Skrivuppgift 24: text av Lord Peter Wimsley

”De säger att det blir stora störningar i trafiken. Jag gör mig beredd
på en natt på tåget och ringer när jag kommer fram. Kram L”

Lise-Lotte tryckte på ”skicka” och slängde telefonen på sängen. Den
landade mittemellan de prydliga staplarna med kläder och julklappar.
Det yrde utanför fönstret. Cykelvägen hade snöat igen fast det bara
var ett par timmar sedan den blev plogad. Hon hoppades att det skulle
lugna sig över natten men det verkade inte så. Vad skulle hon jämnt
vara så duktig och stanna kvar så länge för? Det fanns nog inte ens en
utbytesstudent kvar i huset. De sista i korridoren hade stuckit i
morses och hon skulle inte resa förrän dagen därpå – den tjugotredje –
men hon skulle behöva gå hemifrån klockan fem så hon behövde packa nu.
Sedan skulle hon få sitta hela dagen på tåget och att döma av hur det
snöade hela natten också. Hon började bli hungrig men bestämde sig för
att åtminstone samla ihop allt som skulle packas innan hon gick och
såg om det fanns något kvar i kylskåpet. Mp3spelaren spelade ”I Saw
Mommy Kissing Santa Clause”.

Hon räknade över julklapparna. Mössa till mamma, presentkort till
syrran, en film till brorsan, böcker till kusinerna. Pappa? Hon hade
väl en present till honom? Jo, det hade hon ju. Hon hade köpt en
flaska whisky till honom på nationens Skotlandsresa. Det var därför
han inte hade stått med på julklappslistan.
Hon hade dessutom varit smart. Man kan inte förvara en flaska whisky i
ett korridorsrum i två månader. Förr eller senare försvinner den på
någon fest. Flaskan låg kvar i resväskan och resväskan stod på vinden.
Tyvärr betydde det att hon behövde gå upp och hämta den nu.
Hon tog nycklarna i handen och klev i sina fopptofflor. Som tur var
bodde hon på översta våningen. Det här skulle inte behöva ta många
minuter.

Det var kallt på vinden. Riktigt kallt. Det rök om munnen och ett
ögonblick ville hon gå tillbaka efter en tröja. Typiskt henne att gå
upp i bara linne och träningsoverallsbyxor. Men så drog hon efter
andan och lät den tunga brandsäkra plåtdörren gå igen bakom henne. I
lurarna spelades ”Driving home for Christmas”. Ett par minuter till så
skulle hon få lägga en filt över axlarna och sätta på en kopp te.
Hennes förråd låg nästan längst in, bara att gå på.

Hur kunde det finnas så mycket skräp i ett hus där så unga människor
bodde så kort tid? Genom de grova plåtnäten såg hon bleka skuggor.
Hoprullade mattor och madrasser, avhakade dörrar, travar med
flyttlådor, undanställda möbler, väskor och säckar. Varje skrubb full
med saker kring väggarna och lite luftigare utrymme mitt på golvet.
Nästan som små rum. Nej, bon. Det skulle mycket väl kunna bo något
inne i båsen men knappast något mänskligt. På sin höjd halvmänskligt.
Hennes förråd var nog det enda som var nästan tomt. Vinterkläderna
hade hon redan hämtat och bagen stod nere på sängen för att bli
packad. Det enda som stod tog upp hennes förrådsutrymme var tre tomma
banankartonger och resväskan. Hon borde kanske försöka hyra ut det i
andra hand.

Det kändes ännu kallare här borta. Det drog förstås från alla hörn.
Tunna masonitinnerväggar och strax utanför det ytterväggar av plåt.
Rent tekniskt var hon antagligen ovanpå huset och inte på översta
våningen. Det hade säkert varit minusgrader häruppe flera gånger på
sistone. Hon hoppades att inte något hänt med flaskan. Sprit frös ju
inte så lätt men man kan aldrig riktigt veta. Det kunde bildats
isklumpar och i så fall kunde det kanske skadat flaskan.

Hänglåset var iskallt. Ändå behöll hon det i handen när hon hakat av
det och klivit in i förrådet. Kanske för att inte tappa bort det.
Kanske för att stål är bra om man vill skydda sig mot spöken.
Där stod väskan. Hon ställde in koden. 2525. Tippade försiktigt ned
väskan på golvt. Snäppte upp låsen. Öppnade. Flaskan inslagen i tre
lagar tidningspapper. Oskadd. Utandning. Stängde väskan. Reste sig upp
och tog ett steg mot dörren. Såg att den var stängd och att det satt
ett hänglås på utsidan. Ett ögonblicks förvirring. Såg låset hon
fortfarande höll i handen. Mp3spelaren började spela ”Do they know
it’s Christmas?” Slet av lurarna. Hörde steg som försvann mot dörren.
– Hallå?
Högg tag i dörren och försökte skaka den. Den skramlade knappt. Ropade igen.
– Hallå!
Ljuset släcktes. Ett ögonblick kunde hon fortfarande se gallret
framför sig. Sedan hörde hon dörren till trapphuset slå igen och det
blev alldeles mörkt. Hon skrek. Hon skrek så att den kalla luften rev
sönder hennes hals. Hon visste att även ifall hon skulle skrika så
högt att ljudvågorna trängde genom golvet fanns det inte där som kunde
höra henne.

Skriven av: Lord Peter Wimsley

Tags: ,

  1. Lite klaustrofobisk, frysa ihjäl på vinden under julen, låter riktigt otrevligt. Genom att välja köld som mordvapen så får du något som man själv kan referera till, vi är ju inte så många som känt hur det är att bli skjutna . Det gör att man känner extra med personen och obehagskänslorna kommer.
    En liten detalj jag reagerade på var att hur kunde mördaren veta att hon skulle upp på vinden eller råkade han bara ha ett hänglås i fickan.
    Men i och för sig, hittar dom henne ihjälfrusen med hänglåset i handen eller om hon klarar sig, ( dom flesta vindsförråd innehåller ju mycket gamla kläder filtar och sånt ).
    Det här skapar ju en möjlighet att ringa in mördaren, om man är lite klurig med fortsättningen.
    Hur som helst, bra fajtat.

    Svara

  2. Tack för din kommentar kära Agaton. Du tar fasta på flera saker som jag funderade en del på under utformningen.
    Jag är medveten om att det här inte är någon fungerande novell -slutet är lite för godtyckligt för det men utan att ha läst någon Wallander har jag tagit fasta på att det ska vara som första kapitlet i en deckare. Därför ska brottet vara rysligt, obegripligt och helst till synes meningslöst. Sedan kommer Wallander och suckar och dricker kaffe och betar sig igenom hela huset och några hundra sidor senare förstår vi att saker inte var så slumpmässiga som man kunde tro. Vilka fanns kvar, vilka åkte sist, ett tag tror Wallander att han har sin man för man låser upp ytterdörren med en sådan där elektronisk nyckelbricka och siste passeringen har skett efter att personen sade sig ha stuckit men sedan visar dörren stått uppe länge – någon har ställt upp den och så faller det spåret.
    Så småningom hittar de någon vansinnig men behagligt begriplig förklaring – troligen en historia som går långt tillbaka i tiden (vilket kan bli en utmaning eftersom hjältinnan är ganska ung). Det är ju en konvention att deckare gärna ska göra det och det är väl en av sakerna som gör dem ungefär lika realistiska som herdedikter. Det finns de som hävdar att deckarens mål är att vända kaos till mening och ordning.

    Det var ett visst jobb med att få henne tomhänt till vinden och vara säker på att det inte fanns något där som kunde vara till nytta. Min första tanke var att hon skulle hämta sin resväska och bli stående för att plocka ur sin sovsäck som förvarades i den och som inte skulle åka med. Hade på sätt och vis varit rimligare men det hade höjt hennes överlevnadschanser för mycket.

    Jag vet ju egentligen inte att hon hittas däruppe någongång i mellandagarna (familjen slår väl larm på julaftons kväll kan jag tänka men därifrån till vinden kan ju ta ett litet tag till) eller om mördaren har andra planer. Det är ju möjligt att återkomma dagen därpå, plocka ut kroppen och ja vem vet. Men eftersom jag sagt så mycket antar jag att brottet är färdigt såhär. Återstår för Wallander att räkna ut varför någon skulle vilja göra något sådant.

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *