Skrivuppgift 20: text av Tre små grisar

Det var en gång en prinsessa, som var äldst i en syskonskara på tre. Deras föräldrar – kungen och drottningen var så lyckliga över sina barn och hade gett dem riktigt vackra sagonamn att lystra till; Blanka, Kunigunda och lilla prins Hatt. Blanka kände sig ofta ensam och utanför, då hennes syskon inte alls delade hennes intresse för sagoläsning. Hon kunde bli så less på dem när de gnällde över att sagorna var tråkiga att hon skrek åt dem att de var dumma och tröga och även om hon alltid ångrade sig kunde hon inte låta bli att kalla lillebror Hatt för dumsnut när han tappade hennes älsklingsbok i vällingskålen en kväll när hon visade honom de fina bilderna.

En dag när hon kom in i biblioteket satt där en kvinna i fotsida svart klänning och slängkappa. Hon bläddrade i en bok och bligade mot Blanka och sa: ”Den här boken bär svar på dina frågor. ” Blanka hann inte svara förrän gumman var borta men kvar på bordet låg boken. Det var inte alls så att Blanka brukade välja bok efter omslaget, nej, inte alls, men den här boken såg bara gammal och tråkig ut med sina slitna och smutsiga boksidor. Dock tog hon gummans ord till sig och började att läsa. Den första berättelsen handlade om en kung och en drottning som inte kunde få barn och om hur feerna i landet övertalade storken att hämta ett barn från landet Östan om sol och Västan om måne. Den andra berättade om en kung och en drottning som hade en älskad dotter men också om hur rädda de var att mista henne då hon ju var en bortbyting. Den tredje berättelsen handlade om en bortbyting som tog sig före med att ta reda på sina riktiga föräldrar. Blanka förstod inte vad hon hade med det hon just läst att göra men rätt vad det var hade hon ändå formulera en fråga högt: ”Tänk om jag är en bortbyting?” Och strax såg hon hur några av orden i boken ändrade färg: ”Du är en bortbyting.”

Blanka hade aldrig tänkt de tankarna trots att hon var ljushyllt med gyllene hår och resten av familjen hade det korpsvartaste hår man kunde tänka sig men hon blev ändå så illa berörd att hon drog efter andan och vips hade hon uttalat ännu en fråga: ”Men varifrån kommer jag då?” På boksidan var det ett vimmel av ord som började att glöda: ”Det vet bara storken, han som hämtade dig när feerna bad honom välsigna drottningen med den dotter hon så längtat efter.” ”Storken, kom jag med storken? Och hur får jag tag på honom?” På boksidorna utkristalliserades de glödande orden: ”Han finns i den hemliga trädgården.” ”Och var ligger den?”, utbrast prinsessan Blanka i förtvivlan, för hon hade aldrig hört talas om en hemlig trädgård. Men boksidorna levde inte längre och när hon insåg att hon precis som i sagoböckerna hade kunnat ställa tre frågor, slog hon igen boken, satte den på plats och tog fram en gammal kartbok. I namnregistret hittade hon strax Den hemliga trädgården och insåg att den låg alldeles utanför slottsmuren, mot floden.

Hon kunde inte förmå sig att sitta kvar i biblioteket utan gav sig ut för att leta reda på storken i Den hemliga trädgården men när hon kom fram till porten bakom vilken trädgården skulle finnas, var den låst. Hon böjde sig ner och tittade genom nyckelhålet och såg där en ovanligt långbent och ståtlig stork beta i vasskanten. Hon ropade: ”Herr Stork, kom och hjälp mig att komma in till dig.” ”Och vad är ditt ärende?” ”Jag vill veta mitt ursprung och varifrån du hämtade mig.” Hon hörde honom sucka och sedan kom han upp mot porten, drog undan regeln och bjöd henne välkommen i Den hemliga trädgården.

”Jaså, vem är det som berättat? Låt mig gissa … Det är din elaka styvmor som varit framme!” ”Men jag har ingen elak styvmor …” Blankas tankar gick till hennes rara mamma och hon förstod ingenting. ”Du var blott en vecka när budet kom att du blivit föräldralös. Själv var jag på väg till Egypten när nyheten flög ikapp mig om att du behövde min assistans. Din elaka styvmor hade tagit vårdnad om dig och jag fick vänta i dagar och nätter innan jag kunde föra dig i säkerhet. Men tillfället yppade sig när hon drog iväg för att fånga grodyngel i gölen nedanför borgen.”

”Menar du att den gamla gumman var min styvmor?” ”Ja, det menar jag och hon är den ökända barnarövaren Rappanuk, som tog dina riktiga föräldrars liv och antog din mors skepnad bara för att få åtnjuta känslan av makt när hon tvingade in grodynglen i din söta rosenmun. Samma rosenmun som kungen och drottningen sedan överhöljde med sin kärlek. Hade inte jag funnit dig hade du till sist blivit en häxa likt Rapanuk – elak och full av misstro. Att hon vill förstöra allt igen är typiskt henne. Men om du uttalar hennes namn tre gånger uppe i biblioteket ska du förgöra henne för evigt och hon ska aldrig kunna röva och mörda mera och mina tjänster kommer aldrig mera att behövas.”

Blanka rös av vämjelse och sprang tillbaka in i slottet men när hon närmade sig biblioteket och på nytt såg den gamla gumman kände hon ändå ett styng av skuld för det hon precis skulle göra. Med darrande stämma började hon uttala namnet hon nyss fått reda på: ”Rappanuk, Rappanuk, Rappanuk.” Först hände ingenting men så började gumman klia sig alldeles våldsamt och skrika medan ord flög hejvilt genom rummet och in i gummans mun. Blanka såg hur hon svällde och svällde och ju större gumman blev desto lättare om hjärtat kände sig Blanka. Här och var kunde hon uppfatta ord som ”dumma”, ”missfoster”, ”elak”, ”hatar” och trots att gumman gjorde allt för att orden inte skulle finna sin väg in blev hon strax stor som ett hus och så sprack hon och alla de dumma elakorden försvann med henne.

Alla orden utom ”dumsnut” men det nappade Blanka till sig och rusade ner för att berätta allt för sina syskon och mamma drottningen och pappa kungen och när de fick veta vad hon varit med om, tog de ordet ”dumsnut” och satte det inom glas och ram, för det kunde allt vara ett rart litet ord tyckte de alla – även lilla prins Hatt. I parad gick de ner till Den hemliga trädgården, tog bort porten och beställde en underbart vacker staty i guld av storken och prinsessan Blanka och när den skulle invigas ställde de till med den största picknicken någonsin och alla var inbjudna och alla beundrade statyn som stod där mitt i Prinsessan Blankas trädgård.

Och snipp, snapp snut, så var den sagan slut men om du hittar till trädgården mellan slottsmuren och floden kommer du att veta att du kommit rätt när du ser guldstatyn över storken och prinsessan Blanka.

Skriven av: Tre små grisar

Tags: ,

  1. Skrivet av någon som kan skriva och som kan sagor.
    Underhållande och lättläst.

    De enda två förslagen på ändringar är:
    1. När hon är i biblioteket nämns ”välja bok efter omslaget” sedan är det boksidorna som beskrivs. Kanske bättre att hålla sig till omslaget?
    2. Bland orden gumman skriker på slutet förekommer ”hata” och ”missfoster”. Jag tycker att de sticker ut från sagogenren. Däremot är ”dumma elakord” finfint.

    Härlig läsning!

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *