Skrivuppgift 21: text av Iskalla stjärnor

Jag hade klivit av tunnelbanan, inget särskilt ställe, en vanlig sliten Stockholmsförort. Gick ut på torget, tunnelbanetåget dånade på en grå betongviadukt ovanför mig, det var ju inte ändstationen i alla fall.

Centrumet innehöll det vanliga, korvkiosk, systembolag, ICA och en massa småaffärer som numera drevs av invandrare, för dom verkade ha lättare att få det att gå ihop. Gick över parkeringsplatsen och fortsatte uppför backen, förbi hyreshusen med fasader i gul tegelsten.
Jag hade föreslagit på skoj ett par veckor tidigare, att vi skulle göra slut på vårt särboförhållande och flytta ihop, själv hade jag ju en fin lägenhet inne på Åsögatan.

”SoFo” hade hon skrattat.”Skall jag ha Oddmollyblus och leka bohem också, med ett fast och etablerat statusjobb ? Det är väl så dom lever där inne, en bohemchick yta på välavlönade Svenne Bananer. Det finns saker där jag bor som jag har nytta av i jobbet”

Sen blev hon tyst och allvarlig, jag hade fått henne att nästan försäga sig. Det fanns en sak i vårt förhållande som jag inte gillade, men samtidigt gjorde henne mystisk på ett sätt som attraherade mig. Hennes jobb.

Från första gången vi träffades på Big Ben ett stenkast från där jag bor, hade jag trott att hon var undersköterska. Det började dråpligt med att hon var helt bedrövad, för att hon spillt ned mina jeans med öl när jag gick förbi. Det var då jag föll pladask för henne, hon verkade inte bry sig ett dugg om att det var pinsamt, utan det var mer en känsla av att hon tyckte synd om mig, som skulle gå där och stinka pilsner i ett par blöta byxor, när jag gått dit för att ha kul.

Det hela slutade med att hon drog av mig byxorna och sköljde upp dom, i mitt badrum i lägenheten. Natten avslutades i min säng och även om hon var väldigt tveksam att lämna ut mobilnumret till mig dagen efter, så har vi varit ett par sedan dess.

Jag hade alltså fallit för en oerhört klumpig virrig tjej, men med mycket humor och spontanitet. Kanske det låg lite revanschlust i det, mitt ex som dumpat mig bara ett par månader innan vi träffades, var precis tvärt om. Perfekt med all avsaknad av humor. Den här lilla tjejen hade retat gallfeber på henne på ett par minuter.

Nu till problemet, jag hade lovat henne att inte störa henne på hennes arbetstelefon, fick bara använda mobilen. En dag när jag behövde få tag på henne var den avslagen, så jag ringde direkt upp till hennes avdelning på sjukhuset.

”Va, hon sa upp sig och slutade för ett år sedan” blev svaret.
Jag kände mig lurad och sårad, tyckte hon varit så ärlig och öppen mot mig. På kvällen konfronterade jag henne på en restaurang inne på Söder där vi åt middag. Hon såg otroligt skamsen ut, lutade sig fram tog mina händer i sina och svarade.
”Jag älskar dig, men den här situationen är lite komplicerad, om två veckor har vi varit ihop i tre månader. Jag bestämde när vi träffades att stod du ut så länge, så är det här på allvar för oss bägge. Då skall jag berätta sanningen.”

Nu förstår ni vilken dag det var, när jag nu stod utanför hennes slitna radhus med eternitfasad.
Jag såg en skugga innanför fönstret i rummet bredvid ytterdörren som tydligen fungerade som någon typ av arbetsrum. Hennes ansikte i fönstret formade läpparna till ”det är olåst ” och jag klev in.
Efter att hennes stora Golden Retriver lagt sina skitiga tassar på mina axlar och fått en avhyvling av henne, lade hon armarna om mig och kysste mig. Sen gick vi in i hennes arbetsrum. Jag räknade till tre tomma Guinnesflaskor fyra odiskade kaffekoppar och två pizzakartonger runt datorn.

”Ja du vet ju vad det är för dag idag, hur kan du jobba i den här röran” frågade jag. ”Du är ju inte revisor i alla fall.”
”Ha ha, knappast” svarade hon ”Tänkte vi skulle gå ned till centrum och äta”
Hon tog på sig en jeansjacka som var lika sliten som hennes jeans, sen gick vi tillbaka ned mot centrum. Jag var spänd på att få höra vad hennes konstiga jobb gick ut på.
”Du skall få vara med mig på jobbet idag” skrattade hon.
”Är du pizzabagare ?”
”Ha ha, den gissningen var bra.”

Vi gled in på ett riktigt förortshak, bruna träpaneler och ett valv målat med vit stenfärg, som en fossil från något passerat decennium. En stor glasskärm med en stenbänk bakom, där två pizzabagare jonglerade med deg.

Hon verkade vara stammis här, morsade på han i kassan som tydligen hette Georgio.
”Pizzorna är helt okej här”, viskade hon. ”Föreslår en vanlig Quattro, kör Fläskytterfile Oscar själv, har inte ätit än idag, bara jobbat.”

Vi satte oss ned vid bordet bredvid Jack-Vegasmaskinen och efter en stund kom Georgio ut med våra tallrikar. Pizzan var ok, men hennes mat bestod av Pommes Frittes en bit fläskfile med en crabfishbit ovanpå samt bearniese som verkade kämpa tappert för att hålla ihop och inte skära sig.

”Ja, jag vet” sa hon ”ser inte nyttigt ut, men jag kör rätt hårt på gymmet och tar långa promenader med Lufsen. Justify your rotten lifestile you now. Du får ursäkta mig om jag verkar lite disträ. Jag jobbar nu. ”
”Va, jag förstår inget alls”
”Lyssna” Viskade hon och pekade diskret mot bordet bredvid bakom henne.

Över hennes axel, såg jag ett par, mannen såg jag bara ryggtavlan på. Han hade en rutig grov skjorta. Kvinnan mitt emot honom var nog mellan 40 och 50, korpsvart långt hår i mittbena .Den hade troligen inte färgats på ett tag, eftersom hon hon hade en vit rand högst upp. Hon var klädd i en sliten brun skinnjacka i någon konstig oversizemodell som kanske var något decennium nyare än sunkhakets låtsasvalv.

Jag hörde att mannen var sur på någon handläggare på Försäkringskassan, men begrep inte vad det hade med hennes jobb att göra. Medan hon åt, lyssnade hon intensivt på deras samtal och verkade samtidigt fnittrigt överförtjust över min förvånade uppsyn.

Mannen och kvinnan bakom oss drack ur sina stora stark och gick därifrån. Vi var också klara och reste oss.
”Nu måste du berätta” började jag medan vi gick hemåt, ”driver du med mig? Jag begriper inte ett skit. ”
Jag märkte hur hon riktigt mös över att ha situationen i sin hand. Hon drog bort en röd hårslinga ur ansiktet med handen och berättade.

”Jag är författare, men skriver under pseudonym, efter mina första tre självbiografiska böcker har jag slutat som uska och kan numera leva på det här. Jag är försiktig med min identitet. Speciellt nu när jag håller på med novellsamlingen ”Hört vid bordet bredvid Jack Vegasmaskinen”. Där jag skildrar utsatta människor. Du hörde just kapitel sju bakom din rygg. Visst kommer jag att ändra lite i handlingen, men det är så här jag får inspiration.”
”Va, men varför så hemlig ?”

”Eftersom ingen vet vem jag är, så reagerar ingen på att jag sitter där och då blir deras konversationer mer äkta. Jag sa ju en gång att SoFo inte var något för mig. Här ute kan jag gå in i korvkiosken beställa en kebab, efter mig ramlar det in en stupfull svensk pensionär och sätter sig bredvid stolen. Invandrarkillen bakom disken går ut, skäller ut honom och medan han försiktigt lyfter upp honom från golvet förklarar att han måste sluta dricka. Det hände igår. Här ute finns vanliga Svenssons, kvinnor i burkor, rullatorpensionärer, barn ungdomar och socialt utstötta. Allt i en enda stor smältdegel. Jag frossar inte i det, men jag tycker att någon borde skildra dom här människorna också, med lite hjärta och värme.”

”Men vad har du för alterego” frågade jag, medan jag höll på att spricka av nyfikenhet.
Hon stannade till, tog mig i armen, såg sig runtomkring. Fast det inte fanns en människa i närheten ställde hon hon sig på tå och viskade namnet i mitt öra. Det gick en varm känsla genom kroppen, jag kände att jag verkligen älskade henne. Men det var något mer, revanschlustan över att mitt ex som dumpat mig fanns kvar. Jag är ihop med hennes favoritförfattare.

Dessutom heter hon inte Mia Skäringer som mitt ex alltid varit övertygad om.

Skriven av: Iskalla stjärnor

Tags: ,

  1. Bra vardagsrealism! Jag kan riktigt känna det betonggråa när jag stiger av tunnelbanan tillsammans med jaget i texten.

    Du har verkligen känsla för detaljer. Jag tycker väldigt mycket om bearnaisesåsen som försöker hålla ihop. Kan hända att jag (o)medvetet snor den i framtiden. Det brukar bli så med bra uttryck. Ta det som en komplimang 🙂

    Jag tycker också om att du håller det hemligt att hon är författare. Jag börjar själv fundera: vad är en författare? Naturligtvis en som sätter ord och meningar på pränt men de är också allt det de beskriver. Bra ingång till författaryrket.

    Om du vill fortsätta att skriva längre texter (vilker jag tycker du ska göra, jag skulle läsa) är att testa gestaltandet mer. Tänk sinnena: syn, hörsel, lukt, smak och känsel. Du använder syn mycket men de andra sinnena kan också skapa kusligt bra effekter. Det kan lukta flottigt på pizzerian, högljudda röster kan få jaget att titta åt ett hål och se ett grälande par, huden på hennes hand kan vara len, maten salt… ja du hajjar.

    bra fajt!

    Svara

  2. Håller med Våldets ansikte! Bra fajt!

    Svara

  3. Tack, det är alltid svårt att balansera miljöbeskrivning i en text. Antingen så lämnar man inget åt läsarens fantasi, eller så går personerna runt i ett vacum. Nu fick jag en hint om hur man skall lägga sig, men samtidigt så är det nog olika mellan olika läsare..

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *