Skrivuppgift 23: text av Ringblomma

Sandra stod med pennan i handen framför en nästan fullklottrad tavla. Det var något som inte stämde. Hon tvinnade omedvetet en blond hårtest.

– Du tror inte att det är fel där i början? frågade en lätt grånad kollega.
– Ha ha, Sandra skrattade sitt medryckande skratt. När hon skrattade guppade hennes glasögon i takt med skrattet på ett sätt som alla runt henne uppfattade som mycket charmigt. Det var nog därför hennes skratt var så medryckande. De flesta män brukade också lägga märke till att hennes fasta och toppiga bröst också guppade i takt. Själv var hon omedveten om den förtrollning det här guppandet kunde försätta män i.

– Nej du, där i början är det allt rätt men jag måste kolla upp en annan sak.
Hon lämnade seminarierummet med den vita rocken fladdrande efter sig och började gå genom den vita korridoren bort mot sitt kontor. På vägen ångrade hon att hon inte suddat tavlan innan hon gick. Hon tänkte på svinet hon haft som handledare i Stockholm. Inte nog med att han tafsat på henne på julfesten. Dessutom hade han snott några av hennes bästa resultat. Män,hon skulle aldrig lita på någon av dem igen.

Trots problemen med handledaren hade hon disputerat bara 26 år gammal. Nu var hon halvvägs in på sin post-doc vid CERN och om hon bara fick ihop det som inte stämt på tavlan skulle hon få in en artikel i Nature. Hon visste att på hennes skrivbord låg resultaten från de senaste två veckornas körningar. Om hon stoppade in den anpassade exponeneten i potentialen och sedan löste Schrödingerekvationen numeriskt så kanske…

Augustin kände sig nöjd. Han hade städat ur kontoret som beställt. Nu borde han kunna avsluta för dagen och kila lite tidigare. Ett par liftar hade öppnat och han ville vara i bra form om två veckor när säsongen skulle börja. Vaktmästarjobbet på CERN var bara för att betala mat och hyra under sommaren. När snön och turisterna kommer kan han leva gott på att ge privatlektioner i backarna. Hans kunder är till största del kvinnor.

En gång, när han var ny i svängen blev han lurad. En fantastiskt vacker kvinna bokade honom en hel vecka. Det var en underbar vecka. Hon flirtade hela tiden och han trodde att de var förälskade. När veckan var slut var hon försvunnen och några pengar såg han aldrig till. Efter den betan visste han att kvinnor inte var att lita på. Han tog alltid betalt i förskott och ville någon någon träffa honom ”after ski” aktade han sig noga för att engagera sig känslomässigt. Han hade hunnit bli 35 men hade ett utseende som bäst kan beskrivas som evig ungdom. Något hans lite äldre kunder fann oerhört fascinerande.

Sandra svepte in på sitt kontor samtidigt som en välbyggd lockig vaktmästare baxade ut en stor kartong genom dörren. Skrivbordet var tomt.

– Vad i hela… Var är mina saker? sa hon med rösten fylld av förvåning och ilska.
– Nedpackat precis som överenskommet, svarade han glatt.
– Vadå överenskommet? Vem har sagt åt dig att packa ner mina saker?
Nu var hon inte förvånad längre utan bara arg.
– Det står ju här på min arbetsorder: ”Töm kontor 3:47”
En viss osäkerhet hade smugit sig in i hans röst.
– Idiot! Det här är kontor 2:47.
– Åh nej, stönade han.
– Det kan man lugnt säga.
Hennes svar kom som en pisksnärt.
– Nu måste jag städa ur ett kontor till.

Augustin kände hur dagens skidåkning höll på att glida ifrån honom när han började gå mot trappan.
– Men hallå! Du måste ju packa upp igen!

Han baxade tillbaka den stora kartongen. Hans skidåkarmuskler kom i alla fall till någon användning idag. Han började efter bästa förmåga återställa det kreativa kaos som hade rått på skrivbordet. Hon bläddrade stressad bland pappersbuntarna, orolig att viktiga data hade försvunnit. När han böjde sig ner efter nästa laddning råkade han välta omkull den hög han
just staplat upp och alltsammans hamnade på golvet.

– Åh förlåt jag försökte bara, länge kom han inte.
– Försökte och försökte, finns det något du kan göra istället för att bara försöka?
Hon var så arg att hon knappt visste vad hon sa.

– Jo, jag kan åka skidor. De första liftarna har precis öppnat. Jag kan bjuda på en privatlektion imorgon, som kompensation menar jag.
Han ångrade sig redan medan han sa det. Varför skulle han bry sig om den här unga, arga, blonda forskaren i vit rock?
– En skidlektion? För att kompensera två veckors arbete? Är du inte riktigt klok?
– Kanske inte, men om två veckor när säsongen är igång kommer det finnas en strid ström av kvinnor som vill att jag lär dem åka och då behöver jag inte stå ut med lynniga forskare som aldrig ser dagsljus och inte vet vad snö är.
– Så jag vet inte vad snö är? OK, vi ses vid liften imorgon.

Skriven av: Ringblomma

Tags: ,

  1. Fniss! Jag måste hämta mig innan jag kommer med feedback på denna (stretchar mina skidåkarmuskler), men jag kan redan nu säga att jag skulle vilja veta hur det går för paret…

    Svara

  2. Det här var en rolig fajt, tycker jag. Vem hade kunnat ana att så många av Pennfajtens skribenter är så händiga i Harlequin-genren?

    Jag tycker att du gör ett bra jobb med etableringarna i den här texten. Ju fler intressanta konflikter som du blottar, desto mer kommer resten av texten erbjuda.
    Du presenterar kvinnan, vart hon vill vara på väg och vad som har hindrat henne.
    Du presenterar mannen, som inte är på väg någonstans och vad som hindrar honom.

    Du har placerat mannen och kvinnan från två olika ”kulturer” (hon – forskare) (han – prostituerad skidlärare/vaktmästare) på samma plats, vilket öppnar för deras möte.

    Du gett dem ett extremt underhållande första möte, där de, precis som i alla bra rom-coms, avskyr varandra. Och så – precis som hat/kärlek ska utvecklas i den här genren – utmanar de varandra och man kan naturligtvis ana vart det är på väg.

    Mycket roligt.
    Vad som är ännu roligare är att Sandras och mitt första möte faktiskt innehöll en mycket hård ordväxling över ett skrivbord där repliken ”Vem har sagt åt dig att packa ner mina saker” uttalades. Men det kunde inte du veta.

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *