Skrivuppgift 22: text av Kolossen på Rhodos

– Du kan inte på fullt allvar mena att det här funkar. Du känner väl till Hawkings argument?
– Nja, hur menar du?
– Alltså, _om_ det nu gick att bygga tidsmaskiner skulle någon förr eller senare lyckas med det och då borde det krylla av turister från framtiden. 11 september borde det varit nerlusat med folk som hängde ur helikoptrar, när Kennedy sköts borde det stått en hel radda nyfikna på den där lilla gräskullen och när Jesus korsfästes… Till och med de romerska krönikorna borde noterat att staden var överfull den dagen.
– Jamen, den funkar i alla fall, vad Hawking och du än säger. Pröva själv vet jag!
– OK OK, så jag skriver alltså in tidpunkten här?
– Precis och sen trycker du på den gröna knappen och den röda för att åka tillbaka.
– Så här?

Han hör inte min fråga, jag har redan tryckt på knappen och Nicolas labb försvinner. Jag känner ingen acceleration men utanför maskinen förändras allt i snabb takt och instrumenten indikerar att något händer. Jag kan inte tro att jag färdas i tiden. Han måste ha fixat med någon sorts projektion.

Plötsligt är jag framme. Instrumenten har stannat och utanför ser jag ett ökenlandskap. En av displayerna är märkt ”Lokal tid & plats”. Den indikerar att året skulle vara 48 före Kristus och platsen Alexandria i Egypten. Det är naturligtvis omöjligt. En annan display är märkt ”Skeppstid”. Den visar dagen datum och jag ser att ”färden” tagit fem minuter.

– Imponerande Nicola. Hur har du gjort det här?

Inget svar. Jag reser mig upp och öppnar dörren. En varm vind fylld av dofter slår emot mig. Jag hoppar ner på marken. Jag är utomhus, helt säkert. Hur sjutton har han gjort det här? Jag fånstirrar på omgivningen och låter blicken svepa längs horisonten. På avstånd ser jag en hamnstad. Husen ser absolut inte moderna ut. Jag avbryts i mitt betraktande av en massa skrammel blandat med ord på ett språk jag inte känner igen. Jag snurrar runt och ser en trupp egyptiska soldater på marsch i riktning mot hamnen. Jag ser mig om efter någonstans att gömma mig men inser att soldaterna inte bryr sig om mig.

Jag måste komma på hur Nicola gjort det här. Kan han ha byggt en sån där barnkammare som Bradbury fantiserade om? Jag går i riktning mot hamnen jag också. Det är varmt. Jag är redan törstig och jag har sand i skorna. Om det här är en illusion är den fanstastiskt välgjord.

Efter vad som känns oms en evighet kommer jag fram till hamnen. Här pågår en intensiv strid. Egyptier slåss mot några som jag antar är romerska legionärer. En och annan latinsk glosa hörs över slagfältet. Lite för sent inser jag att det här nog inte är på låtsas. Ett spjut slår ner bara en meter från mig. Jag börjar springa. Åt fel håll. Två romerska vakter viftar med sina spjut och ropar något. Jag lyckas finta bort dem och springer vidare. Bara för att krocka med en högrest romare med höknäsa.
– Pax vobiscum!
Jag chansar på det latin jag kan och ler lite inställsamt. Han ser inte road ut. Plötsligt inser jag vem jag sprungit in i.

Det är Juilius Caesar.
– Ave Caesar!
Jag bugar så ödmjukt jag kan. Caesar vinkar avfärdande och ropar ut några order. Jag ser mig om och inser vad som håller på att hända. Några skepp har kommit in till kajen. En liten patrull romare är på väg dit med olja och facklor. Det är nu de ska sätta eld på skeppen. Den elden kommer stt sprida sig och förstöra biblioteket i Alexandria. Antikens samlade vetande kommer snart att gå upp i rök. Jag måste göra något. Caesar måste stoppa dem. Jag kastar mig fram emot honom men stoppas i luften av att någon griper tag i min krage. Någon som pratar klingande svenska.

– Hallå där!

Skriven av: Kolossen på Rhodos

Tags: ,

  1. Jag tyckte cliffhangern var klockren. Det kändes som att jag var på väg in i ett underbart äventyr, när jag plötsligt blev avbruten. Det finaste med Cliffhangern var formuleringen ”På klingande svenska”, eftersom det sätter igång hjärnan. Jag förstår att det inte är Nicola, utan någon annan. Och jag börjar genast undra vem det kan vara, och vad tidsresor får för konsekvenser.

    Jag tycker att det var verklighetstroget att tidsresenären blir så chockad av sin upplevelse att han upplever sig som betraktare. Sedan blir övergången till att bli en del av historien istället för att bara vara utomstående väldigt bra.

    Jag tycker att du ska fundera över formuleringen ”Husen såg absolut inte moderna ut”. Är det ett sätt för dig att säga att det bara finns gamla hus? Det hjälper inte mig som läsare att få en bild i huvudet av att du skriver hur saker _inte_ ser ut. Ge mig en bild istället: ”Husen är låga, byggda i sand och ser fallfärdiga ut. Några har redan rasat ihop. Jag anar att ISO 9000 inte har slagit igenom fullt ut på arkitektkontoren.”

    Du har gett dig in på att förklara varför tidsmaskinen fungerar. Det är bra och möjliga förklaringar.
    Men.
    Jag tycker själv att när det gäller otroliga/magiska/osannolika saker, så ska man tänka på Star Wars.
    När Star Wars var bra så var ”The Force” en kraft som sammanhöll alla levande saker. Det var den enda förklaring som gavs. Och sen kunde man använda kraften till en massa saker, som att se i mörkret, hoppa väldigt högt och kväva folk på distans.
    När Star Wars är sjukt jäkla dåligt, då sitter Qui-Gon Jinn på huk intill en liten pojke, tar ett blodprov och berättar att pojken har en mycket hög densitet av Midi-Chlorians och att han därför kommer att vara bra på att använda ”kraften”.
    Ju mindre vi förklarar, desto bättre tycker jag att det ofta blir.

    Hursomhelst tyckte jag det var en fin pennfajt!

    Svara

  2. Meeeeeen! Jag vill veta vad som händer efter cliffhangern!

    Svara

  3. Tack för mycket trevlig läsning. Jag fick skön Asterix-vibb så fort Ceasar dök upp. Och det menar jag på finaste sätt.

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *