december 2011

You are currently browsing the monthly archive for december 2011.

Det var en gång en gran som inte ville fira jul med stammen fastskruvad i en fot, och ändock låg hon där samman med en mängd andra granar i en väl utstagad hög vid Stigbergsparken. Det regnade och ännu hade ingen försäljare dykt upp och granen hade en plan, en plan som hon inte visste om hon överhuvudtaget behövde sätta i verket – men ifall om …

Det hade gått tre dagar och nu var det bara en vecka kvar till jul och se där, där kom försäljaren. Han började slita granarna ur sina korvnät och ställa upp dem i en kvadrat där varje gran blev maximalt exponerad. Vår gran låg fortfarande kvar i högen och hoppades att så förbli.

Hon låg där och väntade på lite action men inte en enda kund dök upp och granförsäljaren började till sist att tala med sig själv; så tråkigt hade han det och så dåligt gick affärerna.

”Det ska då va självaste hundan att en inte har sålt en enda gran till de här storstadsborna. Här har jag stått sedan 1959 och aldrig har vi börjat försäljningen så sent och aldrig har det varit sån usel avans. Nej fy fanken. Detta år får bli det sista!” Det här hade han förstås sagt flera gånger tidigare men glömt. Och tur var väl det för nu kom en kund.

Hon vred och vände på gran efter gran och tittade lystet på högen och gick beslutsamt fram till försäljaren och bad honom ta fram några flera granar. Försäljaren var dock nödbedd i det här vädret men ryckte tag i två granar och slet av höljet och visade upp dem.

”Nja, jag hade tänkt mig en något högre men inte så hög. ”Där pekade hon mot en grupp granar som var över tre meter. Och så gick hon beslutsamt fram mot vår gran och slet upp den.

”Den här är perfekt! Få se hur den ser ut när du tagit av nätet.”

Granen som alldeles innan känt sig ganska säker på att slippa undan, försökte att komma ihåg allt hon tänkt och bestämde sig för att hänga med alla grenarna på det mest bedrövade vis. Hon knep och knep när nätet slets av, och kvinnan ojade sig över en sorgliga synen och ville inte alls ha granen. Försäljaren försäkrade att den skulle se annorlunda ut när den tinat. Jo pytt, det var faktiskt plus tio, genmälde damen och tog en annan gran, som redan nu spretade jämnt med alla grenarna.

Vår gran var nöjd och så här höll hon på ända fram till dagen före julafton, på kvällen. Då var det bara hon kvar och där hon stod med sina sorgsna grenar slokandes som vore hon avsågad i maj och inte i november, som ju egentligen var fallet med dessa utmärkta granar från Småland. De var kända för att hålla sig ända fram till tjugondagknut utan att barra nämnvärt. Men som sagt, vår gran gjorde inte namn för sägen och ingen hade velat ha henne.

Försäljaren hade sopat hela försäljningsytan och gjort sig klar för hemfärd. Drog han nu skulle han vara hemma före midnatt. Han tittade misslynt på granen och tog fram yxan och skulle precis börja att hugga av grenarna för att lättare kunna slänga den i sopsorteringen ett kvarter ner, för hem tänkte han inte ta den! Men så var det som att något föll över honom och han gick bort till ett buskage i parken och eftersom det inte var någon tjäle kunde han ganska lätt stöta ner granen i jorden. Han tyckte att den genast ändrade form och såg glad och stolt ut.

Där stod den nu, den lilla granen från de småländska skogarna, mitt bland lindar, med en kaukasisk vingnöt som närmsta trädgranne – och som hon njöt. Dock hade hon inte räknat med att några barn såg henne på julafton och de bad sin mamma och pappa om att få ta några fina kulor och rosetter och fästa dem i henne och trots att hon varit så rädd för att fira jul kände hon dels att det här var skillnad, och dels var hon lite road av barnens påfund och av att få uppmärksamhet.

När parkarbetarna inventerade parken om våren fann de vår gran full av nya skott och nändes därför inte såga ned henne. Den hade rotat sig rejält, blivit stockholmare för gott.

Hon växte flera decimeter varje år och barnen hade med åren blivit flera och flera som behängde henne med de finaste smycken till jul och någonstans nere i roten och uppe i toppen kände sig granen lycklig över de kommande jularna hon skulle vara med om. Hon sträckte på rötterna och gladdes åt att hon aldrig skulle behöva fira jul, med stammen fastskruvad.

Skriven av: Pip

Tags: ,

på julgransmattan

de torra barren vittnar

julen är över

Skriven av: Little Dorrit

Tags: ,

”Jag såg pappan kyssa tomten”, skrev pepparkakan i sin blårutiga skolbok.
Skolboken var prydd med knagglig text: ”Tredje pepparkakan från
vänster, klass 2A”

”Då kom mamman in och hon tappade kastrullen i marken. Sen gick hon
och pappan på promenad ihop med tomten. Under tiden åt pojken Egon upp
allt julgodis. Carol drack upp all läsk. Sen kom pappan och hans
kompis Lars hem till oss. Då fick Egon och Carol öppna julklapparna.
Carol fick ett dockhus och en dockspis. Pappans kompis Lars sa att
Carol borde fått en verktygslåda också. Då öppnade pappan en flaska
med brun saft som han fått av tomten. Sen kräktes Egon av allt godis.
Sen kräktes pappan också, men Lars sa att det inte var Egons fel utan
att pappan druckit för mycket brun saft. Mamman kommer inte tillbaka,
sa pappan. Hon har rymt med tomten, sa Lars. Sen skrattade de båda
två. Och det var då de åt upp min mamma, min pappa och mina tre
lillasystrar. Nu är det bara jag och morbror kvar i familjen.”

Skriven av: Ebenezer Scrooge

Tags: ,

Den lilla kompaktkameran kisade med objektivet, från hylla D65 precis vid ingången.

Genom glasdörrarna vid kassan, kunde den se rätt ut genom det grovmaskiga gallret. Det var mörkt där ute, nästan lika mörkt som inne i köpladan. En öde parkeringsplats med blankvåt asfalt, som lystes upp av ett blåaktigt sken från gatubelysningen. Bort mot horisonten radade dom lysande skyltarna upp sig. Biltema, Stadium, Intersport, El-giganten. Dom verkade fortsätta bort i oändlighet, men diset och dom stora snöblaskflingorna gjorde att det ytterst begränsade objektivet inte kunde urskilja vad det stod.

Dom dyra systemkamerorna på hyllan mitt emot, behövde ju bara använda sin autofocus, men den ville inte fråga. Systemkamerorna var för fisförnäma, dom diskuterade vitbalansinställningar och annat som den inte var utrustad med. Dom skulle knappast nedlåta sig att prata med den.

Egentligen hade den bara haft en önskan, att få bli julklapp. Ligga inslagen under en gran och fota barn som åkte pulka på Annandagen. Men drömmen som funnits ända sen den lämnade fabriken i Kina, hade inte uppfyllts och den visste varför. Bara 3.1 megapixel, nästan så en Iphone tog bättre bilder.

”Se inte så sur ut, det här är ju jättemysigt.” En röst avbröt kompaktkamerans funderingar.
Nedanför hylla D65 stod en låda som det stod fynd på, den kisade ned och förstod vad rösten kom ifrån.

Den hade hört talas om den rosa locktången, Bimboliss 2000 design for fashion life. Där nere i lådan låg den och dom långa platta tängerna smattrade för fullt.

Locktången var en legend inne i köpladan, det enda som återstod av Bimboliss 2000 serien, den åkte in och ut inför varje mellandagsrea. Hårfönen och den rosa uppladdningsbara nagelfilen, hade lämnat köpladan för flera jular sedan och säkert hamnat i elåtervinningen vid det här laget.
Dom andra apparaterna hade lite olika uppfattningar om locktången. Vissa ansåg den djupt filosofisk, medan andra avfärdade den som en tjatande jobbig jävel.

”Mysigt, utbrast kompaktkameran, det är ju bara mörk och knäpptyst, var är alla människor som sprang runt här igår?”

”Det är Julafton svarade locktången, dom är hemma och firar men i övermorgon blir det värre än någonsin, då är dom tillbaka passa på att njuta av lugnet.”

”Men jag ville så gärna bli julklapp”

”Ha ha, ha inga större förväntningar. Jag har åkt in och ut på lagret i flera år. Hur många gråtande apparater tror du inte jag träffat, som kommit tillbaka efter tio dagars öppet köp. Besvikna över att dom inte fått visa vad dom är bra på. Människorna besvarar inte deras känslor och har på tok för mycket prylar för att uppskatta dom.”

”Men vad hemskt, är världen där bortom parkeringsplatsen så grym ?”

”Värre, först sätts man ihop på andra sidan jordklotet av lågavlönade tjejer som knappt är vuxna. Dom jobbar upp till sexton timmar om dagen för urusel lön, sen hamnar man här och blir man köpt har folk tröttnat på en efter en vecka.”

Kameran fick plötsligt en flashback av sin födelse. Hur objektivet fastnat på tvären i gripklon och den gråtande tjejen som arbetade vid den stationen fått en örfil av chefen. ” Men är alla människor så” frågade den.

”Nej svarade locktången bittert. Det finns många barn med fattiga, arbetslösa eller sjuka föräldrar som skulle uppskatta en rosa locktång och en kompaktkamera med bara 3,1 megapixel.”
”Tänk om vi två skulle hamna på ett sånt ställe i mellandagarna, vad kul vi skulle kunna ha.”
”Jovisst kameran, men det finns ett problem.”
”Vaddå ?”

”Dom har inga pengar och kommer inte ens hit när det är mellandagsrea. Tro mig, satsa på lagret, tänk att få ligga där i lugn och ro i ett år till, bara filosofera och reflektera över tillvaron. Sen ut nästa år igen och skratta åt alla hysteriska människor. Satsa på det, du kommer inte att ångra dig.”

Kompaktkameran hade noga lyssnat på locktångens råd. Den tittade ut en sista gång på snöflingorna som föll över den våtblanka asfalten, i skenet av det blåaktiga ljuset, innan den slöt objektivskyddet för natten.

En plan hade börjat ta form inne i den, det var lagret som gällde. Skulle den mot all förmodan bli köpt i mellandagarna så skulle den radera sitt minneskort inom tio dagar.

Skriven av: David Copperfield

Tags: ,

Julskinkan
Här ligger jag och pressar!
December 23 at 11:40pm via mobile
Köttbullarna, Senapssillen and Prinskorven like this.

View all 10 comments
Brysselkålen Hörrö, lite i senaste laget eller?
Friday at 11:45am

Senapssillen Nu är ju Julskinkan griljerad, inte lagd i lag.
Friday at 11:52am

Brysselkålen Haha! Väldigt kul! 🙂 Fångades du på västkusten eller?
Friday at 11:53am

Julskinkan Klar!!1! Bring it on, julen! Bring it on!
Saturday at 1:22am

Skriven av: Martin Chuzzlewit

Tags: ,

Det var för några år sedan en prästgård på landet. Huset var
egentligen för stort för prosten, som levde där ensam med sin hustru
men en gång om året – några dagar kring jul – levde alla rummen upp
för prosten hade fyra vuxna barn och de i sin tur hade många barn och
alla ville de komma och fira julen där.

Julfirandet innebar ett intensivt och blandat program med lekar,
mat, upptåg, gudstjänstbesök och stilla begrundan om vartannat men
inleddes alltid på julaftons morgon med att man samlades vid krubban.
Rummet var fullt av tända ljus. Man läste evangeliet, sjöng en psalm
och sist fick det yngsta barnbarnet högtidligt lägga jesusbarnet på
dess plats mellan Josef, Maria, oxen, åsnan och de andra.

Krubban var i sig egentligen varken särskilt gammal eller särskilt
märkvärdig – de centrala figurerna hade prostens barn gjutit i gips
ett trettiotal år tidigare – men den hade vårdats omsorgsfullt och
vuxit med åren. Nästan varje år hade något av barnbarnen med sig nya
får, kameler eller andra figurer. Krubban hade vuxit till ett landskap
av mossa och stenar som rymde träd, kullar, bäckar och dammar. Det
upptog nu ett ganska stort bord i vardagsrummet under de dryga tre
veckor som huset var julpyntat. Resten av året låg delarna inrullade i
gamla tidningspapper och nedpackade i tre skokartonger på vinden.

De flesta av dem var inslagna i nyhets- eller familjesidor men
jesusbarnet hade av en händelse kommit att varje år bli inslagen i en
stor kolorerad annons vilket han såg som ännu ett tecken på sin stora
betydelse. Det hände däremot att de figurer som hamnade i samma låda
som honom skiftade och han ägnade större delen av året åt att upplysa
dem om vilken ära det var för dem att få dela låda med honom. Ja, de
fick ju umgås med honom nästan hela året medan husets folk som mest
fick göra det några veckor. Med åren hade han kommit att förstå att
det fanns en särskild rangordning: Efter honom själv kom josefiguren,
mariafiguren, den lilla oxen och den lilla åsnan som stod närmast
honom. Herdarna växlade något i rang eftersom deras avstånd till honom
i den färdigbyggda krubban skiftade något från år till år. Ännu längre
ned kom får och kameler. Längst ned kom ljusen som brukade stå kring
krubban, vilka inte var något att tala om alls utan på sin höjd en
sorts hedersvakt. De var alla helt lika och utbytbara och dessutom var
ingen av dem med om ens två jular.

– Egentligen borde jag ha min egen kartong, brukade jesusbarnet säga,
men jag låter er dela den med mig för jag vet att det är en stor och
ärorik upplevelse för er. Tänk bara på alla människor som reser hit
bara för att hylla mig och hur huset städas och pyntas. De bär in träd
och ris från skogen för att visa att även naturen dyrkar mig. Ja, det
är faktiskt så att all stress och alla föreberedelser vore helt
meningslösa om det inte vore för mig.

Det där visste han för det hade prosten själv sagt. Dennes
arbetsrum låg bredvid vardagsrummet och jesusbarnet hade många gånger
hört honom öva på sin julpredikan där han med emfas förkunnade att den
som förlorade sig i julens materiella överflöd eller gick vilse i
juljäktet utan att sända en tanke till barnet i krubban minsann var en
riktig stackare. Riktigt vad julstress var hade jesusbarnet en ganska
vag uppfattning om men han förstod att det var något som människor
genomled för hans skull och att det inte var angenämt för det var
vanligt att julgästerna beklagade sig över alla bestyr och gladdes
över att det äntligen var över.

Det gick åter mot jul. Vintern var mild och regnig och människor
fick snuva men de tog en extra mugg glögg och gnodde på som vanligt.
Lådorna togs fram och packades upp. Jesusbarnet i sitt färgglada
pappersark lades åt sidan i ett hörn av ett vitrinskåp och låg där som
vanligt och inväntade sin ankomst i härlighet medan de andra
arrangerades av den växande skaran gäster. Mörket föll. I morgon
skulle det vara julafton. Som vanligt kunde jesusbarnet inte slappna
av ett ögonblick den natten. Han kunde bara tänka på vad som skulle
komma dagen efter.

Morgonen därpå kom de sista gästerna och det kramades och hälsades och
skrattades. Till slut satt alla i vardagsrummet med varsin mugg glögg
och prosten höll ett kort hjärtligt tal om hur glad han var att åter
få ha dem alla hos sig för att fira Herrens ankomst. Hans hustru läste
julevangeliet och därefter sjöng de alla psalmen ”ett barn är fött på
denna dag”. Det lilla jesusbarnet borta i vitrinskåpet var mycket nöjd
med valet då den innehöll en av hans favoritrader: ”Om världen ännu
större var, av guld och pärlor klar, så vore den dock alltför klen
till säng åt dig allen.”

Så var det dags för lilla Maja att gå och hämta jesusbarnet. Det
var alldeles tyst, bortsett från ett lågt elektriskt surrande från
hennes pappa som tagit fram sin kamera. Maja bar det lilla jesusbarnet
i handen och skred långsamt och högtidligt fram mot krubban men när
hon hade några steg kvar nös hon och den lilla figuren for i golvet
och gick i småbitar. Flickan började storgråta men hennes farfar
prosten var strax där och kramade om henne och bad henne att inte vara
ledsen. Hon såg på smulorna på golvet:

– Den går kanske att limma ihop?
Prosten skakade på huvudet.
– Nej, det blir nog inget bra men vi har faktiskt formarna kvar uppe
på vinden. På annandagen får vi hjälpas åt att gjuta ett nytt
jesusbarn. Och då kan vi passa på att förbättringsmåla de andra
figurerna lite också för de börjar bli rätt slitna.
– Men vi kan väl inte ha jul utan Jesus i krubban?
– Vi tar hit ett värmeljus. Det går precis lika bra. Det är ju
världens ljus vi firar.

Ett värmeljus skaffades fram och Maja tände det högtidligt. Josef,
Maria, oxen, åsnan, herdar och visa män samlades kring det nytända
ljuset för att hylla det. Under tiden plockade prostens hustru fram en
sopskyffel och svepte upp resterna av jesusbarnet med några snabba
tag. Hon lade inte märke till de små tårar som glimmade till på
skyffeln när hon tömde den i skräppåsen.
Detta jesusbarn kände ingen fader i himlen att ropa till.

Skriven av: Nicholas Nickleby

Tags: ,

Vi förekommer julstressen genom att låta den nya skrivuppgiften sträcka sig över två veckor – så hinner ni slå in julklappar, öppna julklappar och byta julklappar – samtidigt som ni filurar på ny pennfajt.

Av rubriken kan du säkert förstå vad för slags text vi är ute efter. En sådan där lite magisk saga, inspirerad av julen. Om du är en julhatare så går det bra, du kan säkert få antiinspiration från det också.

Augustin skrev för ett par år sedan en julsaga med namn Julgranskulan – en julsaga – den kan du läsa som inspiration!

Din text får vara i vilket format du vill. Bestäm själv om du vill skriva prosa, lyrik, fakta, leka med tid och rum, och rim. Längd bestämmer du själv.

Enda regeln: Din julsaga ska utspela sig ur vinkeln från/för ett typiskt julföremål (du får böja på den här regeln om du vill).

Uppgiften sträcker sig från onsdag 14 december till onsdag 28 december

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med En julsaga

Veckans pseudonym kommer att vara inspirerad av Dickens
Veckans tag på texterna blir julsaga

Tags: ,

Pennfajtens mode

Madeleine strålade i luciatåget – i hellång vit klänning och pälsjacka stal prinsessan Madeleine showen.

Hon frångick sitt beiga tema och satsade på vitt i klänningsval och kompletterade detta med glitter i håret. Prinsessan Madeleine stal hela showen i luciatåget på Tumba Gymnasium.

Som hedersgäst på Tumba Gymnasium gjorde Madeleine en strålande entré på egen hand. SVTs direktsändningsbuss var på plats och i publiken fanns kvasikristallälskande personer såsom Babsan, Agneta Sjödin och Dan Shechtman.

Iförd en hellång vit klänning, vitluddig pälsjacka och nya rödatonade lockar bidrog prinsessan i allra högsta grad till julstämningen i luciatåget när tillställningen gick av stapeln i tisdags morse.

Att hon under morgonen, för World Childhood Foundations räkning, fick ta emot en hemlig julklapp, gjorde henne om möjligt ännu mer strålande. Visst har prinsessans strategi att satsa på nedtonade färger och neutrala plagg varit lyckad under hösten, men när hon nu återigen vågar satsa på glitter blir det resultatet jul-strålande.

Reporter: Ris à la Malta

Tags: ,

En basistdemonstration orsakade störningar i trafiken igår
eftermiddag. Basisternas val att demonstrera på Nobeldagen fick den
svenske pristagaren Tomas Tranströmer att avstå från sitt deltagande
på festen. Poeten gick till Mynttorget och tillsammans med ett
luciatåg från Tumba Gymnasium, kronprinsessan Victoria och många andra
skanderade han ”Inga basister på våra gator”. Sveriges Television
direktsände båda händelserna, vilket retade upp antibasisterna. ”Ge
dem ingen TV-tid”, sprayade de på direktsändningsbussen. Sveriges
Television har polisanmält klottret och säger till Pennfajten.se att
de framöver kommer ha en bättre beredskap för att skydda sin
utrustning.
En misstänkt paket, inslaget i rött blankt papper och med en
silverfärgad rosett, fick polisen att utrymma Mynttorget i förtid.
Efter några timmar kunde polisens bombenhet konstatera att paketet
inte var en bomb, utan en kvarglömd julklapp.
Basisternas talesperson, B. Kymmer, sa sig vara nöjd med lördagen och
lovade att återkomma även nästa år.

Reporter: Julskinka

Tags: ,

Sorry, att det dröjde lite innan den nya skrivuppgiften blev utlagd – men det börjar ju lacka mot jul och det har pågått avancerade testkok av kola (ja, det börjar likna något) och det tog tid från administrerandet av Pennfajten!

Så för att spara tid går vi direkt på veckans skrivuppgift, som består i att skriva en tidningsartikel. Du väljer själv hur lång den ska vara – den kan vara i notisform – men den ska givetvis passa till de övriga val som du gjort. Här är stegen du ska ta innan du börjar skriva:

Del 1 – Välj vilken slags tidning du skriver för. Exempel: Snaskig kvällspress, fin morgontidning, sporten, glassigt månadsmagasin, herrtidning …

Del 2 – Välj vilken slags journalist du är. Exempel: Expressenmurvel, skvallerspalt under pseudonym, krimreporter, utrikeskorrespondent från annat land på besök i Sverige, hipp nöjesskribent …

Del 3 – Din redaktör har fått ett mycket hett nyhetstips och skickar ut dig att skriva knäcket (no pun intended). Vad är det som har hänt? Det här är ledtrådarna du har, och som alla ska figurera i din artikel:

  • Ett luciatåg bestående av en skolklass från Tumba
  • En nobelpristagare
  • En person från Hovet
  • En direktsändningsbuss från Sveriges Television
  • En hemlig julklapp

Uppgiften sträcker sig från onsdag 7 december till onsdag 14 december

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Not-is

Veckans pseudonym kommer att bli julmat
Veckans tag på texterna blir murvel

Tags: ,

35 år gammal och redan på serviceboende. Han hatade sin kropp och det faktum att huden nybildades i en katastrofal takt. Den låg i vedervärdiga drivor över allt han ägde och därför undvek han att röra sig och hade utvecklat ett mycket sparsmakat rörelseschema. Trots det såg det ut som en orkan med stora snöflingor vräkt ut hela sitt innehåll i hans rum. Möblerna hans mamma valt var dessutom svarta och det gjorde att allt såg så mycket värre ut och inte ens när det var alldeles nystädat såg det rent ut. Håret stod på ända av hans eviga klianden och hårstråna var liksom beklädda med fet stearin. Ganska osympatiskt. pannan fjällade, kinderna fjällade, händer, armar, ben, rygg, mage, ja till och med kuken fjällade. Och han hatade. Fjällen, och sig själv.

Han plockade upp en av Lois Armstrongskivorna , ruskade av sitt tillkortakommande och satte den på skivspelaren. Han måste låta henne göra ren den varje dag om han skulle kunna fortsätta använda den. Han öppnade balkongdörren och drog på volymen så att hon skulle höra att hon var väntad, ”The flat Foot Floogie” vrålade ut över Hägerstensvägen. Han visste att hon uppskattade det och även om hon inte delade hans fablaisse för Armstrong nynnade hon med, ja rent av jammade när hon dammsög och försökte hålla rent i hans grotta. En omöjlig uppgift förvisso men som hon sa: Om hon inte gjorde det varje dag skulle han till sist begravas i sina egna hudflagor. En ganska vidrig tanke, som tidigare i livet varit ömkansvärt trösterik men sedan han mötte henne hade viljan växt. Hon brukade alltid vara lite sen men hon stannade alltid längre, tog aldrig någon rökpaus och var så direkt och glad. Visst hade han retat sig på henne i början och han minns när hon ville att han skulle bada och han tvärvägrat. Först tre dagar senare hade hon med lock och pock, som med ett litet barn, fått av honom hans kläder. Och då skämdes han. Han skämdes för att han var så osmaklig när han märkte att hon fick lova att hålla andan för att stå ut. Du luktar, sa hon och sedan var det inget mera. Men hon stod ut och han hade funnit sig i att bli omsedd och smord, som vore han en helig.

Musiken hade tystnat men hon var ännu inte hos honom och han lyssnade efter hennes steg. De var inte tripp tripp utan mera dada med knorr. Just så var hon: Dadá med knorr. Han hade utvecklat sina sinnen att han kunde identifiera människor på flera hundra meters håll från balkongen och inne i husets tredelade kropp kunde han avgöra om det var en känd eller okänd och om det var en känd visste han alltid vem det var – även om han eller hon kom i sällskap. Han kunde till och med identifiera rullstolarna och rullatorerna. Och han förde bok. In och utgående. Tider. Ibland förde han in spekulationer kring humör och var de varit eller vart de skulle. Det stämde i princip alltid, på pricken, när han hörde sig för med antingen den det gällde eller oftare: Med henne. Men hon hade bara jobbat sedan i våras och han visste att hon skulle sluta om ett par veckor. Semester med barnen, som nu var uppe hos mormor och morfar i Falun. Därefter Universitet igen.

Han hade upptäckt att även hon hade sitt att dras med en exman som ibland dök upp och var våldsam. Det hade hon inte vare sig sagt eller bekräftat men han hade antecknat lokaliseringen av blåmärkena och dessutom beskrivit dag för dag hur de förändrades. Att exmannen var svartsjuk hade han förstått när han flera gånger hade sett henne komma cyklandeuppför backen från Aspudden, med en man springande vid sidan om.

Han ringde ner till föreståndarinnan och undrade var hon var, hans hemhjälp, men föreståndarinnan hade inte fått något meddelande och ungefär då visste han att något hänt henne. Något hemskt och hårt och oåterkalleligt. Han satte på samma skiva igen och gick ut på balkongen och vrålade ikapp med Lois trumpet. ”The flat Foot Floogie with a floy Joy …”

Skriven av: Lundagatan

Tags: ,

Den headbangande ensamstående tvåbarnsmorsan Linda är nog den karaktär som står mig närmast. Ibland hänger hon med mig ut i cyberrymden och gör bloggosfären osäker på rockkonserter och annat. En hårdrocksvariant av Viktoria Silvstedt som kör gaffeltruck på ett lager, hur det fungerar på en helt mansdominerad arbetsplats har jag aldrig begripit, men tydligen så har hon satt sig i respekt.

Precis som många andra starka personligheter som Batman och Spindelmannen lever hon ett dubbelliv. Det ena som går ut på att laga mat, hämta ungar på dagis.

Men varannan söndagskväll packar hon stövlar, bävernylonoveraller mössor och annat i två små ryggsäckar med Iron Maidenmotiv och lämnar över barnen till sin ex. Det är då själva förvandlingen sker.

I ytterfacken på ryggsäckarna har hon packat ned alla mentala spärrar, så hon vet var hon har dom när hon hämtar Anders och Amanda nästa söndag.

Däremot byter hon aldrig skepnad. Hon går alltid klädd i utslitna jeans eller skinnbyxor till sin skinnpaj och svarta basker. Kreationen toppas med hennes kraftiga blonda hårsvall som under dom nästan 30 åren jag känt henne aldrig varit uppsatt. Naturligtvis bär hon sina stora dödskalleörhängen till, som alltid gör succe på föräldramöten.

Förutom hårdrockskonserter är hennes stora intresse killar. En bra metafor för hur hon beter sig är motorsåg, hon fäller dom en efter en.

Ser man till hennes yta så kan man missförstå henne som hård och kall. Men bakom finns det en människa som är väldigt mjuk och känslig. Dom sidorna hos henne delar jag exklusivt med hennes två barn. Mitt förhållande till henne har hamnat på någon konstig fjortisnivå, sen vi bägge blev singlar. Bland dom mysigaste stunder vi har ihop är efter en sen utekväll. Vi kryper ihop tillsammans i en busskur i väntan på nattbussen, hon lägger armen om mig och tar upp en burk Buddington ur handväskan som vi delar på. Sen har vi dom mest förtroliga samtal, som i och för sig blir rätt skruvade, för så är hon.

Tänkte beskriva en situation med henne som är rätt ovanlig, normalt tappar hon aldrig ansiktet, men under den här shoppingrundan blev det så.

Linda blev avbruten av ett telefonsamtal, hon drog åt sig sin stora svarta handväska och rafsade upp mobilen, samtidigt som det kom ut en tjej och fyllde det minimala bordet med koppar och fat. Det här var början på en serie händelser som skulle sluta i total katastrof.

Nu gick det snabbt, telefonsamtalet var från Amanda som bara var nyfiken på vad hennes morsa hade för sig. När dom pratat klart skulle Linda lägga tillbaka mobilen, men hon tittade ned i handväskan lite frånvarande, för att studera sitt inköp som låg där. Själv hann jag bara tänka nej gör det inte, innan hon tog upp den med samma loja frånvarande uttryck som folk har, när dom leker med sina mobiler på allmän plats.

”Stoppa ner den” väste jag.
Linda hörde mig inte, utan lyckades slå på den, sen tappade hon den på sockerskålen, glad över sin nyvunna frihet åkte Herr Framtidskanin runt på bordet och sprätte iväg sockerbitar med klitoriskittlaren. Både Linda och jag satt som förstenade, situationen drog uppmärksamhet till sig, det blev tyst i lokalen, allt som hördes var framtidskaninens surrande. Tillslut drog Linda av sig baskern och fångade in den, sen lade hon armarna över alltihop och dök ner med ansiktet mot bordet.
”Jag vill gå härifrån” mumlade hon under sitt blonda hårsvall.
Ett spontant fnitter började höras i lokalen, jag ville just nu också befinna mig någon annanstans, men plötsligt dök …….. 3.0 upp och räddade situationen.
”Vi spelar bara coola och dricker kaffe i lugn och ro” viskade jag till henne, ”man får ta sånt här helt enkelt, ser det som en del i att öka min självkänsla.”
Linda reste på huvudet och försökte få sitt röda ansikte att se så coolt ut som möjligt. En äldre dam vid bordet bakom knackade henne på ryggen.

”Den gick väl inte sönder”
Linda vände sig om ”Va !”
”Jo” fortsätter tanten, ”mina barnbarn ser också dom där tecknade pang-pang serierna på reklamkanalerna, sen vill dom att man skall köpa dom där leksaksrobotarna som är med där på Toys Are Us. Dom är ju jättedyra, hoppas den inte gick sönder.”
Linda lyfte på baskern, slog snabbt på och av framtidskaninen, sen åkte den ned i handväskan igen. ”Nej” sade hon leende tillbaka, ”den höll, tur det, min grabb har tjatat om en sån här jättelänge, inte klokt vad dom lurar på oss föräldrar och barn nu för tiden.” Tanten log och nickade tillbaka.

Skriven av: Hornsgatan

Tags: ,

Vi satt fem man runt bordet och stirrade på den ofungerande prototypen. På bordet blandades urdruckna kaffekoppar med drivor av ritningar, kretsschemor och kodlistningar. Vi hade försökt sedan dagen innan att begripa vad som var fel. Ena kortsidan i rumet upptogs av en stor white board. Överst hade jag textat: ”Document current situation”. Därunder hängde några gula post-it-lappar. Intill stod det: ”Root cause candidates”, i papperskorgen låg ett antal hopknycklade lappar, vilka alla en kort stund framstått som giltiga kandidater. Våra idéer var slut och stämningen hade nått tidernas lågvattenmärke. Då öppnades dörren och Håkan klev in.

– Jag hörde att ni har ett problem!
Ögonen lyste, håret stod på ända och rösten var full av entusiasm. Jag hade bara sett honom på avstånd tidigare, men kände väl till hans rykte. Håkan hade varit länge på firman. Hans roll var oklar för de flesta, men han ansågs helt oumbärlig.

Nu stod han där vid bordet i sin labrock. Han betraktade nyfiket prototypen. Han tog upp den, vände på den, tog av sig glasögonen och petade lite här och var på den.
– Vad gör den?
Hans röst var fylld av önskan att veta och inte det minsta ironisk. Här stod företagets skarpaste hjärna och han hade verkligen ingen aning om vad vår prototyp förvänatdes göra. Vi började förklara lite trevande hur det var tänkt, hur vi hade simulerat, testat delsystem och till slut gjort en prototyp.

– Men nu gör den alltså inte det där och ni fattar inte varför, avbröt han oss till slut.
– Ja precis och vi har liksom kört fast på steg två i problemlösningsmetoden, förklarade jag.
Han log, kliade sig i skägget och bet på sina glasögon. Det hade blivit tyst igen.
– Varför är den grön?
– Eh, ja alltså…
– Jag menar kunde den inte lika gärna vara blå?
– Jo det kunde den väl…
– Är det här toppsammanställningen?

Han hade i en rörelse rest sig, greppat ett papper ur röran på bordet, viftat ner våra post-it lappar och satt upp en ritning på tavlan med två magneter.
– Ja just det, kom det lite osäkert från konstruktören.
Håkan hade redan börjat rita på tavlan runt ritningen. Han formulerade fem frågor ingen av oss tänkt på. vi försökte samla oss för att börja svara då han plötsligt utbrast:
– Vet ni vad, jag tror ni ska kolla om det här interna nätet har råkat bli trippelterminerat, och så borde ni verkligen fundera på det där med färgen. Ursäkta, jag måste rusa.

Han försvann ut genom dörren.
– Det var som, kom det från Petter som slitit fram en multimeter.
Nätet var trippelterminerat. När vi väl rättat till det tickade prototypen igång. De fem frågorna Håkan lämnade efter sig visade sig hjälpa oss hitta flera allvarliga misstag i konstruktionen och ge oss idéer till nästa generation.

Igår meddelade chefen att Håkan bett att få jobba i mitt projekt att ta fram en raket för att resa till Mars. På måndag ska den utökade projektgruppen träffas för första gången. För säkerhets skull har jag gjort motorn blå i min presentation.

Skriven av: Götgatsbacken

Tags: ,