Skrivuppgift 24: text av Miss Marple

De två liftarna såg ganska bortkomna ut där de stod på autobahn med sin packning. Hon såg ut som om hon försökte komma över att hon var kissnödig medan han vände och vred på en karta och  försökte förstå exakt var de befann sig. De växlade några ord i sprutande följd och han lyfte sin ryggsäck och började att gå uppför backen medan hon sprang ner i diket. Hon kom strax upp igen och såg förtvivlat  på sin packning som stod kvar och sprang efter honom. Natten var månsvart och stjärnor blinkade lite uppgivet här och var trots att de slapp slåss med ljuset från stan. Hennes ilska var uppenbar och hon skrek ut svordomar mot honom, svordomar som blandades med gråten och i snörvlandet kunde uppfattas att hon bad honom vänta och att det var hans fel att de hade hamnat här. Hon hade sagt ifrån när bilen närmade sig med de två männen och det var med ett stort nej hon ändå hade satt sig bak i bilen med honom.

Han bad henne sluta skrika och att ta en titt på kartan men det gjorde varken till eller ifrån; hon fortsatte snörvelanklaga honom och var de var, förblev ett mysterium.

En bit bort såg de några vägskyltar med namn på orter  som ändå inte gick att hitta på kartan. Båda två var ganska tagna efter det som hänt och på sätt och vis tacksamma över att de slapp undan så lätt men att slänga av dem mitt på autobahn var en neslig hämnd och det skulle bli svårt att få lift igen.

De hade kvar sin gamla skylt där hon hade skrivit KIEL och den plockade hon fram ur hans ryggsäck och lutade mot packningen. Bara för säkerhets skull. När de klivit in i bilen i Wintherur hade det varit nästan 40 grader varmt men nu på natten var det ganska kylslaget, ja iskallt. De hade åkt i timmar och Horst och Dani hade velat ha dem med på hotellet – som tack för liften men det tackade båda nej till med eftertryck och en kaxighet som förvånade båda två. De hade egentligen varit rädda för de båda männen hade rökt på under tiden de körde och ju högre de blev desto märkligare blev deras prat och framfart. Hon hade försökt att följa deras färd på kartan men det var alldeles omöjligt. Antingen var kartan för gammal eller så körde de en helt annan väg.

Men nu stod de här och frös med tunna kläder som de svepte badhanddukarna kring. Förmodligen såg de ut som två spöken för de enstaka bilarna som kom förbi. Hon försökte gnugga liv i händerna men det var stört omöjligt och efter två tuggor från en chokladbit som han räckte fram mot henne kramade hon honom och sa att de bara måste bestämma sig för att gå åt något håll även om de inte visste ifall det var det bästa sättet att komma till en påfart. Vid en närmare besiktning av området såg hon att det fanns vägar överallt i ett system som liknade Slussen i Stockholm med den skillnaden att vattnet och husen inte fanns så lång ögat nådde. Istället var där stora berg av sand och tittade hon noga såg hon något som såg ut som en crossbana i en av de slingriga berg-och-dalvindlingarna snett åt vänster. Backen de stod i lutade svagt nedåt och svängde så att de inte kunde se vare sig vad som fanns före eller efter kurvan.

Tystnaden gjorde slut på den sista chokladbiten. Hon höll på att torka händerna med en våtservett när de hörde hur en ylande motor närmade sig. Att fastställa varifrån ljudet kom var inte lätt men de antog ändå att de snart skulle få se ett vidunder  visa sig på vägen framför sig. Det tog säkert flera minuter innan de såg en man komma på motorcykel. Han kastade huvudet bakåt som om han var förföljd och precis när han såg dem satte han pekfingret för munnen och tecknade: Tyst!

Han tog avfarten till vänster i en skarp kurva nedanför kullen och drog ner mot crossbanan.

Han verkade jagad. Mera hann hon inte tänka förrän en vrålande kör av motorcyklar fyllde hela luftrummet. Först tänkte de slita åt sig grejorna och kasta sig ner i diket men insåg när strålkastarna lyste upp sandberget att de inte hann. En av förarna lösgjorde sig från klungan på sådär tio motorcyklar och stannade framför dem, medan de andra saktade ned en bit bort, dock med motorerna på. Över deras axlar kunde de se gevärspipor sticka upp.

”Hat Ihr ein Mann auf ein Motorrad gesehen? Rösten var hård som vore den tagen ut en gangsterfilm och han stötte sin gevärspipa i flickan, som svarade på stapplande årskursniotyska och utan att se på sin vän pekade hon åt avfarten mot höger. Mannen skrek något åt de andra och de satte av efter  något annat än den flyende mannen och hon hoppades att hennes manöver skulle nå sitt syfte.

”Herregud, vad var det där? Skulle de skjuta honom? Mera hann han nästan inte säga förrän de såg ljuslyktorna leta sig uppför grusåsen ända tills de var i höjd med dem igen. Så försvann de bakom kröken däruppe men ljudet var kvar och snart nalkades kören i refrängen. De stod kvar som fastfrusna tungor på ett järnräcke och rätt vad det var stod mannen framför dem igen igen vrålandes på tyska. Han skrattade och slog pojken rakt över munnen. Blodet rann från den spruckna läppen och det såg ut som att näsan fått sig en törn. Han fick ett slag till och ett igen. Hon skrek och bönade och bad ”Wir haben nichts gesehen, nichts!” Istället för att slå till henne slängde han ner henne på marken och sköt ett skott mot pojken. Flickan trodde att han var död ända till hon hörde honom svära.

Motorcyklarna gav sig av. De tog samma avfart som den första mannen och det dröjde säkert en timme av tystnad innan de hörde tre skott. Tre ensamma skott i natten och de visste båda vem som träffats men inte varför eller vem han var. Återigen vrålade motorerna, ja tumlade i röster mot varandra och strax var de förbi igen. Alla körde de i fel riktning och trots att en bil blev synlig kastade de iväg ett skott som tog i ryggsäcken innan de försvann.

Bådas ben ville rusa ner mot grustaget men ville de egentligen se?

Skriven av: Miss Marple

Tags: ,

  1. Det jag gillar mest med texten är vändningen i den. När man läser den, så förväntar man sig att psykopaten kommer i sin bil och plockar upp dom. Du har lagt in rätt ingredienser. Chokladkakan slut, för tunna kläder. Det gör ju att dom trots tveksamheten är beredda att hoppa in i vilken bil som helst. Men det man förväntar sig skall dyka upp, blir istället en teater, finurligt.
    Om jag skall kritisera något så är det en sak som jag också har problem med. Jag beskriver hur jag brukar uppleva det så får vi se om du håller med.
    Ofta när jag skriver går jag in i någon form av flowkänsla, berättelsen bara väller ut över tangentbordet.
    Det är då meningarna kan bli jättelånga utan kommatecken. Nu syftar jag inte på att själva texten är fel, men du skulle kunna spalta upp den lite.
    Jag tänker inte ge några exempel, utan testa att läsa den högt och lugnt för dig själv och andas vid punkterna och kommatecknen.
    Jag använder själv den metoden ibland och tycker den är effektiv. Tyvärr så blir det för sällan, p.g.a. tidsbrist.
    En bra fajt i alla fall.

    Svara

  2. Det här är definitivt ruskigt men tyvärr också lite svårföljt. Där är många moment att hålla ordning på, kanske kunde förklaringen om hur de hamnat på vägen tonats ned lite.

    Framförallt blir jag förvirrad när mannen kommer tillbaka och jag förstår först efterhand av sammanhanget vilken av männen (den jagade eller förföljaren) det handlar om.
    Jag tror också att mötet med skjutvapen använda mot människor blir en rätt dramatisk/traumatisk upplevelse för de flesta hederliga människor. Därför är jag inte säker på att det första man vill göra är att springa och se efter, i synnerhet inte om ens sällskap ligger kvar skjuten på marken.

    Men ruskigt var det som sagt, och här finns definitivt material för Wallander att stånka fram. Ett litet mysterium helt enkelt.

    fint fajtat!

    U.J.

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *