Skrivuppgift 22: text av Fyrtornet på Faros

Men det var då självaste fan att man inte, så att säga, paid more attention i plugget. Då skulle inte hela den här jävla situationen uppstått.

Det började med att jag inte visste var jag var, eller hur jag hamnade här, och jag har noll clue om hur jag ska komma härifrån. Eller rewind, den stora frågan är när jag är. Vilket fucking år är det? Nån annan jävla historiebuff skulle kunnat rabbla viktiga historiska årtal som ett rinnande vatten, själv vet jag inte ens när man uppfann rinnande vatten.

Alltså, så här mycket förstod jag redan när jag kom hit. Det är typ höst, det är typ inte hemma i Svedala och det är typ inte i framtiden jag har hamnat. För om det här är framtiden, just go ahead and shoot me. Fast det är väl det som ändå kommer hända snart om jag inte fixar läget.

Så anyway, att hamna här var ungefär som att hoppa ut ur ett flygplan, fast med en lite mer smooth landning. I ena stunden sa polaren åt mig att jag skulle vara försökskanin för hans nya apparat han satt ihop, och i nästa sekund satt jag plötsligt på rumpan, på bar backe, och såg mig omkring. Runtomkring såg det ut som om i den där filmen med Kevin Costner när han spelar Robin Hood med amerikansk brytning. Liksom engelskt. Jag ställde mig upp, såg ut över gröna kullar och ett hav, och tänkte att om jag loungar här vid stranden så kanske Robban själv dyker upp bredvid mig … hur han nu ser ut? Som en räv med liten hatt och pilbåge antar jag. Och när levde han då? Fan, att man suger så på det där med årtal.

Okej, fast forward till nu. Jag rantade omkring, var lite hungrig, fick gå och skita bakom en sten och torka mig med löv, lite såna praktiska detaljer. Hann börja känna mig något ensam och desperat, men så dök det upp några tjommar till slut, som snackade engelska. Tack och lov, för engelska hajar man ju. Faktiskt så har jag tänkt att det här stället påminner lite om när jag var på språkresa i East Sussex som fjortis. Ja, fast lite mindre storstad och bilar här nu då.

I alla fall, jag tror de här killarna är något slags soldater, för de har sköldar och vapen och verkar taggade till tusen. De drog någon osammanhängande historia om hur de först gått 40 mil, slagits mot några andra tjommar, sen gått 40 mil tillbaka och nu verkade det som om de skulle slåss mot ytterligare några andra. Tröttsamt liv liksom.

De gav mig lite bröd, torkat kött och vad det nu var att dricka. Sen frågade de om jag kunde någon franska. Å jag då, jävla nöt, svarade:

”Mais oui, bien sûr, s’il vous plaît! Je m’appelle Tomas.”

För man pluggade ju franska, va. Lätt val. Hänga med snygga tjejer tre lektionstimmar i veckan, eller hänga med finniga killar och öva bestämda artiklar. Nein bitte, franska fick det bli.

Krigstjommarna frågade igen vad jag hette, de verkade känna någon som hette Tostig Godwinson, som de precis hade slagits med, eller slagit ihjäl eller hur det nu var. Men jag sa igen att jag hette Tomas, inte Tostig, och sedan verkade de mest vara i extas över det här med franskan. Just nu sitter de vid en lägereld och smider planer om att jag ska infiltrera fiendeleden och ta reda på hur fienden planerar lägga upp det här battlet. Det går rykten om att grejer kommer hända imorgon bitti. Fan, alltså. Hur hamnade jag här? Why me? Min franska är typ lika uppdaterad som alla historiska årtal.

Bonjour, fiende som tänker döda mig och mina nya polare!
Bonjour, ça va?
Ça va bien, merci. Et vous?
KILL KILL KILL!

Skriven av: Fyrtornet på Faros

Tags: ,

  1. Det är en svår konst att skriva med slängig engelska utan att det känns krystat (eller bara irriterande), men du får det verkligen att fungera. Jag försöker fundera ut vad det är som du gör som får det att fungera.
    Jag tänker högt här, så det kanske går över styr någonstans:

    – Du använder ofta ett ensamt ord. ”Anyway”, ”Rewind”, ”fucking”
    – Du använder ibland hela begrepp: ”Paid more attention”, ”just go ahead and shoot me”, men de begreppen är nästan som ord eftersom de är klicheér.

    Systemet du använder, tror jag, är att du använder engelskan när du resonerar med dig själv. Din text är ju en blandning av introvert text och extrovert text. En del är riktad till mig som läsare, det är den delen när du berättar vad som händer. En annan del är din inre monolog och det är där du använder dina engelska uttryck.

    Ah, nu inser jag varför det funkar. Du kan använda det engelska, eftersom du inte använder det när du pratar med mig, för då skulle det antagligen kännas sökt.

    Låt oss nu pröva denna teori:

    Introvert engelska. ”Alltså, när pilen kom farande, och jag bara no fucking way, men zzzzing satte den sig i mitt lår.”

    Extrovert engelska. Jag gick alltså genom skogen när en pil kom farande. Jag sa: ”No fucking way”. Med ett zing satte den sig i mitt lår.”

    Det introverta är roligare, eller hur? Eller är jag bara så kär i min teori att jag ger mig själv rätt.

    Hela texten tycker jag är väldigt, väldigt rolig.

    Guldkorn: ”För man pluggade ju franska, va. Lätt val. Hänga med snygga tjejer tre lektionstimmar i veckan, eller hänga med finniga killar och öva bestämda artiklar. Nein bitte, franska fick det bli.”

    Det som gör detta så roligt tycker jag är att det värsta inte är de finniga killarna, utan ”bestämd artikel”. Det är roligt även om jag inte ens kommer ihåg vad som var problemet med de bestämda artiklarna i tyskan, men det känns som om det är ofantligt tråkigt.

    Guldkorn: ”Själv vet jag inte ens när man uppfann rinnande vatten”.
    Det som gör detta så roligt tycker jag är att det är en sorts dumhet att inte veta när något uppfunnits. Det är en ännu större dumhet att inte begripa att något _inte_ behöver uppfinnas.

    Om jag ska ha en invändning är det att i det svenska blir extra viktigt att ha ögonen på vilka ord som finns på engelska. Jag fick läsa meningen ”Jag rantade omkring” flera gånger. Jag trodde att du menade ”rantade” på din låtsasengelska och att du hade gjort ett roligt verb av ”rant”. Och jag försökte få ihop det här att du virrar runt i England och babblar oavbrutet, men du menade, antar jag, det svenska ”ranta runt”. En extrem petitess, förstås.

    Väldigt rolig pennfajt!

    Svara

  2. Japp, jag håller med om att det är en riktigt balansgång att blanda in engelska uttryck i en text – och hade det inte varit för Pennfajten hade jag aldrig testat på det här sättet, så det var roligt!

    När jag skrev texten så tänkte jag bara på det flow som jag själv brukar ha när jag pratar. När jag pratar slappt vill säga. Pratar med polare som jag inte behöver anstränga mig för. Jag läser så mycket engelska på nätet, och skriver också en hel del casual engelska, så när jag numera pratar så blir det uppblandat med uttryck här och var! Det var samma sätt jag försökte skriva texten på.

    Intressant att du hittar en tråd till att det är introvert engelska – och inte extrovert. Vilket ju påminner lite om sättet jag då talar IRL, när jag är avslappnad med min bästis så blir det som om vi uttrycker oss på det där nästan introverta sättet, för vi känner varandra så bra.

    Och ranta vs rant tänkte jag inte ens på! Det hade jag ändrat om jag sett det själv – men nu valde jag ”rantade” just för att min pappa skulle använda det uttrycket, och det var liksom rätt ord på rätt plats annars … om det nu inte var för engelskan då.

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *