Skrivuppgift 24: text av Agaton Sax

Hon stod allvarlig mellan dom två brinnande marschallerna, så här snett nedifrån skapade skuggorna ett stelnat och nervöst ansikte, hon befann sig bara på en meters avstånd, en meter framför henne under den bruna lövmattan så …..
Nej, hon ryste till och viftade bort fantasierna. Det kändes otäckt. När hon besökte graven och det var blå himmel, så inbillade hon sig att hon var iakttagen av någon ovanför dom ulliga små molnen. Den känslan var befriande på något sätt, som det skulle finnas en vacker och förlåtande fortsättning på ondskan här nere på jorden. Men nu, sent på eftermiddagen i början på november när kyrkogården var mörk och övergiven, så drogs hennes fantasier ner mot marken, ner under jorden där en bit av henne själv låg begravd.

Det var på dagen 37 år sedan hon och hennes kära tvillingsyster kom till världen, nu var hon sen sex år tillbaka ensam kvar. Sex år en månad och fyra dagar för att vara exakt, sen polisen hade dykt upp med det hemska beskedet. Nu stod hon vid graven och mindes, hon hade bett honom vänta nere på parkeringen i bilen, just den här dagen på året ville hon gå hit upp ensam, även om den gamla kyrkogården gav henne kalla kårar.
Dom hade ju haft en underbar uppväxt ihop, tänk att alltid ha någon nära sig som förstod en och ett par föräldrar som älskade dom och klädde dom i samma kläder. Det var alltid dom två ihop som gällde, genom hela barndomen, skolan och löpningen dom hade i motionsspåret. Där dom andfådda skrattande fantiserade om sin gemensamma framtid. Så var det alla killar dom träffade tillsammans.
det var det som var början på det som skulle förstöra alltihop.

Dom hade fyllt tjugo, själv hade hon fått influensa men hennes älskade syster verkade ha klarat sig den här gången. Den Lördagen hade ett par andra tjejkompisar övertalat systern att hänga med ut.
När hon kom hem var hon kär upp över öronen, hon hade träffat Robert.

Hennes syster drogs nu mer in i Roberts liv, bort från henne. Det gick bra för systern. Roberts kontakter hjälpte henne till en snabb karriär, dom köpte en stor villa utanför staden och fick barn. Robert var en fin människa och hon kände sig alltid välkommen hem till familjen. Men mellan henne och systern byggdes en mur, som bestod av karriär makt och pengar. En bit av henne levde ihop med Robert på andra sidan muren, deras sociala nätverk började se helt olika ut och dom fick allt mindre gemensamt.
Det började gå sämre för henne också, företaget där hon jobbade skulle göra nedskärningar och hon blev arbetslös. Det var inte lätt att hitta ett nytt jobb, lågkonjunktur och inga kontakter som kunde hjälpa henne. En kväll hade hon i desperation ringt sin en gång älskade syster och bett om ett lån för att slippa bli vräkt från lägenheten. Det var då hon insåg att dom för alltid var skilda åt. Systern hade bara spydigt svarat, ”det finns jobb åt dig också, men du måste anstränga dig lite och inte bara lata dig”
Om hon bara visste hur hon kämpat, ringt, spritt CVn omkring sig, bett och bönat men alltid fått ett nej eller tyvärr tillbaka. Det var som en bit av henne själv slets bort.

Efter att hon kämpat på ett halvår med timjobb ibland, som höll näsan ovanför vattenytan, så fick hon tillslut det hemska beskedet. Hon hade varit försvunnen i en vecka. Dom hade hittat henne inne i skogen, bara 100 meter från motionsspåret där dom alltid sprungit och skrattat i som unga. Skallen var krossad med ett trubbigt föremål. Mördaren hade tydligen stått efter en lång och sugande uppförsbacke, där man var ett lätt byte när man sprungit sig andfådd. Döden hade varit ögonblicklig, sen hade hon släpats in i skogen en bit och täckts slarvigt med granris. Det var inget sexualmord, troligen ett brutalt rånmord, plånboken nycklar och mobilen var borta.
Nu fick hon dom där tankarna igen, systern låg där ensam i granriset, stel och blodig, med blåaktig hy, mitt i skogen i mörkret och kylan, djuren kom fram, nosade och …..
Nej hon rös och sköt bort tankarna.
Hennes föräldrar grät tillsammans med henne. Under det halvåret som gått hade hon hoppats på, att det kanske någon gång i framtiden skulle allt ordna upp sig och dom skulle finna varandra igen. Men nu var allt hopp ute. Mamman och Pappan, till och med Robert försökte stötta henne så gott det gick.

Men det som hände gjorde att hennes bitterhet begravdes i sorg och det började vända för henne. Hon hade nu ett bra jobb och familj med en underbar man som satt och väntade i bilen.

Det blåste till, lågorna från marschallerna lös upp gravstenen, nej, det fick räcka, hon ville tillbaka till parkeringen, tryggheten, sätta sig i en varm bil, krama honom, kyssa honom, åka hem till barnen ha fredagsmys i soffan och glömma.
Medan hon gick över den mörka kyrkogården, genom dom prasslande lövhögarna tillbaka till bilen, kände hon på samma sätt som hon alltid gjorde den här speciella dagen. Robert och barnen begrep ju ingenting och polisen misstänkte inget.
Men hon fick kalla kårar av att läsa sitt riktiga namn på gravstenen.

Skriven av: Agaton Sax

Tags: ,

  1. Jag tycker den här berättelsen var gripande. Jag tror det är aspekten med tvillingarna som glider ifrån varandra som fångar mig. Slutet är jättebra. Jag kan inte låta bli att grubbla på hur det går ihop. Hur kan det vara hennes eget namn? Hur många gånger har de bytt liv egentligen?

    Svara

  2. Här har jag tydligen gjort en jättemiss. Meningen var att det skulle framgå av sista meningen att det var hon som blev arbetslös, som slog ihjäl sin syster och tog hennes plats.
    Jag satt länge och funderade på upplägget. Gjorde jag det för tydligt så skulle berättelsen tappa överraskningseffekten, försökte gömma det i texten och blev för subtil helt enkelt.

    Svara

  3. Detta är välskrivet, välplanerat och rätt ruggigt. Till att börja med ska jag påpeka att min tolkning ligger närmare din än Willes – därmed inte sagt att han har fel, det vore i princip möjligt att deras liv är fullkomligt hopsnuttrade, även om det inte finns så många direkta bevis för det.

    Jag hade två huvudinvändningar som båda föll mot slutet. För det första ansåg jag det svårt att hålla ordning på vem som egentligen var vem på grund av alla ”Hon” och bristen på namn. Men det var väl liksom meningen, eller åtminstone ett sätt att möjliggöra storyn.

    För det andra tyckte jag att det blev lite pratigt och lite för detaljerat. Det måste ju finnas lite gåtfullhet kvar när nu Kurt ska stånka och dricka kaffe. Men efter det slutet finns kanske inte så mycket att tillägga. Det här är en bra liten kriminalnovell men rätt problematisk som deckarinledning. Dels vet vi lite för mycket och då hon knappast kan röja oss ur vägen krävs väl att Kurt hittar på något som gör det ännu mer komplicerat – hon inbillar sig bara, i själva verket har hon alltid varit sin syster medan systern slagit ihjäl sig själv… öh…
    Dessutom blinkar en liten varningslampa kring identitetsbytet – det är sådant som funkar i fiktionen men kan vara svårt att tänka sig i verkligheten. En moster man inte träffar så ofta kan kanske verka vara ens mamma om alla är chockade och förvirrade men här har du väl lagt in en hel veckas maskerad som ska ha passerat utan bekymmer. Det blir en liten utmaning när man skriver resten av boken.

    Så romaninledning: hm. Novell: prima.
    bra fajtat!

    U.J.

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *