldrig
härifrån.

Om jag ändå bara hade varit noggrannare med handhygienen.

Skriven av: Creutzfeldt-Jakobs sjukdom

Tags: ,

Det tog inte många tag med knytnävarna innan den sköna känslan av att svara på kli impulserna övergick till en bultande smärta. Jag satte mig upp i sängen och vevade med armarna i luften. Att planlöst famla med de övre extremiteterna var det enda min kropp kunde komma på att göra innan hjärnan hade vaknat till. Efter några ytterligare förvirrade sekunder började hjärnan och kroppen synkroniseras och starta felsökningen. Det tog så lång tid att inse vad som var fel att jag hann bli generad över hur trögtänkt jag var denna ljumma midsommaraftonsmorgon. De grå hjärncellerna övertalade till slut mina fingertoppar att försiktigt treva över ögonlocken. Inget smet som klistrade igen dem kunde upptäckas. Jag spände olika muskler i hela ansiktet för att hitta dem som styrde över ögonens öppna och stäng funktion. Till slut drog jag helt sonika ner huden under ögonen och lyckades på så sätt få in en strimma ljus till ögonen. Det gick nästan att urskilja påslakanet jag låg under. Tårarna svämmade snabbt igen öppningen och det blev nästintill mörkt igen. Fingrarna sökte sig automatiskt vidare över min kropp och kliade mig frenetiskt längs smalben och runt vristerna. Tack vare den lite konspiratoriska läggningen i min personlighet, den som får mig att klarsynt sammanbinda olika företeelser i tillvaron, förstod jag att jag hade blivit myggbiten såväl på benen som på samtliga ögonlock. Symtomen var identiska på kroppspartierna. Efter en snabb sannolikhetsberäkning insåg jag att svullnaderna som insekterna orsakat inte skulle hinna lägga sig till kvällens stora fest och att detta troligen skulle bli min mest misslyckade midsommar någonsin.

”Nathalie!”
Det var en ny upplevelse för mig att inte kunna avgöra hur högt jag ropat eftersom jag inte såg något.
”Men herregud, vad har du gjort?”
Nathalies röst lät gäll och inte särskilt sympatiskt, det hade jag aldrig märkt förut under alla år vi varit bästisar. Medan jag försjönk i tankar över det dunsade Nathalie ner i sängen och tittade närgånget på mig. Jag såg inte att hon gjorde det, men jag kände en varm och lite frän andedräkt omsluta mitt ansikte.
”Du ser helt sjuk ut”, sa hon efter en stunds granskande.
”Jag tycker att man kan kräva lite mer empati av någon som fyllde trettio år förra veckan”, muttrade jag surt.

Kanske uppfattade jag också lite skadeglädje i hennes tonfall. Nathalie hade alltid varit avundsjuk på mina djupblå ögon i mitt näpna ansikte som ramades in av ljusa lockar. Hon själv såg mer manhaftig ut med en kraftigt markerad haka och kortklippt rött hår.
”Allvarlig, du måste typ åka till sjukhus, det ser jätte otäckt ut”.
Nu var jag säker på den lilla efterklangen i hennes röst, sann skadeglädje. Med några korta meningar förklarade jag att det rörde sig om enkla myggbett och att svullnaden säkert skulle lägga sig om en dag eller två.
”Ska ´ru med på festen i kväll då, jag menar det kanske inte blir så kul, du ser ju lite konstig ut faktiskt.”
Jag sträckte ut handen och grep henne i armen, riktigt hårt.
”I nöden prövas vänskap, eller hur? Nu går vi och fixar frukost.”

Det gick inte att ta miste på sucken som slank ur Nathalie. Men hon lät mig hålla i henne medan jag snubblade fram genom den lilla sommarstugan från 1800-talet, en stuga som igår hade varit både pittoresk och charmig men som idag blev min fiende. Vi tog oss inte förbi en enda tröskel utan att jag slog i tårna. Till och med mitt älskade morgonkaffe blev en besvikelse eftersom jag började med att bränna tungan och tappade känsel och smak.

När klockan närmade sig nio på kvällen och huset myllrade av gäster satt jag uppkrupen i en fönsternisch och tyckte våldsamt synd om mig själv. Jag kände att min småblommiga klänning satt illa, det hade den redan gjort i affären, men då hade jag bara skakat på lockarna och fyrat av ett leende mot spegeln som fick vilken trasa som helst att stråla tillbaka. Då hade jag varit säker på att den här midsommaren skulle jag hitta Honom.

Från köket kom stoj och skrän av halvfulla trettioplussare som försökte öppna sillburkar, värma köttbullar och dekorera ägghalvor. Inget som jag skulle få se, och inget jag skulle känna smaken av. När jag någon timme tidigare hade mumlat att jag skulle gå och lägga mig eftersom jag ändå inte kunde se något, hade en svärm av ytliga bekanta genast engagerat sig och satt mig i fönstret med en burk starköl.

Så jag stannade kvar för deras skull, så de inte skulle känna ångest över att jag låg där i sängen, ensam ful och oälskad. Nu när jag satt där som ett kolli brydde de sig inte. Inte ens Nathalie hade jag sett röken av på flera timmar. Eller snarare inte hört. Viskande röster runt mig skvallrade om Nathalie och den nye på kvällspromenad som aldrig tog slut, hon och han, läkaren, med bruna varma ögon och en kropp som en grekisk gud.

Jag hasade mig ur fönsternischen och trevade mig fram emot ytterdörren. På vägen tappade jag min öl, men jag brydde mig inte, det kunde någon av de seende röja upp.

Vågorna från skärgårdens vatten brusade när de kröp upp på stranden. Jag tog av mig mina sandaler. Från huset bakom mig ekade de första sångerna.
”Tag mig till havet, och gör mig till kung…”
Mina tår grävde sig ner, jag försökte se havet som jag sett under hela min uppväxt, drog in djupa munnar av kvällningen. Ingen visste var jag var, ingen saknade mig, jag var ingen längre. Jag kunde lika gärna försvinna, på riktigt.
”Hej, är det du som är Nathalies bästis?”
Rösten var mörk men vänlig, och kom så oväntat att jag vacklade till och sträckte ut armarna framför mig.
Stora varma händer fångade upp mig.

Skriven av: Njurstenen

Tags: ,

Fjärrisen. Ligger. Så. Långt. Borta. Det är fan inte rättvist att TV3 drar på Days of our lives precis efter att jag bytt kanal. Helvete. Jag menar, hur jävla svårt kan det vara? En sjuk mans sista önskan är att få se lite action. Vad hände med Star Trek och Matrix? Vad hände med förståndet hos människan? Speciellt killen som bossar över programtablån. Den killen ska ha stryk. Jag sörplar nudlar och drar ner det med blåbärssoppa, och jag är så snuskig att jag inte ens bryr mig om att berätta att jag brukar se den där maten en gång för mycket. I min soffa finns ett avtryck som matchar min rumpa till punkt och pricka. Allting känns grådammigt och Den. Jävla. Fjärren. Är. Så. Långt. Borta.

Skriven av: Koleran

Tags: ,

Jag blir alltid sjuk vid den här tiden på året. Jag har hört att andra
medelålders, gifta män också drabbas. Symptomen är likadana. Det
börjar med näsan. Jag fångar upp något i näsan. Och huden, hela huden
hettar. Särskilt i ansiktet. Sömnen försvinner. Sedan sätter det sig
i hjärtat. Det fortsätter med näsan. Jag går förbi henne, och fångar
upp en doft av hennes parfym. Och då kommer alla symptomen på nytt:
värk i kroppen, sömnlös och om hon tittar på mig så rodnar jag.
Om jag har tålamod går det det över. Och sen blir allt som vanligt.

Skriven av: IBS

Tags: ,

Letade febrilt efter min högervante i SL:s backar för tappade vantar. Det var varmt och sjalen kliade mot halsen och jag drog av mig baskern, knäppte upp kappan och fortsatte letandet. Den lätta yrseln och ett krypande illamående tilltog och rummets väggar kröp allt närmre. När jag var djupt nere i decembers fjärde låda var känslan av instängdhet bedövande och jag tvingades fly ut i kylan. Tänkte en enda tanke: Jag måste hem! Snabbt! Slängde tanken på Taxi i papperskorgen med resterna av en Dajm, som jag hittat i väskan. Mådde lite bättre.

Rulltrappan ner mot perrongen var oändligt lång och företaget med att lägga locket på en vulkan kändes övermäktigt, men puh. Det gick. Tåget kom och jag satte mig inte ens. Var beredd på att kasta mig ut i Gamla stan – och det var exakt vad jag gjorde.

Tittade efter tåg och sedan hann jag inte ens böja mig framåt för, styrkan i eruptionen var enorm. Hela kroppen spändes och drogs ihop och innehållet i magsäcken kom ut i ofrivilliga kaskader. Tio minuter, kanske mera stod jag där helt i vinterkräksjukans våld, för att sedan sjunka ihop som en plätt. En förare frågade om det blivit för mycket och honom bevärdigade jag inte ens med en nick utan önskade att alla kräksjukor i världen skulle ta honom i besittning.

Ringde dottern, som jobbar i Gamla stan och hon kom med sin cykel och tillsammans tog vi oss hem till mig. Vissa avbrott för fortsatta fontänkaskader och dottern som är sällsynt känslig, sympatikräktes en gång av purt äckel.

Hemma var jag utpumpad, både bildligt och bokstavligt. Dottern droppade av med ens. Rädd att kontamineras. Jag somnade och vaknade på natten av att magen knorrade, och mindes flikar av en dröm om en vante.

Skriven av: Neuroblastoma

Tags: ,

Okej, vi har sett filmen ”Contagion” (kort synopsis: dödlig influensa sprider sig snabbare än en nysning runt hela jordklotet). Och det är faktiskt hög risk för vinterkräksjukan just nu. Urk.

Det enda som är intressant (?) med att vara sjuk är hur snabbt man går från sitt normala, friska tillstånd till att tycka att en kula i huvvet skulle pigga upp. Sedan blir man frisk igen – förhoppningsvis – och lika snabbt glömmer man då bort hur vidrigt jobbigt det var att ha hög feber/snorig näsa/ömma leder/rebellisk mage. Fascinerande hur effektivt kroppsminnet förtränger en förkylning.

Därför är veckans uppgift lika enkel som den är jobbig:

Skriv en text från en sjuk persons vinkel. Sjukdomen ska vara en hyfsat snabbt övergående, säsongsbetonad sjuka, eller kanske matförgiftning, eller något slags 24h virus. Undvik bakisberättelser och förlossningar och håll gärna din text kort och kärnfull, då vi inte vill orsaka hypokondrisk kollaps hos Pennfajtsläsarna.

Tack på förhand och glöm ej tvätta händerna när du är klar.

Uppgiften sträcker sig från onsdag 18 januari till onsdag 25 januari

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med You give me fever

Veckans pseudonym kommer att vara hemska, hemska sjukdomar
Veckans tag på texterna blir feber

Tags: ,

Pyrrhusseger, det kallas visst så, man vinner mycket men förlorar mer. Men vi tar den här storyn från början.
Vi satt där för lite över ett år sedan, vi hade varit ute och skjutit av lite raketer, det var kallt och snöade den nyårsaftonen. Medan vi försökte värma oss med halvt urdruckna champagneglas runt soffbordet, dök den där ständiga frågan upp.
Efter att tre stycken i tur och ordning lovat att sluta röka, börja på gym och gå ned i vikt var det min tur.
”Jag skall skriva klart min roman och få den utgiven” svarade jag tyst.
Nej, dom skrattade inte åt mig, det blev knäpptyst. Jag hade fixat ett ”haha det går aldrig” men den här nedlåtande tystnaden. Det var som:
”Okej låt tjejen ha sina drömmar, vi andra har ju vår framgång med familj karriärer hus och annat. Hon har väl inget annat att hänga upp sitt meningslösa liv på”.
Dom märkte säkert att jag blev ledsen men på vägen hem gick det över i ilska, jag skulle visa dom, vänta bara. Redan före tio på Nyårsdagen satt jag framför datorn, det var revanschlusten som drev mig. Tre kapitel klara innan det var dags att gå och lägga sig.
Januari och Februari, skrev och korrekturläste var enda ledig minut. Jag minns att jag grät av trötthet och lycka den första Mars, när laserskrivaren dunkade ut dom över trehundra sidorna som skulle bli boken om mitt liv. Nu kom sluttestet, jag stoppade ned dom i ett stort kuvert, gick hem till henne som suttit mitt emot mig på Nyårsafton, på darrande ben och ringde på dörren.
Hon öppnade och jag tog fram kuvertet.
”Jag är klar med boken nu” började jag. ”Skulle du vilja titta på den, jag behöver en second oppinion.”
Hon såg förvånad på mig några sekunder och svarade ”visst.”
Det blev rätt sent den kvällen, kändes som jag sprungit ett maratonlopp, såg på TV. Klockan nio ringde telefonen, det var hon.
”Herregud, vad har du lyckats med” började hon och lät nästan hysterisk, ”det är bland det bästa jag läst, den är magisk, kan inte slita mig.”
”Lägg av och larva dig” snäste jag tillbaka, men innan jag slängde på luren lyckades hon övertyga mig om att hon menade allvar.
”Du fortsatte hon, hur har du lyckats beskriva vardagslivet i den här förorten så himla spännande, jag har aldrig sett det på det viset, du väcker ju en nyfikenhet som är otrolig, den måste bara bli utgiven.”
Sen gick det snabbt, första förlaget nappade, den låg i bokdiskarna i April, översvallande recentioner, årets debutant. Visst borde jag varit lycklig men det var när jag fick Augustpriset som jag insåg att jag lyckats för bra. Jag skulle ju bli författare och ingen jävla trendsetter.
Visst har mitt liv förändrats, i alla fall när det gäller min ekonomi, men eftersom jag gav ut den under pseudonym så har jag kunna ligga lågt och det är en jävla tur.
Det var den sommaren allt förändrades, vad hade jag ställt till med ? Min förort hade förstörts, det gick inte längre att chosefritt ta på sig ett par sneakers och glida ned till kebabståndet i centrum. Alla mina vänner försvann bort och ersattes. Folk blev som galna den sommaren när priserna på bostadsrätterna sprängde 70000 kronorsvallen per kvadratmeter. Alla skulle bo här, hela centrum kryllade av kändisar. Vipköerna in på Pizzerian, där stjärnorna stod på rad, DNs matpatrull som upphöjde deras fläsksnitsel till himmelsk, kebabkiosken som bara var så himla äkta förort liksom.
Allt detta för den förbannade bokens skull, det gjordes förortsvandringar i mitt pseudonamn, att bo här ute blev bara rätt, kult och status på en gång.
Jag förstörde även för andra som tant Elsa, den lätt kutryggiga damen med butiken Elsas Mode som morsan handlat i som ung. Kunde hon inte fått tyna bort i lugn och ro varefter bokstäverna i hennes gamla neonskylt gick sönder en efter en. Nej, nu trängdes modebloggarna där inne, affären blev som i ett trollslag så himla chic.
Det är inte stekarna i rosa skjortor som vaskar champagne utanför tunnelbaneuppgången som retar mig mest, utan dom där förbannade rockpoeterna i sina retroskinnjackor och skäggstubb som skriver nödrim som

” Oh Sara din blick höll mig fången”
”Dina ögon glödde mot den grå betongen”

Jag är så jävla trött på att lyssna på hyreshuspekoral om röda solnedgångar bakom punkthusen.

Sen mediatanterna som leker bohemer i sina Oddmollyblusar. Brukar se dom på balkongerna i huset bredvid, när dom kommer ut inlindade i kashmirfiltar, med ett glas vitt vin i handen och ropar till varandra.
”Gud vad det här gula fasadteglet från 50-talet känns genuint.”
När jag möter dom på trottoaren, känner jag deras onda blickar som borrar sig in i min nacke och säger.
”En sån där socialgrupp tre från innerstaden är hon här för att sälja knark kanske.” Dom skulle bara veta.
Det är därför jag har tagit mitt beslut, sälja bostaden och flytta in bland mitt gamla klientel på Birger Jarlsgatan. Då kanske lusten att skriva kommer tillbaka igen. Tänk att få gå in på Coop-Nära på Stureplan, köpa en kvällstidning och en lightläsk. Sen ut och morsa på alla burkor och snubbla över sjukpensionärernas rullatorer.
Några fler nyårslöften blir det i alla fall inte.

Skriven av: Kent

Tags: ,

Hinseberg den 30 mars 2012

Det kändes så himla bra när jag skrev ner det i terapin; Vara mera tillåtande mot mig själv och min man. Det var ju faktiskt så att jag oftast var tveksam och sa nej när han föreslog en resa eller ett restaurantbesök – eller varför inte kläder och adidasskor. Och många nej hade det blivit med åren och till sist kände jag att jag blev allt surare och snipigare och vår ekonomi blev mig så förhatlig att jag sköt på att betala räkningar eller att kolla min mans konto, för jag avskydde att se pengarna strömma ut, och hans kontoutdrag var ett hav av öl, mat och trevligheter. Trevligheter jag nekade mig själv och som jag i princip hade nekat honom också – men inte lyckats särskilt väl med, så de här orden på terapin borde betyda revolution.

Jag började så smått att bara säga ja när han föreslog att vi skulle se en film (fast klockan var elva på kvällen) och konstigt nog reagerade han inte speciellt mycket. Vi såg filmen och den var bra och han var förvånad över att jag inte hade somnat. Jag sa minst ett ja om dagen och nästa ja gällde ett par skor; ett par japanska adidas som var uppe i 4000 kr på eBay men som enligt min man var ett fynd. Ja, sa jag, köp dem. (Men här kunde jag inte låta bli att lägga till att han ju inte kunde räkna med några flera skor det här året.) Tyvärr (eller, som tur var) förlorade han kampen om dessa märkliga fotunder i en hård budgivning som slutade på nästan 7000 kr (och jag kunde andas ut). Trodde jag.

Mitt nästa ja gällde en resa till London och trots att vi hade varit där alldeles nyss fixade jag biljetter och boende; dessutom ett ovanligt dyrt sådant. Hade vi råd? Ja, då hade vi det men jag skulle snart knapra på den lilla räntebuffert jag lagt undan för att klara kommande räntehöjningar och det tog inte lång tid innan allt var slut och jag istället hade grävt ett stort hål i våra krediter. Vi for till London varannan månad och åt och drack gott och dessutom firade vi midsommar i Berlin och juli spenderade vi ett par veckor i Paris. Som kronan på verket drog vi iväg till New York över jul och nyår, och där flödade vinet och ölen och maten var helt fabulös och utan att riktigt inse det, kände jag att jag hade fått smak på det här livet.

I vårt nyrenoverade kök hade vi mängder av skåp, från golv till tak och det dröjde inte länge förrän min man frågade om han inte kunde få ett av skåpen till sina skor. Varför inte tänkte jag (samtidigt som det bildades ett tvivel i hjärnan och huvudbeståndsdelen bestod av något naturligt som reste ragg mot detta ”Varför inte” för det hörde verkligen inte till mitt ordförråd och alla andra ja hade jag ju tvingat mig att säga – även om jag måste tillstå att det hade gått bättre och bättre. ”Men bara ett skåp”, sa jag med tillkämpad lättsamhet och det måste ha skurit falskt för min man såg på mig under en halv sekund innan han glatt sa: ”Klart att jag inte behöver så mycket mera plats men idealet vore kanske att vi köper ett nytt skåp till sovrummet, men det tycker ju inte du. Någonstans måste jag ju ha mina skor.”

På kvällen satte han sin plan i verket och förpackade alla skor i sina original-askar och efter midnatt, när jag legat i sängen och svullat med Downton Abbey’s Christmas Special (som jag missat i och med New York-resan). När jag om vartannat hade lett och gråtit ikapp med Mary’s och Matthew’s turer i kärlekstunneln och till sist slutat repetera vissa scener, så hörde jag honom ropa på mig: ”Älskling, kom ut och titta hur det blev! Men bli inte sur …” Där dränktes hans väna röst av mitt VRÅÅÅL. Jag såg formligen rött och slet ut kartong efter kartong och kastade dem på golvet. Kartongerna var blå men jag lovar: För mig var de som ett rött skynke.

”Men det var bara temporärt …” hörde jag min mans lama protest när jag högg honom med förskäraren, som hade legat där så påpassligt, och jag sjönk ner bredvid honom och såg blodet välla ut över kartongerna, rött, rött, rött och jag skrek NEEEEEEEEJ!

Skriven av: Lucky Strikes

Tags: ,

Hon lovade sig själv att i fortsättningen vara snäll, med synonymer som god, vänlig, rar, mjuk, blid, trevlig, sympatisk, tjänstaktig, ömsint, gullig, medlidsam, foglig, väluppfostrad, lydig, tam, ofarlig, fredlig och annat liknande. En något kletig lista, tänkte jag. Kan det vara bra?

Det var hennes löfte till sig själv och om det var ett nyårslöfte eller inte har jag ingen aning om. Helt lakoniskt sa hon bara: I år har jag har lovat mig själv att vara snäll och gav ingen plats för frågan: När och varför? Antagligen har hon haft en tragisk konflikt, tänkte jag, med den tendens vi har att vara rationella och söka orsaker.

Kanske är det ett bra löfte eftersom enligt en bok jag läst ”Snälla flickor kommer till himlen och elaka överallt.” Utan tvivel var hon mycket målinriktad. Himlen vet vi alla var den finns men ”överallt” är vagt, fyllt av risker och definitivt inte målinriktat.

Under tiden som min väninna gick ut i världen med siktet inställt på att vara snäll, började jag tänka på om ”elak” egentligen är motsatsen till snäll.

Efter en surfsesion på Internet hittade jag Dodde som frågade sig – ”Kan man verkligen säga att dum är motsatsord till snäll?” Dum var ett ord jag inte tänkt på. Men Dodde tillägger – ”Dum betyder väl mer korkad, hur blir det motsats till snäll? ”

Snälla flickor till himlen och korkade överallt, låter inte som ett lätt val.

Mike kommer genast till räddning och upplyser om att dum har två betydelser. Ordet kan även betyda elak. Men Dodde krånglar till det genom att begära upplysning om en källa för denna uppfattning. Mike refererar en halv timme senare till tre nätuppslagsverk, varefter han anser det är rätt självklart att dum även kan betyda elak. Andreas anser det uppenbart att dum kan betyda elak och tillägger att många grundskolebarn tror att att elak är grundbetydelsen.

Grundskolebarn, tänkte jag, en intressant källa.

Doddo redogör för att både Lexin och SAOB bara anger exemplet – vara dum mot någon-, SAOB tillägger taggen – vardagligt- och Lexin anger att ordet är ett barnspråk.

Där ser man, grundskolebarn som källa.

Givetvis, skriver Andrea, barnspråk är nog en korrekt analys.

Det är nu som det blir så intressant att jag nästan glömmer nyårslöftet.

Mike, som inte sovit under natten, skriver klockan 08.12 följande dag att – Hur är det egentligen med ”snälltåg”. Doddo ifrågasätter att snäll i betydelsen snabb finns. Ever wonder kommer in i debatten och upplyser om att snäll=snabb har han för sig är den ursprungliga betydelsen, då givetvis ett lån från tyska. Dodde upplyser om att enligt NEO används snäll bara i sammansättningar och inte självständigt när det lånas från tyskan. Men tillägger att den traditionella betydelsen och även självständigt kommer från fornsvenskans ord ”sniälder”. Ever wonder ger Dodde rätt och skriver att SAOB anger också det fornsvenska ordet sniälder.

Sista ordet i denna debatt kommer från Lisa som upplyser om att en folkvisa som uppges finnas i en handskriven visbok från 1640 börjar så här:

Döden han är en jägare snäll

den ingen man kan undlöpa

idag tar han en, i morgon tar han fem

så månde han världen utdöda.

Och konstaterar sedan att i denna visa används ordet helt klart i betydelsen snabb.

Min Slutsats av detta blir att Snabba flickor kommer till himlen och långsamma överallt. Dags att debattera med min väninna och definitivt inte ge sig själv förhastade nyårslöften eller löften överhuvudtaget.

Tags: ,

1/1 2012
Kära dagbok, jag tycker om konkreta nyårslöften. Sådana som går att
mäta. Som att plugga engelska en gång i veckan. Eller att ligga med
åtminstone en ny kille varannan helg. Då kan jag bocka av det och
känna mig nöjd. Därför är jag stressad över årets nyårslöfte. ”Att
tycka bättre om mig själv.” Jag vet inte hur ska mäta det.

10/1
Kära dagbok, jag har gjort upp en plan på hur jag ska lära mig att
tycka bättre om mig själv och jag har några idéer. 1. Säga till mig
själv att jag duger varje morgon när jag går upp. 2. Titta mig själv i
spegeln varje dag och säga att jag är fin. 3. Sätta upp speglar i hela
lägenheten så jag måste se mig själv. Jämt. Då kanske jag vänjer mig.
4. Varje gång jag blir arg och ledsen på mig själv, så ska jag ge mig
själv en kram och säga att det inte gör något.

25/1
Kära dagbok, det går inte så bra att tycka om mig själv. Jag har inte
fått upp speglarna, och varje morgon tycker jag att jag är ful och
misslyckad. Jag fortsätter med planen, men jag behöver nog fler idéer.

3/3
Kära dagbok, jag har nu prövat att bara dejta killar som säger att jag
är fin. Problemet är att när de inte är här och säger det, så glömmer
jag bort det. Jag behöver en ny plan.

5/5
Kära dagbok, jag vet att jag skulle sluta dejta killar som behandlar
mig dåligt, men det känns så tryggt med sådana killar. De har samma
syn på mig som jag har. Och det känns bra. Fan.

7/6
Kära dagbok, jag prövar nu E-R-B-metoden som jag hittade på Internet.
Så fort någon säger något som inte är uppskattande, eller om jag själv
tänker att jag inte är bra, måste jag säga ”Fuck you.”. Högt. Jag
säger Fuck you rätt ofta numera. Och varje gång som jag tänker en bra
tanke om mig själv, belönar jag mig själv med att krama om mig själv
och så ska jag ge mig själv en minuts kärlek.

25/8
Kära dagbok, det här med att ge mig själv kärlek har verkligen funkat.
Så fort jag tänker något bra om mig själv, så stannar jag i tanken,
först kunde jag bara stanna några sekunder, men nu kan jag stanna
flera minuter. Det är som när man går förbi solen en vårdag. Om man
stannar till och blundar och solljuset skiner, så är det rätt bra.

15/9
Kära dagbok, jag kan stolt säga att jag börjat tycka om mig själv nu.
Inte hela tiden. Men flera gånger om dagen tänker jag bra saker om mig
själv. Och jag har sagt nej till killar som inte säger bra saker. Och
så har jag hånglat med killar som säger snälla saker. Vet du vad det
bästa är? Det bästa är att när killarna säger taskiga saker så behöver
jag inte ens säga Fuck you längre. Jag känner i hela kroppen att de
har fel, och jag tycker att de känns osexiga.

11/11
Kära dagbok, jag har slutat gå ut. Det är fantastiskt. Jag är den
bästa människan på jorden, jag behöver ingen annan. Jag har klätt hela
hemmet i speglar och går alltid omkring naken, så att jag kan se min
fantastiska kropp och mina intressanta ansiktsuttryck. Man vill inte
missa en sekund av underbara mig.

23/12
Kära dagbok, för första gången i mitt liv ska jag fira jul ensam. Det
känns underbart och kravlöst. Jag har beställt perfekta julklappar
till perfekta lilla mig på internet. Och imorgon kommer jag bli så
perfekt lycklig av alla saker som jag tänkt ut.

31/12
Kära dagbok, vilket år det har varit. Vilken underbar resa. Tänk att
det kunde vara så fint att tycka om sig själv. Med tanke på vilken
utomplanetariskt gudomlig varelse jag är, tycker jag att det är
obegripligt att jag inte tyckte om mig själv tidigare.
Nästa års nyårslöfte är att sprida det här till alla människor på hela
jorden. Det håller inte att vara kristen, buddist eller muslim, när
det finns en livs levande gudinna att tillbe.

Skriven av: Virginia Slims

Tags: ,

Jag vaknar exakt 06:00, som vanligt. Rummet är lika skinande vitt som det alltid är. Mina nanometerstora städrobotar gör ett bra jobb. De städar till och med bort varandra om någon av dem slutar fungera. Jag tar i vanlig ordning en antibakteriell dusch. Några få mikroorganismer och bakterier är ännu inte fullständigt utrotade men på det här sättet håller jag åtminstone mig själv fri från dem. Jag klär på mig dagens uppsättning av vita kliniskt rena kläder. Gårdagens identiska plagg brändes ett fåtal minuter efter att jag tog av dem igår.

Jag äter min syntetiskt framställda frukost. Efter år av arbete både smakar och luktar det som ägg och bacon, men inga smutsiga höns eller grisar har varit inblandade i framställningen. Att bli av med dem högre livsformerna var relativt enkelt. Det blev förstås en del protester och det var väl ungefär då jag förstod att människorna också msåte bort.

Efter frukost och omsorgsfull tandborstning tar jag en titt på övervakningssystemet. Ingenting onormalt har inträffat. Mängden fria bakterier och mikroorganismer minskar stadigt. Med nuvarande takt kommer det att vara rent om fem år. Jag går ut på balkongen och betraktar det tomma sterila landskapet. En vind helt utan lukt slår emot mig. Jag får ta en dusch och byta kläder när jag kommer in. Trots smutsen unnar jag mig en kort stund av eftertanke. Fem år kvar, snart färdigt, men jag undrar ändå: Var det ett så bra nyårslöfte att städa bättre?

Skriven av: Camel Menthol Crush

Tags: ,

31:a december 2008. Fyrverkerierna gnistrar på himlavalvet och gömmer stjärnorna med sitt strålande sjus. Klockan är 23.59 när jag pussar min lillebror på pannan, önskar honom gott nytt år och tänker att i år är året som jag ska låta världen vagga mig in i ett självsäkert rus. 2009 ska bli mitt år, året då jag ska kolla på mig själv i spegeln och se den där fantasiska superkvinnan som jag faktiskt är. 2009 är året då mitt självförtroende ska nå himlavalven och lysa i kapp med raketerna. 2009 är mitt år.

31:a december 2009. Fyrverkerierna gnistrar på himlavalvet och gömmer stjärnorna med sitt strålande sjus. Klockan är 23.59 när jag pussar min lillebror på pannan, önskar honom gott nytt år och tänker på vart jag var förra året. Snöflingorna smeker mina ögonfransar när jag tänker på var jag är nu. Det började med ett litet leende. En liten tanke som sa att du är bra! Med den lilla tanken var det som att något knäppte på plats. Saker som verkat så komplicerat komplexa och omöjligt stora blev enkla. Mina tankar samlades och enades, och jag växte. Växte närmare det där himlavalvet som jag så gärna ville nå.

Det var den 21:a mars. Jag gick längst andra gatan med min lillebror. I hörnet med den lilla butiken som luktar som vanilj och hallon där de säljer sorbe i bubbelgumsrosa bägare stod han. Min framtid. Nu tror du säkert att det var mitt hjärtas utvalde, det där ögonblicket där världen stannar och alla världens själar börjar sjunga. Om du tror det, så tror du fel. Det var en skäggig flintskallig man med kläder som luktade långresa med en Marlboro light i mungipan, och med en Canon hängande runt halsen. ”Can I take a photo of you miss? I work for New York Streetstyle”.

BAM! Hade jag gått på avenyn i min nya ljusblåa kjol och mitt småprickiga linne om jag inte stått inne på provrummet på H&M och tänkt att jag är bra? Icke! Och nu är jag här. I mitt kontor på 47th street mellan 6th avenue och Broadway. Med min egen tidning. Med min egen garderob i min egna lägenhet. Jag sitter på min dröm, jag håller den som en fågelunge i mina bara händer. Mitt liv. Bara för att jag är bra.

Skriven av: Gula Blend

Tags: ,

TT-AFP-Reuters BREAKING

En svensk man i övre medelåldern blev på
onsdagen den första människan på jorden som består av enbart muskler.
Enligt uppgifter till TT hade mannen genomfört ett nyårslöfte, som
enligt bekanta till mannen påstås innehålla uppmaningen att ”träna
oftare”.

På grund av att muskelmassan också ersatt hjärnan hos mannen, var han
inte tillgänglig för en kommentar. I alla fall inte en begriplig
sådan.

Skriven av: Marlboro Lights

Tags: ,

Idag har vi skickat ut ett mail till alla de som hört av sig till oss för att Pennfajtas:

Kära pennfajtare,
Vi går nu in i vårt andra år med Pennfajten och vi, Sandra och
Augustin, har funderat på hur vi ska utveckla sajten.

Det här tänker vi:

* Roligt att det är en så bra stämning på Pennfajten. Vänligt och
uppmuntrande. Där växer texter bäst.

* Bra kvalitét på feedbacken, det märks att de som ger feedback anstränger sig.

* Ständig tillströmning av nya pennfajtare – både på twitter och på vår mejl.

* Lyckade skrivuppgifter – även om de kan verka svåra, tycker vi att
det har varit en bra blandning och gett många roliga och intressanta
texter.

* C:a 50 personer har anmält sig till Pennfajten via mejl. Av de
femtio har ungefär tio skrivit minst en gång. Av de tio är det fem som
regelbundet skriver.

* Det känns fortfarande, även för oss, som om Pennfajten är att SKRIVA
texter, trots att vi arbetat för att Pennfajten lika mycket ska vara
att arbeta med andras texter, för att på det sättet bli bättre på att
skriva egna.

* Det händer fortfarande att texter blir helt okommenterade, vi
försöker kommentera så många vi hinner, men vi tror att vi behöver bli
fler för att det ska bli ett jämnt flöde av kommentarer.

* De som missar att skriva en text, även vi, känner då att vi inte
heller deltar i feedbacken, vilket är synd. Pennfajten är lika mycket
att skriva texter som att vässa andras.

* Vi vill fortsätta med anonymiteten. Det finns för- och nackdelar med
det. Fördelen är att det är lättare att pröva nya saker, lättare att
misslyckas. Nackdelen är att vi inte lär känna varandra och därmed
förlorar en del av den gemenskap som kunde uppstå.

* Vi vill fortsätta att ha ett öppet forum, där vem som helst kan gå
in och läsa, och kommentera våra texter. Ännu så länge är det få
”främlingar” som gör det.

Det var några av våra tankar. Vad tycker du? Vad vill du se på
pennfajten? Vad har du för förslag till förändringar? Vad gillar du
och vad ska vi inte ändra?

Augustin och Sandra

Tags: , , ,

Nej, vad fan … här ger man ett löfte om att det kommer en ny skrivuppgift alldeles snart … men så blir det som med det sämsta av nyårslöften … och först bryter man sitt löfte … och sedan bryter man ihop … och först nu kommer det en ny skrivuppgift. Bläh.

Därför är veckans skrivuppgift inspirerad av just nyårslöften. Vi vill att ni ska skriva en berättelse om ett lyckat nyårslöfte. Men givetvis inte bara så där rakt av skriva ner något om hur bra du varit på att sluta röka/gå ner i vikt/säga till din mamma att du älskar henne – utan vi har en slags idé om hur ni ska komma på er berättelse.

Denna vecka ska vi nämligen ägna oss åt extrapolering – förklaring här.

Gör så här:

  1. Dra dig till minnes ett nyårslöfte som du en gång gav (eller något speciellt som du har tänkt att du banne mig ska klara av, det behöver ju inte vara nyår för att man ska avlägga ett löfte) och som du ganska snart bröt.
  2. Fantisera nu hur ditt liv skulle ha sett ut om du inte hade brutit ditt löfte.
  3. Fantisera nu vilt och galet och uppförstorat hur ditt liv skulle ha sett ut om du hade klarat ditt löfte x 100 → och det är detta du skriver din berättelse om.
  4. Välj själv om du vill skriva den i jag-form eller mer fritt fabulerande! Och kommer du inte på något eget löfte, hitta på något!

Exempel: Sandra tänkte förra året att hon skulle ha mer läppstift på sig under 2011. Detta skedde inte. Men tänk om hon hade haft det. Vad trevligt! Men tänk om hon hade haft så mycket läppstift att hon målade sig i hela ansiktet med Chanel Rouge Allure. Som en chic krigsmålning. Och sen ser en fotograf från DN Söndag henne på stan, Sandra hamnar i tidningen och plötsligt är det värsta trenden att måla sig med läppstiftet i hela ansiktet och inte bara på läpparna. Trenden toppas av att Lady Gaga har läppstift över hela kroppen på MTV Awards.

Ja, ni förstår?

Uppgiften sträcker sig från onsdag 11 januari till onsdag 18 januari (med risk för att en del texter kommer upp en dag sent pga jobbresa)

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Löftet

Veckans pseudonym kommer att vara olika cigarettmärken
Veckans tag på texterna blir löftet

Tags: ,